Ingen lön utan möda

Från och med årsskiftet ska skolor rapportera skolk redan när den olovliga frånvaron är några timmar och inte enbart av engångskaraktär. De nya reglerna innebär en rejäl skärpning gentemot tidigare regler då skolor hade att rapportera först om frånvaron översteg 20 procent av en studieperiod (normalt 1 månad). Konsekvensen av ogiltig frånvaro är uteblivet studiestöd men också eventuellt flerbarnstillägg, förlängt underhållstöd till separerade föräldrar och ett decimerat bostadsbidrag för barn i åldern 18-20 år.

Skolk och ogiltig frånvaro blir således kännbart inte enbart för eleven själv utan också för övriga familjemedlemmar. Kritiska röster höjs ofta i dessa sammanhang om att hårt drabbade drabbas än hårdare vilket inte gagnar någon. Må så vara, men signalvärdet som de tuffare reglerna innebär, dvs. att pengar förtjänas genom arbete, är nog så viktigt. Likafullt är det så att ett stort ansvar faller på föräldrarna som har att tillse att deras barn uppfyller sin skolplikt. Ingen oskyldig drabbas således.

En av skolans viktigaste uppgifter, jämte kunskapsförmedling, är att förbereda barn och ungdom för vuxenlivet och i det livet får du ingen lön utan möda.

Låt det bli grisens år

Sannolikheten för att du haft en skinka på årets julbord är stor. På årsbasis sätter varje svensk i sig 36 kilo gris, härav kommer 77 procent från svenskfödda kultingar. En ganska hög andel i och för sig men samtidigt en andel som krymper i accelererande fart.

I köttdisken utsätts ditt samvete ständigt för tuffa kval, billigare utländskt kött eller den dyrare svenska varianten. Med handen på hjärtat faller säkert valet allt som oftast på det förra, billigare alternativet. Valet är givetvis ditt men för ett upplyst beslut krävs kunskap om den behandling som grisen fått under förgången livstid.

Reglerna för svensk grishållning är på alla punkter betydligt tuffare än de som gäller inom EU, dvs. i våra konkurrentländer. I våra grannländer tillåts exempelvis svans- och tandkapning, betydligt högre ljudnivåer i stiorna och fixering av suggor i upp till 360 dagar. I dessa länder finns näppeligen heller några krav på specifik utfordring eller ens tillgång till dagsljus.

Även om svenska grisar kan ha det tufft ibland så är det ingenting i jämförelse med deras europeiska vänner. Tänk därför på grisen i år, snarare än på plånboken.

Politiker ska inte ägna sig åt hasardspel

Än idag hörs spridda rop om statligt stöd, eller bristen på sådana, till bilindustrin. Senast i Trollhättan där en till synes indignerad Håkan Juholt klandrade en passiv regering för SAAB:s trista situation. Sverige, till skillnad från övriga Europa, valde likt USA den hårda vägen under krisen.

Rick Hanna, global chef för bilindustrin hos konsultföretaget PWC, konstaterar på Dagens Industris stora bildag att man i Nordamerika, till skillnad från i Europa, tog bort överkapacitet och stängde olönsamma fabriker. Detta, menar Hanna, är förklaringen till att nordamerikansk bilproduktion idag är lönsam medan i stort sett hela den europeiska gör förluster. Carlos Tavarez, operativ chef för Renault, stämmer i bäcken och fastställer att ”…Europa gick en annan väg än USA med konstgjord andning för att hålla volymerna uppe. För att våra bilföretag ska överleva långsiktigt måste vi klara ut problemen utan statlig hjälp”.

Vad de båda herrarna nu säger är det självklara att konstgjord andning må hjälpa för stunden men att det i längden alltid krävs verkliga ingrepp, kanske operation, för att få patienten på benen. Att med miljarder i insats sätta roulettekulan i rullning må vara trevligt för kvällen men sällan lika kul dagen därpå. Politiker ska inte ägna sig åt hasardspel med skattepengar utan snarare tillse att övriga spelare får bästa möjliga spelplan.

Höstmörkret sänker sig över Sydafrika

Alltmedan vårsolen börjat värma i de nordliga delarna av Afrika sänker sig höstmörkret nere i syd. Sydafrika, och dess sedan apartheidtidens slut för över 20 år sedan allenastyrande maktparti ANC, sågs länge som kontinentens förebild. Här växte ekonomin, demokratin respekterades och medborgarna tilläts fritt uttrycka sin mening i skrift och tal. Mycket av den positiva utvecklingen har tillskrivits den pragmatiske frihetskämpen Nelson Mandela och dennes styre.

Mot denna bakgrund är det djupt tragiskt att följa landets utveckling idag. Förvisso uteslöts nyligen hetsporren Julius Malema, tidigare ledare för ANC:s ungdomsrörelse. Malema, som inte bara förespråkade handgriplig expropriering av vitas landägor, utan också uttalade sin vänskap och stora beundran för den zimbabwiske massmördaren och despoten Robert Mugabe.

ANC:s maktfullkomlighet och fullständiga urspårning är ändock ett faktum. I dagarna kungjordes i bästa Malema anda ANC:s fulla stöd åt Mugabe i kommande zimbabwiska valrörelse. ANC säger sig nu vilja stärka relationen frihetsrörelserna emellan. Etter värre blir bilden med den senaste press- och yttrandefrihetslagen för ögonen. Härigenom kommer all form av regeringskritik och granskning av partiets och statens verksamhet att omöjliggöras. Liknande lagar brukar vara första steget mot diktatur.

Med ANC:s och president Jacob Zumas envälde hotas allt det positiva som tidigare förknippats med Sydafrika. Höstmörkret sänker sig över landet, och nu går det väldigt fort.

Vad kan jag göra för mitt land?

I den polemiserade politiska debatten ställs socialism och kollektivism ofta mot borgerlig individualism. I ett borgerligt samhälle företräder man sig själv medan man i ett socialistiskt dito fogar sig till kollektivet och företräder snarare det stora samhället än sig själv. Med dessa schabloner ställda mot varandra blir socialisternas anklagelser om ett kallt borgerligt samhälle, i vilket ingen annan än du själv spelar roll, förståligt. Om schablonen stämt vore det illa för få vill väl ha ett samhälle där var och en rår om sig själv.

Nu är dock Sverige ett i förhållande tämligen socialistiskt samhälle med höga skatter, kollektivt pensionssparande och en omfattande offentlig sektor. Enorma transfereringar omfördelar resurser från skattebetalare till allehanda ändamål, inte minst till olika former av stöd och bidrag. Trots borgerlig iver att sänka skattebördan är Sverige trots detta ett av de ur denna aspekt mest socialistiska länderna i världen. Än idag lönar det sig föga med extra ansträngning i förhållande till en tillvaro på locket. Med en sådan incitamentsstruktur flyttas lätt fokus från det egna ansvaret, och ansträngning blir snarare en fråga om privatmoral

I ett fungerande samhälle frågar sig individen inte vad landet kan göra för denne utan vad individen kan göra för sitt land. Dit tar oss ingen tvingande kollektivism utan endast en till arbete uppfordrande borgerlighet.

Vilken solidaritet vill vi ha?

Socialdemokratin gör gärna anspråk på epitetet som solidaritetens försvarare, samtidigt vill man utmåla den s.k. högern som dess potentiella baneman. Socialdemokraternas starke man och ledare, Håkan Juholt, tar gärna till brösttoner när han redogör för samhällets förfall och empatiska dekadens i det borgerliga Sverige.

Innan vi ger Juholt rätt i sin beskrivning måste vi först avgöra vilken solidaritet vi vill ha och vad begreppet egentligen innebär. I socialdemokratins och Håkan Juholts värld är solidaritet något som sköts av politiken och finansieras av skatter. I ett sådant samhälle behöver barn aldrig ansvara för sina åldrande föräldrar eller föräldrar sörja för sina barns uppfostran. Dessa uppgifter sköts bäst av byråkrater och politruker. I ett socialdemokratiskt Sverige under Juholts presidium behöver vi överhuvudtaget inte bry oss om varandra.

Solidaritet innebär annars just att bry sig, bry sig om de äldre, barnen och övriga i vår omgivning. Detta ansvar ligger hos oss, inte samhället. Ur denna aspekt är det ”förfall” som Juholt talar om kanske rentav av godo. Mindre politik innebär nämligen mer av individuellt ansvar, för oss själva och för varandra. Det tycker jag låter sympatiskt.

S problem större än dess partiledare

SCB:s senaste opinionsmätning ger rekordlågt stöd för Socialdemokraterna. Partiledaren lovar bättring, från såväl sin egen som partiets sida. I övrigt snörper han på mustaschen och förklarar siffrorna mest som en följd av medias drev efter de taffliga lägenhetsaffärerna. Vid en ytlig betraktelse kan förklaringen te sig rimlig, för visst har drevet gått, men att godta den som sanning vore att bedra sig.

Betraktat utifrån samhällsutvecklingen, med en allt öppnare ekonomi, ökade krav på valfrihet och mer av individuella lösningar inom tidigare stängda sektorer, förefaller socialdemokratins utförslöpa snarare logisk. S senaste storhetsperiod inföll under 90 talets senare del. Framgångarna berodde dock knappast på Göran Perssons ambitioner om det gröna folkhemmet, utan snarare på en synnerligen svag opposition. Inte heller kan Persson klandras för att ha fört en särskilt socialdemokratisk politik med sänkta ersättningsnivåer i A-kassa och socialförsäkring, strama budgetregler och kraftigt sänkt moms.

Samhällsutvecklingen synes i rask takt ha sprungit ifrån S varför Juholts nostalgiska ton och retorik får allt sämre gehör i opinionen. S problem är större än Juholt och dennes alla felsteg, problemet ligger snarare i att allt färre efterfrågar en socialdemokratisk politik.

Vad döljer sig bakom etiketten?

Vi människor är duktiga på att etikettera varandra, placera i fack och döma på förhand. Fördomar är ett verktyg vi använder för att förenkla och rationalisera verkligheten. Fördomar bär vi alla på och har säkert också stor nytta av dem. Detta så länge de inte begränsar oss till att verkligen döma utan möjlighet till nåd.

Politiken och ekonomin är kanske de arenor med de allra mesta inpyrda fördomarna. De som hyser borgerliga sympatier är individualistiska missunnsamma egoister ofta utan förmåga till empati. De som däremot röstar rött är dess raka motsats. Likadant är det med det rika släktet, hur blir man rik om inte genom egoism och missunnsamhet?

Denna verklighetsbild får sig allvarliga törnar då och då. Nu senast när Sveriges Radio lät granska en rad avgångna politikers pensioner några år efter avträde. Granskningen visade inte bara på vidlyftiga pensionsersättningar utan också på hur ledande socialdemokrater genom finurlig skatteplanering (läs Annika Billström, tidigare finansborgarråd) och allmän ignorans (Mats Hulth, även han tidigare finansborgarråd) kunnat kombinera höga löner med rikliga pensioner. Minns gör vi också tidigare statsminister Perssons skatteupplägg där riksdagspension och konsultarvoden kombinerades alldeles ypperligt.

De allra rikaste och, får man förmoda, allra mest ogina och egoistiska då? Bill Gates har hittills skänkt 28 miljarder dollar till välgörenhet, finansmannen George Soros 7,2 miljarder, Warren Buffett 6,7 miljarder, Intelgrundaren Gordon Moore 6,8 miljarder etc. Vår egen Percy Barnevik, ni vet han med det gyllene pensionsvederlaget, ägnar nu på ålderns höst hela sin vakna tid åt välgörenhet, med sin egen förmögenhet som grundbult.

Den något banala men likväl så viktiga slutsatsen är att etiketten just bara är en etikett medan faktiskt handlande ofta visar på en annan verklighet.

Pigan alltmer uppskattad

”Intresset för hushållstjänster har ökat stort och fortsätter att öka. Folk har inte dåligt samvete för att köpa städhjälp längre. Det har blivit något naturligt”. Om detta vittnar Irina Swahn, ansvarig för hemtjänstföretaget Hemänglarna. Skatteverket, den myndighet som administrerar ansökningar och utbetalningar av rutavdragen, konstaterar samtidigt att den svarta hushållssektorn är på väg att avvecklas och att antalet sysselsatta inom branschen ökat explosionsartat.

Skatteverket räknar grovt med att svartarbetet minskat med minst 10 procent sedan avdraget infördes och att ca 14 000 hushåll idag köper tjänster vitt som de tidigare betalat för svart. Vidare visar siffror framtagna av myndigheten att nio av tio inte anser det okej att folk köper städhjälp svart.

Den infekterade pigdebatten torde därmed en gång för alla kunna avslutas. Svensken uppskattar tjänsten, skatteintäkterna ökar och städpersonalen får pensionspoäng, rätt till sjukpeng och föräldrapenning utöver grundnivå. Eller har Håkan Juholt något att invända mot detta?

Sverige har mer att ge

Sverige är världens tredje konkurrenskraftigaste land visar d Economic Forums årliga mätning. I mätningen har företagsledare från 142 länder tillfrågats om var de helst skulle etablera sina företag. I undersökningen har kriterier som förutsättningar för innovation, tillgång till teknikkunnande och välutbildad arbetskraft, byråkrati, bolagsstyrelsers effektivitet, skatter och arbetsmarknadsregler etc. bedömts.

Tredjeplatsen är en ståtlig fjäder i hatten och bådar gott inför framtiden i den allt tuffare globala konkurrensen. Faktum är dock att bronspengen är en valör sämre än fjolårets silvermedalj. Tappet förklaras av företagsledarnas missnöje med skattetrycket och de rigida arbetsmarknadsreglerna. I kategorin flexibel lönesättning harvar vi i bottenträsket. Detta alltså enligt företagen själva, dvs. de aktörer som vi är beroende av för framtida skatteintäkter och pensionsutbetalningar.

Borg och Reinfeldt förtjänar allt varsin fjäder i hatten för den ekonomiska hanteringen men någon självgodhet har herrarna inte råd med. Även om läget är motigt med minoritet i riksdagen så får inte reformambitionerna tillåtas att avta. För att fylla Sveriges fulla potential krävs nu istället extra mycket mod och självförtroende att ta kampen i riksdag och i utskott. Sverige har mer att ge men då måste kampen tas för konkurrenskraftigare skatter och en flexiblare arbetsmarknad.

Den rättvisedebatten har vi inte råd med

KD:s Göran Hägglund har i dagarna tvingats schavottera. Detta sedan regeringen tvingats att backa om ytterligare skattesänkningar för pensionärerna. Reformambitionen har nu istället skjutits på framtiden och pensionärskollektivet lär få vänta till 2013 eller kanske 2014 innan ambitionen kan bli verklighet.

Ivriga som bävrar tuggar ledarna för oppositionen på om de orättvisor och det svek som regeringen drabbat de äldre med. Socialdemokraternas ekonomipolitiske talesman Tommy Waidelich, upprepar till leda i Aktuelltstudion (5/9) hur fruktansvärt orättvis regeringens pensionärsskatt är och lovar att om hans parti fått bestämma så skulle denna orättvisa ha rättats till omgående.

I det synnerligen trängda ekonomiska läge som vi nu åter befinner oss i, med ytterst osäkra framtidsprognoser, når vi nya lågvattenmärken när de populistiska slagträna plockas fram. Att, trots alla redan genomförda pensionärsskattesänkningar, dra till med orättvise- och svekargumenten är ytterst oansvarigt och torde inte ge mer än högst kortsiktiga poäng.

De prioriteringar som regeringen nu gör i höstbudgeten i form av infrastruktursatsningar, skol- och lärarinsatser, sänkt restaurangmoms och höjda bostadsbidrag för de sämst ställda pensionärerna innebär en väl avvägt blandning mellan framtidssatsningar och socialpolitik. Göran Hägglund har sannerligen inget i skamvrån att göra, lika lite som någon pensionär skulle få det bättre av en ekonomi körd i botten. Orättvist eller inte, någon rättvisedebatt har vi i vart fall inte råd med.

Kravlöst bistånd, inte mer än plåster på såret

I Sverige har vi länge gjort det lätt för oss med vårt 1 procentiga biståndsmål. Genom att årligen skänka 1 procent av BNP har vi varit bäst och mest solidariska i världen. Med en BNP runt 3 300 miljarder pytsar vi årligen ut ca 33 miljarder till omvärldens behövande och stillar härmed vårt dåliga samvete.

Det heliga biståndsmålet har vördats och värnats, kritik och granskning har varken varit befogad eller efterfrågad. När så regeringen och biståndsminister Gunilla Carlsson för ett par år sedan lät vända på biståndsstenarna fann man inte enbart fredliga gråsuggor utan betydligt fler av mindre trevliga tvestjärtar. Inte nog med att biståndsbyråkratin slukade miljarder genom inkompetens, svinn, korruption och rena mutor, åter miljarder hade dessutom hamnat i förtryckarregimers egna skattkammare. Utöver dessa förvärvade kunskaper har regeringen nu äntligen också slagit fast att biståndet måste innehålla mer än endast påsar av pengar.

Gunilla Carlsson konstaterar (SVD 31/8) att vi inte kan fortsätta att skicka miljard efter miljard i bistånd när katastrofer redan är ett faktum och hoppas att det aldrig händer igen. Istället måste vi ställa större och tydligare krav på länderna vi hjälper. Carlssons fullt rimliga och insiktsfulla slutsats är att vårt bistånd ska tjäna till att skapa förutsättningar för demokrati och mänskliga rättigheter och att detta kräver långsiktigt engagemang.

Målsättningen med biståndspolitik måste vara att avskaffa behovet av densamma och det gör man endast genom tydliga krav, långsiktigt engagemang och noggrann uppföljning. Endast en kappsäck med miljarder hjälper nämligen inte mer än ett plåster på såret.

Rimligt att alla bidrar efter förmåga

Försäkringskassan har just avslutat sin egen utredning av de sjukförsäkringsregler som infördes under förra mandatperioden. Utredningen kan snarast betraktas som ett beställningsjobb från en i frågan hårt pressad regering. Särskilt angelägen har frågan om kravet på den omförsäkrade att ta ett jobb på ”den reguljära arbetsmarknaden” varit. Begreppet ”reguljär” har varit diffust och opreciserat vilket i många fall inneburit att personer som bedömts ha haft viss arbetsförmåga ansetts som tillgänglig för arbetsmarknaden. Kritiken har varit obarmhärtig och flera fall har av media och opposition lyfts fram där tidigare sjukskrivna fallit mellan stolarna som vare sig sjuka eller friska.

I utredningsförslaget från Försäkringskassan har såväl sjukdoms- som arbetsmarknadsbegreppet definierats. Med de nya föreslagna reglerna ska det bli enklare att avgöra huruvida en person är sjuk och om inte, vilka jobb denne är förmögen att utföra.

Fokus i de nya sjukförsäkringsreglerna ligger på rätten till rehabilitering och inte som tidigare, rätten till sjukdom. Distinktionen är avgörande och har ett viktigt signalvärde, sjuka ska rehabiliteras och de med förmåga ska vara med och bidra. Att bistå i rehabiliteringsprocessen och att påtala vikten av och underlätta egenförsörjning tillhör statens kärnuppgifter. Att då höra ledande socialdemokrater (Thomas Eneroth, SVD 20/8) raljera över hur sjukskrivna journalister kan tvingas till arbete utom den egna professionen är beklämmande.

Alla ska ha rätt till rehabilitering och de som är för sjuka därtill ska ha rätt till sjukpeng. Detta är lika självklart som det borde vara att alla med förmåga, efter förmåga, ska vara med och bidra.

Sociala missförhållanden må var en orsak men knappast en anledning

Krigsliknande scener utspelar sig i London och i andra delar av England. Kriget förs vare sig av islamistiska fundamentalister, högerextremister eller vänsteraktivister utan av brittiska ungdomar. En underbemannad och överrumplad polisstyrka kan näppeligen hålla mobben i schack vilket fått fatala konsekvenser för civilbefolkning och infrastruktur. Fördömandena torde vara unisona med tanke på alla de oskyldiga som drabbas och de enorma kostnader som blir följden.

Dock, vilket närmast uteslutande är fallet när ungdomar begår brott, sökes förklaring inte hos ungdomarna själva utan hos deras omgivning. Samhället, med alla dessa brister, ges istället skulden. Misslyckad integration, undermålig skola, segregation och i vissa fall allmän tristess förklarar kravaller och skadegörelse samt våld mot poliser och civila. Till viss del kan detta tyvärr också vara förklaringen. I det överbeskyddande samhälle som England, Sverige och många av våra välmående västerländska grannar byggt, upplever sig många sakna ett personligt ansvar. Ansvaret ligger istället hos någon annan, företrädesvis hos ”samhället”.

