I Sverige har vi länge gjort det lätt för oss med vårt 1 procentiga biståndsmål. Genom att årligen skänka 1 procent av BNP har vi varit bäst och mest solidariska i världen. Med en BNP runt 3 300 miljarder pytsar vi årligen ut ca 33 miljarder till omvärldens behövande och stillar härmed vårt dåliga samvete.
Det heliga biståndsmålet har vördats och värnats, kritik och granskning har varken varit befogad eller efterfrågad. När så regeringen och biståndsminister Gunilla Carlsson för ett par år sedan lät vända på biståndsstenarna fann man inte enbart fredliga gråsuggor utan betydligt fler av mindre trevliga tvestjärtar. Inte nog med att biståndsbyråkratin slukade miljarder genom inkompetens, svinn, korruption och rena mutor, åter miljarder hade dessutom hamnat i förtryckarregimers egna skattkammare. Utöver dessa förvärvade kunskaper har regeringen nu äntligen också slagit fast att biståndet måste innehålla mer än endast påsar av pengar.
Gunilla Carlsson konstaterar (SVD 31/8) att vi inte kan fortsätta att skicka miljard efter miljard i bistånd när katastrofer redan är ett faktum och hoppas att det aldrig händer igen. Istället måste vi ställa större och tydligare krav på länderna vi hjälper. Carlssons fullt rimliga och insiktsfulla slutsats är att vårt bistånd ska tjäna till att skapa förutsättningar för demokrati och mänskliga rättigheter och att detta kräver långsiktigt engagemang.
Målsättningen med biståndspolitik måste vara att avskaffa behovet av densamma och det gör man endast genom tydliga krav, långsiktigt engagemang och noggrann uppföljning. Endast en kappsäck med miljarder hjälper nämligen inte mer än ett plåster på såret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar