Politik är att välja

Vad ska vi med dig till?

Det är inte lätt att vara politiker, samtidigt är det just därför som vi väljer dem. De allra flesta av oss lever liv med mängder av svåra val att fatta, varje dag. Livspussel, jobb, kärlek, båtar och bilar, pockar alla på vår uppmärksamhet och knaprar av vår tid. Därför väljer vi politiker till att fatta de mer strategiska besluten.

Flyktingfrågorna är bland de svårare att hantera, de handlar om långt mer än kronor och ören. Riksdagen har under våren att ta ställning till om ensamkommande ungdomar över 18 år, som kom till Sverige före flyktingpolitiken skärptes, ska få gå klart gymnasiet trots avvisningsbeslut. Utan ansvar för rikets ekonomi, sammanhållning och rättsmedvetande vore frågan enkel, ty i humanismens och generositetens namn skickar man inte ungdomar åter till ett liv i sannolik misär och armod. För den politiker som däremot förstått sin roll och sitt ansvar är frågan svårare. Den som menar allvar med att Sverige ska ha ordning och reda i migrationspolitiken kan aldrig tillåta att Migrationsverket gör en bedömning medan andra delar av samhället gör en annan, där ett avvisningsbeslut blir dispositivt och där systemet urholkas.

Vi väljer politiker för att de ska välja, inte stryka oss medhårs. Detta gäller särskilt i de allra svåraste frågorna.

Likheterna förslår

Ett trött etablissemang, omgivet

av hurtiga populister

Benito Mussolini var en fåfäng egoist som framställde sig själv som den enda person med kapacitet att återställa ordningen. Adolf Hitler var möjligen inte lika fåfäng men led i övrigt av samma sociala åkommor som den nyss nämnde. De båda herrarna verkade i en efterkrigstid präglad av ekonomisk, social och politisk turbulens. Vägen till makten stod relativt öppen då ländernas respektive regeringar utgjordes av svaga och bräckliga koalitioner utan egentliga förutsättningar att driva reformpolitik.

Likheterna mellan då och nu är slående. Förvisso har vi västeuropéer sluppit krig, men finanskrisen vidgade klyftorna, spädde på den sociala oron och sänkte flertalet politiska etablissemang. Krig, globalisering och historiska framsteg inom informationsteknologin har sedan ytterligare rört om i orons gryta. Jordmånen för Mussolini och Hitler-typer är således god, skrämmande god.

Vi har full access till vår historia, om inte annat går den att googla fram. Låt oss lära utav den inför 2017, samt hoppas att fransmän, tyskar, italienare och holländare gjort detsamma när de under året går till valurnorna.

Han är oss svaret skyldig

Skjuter skarpt

Stefan Löfven lättade sannerligen på säkringen när han gav sina utredningsdirektiv till Illmar Reepalu i dennes vinstutredning. För Reepalu gjorde ett gediget jobb, om man hyser största misstro mot företagsamhet och människors förmåga att välja för sig själva.

Närmare 340 000 barn och elever går i en förskola eller skola. Det motsvarar 18 procent av samtliga barn och elever. Det finns drygt 4 000 fristående förskolor och skolor, eller 25 procent av samtliga skolor och friskolor. Det blir en mäktig uppgift för kommunerna att sluka alla dessa, inte minst mot bakgrund av deras redan trängda organisation med både plats- och resursbrist. Endast en fundamentalistisk dåre kan tro att detta är möjligt. Och man kan vara så säker, Reepalus förslag är så långtgående och ogint att de flesta verksamheter skulle släcka ner om han fick sin vilja igenom.

När Löfven nu baxat förslaget så här långt blir han oss ett svar skyldig, hur ska han säkra utbildningen åt alla de friskolebarn och elever som skulle förlora sina utbildningsplatser?

En fråga för demokratin

Många arga, men färre särskilt intresserade.

Idag vinner man inte val på att förklara komplexa samband och presentera intrikata lösningsförslag. Det finns det vare sig tid eller medialt utrymme för. Politiker vinner poäng genom att säga enkla saker som folk tycker är bra. Det är givetvis bedrägeri eftersom världen, likt vår samhällsapparat, är avancerade figurer.