Samhällets ”misslyckande” och de sociala missförhållanden som följer därav är garanterat en orsak till frustration, men de kan aldrig utgöra anledning till aggression mot andra. Ett samhälle består till syvende och sist av individer, samtliga utrustade med ett eget ansvar. Och med den kunskapen kan samhället aldrig misslyckas utan endast oansvarsfulla individer som ingår däri. Kravaller, oavsett om de sker i Malmö, Göteborg, London eller Birmingham förtjänar därför unisona fördömanden.

En ofriare värld utan USA

Syriens enväldige president Bashar al Ashad och dennes regim beräknas nu ha mördat drygt 1 600 civila syrier. Vad de syriska medborgarna bestraffas och mördas för är de krav som de ställer på att fler partier än endast presidentens Baathparti ska tillåtas. Presidenten ärvde tronen från sin despotiske far som styrde landet med samma järnhand som nu sonen gör. Det mänskliga lidandet är och har varit enormt och Syriens grannar har en ständig anledning till oro. Den kände syriske motståndsmannen Suheir Atassi konstaterar att regimen begår folkbrott och frågar sig var den fria världens folk är.

Den fria värld som Atassi troligen appellerar till är samlad i FNs korridorer. Att FN är förlamat och oförmöget att agera vet vi sedan tidigare. Förtryckarregimerna i Ryssland och Kina, medlemmar med vetorätt i säkerhetsrådet, motsätter sig all inblandning i länders ”interna angelägenheter” vilket i praktiken innebär att FN står bakbundet. Så några förhoppningar till världssamfundet bör Atassi och syrierna inte ha.

Den fria värld som ännu har reella möjligheter att göra skillnad utgörs av de länder som gång efter annan fördömts för sina insatser och bespottats för det mod som dess ledare och deras folk uppbringat. USA och Storbritannien lär därför tveka inför ytterligare insatser för den fria världen. Otack är tidens lön och för detta får nu frihetssuktande syrier betala.

De samhällsnyttiga kriserna

Kris och krishantering är två av sommarens modeord, inte enbart inom de ekonomiska kretsarna utan också i de tunnaste av kvällsblaskor. Alla har en åsikt, välgrundad eller ej. Få betraktar dock krisen som något positivt eller samhällsnyttigt. En felhanterad kris ger dessa dysterkvistar rätt då arbetslöshet biter sig fast, skulder skenar och konkursfärdiga bolag hålls under armarna. En välhanterad kris däremot, stärker landet, dess företag och dess invånare.

Med kriser följer minskad efterfrågan med minskad försäljning, varsel samt avsked som följder. I denna process tvingas näringslivet normalt se om sitt hus och, för sin överlevnad, rationalisera och effektivisera. De som inte klarar denna smärtsamma procedur försvinner eller slukas av en bättre rustad konkurrent. Svenskt näringsliv klarade processen väl. En genomgång av de större svenska industribolagen ger vid handen att de flesta idag står starkare rustade än innan krisen. Skuldsättningen är rekordlåg, de fasta kostnaderna är lägre och vinstmarginalerna markant högre. Sammanfattat har den svenska industrin stärkt sin konkurrenskraft och sin förmåga att stå emot framtida kriser. Vi kan också konstatera att många företag gick under men också att nya tillkommit. Sysselsättningen ökar i rask takt och arbetslösheten sjunker likväl.

Kriser är tuffa men nödvändiga. Endast genom dessa tvingas samhället till de strukturomvandlingar som krävs för ekonomisk utveckling. Tyvärr har alltför många i vår omvärld vägrat att acceptera detta och tagit den enkla vägen via statliga subventioner och vindsnabba sedelpressar. Den obönhörliga följden är att dessa länder idag sitter nedsölade i svarta skuldhål kladdandes med illa rustade och konkurrenssvaga näringsliv.

Invandringspolitiken måste också tillåtas vara nyttig

Fokus i svensk invandringspolitik har sedan slutet av sextiotalet legat tungt på flyktingmottagning. Störst möjlighet till uppehållstillstånd har de haft som kunnat påvisa skyddsbehov p.g.a. förföljelse eller väpnad konflikt samt anhöriga till dessa.

Samtidigt som Sverige axlat sin självklara roll som ett öppet och solidariskt land med stort humanistiskt patos har dörren för arbetskraftsinvandring varit låst och reglad. Kombinationen usel integration, ökat flyktingmottagande och stängda dörrar för dem med dokumenterade arbetslivskvalifikationer innebär stora påfrestningar, inte minst för ett land med ett stort offentligfinansierat välfärdssystem som det svenska. Detta faktum har länge förtigits men tycks sedan en tid slutligen ha komma upp till dagers även i de politiska finrummen.

Att Sverige även fortsättningsvis ska trona som solidaritetens förkämpe har väl få av oss något emot men för att den ekonomiska, humana och politiska kostnaden inte ska bli för hög krävs mer än fina ord och god vilja. Sedan december 2008 har arbetskraftsinvandring åter varit praktiskt möjlig. Möjligheten har utnyttjats av tusentals immigranter som inte flytt sina länder utan som aktivt sökt sin utkomst i Sverige och därmed kommit att bidra till det gemensamma. Folkpartiet vill nu ta ytterligare steg i riktningen och underlätta för invandring av uttalat kvalificerad arbetskraft. Nu talas om högutbildade med pengar på banken och med dokumenterad erfarenhet.

Säkert kommer idén att väcka ont blod i det politiskt korrekta Sverige, cyniskt och kallt är ord som säkert kommer att florera i debatten. Men, om vi vill hålla oss kvar på toppen, med en välutbyggd offentlig välfärd och ett konkurrenskraftigt näringsliv så måste vi våga se sanningen i vitögat. Vi måste våga prata om nyttig invandring och erkänna att den tidigare förda invandringspolitiken nådde vägs ände för mycket länge sen.

Keynesianismens dundrande baksmälla

Minns du 2008 hur vänsterekonomer, socialdemokrater och andra vänsterpolitiker glatt konstaterade att den keynesianska modellen återuppstått? Regeringar runt omkring oss lät då gödsla sina ekonomier med offentliga medel. Vad pengarna användes till var av mindre betydelse, viktigare var att ”hålla hjulen igång”, undvika otrevlig arbetslöshet och framförallt att hålla sina väljare på gott humör. I Sverige valde regeringen en annan väg, den passiva enligt S, V och MP, den på sikt enda hållbara enligt regeringen själv. Sedan något år tillbaka, då den akutaste krisen lagt sig, kan vi se konsekvenserna och utvärdera politikernas olika strategier.

Sverige led under de värsta krisåren, 2008/2009, ohygglig skada med tillväxttal långt sämre än de flesta av våra konkurrentländers. Arbetslösheten rusade och passerade även den många av våra grannländers. Kritiken mot regeringens ”passivitet” var obarmhärtig och fack samt opposition pekade på hur aktiv och framgångsrik vår omvärld var i sin keynesianska krisbekämpning. Regeringen stod på sig och fullföljde inslagen reformväg för fler i arbete och ökad kapitalansamling.

När vi idag ser oss omkring kan vi fastställa att den keynesianska dunderkuren i själva verket var en resultatlös återställare som nu, dagen efter, gett en dundrande huvudvärk hos dem som valde den vägen. Allra tydligast framgår detta vid en jämförelse av länders statsskulder innan krisen (2007) och därefter (2010). I Sverige, där vi alltså höll oss borta från flaskan under och efter festen, har skulden krympt från 38,1 % av BNP (2007) till 31,9 % (2011). Detta samtidigt som skulden i det betydligt aktivare och festgladare Storbritannien ökat från 47 % till 91 %. Det nästan lika aktiva Spanien har ökat sin skuld från 42 % till 78 %. Frankrike har ökat sin från 70 % till 99 %, Tyskland från 65 % till 84 %, Italien från 112 % till 135 % och Portugal från 71 % till 99 %. Detta för att nämna några av festdeltagarna.

En statskuld är mer än bara en fantasieggande siffra, den leder de facto till fruktansvärda värkar hos de skuldsattas befolkningar, såväl hos dagens som framtidens. Dessa har nu nämligen att betala för festen. I Sverige höll vi oss nyktra, vilket kanske inte är så kul när det väl är fest men desto trevligare dagen efter. Detta faktum bör alla Keynesanhängare ha i åtanke nästa gång det vankas fest.

Folket har högre ambitioner än så, Juholt

Nog kan Håkan Juholt tala alltid, det klargjordes en gång för alla under Socialdemokraternas dag i Almedalen 2011. Några lagom subtila hänvisningar till Palme och Carlsson och stora delar av publiken lystrade som trollbunden. När publiken väl säkrats myllrade löftena ut, utlovande en ny era med social demokrati fri från arbetsskador och ofrivilliga deltidsanställningar, sommarjobb till unga, säkrade pensioner, återregleringar, omregleringar, ja löften om allt det goda vi minns från Palmes och Carlssons tid.

I kontrast till den sociala demokratin står den nuvarande skattesänkarregeringen, utan visioner men med en fast övertygelse om att rasera allt det där goda som Juholts företrädare byggt upp. Juholt har högre ambitioner för Sverige och det blev vi varse i Almedalen 2011.

Juholt har en sprängfylld gottepåse som han gärna delar med sig av, förutsatt att han får bestämma vem som ska få smaka och framförallt vad som ska erbjudas. Den där gottepåsen måste dock fyllas och någon måste betala, om han nu inte planerar att snatta. Alternativen är således att Juholt bestämmer sig för att öka din skatt eller att han frångår de ekonomiska ramverken, ramverk som gjort att Sverige idag står närmast skadelöst efter den finansiella krisen.

Juholts förebild, Olof Palme, var en mästare både på att fylla och tömma gottepåsen. Fyllde den gjorde han såväl via beskattning som snatteri. När Carlsson och Bildt i början av nittiotalet skulle inventera gottepåsen så var den inte bara tom utan läckte dessutom som ett såll. Snatteriet tvingade fram tuffa saneringsprogram och en ny pensionsöverenskommelse, hållbara även för framtiden. Böterna betalas än idag i form av räntor på statsskulden.

Juholts ambitioner är att ta oss tillbaka till Palmes tid, snattandes och beskattandes. Jag tror att svenska folket har betydligt högre ambitioner än så.

Klichéer och stora ord räddar inga pensioner

Till Visby och Almedalen kommer alla de med möjlighet och makt att förändra det svenska samhället och svenskens framtid. Två av de närvarande, moderaten Gunnar Axén och socialdemokratiska Ylva Johansson, drabbade samman för att diskutera hur välfärden ska betalas i framtiden, var för sig eller fortsatt gemensamt?

Förväntansfullt satt vi åhörare och emotsåg en saklig och givande debatt mellan två i frågan högst initierade politiker. En timme senare lämnade vi, missnöjda och besvikna, lokalen. Orsak, Ylva Johansson.

Det ytterst angelägna temat och den kunniga publiken till trots lyckades Ylva Johansson snabbt sänka debatten till partipolitisk pajkastning. Klichéer och skällsord haglar, ”raserande av välfärden”, ”nedskärningar”, ”dolda agendor” etc. Ja, ni har hört det förr.

När Ylva Johansson, och alltför ofta även hennes opinionssuktande partikollegor, drabbar sin omgivning saknas oftast all tillstymmelse till saklighet. Viktigare är att måla upp det kalla Sverige som borgerliga politiker håller på att skapa. Strategin är inte bara meningslös och korkad utan framförallt destruktiv. En väl insatt och oftast kunnig väljarskara efterfrågar politik för framtiden, inte klichéer och stora ord.

Hur skapar vi fler jobb, hur kan vi öka skatteintäkterna och hur organiserar vi vårt offentliga för en hållbar framtid? Dessa frågor sökte Axén besvara medan Johansson ägnade sin tid åt svavelosande partipolitik. Ett sådant beteende, Ylva Johansson, räddar inga pensioner.

Föräldraförsäkringen, kvinnofälla eller ej

Att angripa något så heligt som rätten till föräldrapenning, och då särskilt invandrares rätt därtill, är vågat. Vår tidigare integrationsminister Nyamko Sabuni har vågat ta det steget och backas nu upp av den alltid lika mångordiga Maud Olofsson.

En invandrad småbarnsförälder har rätt till samma antal betalda föräldradagar som hon skulle haft om knatten fötts i Sverige. Detta innebär att fulla föräldadagar erhålls oavsett barnets ålder. Detta, menar Sabuni och Olofsson, får invandrarkvinnor att stanna hemma med barnen istället för att aktivt integrera sig i det svenska samhället. En i den svenska debatten klassisk kvinnofälla således.

När Sabuni förde fram sina tankar var hon något av en pionjär. Nu har hon dock fått tung uppbackning av bl a en färsk ESO-rapport som pekar på föräldraförsäkringens inlåsningseffekter för invandrade kvinnor. Tidigare rapporter stödjer också tesen i det att Sverige är bland de sämre på att integrera invandrare, och då i synnerhet kvinnliga invandrare, på arbetsmarknaden.

Frågan har dock fler dimensioner utöver den om eventuella inlåsningseffekter och försäkringen som en kvinnofälla. I många av de kulturer varifrån dessa kvinnor invandrar är familjen och inte yrkeskarriären det viktigaste. Kvinnor med denna syn betraktar sig knappast som vare sig inlåsta eller som fast i någon fälla.

Oavsett den beteckning man väljer att åsätta fenomenet så kvarstår faktum att mängder av invandrarkvinnor inte kommer in i det svenska samhället och än mindre ut på arbetsmarknaden. Och detta kan inte tolereras, vare sig ur ett mänskligt eller nationalekonomiskt perspektiv. ESO-rapportens slutsatser och Sabunis och Olofssons förslag om en noggrann utredning av föräldraförsäkringen bör därför efterföljas.

Allt, även fattigdom, är relativt

Barnfattigdom har blivit det nya politiska modeordet, en gång lanserat av Rädda Barnen men nu hårdexploaterat av den politiska oppositionen. Hårdast har oppositionsledare Juholt gått fram som redan i samband med sitt installationstal klargjorde att krutet skulle läggas just här.

Strategin har varit lyckosam. Idag finns få debattforum med aktning som inte diskuterar detta ”nya” fenomen. Till ring P1 ringer upprörda lyssnare och i kvällspressen produceras mittuppslag med ”fattiga familjer”. Statistiken som talar för ökad barnfattigdom bygger på idén om att den som endast besitter 60 procent av medianinkomsten i ett land inom EU är fattig. Begreppet är alltså högst relativt. Tolkningen av statistiken kan därmed bli något komisk. I ett land där alla invånare svälter finns exempelvis inga fattiga. I ett rikt land, likt Sverige, existerar dock löneskillnader och de som inte ”hängt med i löneutvecklingen” drabbas av ”fattigdom”. Då spelar det mindre roll att den generella levnadsstandarden ökat betydligt i Sverige under senare år, att löntagare och pensionärer fått mer i plånboken och att såväl studenter som flyktingar lever högst drägliga liv.

När fattigdomsdebattörerna går till attack bör man ställa sig frågan hur deras alternativ ser ut. Kanske bör vi sänka inkomstnivåerna och levnadsstandarden och få det generellt lite sämre, lite grann som på Kuba. Så skulle fattigdomen enkelt utrotas. En rimligare väg att gå, som förvisso inte åtgärdar fattigdomsstatistiken men som sannolikt ger alla ett bättre liv, är att fortsätta den inslagna vägen mot fler jobb och lägre trösklar in på arbetsmarknaden. Endast genom egenförsörjning botas verklig fattigdom. Ökade skatteintäkter genom arbete och företagande är också det som möjliggör stöd och bidrag åt de som verkligen behöver det.

Statistiskt sett saknar såväl Nordkorea, Kuba som Zimbabwe fattigdom men inte ska väl dessa länder stå som svensk förebild?

Gnäll inte på regeringen, köp en egen Saab istället

Nu när den svenska nationalklenoden Saab Automobile är nere för räkning höjs tonläget betydligt från ringside. Vänsteroppositionen, Metall och Aftonbladet, för att nämna några, arbetar febrilt i den ena ringhörnan för att plocka politiska poäng.

Metalls Stefan Löfvén talar diffust om att regeringen borde bidra till att reda upp både de kortsiktiga och de långsiktiga problemen. Inte för att man ska gå in med pengar men ”den ska driva på och se vad den kan bidra med”. Aftonbladet säljer lösnummer och plockar opinionspoäng med snyfthistorier om utsatta Saabanställda och deras familjer. Vänsterpartiet manar på för ett statligt övertagande och Socialdemokraterna gottar sig mest åt allt rabalder. I den andra ringhörnan står regeringen, utan reella möjligheter att faktiskt få rätsida på den biltillverkare som nu haft helstängt i drygt tre månader utan en ny bil till försäljning.

Problemet för Saab är inte, som Löfvén gör gällande, en ”tillfällig likviditetskris” som regeringen lätt skulle åtgärda med lite positivare attityd och allmänt ”pådrivande”. Problemet är, och har alltför länge varit, att alltför få köper företagets bilar.

När GM släppte taget visade sig företaget närmast stå vid ruinens brant, utan nya modeller på gång och med en ihålig balansräkning. Dessa faktum kan ingen politiker göra något åt. Så istället för att gnälla på regeringen borde vardera Saabanhängare nu mangrant gå och köpa sig en egen Saab. Inget annat än bilförsäljning kan nämligen rädda företaget.

Den har vi hört förut Juholt

När Håkan Juholt gästspelar hos kongressande IF Metall svingas det friskt. När svaveloset just lagt sig efter ordförande Stefan Löfvéns salvor mot regeringens ”passiva industripolitik” och ”raserande av de sociala trygghetssystemen” äntrar vapenbrodern Håkan Juholt podiet. Johults taktik är att lättbegripligt och säljande skriva historien om ”det gamla Sverige som nu växer fram” med den sittande regeringen.

Opinionssiffrorna tyder på att taktiken för tillfället skördar framgång. Sympatierna för de nya ”sociala socialdemokraterna” tilltar i takt med att den kalla, och får man då förmoda, asociala borgerliga regeringen tappar i stöd. Håkan Juholt har sedan sitt bejublade installationstal i våras lovat de flesta (utom ”de rikaste direktörerna”) det mesta. Pensionärer, sjuka, fattiga småbarnsföräldrar, studenter, invandrare, arbetslösa, ja alla kan vänta sig bättre tider med Håkan Juholt. Och visst låter det lockande.

Att lova runt är inget problem så länge man inte behöver förklara hur löftena ska hållas. Greker, spanjorer och italienare har länge levt gott på frikostiga löften och valhänta subsidier. Men ingen avundas väl idag den grekiske statstjänstemannen eller de spanske pensionären. Även Mona Sahlin ryckte en gång fram som en yrvind i opinionsmätningarna. Först när löftena skulle blev politik blottlades att kejsaren var naken.

Lika lite som Mona Sahlins löften kunde frälsa Sverige eller Rörelsen, lika lite lär Håkan Juholts populism göra det.

Intolerabel intolerans

Som traditionen bjuder har de flesta skolbarn nu sjungit ut det gångna läsåret i en närbelägen kyrka. Lite pompigt men framförallt stämningsfullt och vackert. Tämligen oskyldigt avhandlas den blomstertid som komma skall innan kyrka och skollokaler lämnas för ett väl förtjänat sommarlov.

I toleransens och korrekthetens Sverige kan dock denna tradition gå mot ett abrupt slut. Efter politiskt korrekta överväganden och vissa minst lika korrekta påpekanden från rektorer runt om har nämligen Skolinspektionen nu bett skolorna att noga tänka över om avslutningen verkligen måste hållas i kyrkan. Avslutningen är nämligen skolpliktig verksamhet och sådan ska vara konfessionslös. Då inte alla elever är av kristen tro skulle enligt den korrekte vissa elever tvingas skolka på självaste skolavslutningen.

Förhoppningsvis landar de flesta skolledningar i att avslutningen måste hållas i kyrkan. Detta efter konstaterandet att avslutningen faktiskt är konfessionslös även om den har en viss kristlig försmak. Den förälder som inte kan unna sitt barn denna upplevelse i sitt nya land präglas av en intolerabel intolerans som samhället inte ska sanktionera.