Demokrati bygger på att väljare röstar fram extra ämnade personer som sedan ska lära sig allt det komplicerade så att övriga slipper. Principen bygger således dels på att det finns väl ämnade personer att rösta på och dels att väljarna väljer de som är mest ämnade. Idag verkar det finnas brister i båda ändar. I demokratins linda var politik ett kall, något man ägnade sig åt av omsorg för sitt land utifrån patos. Idag är det en karriärsväg som ofta kräver både lång och trogen tjänst och ett finmaskigt nätverk. Väl valda utgör dessa ”etablissemanget” med ett stort avstånd till väljarna. Väljarna i sin tur misströstar och röstar bort ”etablissemanget”, utan minsta nyansering och med uppenbart ointresse.

Såväl politikerskrået som väljarkåren har en läxa att göra och ett ansvar att ta. Det är en fråga för demokratin, politik är ett kall och med röstande följer ett ansvar. Och frågan besvaras bäst av skola, föräldrar, media och de politiska partierna.

Om riksdagsmän i krogkön

I blåsigt väder.

Justitieutskottets Kent Ekeroth har återigen hamnat i blåsväder, nu så blåsigt att hans chef Åkesson tvingat honom till ”time out”. Och när till och med Jimmie Åkesson tröttnat, då förstår man allvaret i situationen.

Klockan 02.25 under natten mellan onsdag och torsdag blev en märkbart berusad Ekeroth nekad inträde till krogen. Rund om foten och sannolikt på dåligt humör lär omdömet varit ännu sämre än vanligt. I allt elände lät han sig provoceras till den grad att han tog till knytnäven, och blev polisanmäld. Som riksdagsledamot och medlem i justitieutskottet har svenska folket valt Ekeroth till en av de mer ansvarstyngda rollerna i det politiska Sverige. Ekeroth är en aggressiv huligan med tveksam syn på mänskliga rättigheter. Det har han visat prov på gång efter annan sedan han fick folkets förtroende.

Folk må vara missnöjda och förbannade över den politik som regeringen för och har fört, men att rösta in människor som Kent Ekeroth i riksdagen är oansvarigt hur missnöjd man än må vara.

Så vinner vi striden

Behövs fler, bl.a.

Sverige är ett av världens bästa länder att leva i. Svenskar är trygga, friska, rika och låter sig njuta av en vacker natur. Det är ett bra utgångsläge och en bra utgångspunkt, för allt fler upplever det inte så utan ser istället hot och sämre tider bortom horisonten. Hoten är reella och måste tas på största allvar, om striden ska kunna vinnas.

En misslyckad integration utgör det potentiellt största hotet. När en betydande del av befolkningen ställs utanför ett i övrigt välmående samhälle leder det till konflikter som hotar riva de starkaste fästen. Receptet mot denna åkomma måste utgå från individen, stärka dess förutsättningar på arbets- och bostadsmarknad, i skola samt garantera den trygghet. Arbetsmarknaden måste förändras så att även lågutbildade utan språkfärdigheter bereds plats. Nyanlända elever måste få den tid på sig som krävs för att klara kunskapsmålen. Fler poliser krävs i utsatta områden och i glesbygd, med särskild kompetens att spåra hedersrelaterat förtryck. Sedlighetspoliser bör skickas hem till medeltiden och våldsverkare med hedersmotiv utan medborgarskap bör visas ut ur landet. Sen krävs en liberaliserad bostadsmarknad, regelförenklad, med friare hyressättning och en begränsad EBO.

Och allt detta brådskar, annars kan vi mycket väl förlora striden.

Förtjänar de vår röst?

Delmon Haffo, inte ensam syndare.

Många var vi som förfasades över Donalds Trumps framfart i presidentvalet, inte minst med det explicita och infantila språk som han gjorde det med. Tyvärr är vi långt ifrån förskonade på vår egna politiska arena.