När man är beredd att vika sig för de krafter som vill sluta sig inåt har man slagit in på en farlig väg. Kristna, men ytterst sekulära, Sverige bygger på traditioner och särpräglas av tolerans och acceptans, om detta måste vi värna. Låt därför ungarna sluta sina böcker i närmsta kyrka.

Den gröna pyrrhussegern

Tyskland tog i dagarna det historiska beslutet att lämna kärnkraften bakom sig. Miljörörelsen, inte minst svenska MP, lovprisar beslutet och ser nu dörrarna öppnas för ytterligare nedläggningar runt om i världen. Motsägelsefullt nog jublas det även i brunkolsgruvorna runt om.

I industritunga Tyskland står kärnkraften för drygt 22 procent av elproduktionen. En i internationella mått mätt förvisso ganska beskedlig andel (som förklaras av landets stora kolkraftsproduktion) men alls inte försumbar. Det tyska beslutet innebär att samtliga 17 reaktorer ska släckas ned senast 2022. Konsekvenserna är de uppenbara, konsekvenser som inte bara får kolbrytare att jubla utan säkerligen även ryska makthavare och despotiska arabregimer vars gas- och oljeindustri nu kommer få ytterligare uppsving.

Svenska Vattenfall, som genererar 89 procent av sin elektricitet i Tyskland med hjälp av kolkraft, bygger idag passande nog två helt nya kolkraftverk i Tyskland. Och förbundskansler Angela Merkel lär få se fler kolgruvor i sin närhet de kommande decennierna för några alternativ till kolet, Putins gas och arabernas olja finns för tillfället inte. Brunkolsvänner med Vattenfall i täten vittrar profit, Merkel vinner viktigt väljarstöd och miljörörelsen firar. Snacka pyrrhusseger.

Populistisk kapitalförstöring

Sverige lider brist på riskvilligt kapital. Det fastslås inte bara av entreprenörer, vars innovationer och företag aldrig når marknaden eller tillåts växa till sin fulla potential, utan även av ledande politiker. Näringsminister Maud Olofsson har likt en ivrig bäver jobbat hårt för att förbättra villkoren för svenska småföretag. All heder, men kortsiktig populism lägger tyvärr en våt filt över entreprenörsveriges verkliga problem.

I höstbudget 2010 förhandlade Olofsson framgångsrikt och lyckades få två statliga miljarder till en ny riskkapitalfond, Inlandsinnovation. Pengarna skulle satsas i snabbväxande småföretag i Olofssons hemtrakter i Norrlands inland. Säkert gav satsningen ett väljaruppsving inför höstens val men så många nya företag var knappast att vänta.

Istället för att ge entreprenören med företags- och branschspecifik kunskap möjlighet att investera egna medel ska medlen först gå via statens omfördelningsapparat för att sedan eventuellt åter komma entreprenören till del. Nu är förvisso förmögenhetsskatten avskaffad, vilket lockat hem åtskilliga investeringsvänliga miljarder, men kvarstår gör fortfarande en invecklad och snedfördelande 3:12 beskattning och en i internationella mått mätt skyhög kapitalskatt. 3:12 reglerna, vars syfte är att göra det lagom förmånligt att driva företag, hindrar effektivt riskkapital från att lämna bolagssektorn för mer lämpade ändamål. Kapitalskatten och 3:12 skickar antingen pengarna utomlands (till Peru bl.a.) eller rakt ned i statens överfulla fickor.

Olofsson ville säkert väl med sin riskkapitalsatsning och säkert fick hon några norrländska extraröster. Men en populism av liknande slag, i kombination med oviljan att ta sig an de verkliga problemen, innebär samtidigt en gigantisk kapitalförstöring.

Vart tar vårdpengen egentligen vägen?

En enad vänsterfront säger sig prioritera vård och omsorg före gigantiska skattesänkningar. Sedan Alliansen tog över ska dessutom miljarder av skattekronor ha delats ut till välfärdens nya herrar, ofta tronandes i något exotiskt skatteparadis. Inte nog med detta. Med privata aktörer ska också de privata försäkringarna ha gjort entré där en välfylld plånbok med ens kan placera den rike i gräddfilen. Vänstern vill därför begränsa eller allrahelst förbjuda denna dränering av vården på dess resurser. I Sverige ska vård ges efter behov inte plånbok. Basta.

Vänstern har inte bara rätt rent moraliskt utan har också stöd i opinionen. En majoritet av befolkningen kan tänka sig att betala mer i skatt för bättre vård och omsorg. Vinster och ”överutdelningar” inom sektorn saknar helt stöd hos folket. Gräddfiler genom privata försäkringar är lika impopulära.

Om alla otäcka påståenden stämt, om högre skatt ger bättre vård, om riskkapitalister skor sig på patientens bekostnad och om regeringens politik öppnar racerfiler åt rika att passera köer av mindre bemedlade patienter, jag då hade jag också stämt in i kören. Så är det dock inte. Vården är och ska förbli offentligt finansierad, privata försäkringar ger ingen förtur på någon annans bekostnad och högre skatt ger per definition inte bättre vård, det har decennier av försämrad vårdkvalité trots tilltagande skattebelastning visat.

En nyanserad debatt borde istället ta sin utgång i hur privata vårdgivare kan erbjuda likvärdig och oftast bättre vård och ändå ”överutdela” ”miljarder” av skattekronor. Vad gör landstingen för fel? Vart tar egentligen vårdpengen vägen? Dessa frågor är oerhört mer angelägna att diskutera än eventuella utdelningar från uppenbart populära och effektiva vårdgivare.

Naiva studentprotester

Arga spanska studenter fyller för tillfället spanska gator och torg i vredgade protester. Ungdomarna själva drar paralleller till den arabiska våren i vilken ”den vanliga människan” revolterade mot den förtryckande överheten. De spanska ungdomarna anser sig på liknande sätt också kuvade, men istället för av despoter förtrycks de av kapitalismen och dess lakejer, politikerna. Slagorden ljuder ökad solidaritet, slopade vinstkrav och mindre fokus på tillväxt.

Det är inte svårt att sympatisera med demonstranterna. Den spanska ungdomsarbetslösheten är högst i Europa där över 40 % går sysslolösa. Knappast någon ljusnande framtid som går den nybakta studenten tillmötes. Problemet är bara det att demonstrationerna är fullständigt felriktade. Socialistiska floskler hjälper knappast någon in på arbetsmarknaden. Vad de spanska ungdomarna rätteligen borde rikta sin ilska mot är politikernas oförmåga att se sanningen i vitögat och ta itu med landets verkliga problem.

Spanien, i likhet med de flesta europeiska Medelhavsländer, har en fullständigt förstelnad arbetsrätt med nära nog ogenomträngliga barriärer för den som önskar ta sig in på arbetsmarknaden. I Spanien är exempelvis en arbetsgivare skyldig att betala arbetslöshetsersättning för en avskedad under lika lång tid som denna tidigare varit anställd. Vilken arbetsgivare vågar anställa under sådana förhållanden?

Arga och upprörda har de helt klart rätt att vara ungdomarna, men att rikta ilskan mot kapitalismen, vinster och tillväxtsträvan är en rallarsving i luften. Spanien och övriga Medelhavsländer har en lång väg att vandra. Ett legitimt krav från dess ungdomar är att dess regeringar åtminstone ska beträda den, dock inte via populistisk socialism utan genom verkliga strukturella reformer.

Självbedrägeri bakom Natomotstånd

Endast 23 procent tycker att Sverige borde ansluta sig till Natosamarbetet, 50 procent ser det som en dålig idé. Detta visar SVD/Sifos senaste mätning. Så svagt har stödet inte varit sedan 1995. Stödet har sedan Libyeninsatsen påbörjades fallit från 33 till 23 procent. Lika brant var fallet då Nato engagerades i Kosovo 1999. Under lugnare tider har motståndet förvisso varit större än stödet men inte alls så markant som under oroligare tider. Bryter man ned opinionssiffrorna kan också konstateras att det bland yngre (15-29 år) finns ett klart starkare stöd än bland äldre.

Uppenbart är att vi svenskar inte gillar krig och gud bevars, som alliansfritt land ska Sverige hålla sig borta från oroshärdar. Vårt ärofyllda epitet som alliansfria tycks, mot bakgrund av stödet bland yngre i förhållande till äldre, vara väl inpräntat hos framförallt de äldre generationerna. Det synes som att de som var med under den ”alliansfria” storhetstiden under kalla kriget ännu lever i villfarelsen att vi faktiskt är alliansfria och att vi därmed kan stå utanför den otäcka omvärlden. Sveriges djupt integrerade samarbete med militäralliansen har dock pågått under decennier där Socialdemokraterna i det fördolda successivt nästlat oss in. Officiellt står vi dock ännu lika stolt vid sidan om.

Den påstådda alliansfriheten är inget annat än ett veritabelt självbedrägeri. Faktum är att Sverige är mer engagerat i olika Natosamarbeten är många medlemsländer själva. Istället för att hyckla och bedra borde (S) stötta ett medlemskap vilket skulle ge oss en reell möjlighet att påverka istället för att stå bredvid. Men som vanligt är den politiska opinionspoängen viktigare än den verkliga poängen.

Farlig revanschlusta hos metallbasen

Positionerna intas nu inför årets avtalsrörelse då lönerna ska sättas för 2,5 miljoner svenskar. Inför årets rörelse har viss ordning återställts sedan LO och Svenskt Näringsliv enats om att industriförbunden ska gå före och sätta nivån för övriga. Ordföranden i IF Metall, Stefan Löfvén, har sin målsättning klar. Företagen ska nu återgälda det som arbetarna gick miste om genom krisens överenskommelse. Hårda bud är således att vänta.

Det ligger självklart i fackets uppgift att arbeta för sina medlemmars bästa. Nu är det dock så att nominella löneökningar inte alltid är det bästa för de anställda. Stridslystna fackförbund har mer än en gång tidigare satt svensk konkurrenskraft på prov. Under 80 talet drämde man till med smått ofattbara krav vilka då fick inflationstermometern att koka. Då drabbades inte bara de anställda själva utan hela den svenska ekonomin som kraschade fullständigt i och med 90 talskrisen. På liknande sätt hindrades en annars lovvärd ekonomisk utveckling i sin linda genom 1995 års avtalsrörelse då industrin lyckats förhandla fram exceptionellt goda villkor åt sina medlemmar.