Att kalla ministrar och meningsmotståndare för ”hora” i direktsändning hör än så länge till ovanligheterna, men debattnivån är likväl på avgrundsdjup nivå många gånger. Alltfler lär, med all rätt, ställa sig frågan om de överhuvudtaget förtjänar vår röst. De där ”politikerna” som inte förmår att lyfta samtalsnivån till ens den mest basala vuxennivå, varför ska de styra över mig och mina pengar? Den stora majoriteten är inte intresserad av vulgärargumentation eller, för den delen, sexism, rasism eller annan form av ism. De allra flesta önskar nog helst lägga sin röst på sansade, förståndiga, pragmatiska, ärliga och lösningsorienterade människor.

Flertalet betydande politiker, och tjänstemän, bör rannsaka sig själva, sin retorik och framtoning. För just nu devalverar de förtroendet, inte bara för sig själva utan på sikt hela det demokratiska systemet.

Samhällskontraktet står på spel

Ska vi ta i hand på det?

Det svenska samhället länkas samman av en rad synliga och osynliga konventioner. Lagar och regler är de synliga, den som bryter mot dessa straffas på ett eller annat sätt. Den osynliga delen däremot är svårdefinierad och bygger, snarare än på fruktan för straffpåföljd, på tilltro, moral och god vilja. Att stifta lagar, skriva regler och utdöma straff är enkelt, till skillnad från att bygga ett samhälle där människor vill göra rätt.

Samhället förändras just nu kanske fortare än någonsin förr. Tekniska framsteg, globalisering och migration ställer tidigare sanningar på ända. Detta faktum måste vi både acceptera och bemöta, annars kommer rullgardinen dras ner innan vi ens förstått vad som hände. Den svenska modellen byggdes under en svunnen tid då gränser satte stop för både människor och kapital. LO var allsmäktigt och bestämde vem som skulle in eller ut. Transfereringssystemen kunde hållas generösa eftersom de allra flesta var med och betalade till dem, vilket var möjligt då det stora flertalet fick en hyfsad utbildning alternativt något enklare jobb inom t ex industrin. Så ser inte samhället ut längre.

De tilltagande migrationsströmmarna och det allt globalare näringslivet fordrar att den svenska modellen omprövas, så att fler kan släppas in på arbetsmarknaden och så att företag ges bättre förutsättningar att verka. Det är samhällskontraktet som står på spel, för om allt fler stängs ute, inte betalar sin skatt utan istället tar allt större del av transfereringskakan kommer resterande del till slut inte längre vilja signera kontraktet. Och då, om inte förr, kommer den svenska modellen definitivt att rämna.

Ge honom en ärlig chans

Ge karln en chans

Det som inte fick ske, skedde. Amerikanarna röstade fram en oberäknelig mansgris som lyckades förolämpa sig hela vägen till presidentämbetet. Omvärlden gnuggar sina ögon samtidigt som chocken börjat lägga sig och sorgearbetet påbörjats hos demokrati- och frihandelsvänner. Även om sorgearbete är välgörande måste livet gå vidare, och då måste man anstränga sig.

Många må hata och frukta Donald Trump. Hat utgör dock ingen god grogrund för samarbete och utveckling. Anledning att frukta vet ingen ännu heller om vi har. Tiden får utvisa huruvida och i sådant fall hur alla sluggeraktiga vallöften och insinuationer kommer att infrias. Den förutseende aktiemarknaden synes i vart fall vare sig hata eller frukta den nya presidenten, utan skickade istället upp kurserna något. Och som alltid bör vi ta intryck av börsreaktionerna,börsen tenderar till att vara vår bästa siare.

Nu är Donald Trump vald till president i god demokratisk ordning, och för att världens mäktigaste person inte ska vålla all den skada som förutspås måste han få en ärlig chans. För vem vet, med vänligt sinnade handels- och försvarskamrater kanske börsen får rätt även denna gång.  

Vi är alla sålda

Utsugare av värsta sorten

Regeringens vinstbegränsningsutredare Illmar Reepalu kommer föreslå häftiga vinstbegränsningar för privata aktörer inom välfärdssektorn. Det kan han göra, förvissad om att han har regeringens och folkets stöd i ryggen. Det är inte en minut för tidigt att frågan om det gäckande vinstintresset lyfts, men varför stanna vid välfärden?

Ta H & M till exempel. Shoppingfrälsta föräldrar nallar barnbidraget från sina icke ont anande småttingar, som kompenseras med billig importerad konfektion. Garanterat sömmad av någon underbetald stackare i Bangladesh. ICA är ett ytterligare otäckt exempel på hur våra löner, pensioner och snålt tilltagna bidrag hamnar i förnäma handlares fickor. Bankernas särställning och agerande är en ofilad nagel i allas våra ögon. De tjänar sina pengar på våra surt förvärvade pengar, som vi genom deras oligopolställning måste placera hos dem. Eller byggbolagen, som tjänar miljarder på ett av våra grundläggande behov, någonstans att bo. Och tänk en stund på skogsbolagen, de tjänar sina miljarder på vår allemansrättskyddade skog.

Vid närmare eftertanke är vi alla sålda, till samhällets alla giriga profitörer. Stefan Löfven, nöj dig inte bara med att barn inte ska vara till salu. Förbjud alltihop!

S - de svagas förkämpe?

Demonstrera för allas lika rätt går ju bra,

men sen då?

Socialdemokraterna letar febrilt efter nya pengar att täppa till budgetluckorna med, ty Vänsterpartiet är dyra i drift. Höjda skatter är en socialdemokratisk paradgren, som man även denna gång anmält sig till. Relativt nytt är dock att partiet nu även ämnar plocka pengar av samhällets allra mest behövande.

Genom tuffa skrivningar i regleringsbrevet gör regeringen klart för Försäkringskassan att denne ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen. Därutöver ska en nytillsatt utredning ta reda på hur man kan minska antalet timmar och personer inom LSS, med det uttalade målet att minska kostnader för reformen. Regeringen har identifierat ett problem, kostnaderna inom LSS har skjutit i höjden samtidigt som utbrett fusk uppenbart förekommer. Men att därför plocka fram slåttermaskinen och jämna LSS-fältet med marken är både dumt och ovärdigt. Fusk finns det givetvis bättre metoder att komma till tals med.

Under de senaste åren har drygt 20 000 getts personlig assistans. Lika många har åter getts förutsättningar att delta i samhället och verka som vi andra. Socialdemokraterna ämnar nu rycka undan mattan för många av dessa. Tänka sig S, de svagas allra största förkämpe.

Fler borde följa Obamas exempel

Fler politiker borde visa

vad som döljer sig under masken.

I den politiska vardagen är viss grad av populism allmänt accepterad och ses som närmast en självklarhet. En hel del pajer kan tillåtas fara mellan meningsmotståndarna, liksom överord rörande deras onda uppsåt och illvilja. Det hör den politiska teatern till för rollbesättningen är vad den är, liksom manuskriptet.

Allvar blir det först när de verkliga skurkarna beträder scenen. De som inte bara aspirerar på en roll i pjäsen, utan hotar riva hela teatern. Denna känsla av allvar har infunnit sig i USA i samband med presidentvalsföreställningen. De gamla rollinnehavarna, populärt benämnda ”etablissemanget”, har därför tvingats kasta sina teatermasker för att prata allvar med publiken. Det krävdes således en stollputte som Donald Trump för att få vett ur politikerna. Och det krävdes en Trump för att få president Obama att kasta sin mask och tala klarspråk kring vad som faktiskt gör skillnad. I The Economist uttrycker han sig tydligare än någonsin förr i termer av  att ”kapitalismen varit den främsta skaparen av välstånd och möjligheter som världen någonsin upplevt” samt att ”vinst och incitament är viktigt”.

Fler etablerade politiker borde likt Obama kasta sin mask och sluta rabbla inövade repliker. Det skulle applåderas av publiken och säkert freda deras teaterscen från andra aktörer liknande den där Trump.

Ärlighet varar längst

Tar en bärs och cigg,

och vips är problemen ur världen

Donald Trump hetsar i ivriga ordalag på sina anhängare i jakten efter de enkla rösterna. Rivalen Clinton spelar även hon till del på de populistiska strängarna, om än inte i samma höga tonskala. UKIPs Nigel Farage och Tories Boris Johnson såg i somras till att britterna lämnade EU, med liknande enkla lösningar och argument. Le Pen ser helst att hennes Frankrike klipper banden med EU och sin omvärld, likt hennes växande populistsyskonskara runt om i väst.