En stor, och ganska betydande, skillnad idag mot situationen inför tidigare lönerörelser är att alla löntagare trots en i vissa fall sämre löneutvecklingen fått kraftiga reallöneökningar. Den skattebetalare som bemödat sig med att granska specifikationen till sin inkomstdeklaration kan konstatera att hon fått en dryg månadsinkomst extra genom regeringens jobbskatteavdrag. Detta kan givetvis inte LO förbunden beakta eftersom regeringen är borgerlig och ”fajten” måste tas. En sådan inställning och ”revanschlusta” kan återigen bli kostsam, för såväl metallarbetaren som för oss andra.

AMF chefen har ingen annan att skylla

Genom ett dyrt, välplanerat och ytterst sofistikerat skatteupplägg har (tidigare) AMF chefen Bertil Villard lyckats betala dryga 4 procent skatt i Peru på i Sverige upparbetade vinstmedel om ca 23 miljoner. De så kallade Peruuppläggen blev synnerligen populära bland rika svenskar kring åren 2005 och 2006 sedan rykten börjat florera att skatteavtalet med Peru var på gång att sägas upp. Nu gällde det att handla snabbt om skatt skulle undvikas. AMF chefen (tillika ordförande i Vinge Advokatbyrå som själva marknadsförde upplägget) var en av flera som nappade.

Idag är hans och ytterliga ett antal upplägg uppe för bedömning hos förvaltnings- och kammarrätter runt om i landet. Skatteplanerarna själva hävdar att Skatteverket känt till och godkänt upplägget och att de fått godkännande. Det Skatteverket känt till, genom upplysning från den skattskyldige, är i de flesta fall att medel erhållits från peruanskt bolag och att skatt betalats där i enlighet med skatteavtalet. Och det godkännande som man anser sig fått avser ett internt brevsvar från Skatteverket som ger uttryck för att ett enskilt liknande upplägg (alla upplägg är unika i sin utformning) troligen inte kunde angripas skatterättsligt.

Mot denna bakgrund hävdar Villard och en rad andra storklippare, ofta med höga positioner i samhället, att de handlat i enlighet med lagens alla regler. Så kan det också vara, domstolarna i landet är ambivalenta och domar skiljer sig beroende av domstolens geografiska ort. Men oavsett domstolsutslagen så kan dessa personer (allra minst de som byggt sitt anseende på hög moral och etik) inte med trovärdighet företräda det allmänna. Och Bertil Villard och perukollegor har absolut ingen annan att skylla.

(S) skräckpropagerar i brist på egna idéer

Sjukvård efter behov eller din plånbok? Ska sjukvården tjäna storkovan eller patienten? Vi lovar att inte sälja några sjukhus. Så lyder några av Socialdemokraternas slogans inför omvalet i Västra Götalandsregionen. För tillfället gottar man sig i socialdemokratiska läger säkert också åt att rekordfå elever sökt yrkesprogram i höst. Ett kvitto på att föräldrar inte vill se ”dörren stängas” för sina barn. Något man från vänsterhåll hävdade att regeringens omläggning av gymnasieutbildningen skulle göra.

Förmodligen skulle även den allra dammigaste gammelmoderaten hålla med om det sagda. Ingen vill se stängda dörrar eller ett system där plånbok styr framför behov. Inga förslag eller tankar finns heller om att detta skulle ske. Sjukvården är och ska förbli offentligt finansierad och alla elever, även de som väljer ett yrkesförberedande program, har rätt och möjlighet att läsa in högskolebehörighet.

Socialdemokraterna har blivit mästare på hot- och skräckpropaganda. Viktigare än egna idéer för det framtida Sverige har det blivit att ljuga ihop en bild av ett borgerligt inhumant och kallt land. För den som minns den tid då vårdcentralen var vårdcentralen som du kommenderades till oavsett dess service eller kvalité, och tiden då skoltrötta men praktiskt skickliga tvingades tråckla sig igenom fördjupningskurser i matte, och engelska och som tyckte det var bättre, lockar kanske S återställarpolitik. Hör du till dem som insett att vi alla är olika med olika behov och kompetenser och att vård ska ges efter behov och inte bostadsadress, då bör du bortse från skräckpropagandan och rösta med hjärnan vid nästa val.

Rutavdraget ger jobb i Rinkeby

Rutavdraget subventionerar förnäma Östermalmsgubbar och ger dem möjlighet att slippa ta sitt husliga ansvar. Rutavdraget har dessutom återinfört det förhatliga pigyrket som socialdemokratin intensivt bekämpade under förra seklet. Allt sker dessutom med våra gemensamma skattepengar. Unisona fördömanden från en upprörd opposition.

I Rinkeby är tongångarna annorlunda. I denna invandrartäta och av utanförskap präglade förort skönjas optimism. Karima Tice är somalisk kvinna, en kombination som i Sverige närmast garanterar utanförskap. Karima lät dock starta hemtjänstföretaget Aman Care med ytterst ovissa framgångsutsikter. För DI (12/5) berättar Karima själv ”många invandrare som har haft svårt att komma ut på arbetsmarknaden har fått jobb här och deras språkkunskaper är värdefulla”. Karima berättar vidare att ”tack vare rutavdraget finns det kunder som efterfrågar ganska enkla tjänster. Och många som haft svårt att komma in på arbetsmarknaden har visat sig kunna klara de jobben. Här har vi anställt dem som aldrig tidigare haft ett jobb”.

Ett jätteproblem i Sverige är vår dräpande beskattning av tjänstesektorn. Bolagsskatt, arbetsgivaravgifter och moms ökar i ett slag kostnaden för tjänsten med det tredubbla. Vem har råd med det? Rut och rot har sänkt denna kostnad drastiskt och därmed gett helt nya grupper en entrébiljett in på arbetsmarknaden. Så kan vi bara enas om att det inte finns några skitjobb så är rutavdraget en succé, för oss alla.

Ogiltig frånvaro alltid lika ogiltig

Med all sannolikhet kommer skolk att stå med i betyget från och med höstterminen 2012. Kring detta har regeringspartierna slutligen enats efter idogt lobbyarbete av utbildningsministern och dennes parti.

Skolkfrågan är ännu en vattendelare i svensk skolpolitik. Från vänsterhåll vill man som vanligt frånta individen dess egna ansvar och istället lägga skulden hos någon annan. Håkan Johult säger sig vara ”oerhört upprörd” (till skillnad från sin välfärdspolitiske taleskvinna Ylva Johansson som ”inte har något emot förslaget”). Johult tycker det är ”hårt att skuldbelägga de som är hemma när vi inte vet orsaken”. Värre än vänsterkritiken är motståndet från en rad remissinstanser. Barnombudsman Fredrik Malmberg menar exempelvis att en notering i betyget ”kan undergräva en redan utsatt elevs självkänsla”.

I sammanhanget är det avgörande att kunna hålla två bollar i luften. Dels att ogiltig frånvaro alltid är ogiltig och dels att utsatthet alltid är utsatthet. En utsatt elevs frånvaro är lika ogiltig som en icke utsatt elevs. Den utsatte eleven ska ha rätt till skolans och omgivningens fulla stöd så att den inte ska behöva frånvara. Dessa elevers förvisso ogiltiga frånvaro men ändå i många fall motiverade utgör dock inget skäl att inte tydligt markera mot det oacceptabla i ogiltig frånvaro.

LO – inte för någons bästa

Under rubriken ”Lägre löner ger inga unga jobb” går på SVD Brännpunkt (30/4) en rad företrädare för LO till angrepp mot ”arbetsgivare och borgerliga tyckare” som kräver lägre lägstalöner. Kritiken mynnar ut i att regeringen för en politik ”som lägger grunden för en allt större låglönebransch dit framförallt ungdomar och kvinnor hänvisas”. Artikelförfattarna menar att samband mellan höga lägsta löner och hög ungdomsarbetslöshet saknas.

Centralorganisationen LO, arbetstagarens representant och försvarare, har sedan Socialdemokraternas fall 2006 drivit en allt oblygare oppositionspolitik. LO kan idag betraktas som Sveriges kanske mäktigaste oppositionsparti. Att organisationen skulle kämpa för sina medlemmars väl och ve framstår dock som allt tveksammare vilket också återspeglas i dess ständigt krympande medlemsantal.

Sverige har världens mest sammanpressade lönestruktur (undantaget ett fåtal ännu existerande socialiststater). Detta innebär höga ingångslöner och marginella möjligheter till lönekarriär. I Sverige kan en sjuksköterska med 20 års erfarenhet ha knappa 3 000 kr mer i månaden än sin nyanställda kollega. Att seriöst hävda att höga löner inte skulle påverka en arbetsgivares vilja att anställa kan inte tas på allvar. Lönekostnaden är ofta ett serviceföretags tyngsta kostnadspost. Lönekostnaden är givetvis en oerhört viktig faktor vi nyanställning. Den obönhörliga konsekvensen av alltför höga ingångslöner är att färre anställer och att de som väl anställs har en knaper löneutveckling framför sig.

Samtidigt som LO talar om vikten av höga löner har man konsekvent fördömt samtliga jobbskatteavdrag, ett avdrag som gett deras medlemmar högre reallöneökningar än vad många annars upplever under en hel yrkeskarriär. Lika dåligt var rutavdraget som trots allt gett tiotusentals kommunalare nya, vita, jobb.

LO marginaliseras alltmer. Att så sker och att medlemmarna lämnar leden i horder är också fullt naturligt. LO är nämligen vare sig för arbetarens bästa eller en seriös samhällsdebattör.

Globalisering med oförtjänt dåligt rykte

I Sverige och i våra välutvecklade grannländer förfäras vi gärna över arbetsförhållanden och svältlöner i mindre bemedlade länder. Journalister och grävande reportrar älskar att förmedla bilder av hur vi i väst handlar billigt och lever gott på utsugna asiaters bekostnad. Marssiffror visar samtidigt att Kinas industriproduktion växte med 15 procent, lika mycket som månaden innan. BNP tillväxten uppgick under första kvartalet till 9,7 procent vilket innebär att kineserna blev 9,7 procent rikare i förhållande till motsvarande kvartal innan.