Varför inte vara ärlig, världen är komplex, livet kan vara svårt och ekonomin obarmhärtig. Detta faktum går vare sig att förhandla eller lagstifta bort. Ingen vinner långsiktigt på isolering, allra minst de isolerade. Konsekvenserna av att backa band och utveckling är förödande, vilket åtskilliga kommuniststater och länder i mellersta östern påvisat. Enda vägen fram är att ibland bita i det sura äpplet och streta på.

Teknikutveckling, frihandel och allt öppnare gränser är av godo och måste försvaras. Och dess motsatser bekämpas. Ärlighet varar längst, och det finns inga genvägar. Just därför kommer vi som står upp för denna ärlighet slutligen att vinna kampen.  

Marknaden vet bäst

En klok man vars kunskaper

behövts i dagens vinstdebatt

Redan 1776 beskrev nationalekonomen Adam Smith hur marknadens krafter också bidrar till den största kollektiva nyttan. Och principen är enkel. För att nå största möjliga vinning för egen del måste näringsidkaren nämligen erbjuda de bästa produkterna eller tjänsterna. Det är knappast bagarens människokärlek som ger oss bröd på bordet, utan istället dennes strävan efter egen vinning och största möjliga vinst.

Adam Smiths teser, presenterade i Nationernas Välstånd, må ha 240 år på nacken men är i år aktuellare än någonsin. Genom att rucka på det allra mest centrala i Smiths tes, den om strävan efter vinst, kommer regeringen att bryta ny socialistisk mark inom välfärdsproduktionen. Ty på ett principiellt plan saknas skillnader mellan välfärdens aktörer och den bagare Smith talade om 1776.

Strävan efter vinst och egen vinning tvingar fram de bästa tjänsterna och produkterna, övriga faller bort i konkurrensen. Inom givna och överenskomna ramar och lagar vet marknaden bäst, så även inom svensk välfärd år 2016.

Med ansvar för Sverige

Hur illa 80 procent än tycker om SD

måste landet styras

Halvvägs in i mandatperioden har det blivit mer än tydligt i vilket desperat behov vi är av en regering med mandat att driva igenom sin politik i parlamentet. Den nu ansvariga har svårt att ens enas inbördes, och det redan innan det stridslystna vänsterpartiet tillfrågats. Men inte ens när V fått sin vilja igenom är stödet garanterat i riksdagen.

Alliansen lär ställas inför liknande elände, om det blir största blocket . Hur man än vrider på saken lär regeringsunderlaget bli klent och inget att luta sig mot när det blåser. Givetvis är det Sveriges i särklass tredje största parti, SD, som spökar. Med kanske så många som en femtedel av väljarna bakom sig utgör partiet ett eget block, vid sidan av de övriga.

Om nu drygt 20 procent väljer att lägga sin röst på SD måste detta respekteras och hanteras. Och kommuniceras till oss väljare, långt före valet. För vi väljer våra företrädare för att styra landet, och med det följer ett ansvar att också bygga ett stabilt regeringsunderlag. Hur illa 80 procent av oss andra än må ogilla Sverigedemokraterna.

Ett högt spel för galleriorna

Blåser upp till kamp

Regeringen med stödparti fullständigt radar upp aggressiva utfall mot näringsliv och därtill associerade. Välfärdsbolag ska betala 100 procent i marginalskatt och höginkomsttagare dryga 60 procent. Kvinnor ska tvingas in i bolagens styrelser, med hot om dryga böter.

Tidigare har man sparkat på rut- och rotbranscherna, höjt arbetsgivaravgifter och velat sänka kärnkraften medelst nya skattepålagor. Linjen är tydlig och tråden är röd, regeringen blåser till kamp inför valet 2018. Oppositionen bör dock inte lockas av stridsropen. Att bräka socialism, även om det stämmer, gagnar inget syfte. Kloka borgerliga politiker bör istället ägna sin tid till att pedagogiskt förklara varför statliga ingrepp i äganderätten och höjda skatter på arbete, utbildning och företagande är skadligt för en ekonomi. För så är det, det visar både forskning och erfarenhet.