De bilder som oftast träffar oss från Kina och omnejd förmedlar misär och utslitna stackare utnyttjade av den utsugande råkapitalismen. För den som kritiskt önskar granska denna ensidiga bild står mycket intressant att läsa i svenska kinaetablerade bolags rapporter. Bland annat konstaterar plastföretaget Nolatos VD Hans Porat, vars bolag har över 6 000 kineser anställda, att lönerna bland de kollektivanställda ökat med närmare 40 procent under de senaste 18 månaderna. Det nya nu är att dessa smått fantastiska löneökningar även kommer andra till del än som tidigare endast de mer privilegierade tjänstemännen. Tidigare, berättar Porat, var personal så billigt att det bara var att ta in ytterligare en anställd när det behövdes. Nu måste man dock tänka till. Allt oftare väljer man istället att automatisera.

Inom klädbranschen, som länge lyckats pressa priserna genom billig asiatisk textilimport, har nu lönestegringarna börjat sätta avtryck. RNB:s VD, Mikael Solberg, talar i termer av verksamhetsflytt från Kina. Bland annat nämns Nordkorea, Vietnam och Pakistan som potentiella tillflyktsorter.

Globaliseringen sprider sig som en löpeld över världen, ohejdbar och i rasande fart. Ett faktum som redan lyft hundramiljontals människor ur direkt fattigdom. Just därför förtjänar den ett klart bättre rykte.

Barnfattigdom i borgerlighetens Sverige

Med syfte att blanda korten och markera politiska revir jobbar Socialdemokraternas propagandaministerium för full maskin. Nyvalde Håkan Johult gick ut hårt redan i sitt installationstal när han lät fastställa att ”Barnfattigdom hör hemma i Reinfeldts Sverige men inte i Socialdemokraternas Sverige”. Kalla vindar drar in över Sverige, klyftorna ökar och lidande blir de värnlösa, som barnen. Detta budskap ska vinna kommande val åt de nya sociala Socialdemokraterna.

För en saklig debatt måste fakta vara korrekt. Barnfattigdomen ökade under 2008, det stämmer, men förklaringen ligger inte i regeringens politik.

Enligt statistik från riksdagens utredningstjänst har jobbskatteavdragen minskat barnfattigdomen, höga ersättningsnivåer däremot, ökar den. Under Göran Perssons tid, då ersättningsnivåerna toppade, var barnfattigdomen dubbelt så hög som idag. Förklaringen till 2008 års ökning ligger närmast allena i den ökade flyktinginvandringen, där barnfamiljer initialt och tvingande alltid lever på socialbidrag. Bland svenska barn har fattigdomen däremot minskat från 6,3 till 5,4 procent under perioden 2006-2008. Det som tvingar in barnfamiljer i fattigdom är långvarigt beroende av socialbidrag. Detta slås bl.a. fast i IFAU:s rapport ”Fattigdom i Folkhemmet”.

Ingen tjänar på en oseriös debatt, därför måste korten åter sorteras och fakta läggas på bordet. Regeringens politik har, tvärtemot Håkan Johults påstående, minskat barnfattigdomen. För att helt radera ut den, vilket givetvis är allas mål, måste arbete främjas. Jobbskatteavdragen stimulerar till arbete. Ytterligare insatser som en flexiblare arbetsmarknad, lägre arbetsgivaravgifter och ett bättre företagsklimat skulle därför inte bara få fler i arbete utan även minska många barns lidande.

Huvudproblemet stavas inte missmatchning

I sin iver att slå hål på regeringens arbetslinje har Socialdemokraterna låtit mynta det nya begreppet ”missmatchning”. Missmatchning innebär att arbetslösa inte lyckas matchas till lediga tjänster och att detta förklaras av de saknar relevant kunskap för den lediga tjänsten. Huvudspåret är att regeringen skurit så djupt i vuxenutbildningen och Komvux att folk nu står med föråldrad och irrelevant kunskap. Så rustar vi inte Sverige för framtiden dundrades det från socialdemokratiskt håll när vårpropositionen debatterades. Sätt folk i skolbänken alltså, gammal som ung, intresserad som ointresserad.

Richard Murray, fil. doktor i nationalekonomi radar på DI debatt (16/4) upp en rad orsaker till att den svenska arbetsmarknaden är så trög. Enligt Murray förklaras trögheten inte av felutbildning utan snarare av den sällsynt tröga svenska arbetsmarknadslagstiftningen (LAS) som effektivt får folk att stanna på jobb de egentligen helst skulle lämna. För att sänka trösklarna efterlyser Murray utökat Rutavdrag, kompletterande privat finansiering av skola vård och omsorg, sänkt moms på tjänster och framförallt en reformerad LAS.

AMS-politiken är en klassisk socialdemokratisk universallösning. Så har de tidigare lyckats dölja arbetslöshet samtidigt som de fått verksamheten att framstå som lovvärd och framsynt. Jobben blev dock inte fler och få mekaniker blev datakonsulter eller förskolelärare. En utopisk tanke är den att tro att alla vill och kan omskolas till de yrken som för tillfället efterfrågas på arbetsmarknaden.
Genom att sänka skatter på arbete och anställning och mjuka upp den hämmande arbetsrätten sänks trösklarna in för såväl arbetstagare som för arbetsgivare.

AMS-politiken är beprövad. Den gav oss rekordmånga (ofrivilliga) skolelever och en rekordhög dold arbetslöshet. Nu har en mer klarsynt regering att angripa de verkliga problemen.

Är han lomhörd, Håkan Johult?

Hårdnackat står de fast vid sina välinrepade dogmer. Allt var bättre förr och det vet väljarna. Därför stoppar de öronen fulla med bomull, spänner på sig skygglapparna och tuffar vidare mot nästa val.

Vi svenskar präglas av ett rättvisepatos, därför önskar vi förmögenhetsskatten åter, en obegränsad (reparerad) A-Kassa, avskaffat RUT-avdrag och framförallt inga fler jobbskatteavdrag. Innerst inne är vi alla sociala demokrater och därmed socialdemokrater, nu måste bara en ny karismatisk partitopp få oss att inse detta.

TCO´s nyutnämnde ordförande (och före detta socialdemokrat), Eva Nordmark, konstaterar att Håkan Johult ”verkar vara ganska lomhörd” när han önskar avskaffa rutavdraget. Nordmark önskar å sin sida istället öka subventionen och rikta avdraget mot familjer med barn. Detta eftersom avdraget är ”ett otroligt viktigt stöd för att barnfamiljer ska få livet att gå ihop”.

Nej Eva Nordmark, Håkan Johults hörsel är det säkert inget fel på, men med öronen fulla av bomull så hör du inte mycket.

Individualistisk egoist eller social demokrat?

Socialdemokratin laddar nu om batterierna, inte bara med ny ledning och reviderad politik utan också med nya slagord. Socialdemokraterna är numer inte socialdemokrater utan också sociala demokrater. Socialdemokrati är hädanefter social demokrati. Detta slogs fast av den nye partiordföranden när han nyligen stakade ut partiets framtida politik.

Vari ligger då den innehållsmässiga skillnaden i denna särskrivning? Troligen existerar den inte alls men Johults spinndoktorer lär ha räknat ut att social demokrati slår högre än socialdemokrati och att man som social demokrat står allra högst upp på den moraliska trappan. Ordleken tjänar sannolikt till att återta problemformuleringsprivilegiet som borgerligheten kidnappat under gången mandatperiod. Som social demokrat är man, till skillnad från en individualistisk egoist, för det gemensamt goda samhället och inte bara för sig själv.

Väl i valbåset 2014 kommer i enlighet härmed din moral slutligen att ställas på sin spets, individualistisk egoist eller social demokrat.

Mossan tätnar med Juholt

Välinövat och värdeladdat var det, Håkan Juholts installationstal. Närvarande kunde enligt utsago knappt hålla sig för gråt då partiledaren utlovade en ”social demokrati” byggd på ”moralisk tillväxt”.

Den luttrade pensionären kan vänta ett reformerat (och garanterat förmånligare) pensionssystem, kvinnorna ett jämlikare samhälle, kulturälskare gratis museientré, barnfattigdomen ska utraderas och vinstdrivande verksamheter inom det offentliga ska vänta en betydligt tuffare attityd.

Juholts socialdemokrater ska återerövra initiativet, allrahelst genom en gigantisk offentlig offensiv. Politiken ska återerövra det privata rummet som borgerligheten expanderat till oanständighetens rand. Givetvis med allas vårt bästa för ögonen. Vad skönt suckar säkert vissa. Kanske kan det bli som förr, då posten delades ut av Posten och då ingen behövde ta egna olustiga beslut.

Mossan tätnar på Sveavägen 68. Istället för att räfsa ogräset odlar Juholt nu inte bara egen mustasch utan än värre en helmossig politik.

Skippa taktiktramset Borg

”Värnskatten är skadlig för tillväxten, inte minst för att den straffbeskattar utbildning och entreprenörskap”. Så står det i Alliansens valmanifest på vilket man gick till val och segrade. Denna passus uppmärksammas på DI Debatt (21/3) av Sacos respektive TCO:s ordföranden Anna Ekström och Sture Nordh. Debattinlägget har de träffande nog betitlat ”Bara valtaktik att behålla den skadliga värnskatten”.

Ekström och Nordh framhäver de tunga rapporter som Globaliseringsrådet och Långtidsutredningen lagt fram. Rapporter som båda landar i att den högsta marginalskatten har så snedvridande effekter att den inte genererar några intäkter alls, vilket i sin tur innebär en samhällsekonomisk förlust. Långtidsutredningen konstaterar också att en förutsättning för ökade arbetsinsatser i samhället, vilket kommer att krävas för bibehållna skatteintäkter och fortsatt välfärd, är en koncentration på marginalskatterna. Utredarna ser i sammanhanget avskaffandet av värnskatten som en lämplig åtgärd.

Fack, expertis och regering synes alltså överens. Nu måste bara Anders Borg skippa sitt taktiktramsande.

Låt inte nostalgin förleda

På många håll i landet muttras det lite skadeglatt om regeringens nyligen upplevda nederlag i fråga om försäljningen av statliga bolag. Överhuvudtaget pekar en del, som t ex Sifos marsmätning (där oppositionen hämtat in närmare 5 porcent av regeringens försprång), mot en ökad skepticism mot de borgerligas företag.

Den inhemska debatten har under senare tid präglats av friskolevinster, socialförsäkringen och försäljningen av statliga bolag. Gehör synes åsikterna vunnit att friskolor inte ska få gå med vinst (vinst är fult och hör inte hemma i Sverige), att den reformerade socialförsäkringen endast är ett uttryck för de borgerligas cynism och vilja att öka klyftorna samt att bolag (oklart vilka) bäste ansas i statens trygga famn. Till följd härav är regeringens intentioner suspekta och borde motas i farstun.

Vad man då har glömt är den utveckling Sverige med omvärld genomgått sedan decennierna av valutarestriktioner, fasta valutakurser och allmänt stängda gränser. Den tid då operatören hette Televerket och opererades från Rosenbad. Sedan dess har dock mycket vatten runnit under broarna. Sveriges svällande statsskuld och uppblåsta fastighetsmarknad har exploderat, varenda gräns har öppnats och kapital samt arbetskraft rör sig fritt både ut och in. Våra företag konkurrerar nu inte bara med grannbyns utan med hela världens diton.

Detta gick för de flesta i ledande position upp om inte förr så i vart fall under tidigt 90 tal. Om man nu vill tala i termer av den svenska välfärden så var Göran Persson kanske dess främste baneman. Han ”raserade ” A-kassan, sålde ut det statliga Telia och skickade ut ATP systemet med badvattnet. Säga vad man vill om Persson men i många avseenden var han en framsynt statsman som insåg de utmaningar Sverige stod inför och vad som erfordrades för att möta dessa.

Vår borgerliga regering har, precis som Persson, lagt nostalgin åt sidan och antagit framtidens utmaningar. Det borde också opinionen göra.

FN åter på läktaren

Det såg ett tag riktigt ljust ut för de libyska frihetskämparna. Tappert stred de mot överste Gadaffis förtryckarregim utan egentliga materiella förutsättningar. Fäste efter fäste intogs och Gadaffi själv syntes alltmer desperat.

Verkligheten kom dock ifatt och regimens militära överlägsenhet tycks nu till fullo ta ut sin rätt. Den luftburna överlägsenheten i form av attackflyg och helikoptrar kombinerad med ett kraftigt övertag även på marken via stridsvagnar och tungt artilleri pressar oppositionen allt hårdare.

Alltsedan stridigheterna inleddes har oppositionens enda krav på omvärlden varit införandet av en flygförbudszon vilket skulle jämnat ut oddsen drastiskt. Hoppet har allena stått till FN och dess godkännande eftersom EU saknar erforderliga stridsförband och NATO inväntar FN:s samtycke.

Hos FN stöter dock frihetskämparna på patrull. Med diktaturen Kina och semidiktaturen Ryssland i säkerhetsrådet är utsikterna noll för ett FN-mandat. Och inte förbättras utsikterna av att Rysslands och Kinas ambassadörer nu sitter i förhandlingar med Libyen om utvecklade bilaterala relationer och ökad access för ryska och kinesiska företag till libysk olja.

Förenta Nationerna, församlingen som strävar mot världsfred och kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter, sitter nu åter på läktaren när de som mest behövs nere på plan. Frågan är hur länge den fria världen ska acceptera denna hycklarförsamling som världsfredens övervakare?

Håkan Johult och sen då?

Som ett yrväder drev han in från ingenstans och intog över natten tronen på Sveavägen 68. Håkan Johult är tydligen en verbal gråsosse med en pragmatisk hållning och bred förankring i leden. Måhända är han ingen ideolog men har istället ett kraftigt driv vilket enligt de som vet kan kompensera andra eventuella brister. Karln har också en något avvikande look och har liknats vid än den ena, än den andra.

Personen Johult är analyserad ut i fingerspetsarna och är enligt vissa det perfekta valet och enligt andra ännu en ur andrahandssorteringen. Men frågan är om det är valet av partiledare som avgör socialdemokratins framtid. Frågan är väl snarare om partiets politik överhuvudtaget har någon framtid.

S tillsatte efter höstens brakförlust en kriskommission med uppgift att analysera det som varit och sia om det som komma skall. Produkten av detta arbete blev ett digert dokument med budskapet att partiet har en vägvinnande politik men att folk bara inte fattat detta. Kommissionen efterlyser därför än mer av den politik som nu förlorat två raka val. Mer offentlig verksamhet, mer stat, mindre valfrihet, höjda bidragsnivåer och varför inte mer skatt. I korthet mer Palme och Gunnar Sträng.

Vid nästa val har borgerligheten styrt landet i 8 år och alltfler tar det borgerliga för givet. Alltfler arbetare röstar blått och allt färre fackanslutna röstar rött. I detta läge tror S att bara än lite mer av det gamla skulle stoppa utvecklingen. Det intressant är inte Håkan Johult utan vilket existensberättigande socialdemokratin har överhuvudtaget.

Varför inte göra hela Sverige till en nystartszon?

SD:s Jimmy Åkesson gick på SVD:s debattforum (11/3) till angrepp mot regeringens förslag att införa speciella nystartsforum i utpräglade utanförskapsområden (SVD debatt 10/3). Tanken bakom förslaget är att öka drivkraften för att starta och driva företag och att anställa. Detta menar regeringen ska ske genom sänkta skattekostnader i form av nedsatt bolagsskatt, sänkta socialavgifter och sänkt fastighetsskatt.

Det största problemet och huvudförklaringen till det utbredda utanförskapet har regeringen identifierat i de höga trösklarna som möter många av dem som vill in på arbetsmarknaden. Lägre kostnader för entrepenörer att verka och anställa ska enligt initiativtagarna leda till fler jobb och att fler företag startas.

Jimmie Åkesson å sin sida invänder att idén om nystartszoner, etablerade i invandrartäta förortsområden, är diskriminerande mot såväl människor som företag. Etablerandet av de specifika zonerna strider enligt Åkesson mot EU:s konkurrensregler eftersom infödda svenskar inte får del av skattesänkningarna vilket innebär en diskriminering. Säkerligen ligger en del i det Åkesson säger och möjligen vore insatsen att betrakta som diskriminerande.

Om nu sänkta skattekostnader för företagande och anställning har alla de positiva effekter som regeringen hävdar och om trösklarna in på arbetsmarknaden sänks genom lägre socialavgifter så borde väl detta gälla även för andra områden än endast ”utanförskapsområden”? För att gå både Åkesson och regeringen till mötes vore därför en idé att göra hela Sverige till en nystartszon med lägre skatter på företagande och anställning.

Dyr nota för integritetsvurm

Häromdagen kom notan för saneringskostnaderna av Stockholms, Västra Götalands och Skånes kollektivtrafik. SL i Stockholm har sedan 2002 pungat ut över miljarden endast för klottersanering av lokaltrafikens ekipage. Västtrafik i Västra Götaland bränner årligen 40 miljoner medan Skånetrafiken spenderar 30 miljoner vardera år.

För SL:s avbrända miljard hade stockholmaren istället kunnat få 285 nya bussar, 25 nya tunnelbanetåg eller 12 pendeltåg. På grund av den besinningslösa och fullständigt meningslösa vandalismen tvingas nu istället stressade kollektivtrafikanter stå och huttra på perrongen.

I en slags pseudoverklighet lever de som inte vill övervakas eller övervaka. Detta samtidigt som en rad exempel från den verkliga verkligheten visar att kameraövervakade platser är både lugnare och förskonade från vandalism. Att förespråka övervakning skär i mitt liberala hjärta, men Sveriges alla vandaler tycks mig inget annat val ge. Notan har blivit för dyr för naiv integritetsvurm.

Saker ska kallas vid sitt rätta namn

Den historiskt höga arbetslösheten är ett mantra som ständigt återkommer i samhällsdebatten. Under valrörelsen var den oppositionens favoriserade käpphäst. Massarbetslöshet kring 10 procent var mumma för annars idélösa företrädare på den rödgröna flanken. I sin iver att framställa regeringens arbetslinje som ett fiasko förtegs dock relevanta fakta, fakta som faktiskt ger en helt annan bild av denna ”historiska massarbetslöshet”.

Det första och kanske främsta faktum att förtigas var naturligtvis den globala och avgrundsdjupa finanskris som världen drabbades av. Som det lilla och exportberoende land Sverige är så slog den oss extra hårt. Det andra och kanske mindre uppenbara faktumet är att Sverige under 2007 bytte metod att mäta arbetslöshet. Från och med maj 2007 räknades plötsligt en hel hop nya svenskar som arbetslösa, svenskar som tidigare inte existerat i statistiken. I ett huj var Sverige inte ett dugg bättre än sin omgivning.

För att få en rättvis bild av arbetsmarknadens utveckling är det därför rimligare att se till antalet sysselsatta i ekonomin. Denna statistik är betydligt trevligare. Enligt statistik från SCB har sysselsättningen endast varit högre än 2010 vid tre tidigare tillfällen, ´89/´90 och 2007. Sedan 2006 har ytterligare 120 000 svenskar kommit ut på arbetsmarknaden. Ganska imponerande siffror med tanke på den minst sagt turbulenta period som förelåg. Än mer imponerande blir siffran vid en jämförelse med 90 talets kris då sysselsättningen inte återhämtade förrän under 2000 tal.

För en saklig debatt och en rättvisande bild av regeringens politik måste saker kallas vid sitt rätt namn. Massarbetslösheten är med rätt siffror inget annat än ett ihopdiktat vänsterspöke.

Vidöppen dörr för Sverigedemokraterna

Att dörren nu skulle vara ”stängd” för främlingsfientliga partier, vilket statsministern hävdade i och med den migrationspolitiska överenskommelsen med Miljöpartiet, är rent nonsens.

Regeringspartierna och MP har i dagarna enats i en historisk uppgörelse om att papperslösa, dvs. illegala, invandrare ska ha samma rätt till sjukvård och skola som legala. Detta innebär att offentligt finansierade skolor och sjukhus ska erbjuda sina tjänster åt grupper som polisen, å sina yrkesvägnar, har att jaga. En minst sagt absurd situation.

Lika absurt och motsägelsefullt är det budskap som överenskommelsen sänder ut. Håll dig bara undan, undvik att söka asyl och bryt i allmänhet mot lagen så riskerar du ingenting. Hur premierande av sådant beteende skulle stänga dörren för SD är för mig en gåta. Att lagbrytare belönas med tjänster finansierade av skattebetalaren samtidigt som den laglydige asylsökaren hotas av avvisning kan aldrig vara riktigt.

Risken är att överenskommelsen snarare har sparkat ut dörren helt för SD och andra främlingsfientliga krafter. En fungerande och rättvis migrationspolitik är nämligen det enda som skulle kunna stänga den omtalade dörren. Den historiska överenskommelsen är tyvärr ett milsteg i helt fel riktning.