Valstrategiskt må regeringens linje vara klok, men det är ett spel för galleriorna. Och det är ett högt spel, eftersom det skadar Sverige.

Brytningstid för Löfven

Två herrar som måste repa mod

Utanförskapet tilltar snabbt i Sverige. Medan arbetslösheten bland svenskfödda krupit ned till rekordlåga nivåer har den i andra änden skjutit i höjden. Det är inte meningsfullt att diskutera arbetslösheten som ett generellt begrepp, utan att se de avgrundsdjupa skillnader som råder mellan olika grupper.

Stefan Löfven har uppmärksammat tudelningen och säkert också dragit sina slutsatser av det. Ett snabbt ökat utanförskap hotar hela samhällsbygget, genom ökad otrygghet, kriminalitet, minskad tilltro och social misär. Tyvärr har Löfven inte bundsförvanten LO med sig i den ofrånkomliga frågan om enkla jobb. En sådan reform skulle ju kunna hota LO och dess medlemmar. Att släppa fram enklare jobb, till lägre kostnader och lägre löner, är dock avgörande om utvecklingen ska kunna vändas.

Bättre matchning, specialiserade bemanningsföretag och yrkespraktik i all ära. Men när endast 12 procent av de syrier som nu kommer, 14 procent av afghanerna och fem procent av somalierna har mer än tre års eftergymnasiala studier räcker ingen matchning i världen för att få dem anställningsbara idag. Löfven måste repa mod och bryta med LO i denna fråga, annars går vi en hotfull framtid till möts.

Förvalta ditt pund

Ett brandtal för egenansvar

Debatten kring den senaste tidens bilbränder blottar svagheter i den allmänna rättsuppfattningen. Att relativisera och trivialisera brott är vi bra på, bättre än att stävja dem. Och det finns ett samband.

När röster gör gällande att samhället, mer än bilbrännarna själva, bär ansvar för förstörelsen legitimerar de handlingarna och närmast uppmuntrar till fortsatt brottslighet. Ett tyst godkännande och en underförstådd förståelse ger givetvis inte färre utan fler kriminella, som ju enligt detta synsätt endast ger uttryck för en hopplöshet som samhället försatt dem i.

Säkert lever många av bilbrännarna under segregerade förhållanden, med lägre odds att lyckas. Sådant är dock livet, ingens förutsättningar är den andres lik. Men bara för att livet är orättvist ska ingen ge upp eller tas ifrån sitt ansvar. Samhället ska slå hårt mot kriminalitet, och uppmana var och en att förvalta sitt eget pund.

Kjell Olof Feldt och vinster i välfärden

Regeringsföreträdare måste kunna stå
över vulgärretorik

Inom kort ska riksdagen ta ställning i den för svensk välfärd kanske viktigaste frågan hittills, den om vinstbegränsningar. Regeringsföreträdare har höjt tonläget betydligt och inga retoriska grepp synes förbehållna.

Att vinstbegränsningsutredningen alls sjösattes berodde på Vänsterpartiets ultimatum för att stödja regeringens budgetförslag. Och det nu upptrissade tonläget beror på en allt desperatare socialdemokratisk jakt på väljare. En statsminister måste dock kunna stå över vulgärretorik om barn som riskeras på börsen, och finansministern vet mycket väl att få eller inga aktörer uppnår vinstmarginaler om 20-25 procent, som de sedan skickar skattefritt till någon paradisö.

Finansministern, liksom hennes chef, borde ta lärdom av Magdalena Anderssons föregångare på posten. Kjell Olof Feldt sammanfattade en gång kärnfullt begreppet vinst och behovet därav. ”Vinstens uppgift är inte bara att vara en mätare på graden av effektivitet i olika sätt att använda resurser. Vinstintresset är dessutom den enda renodlade bevakaren av att resurser används effektivt. Och för att  denna bevakning ska fungera måste det finnas en grupp aktörer i samhället, vars mål och mening är att maximera vinsten i det näringsliv man äger.”.

Dags för regeringen att gå till jobbet

Fina tider för insiders

Som bostads- och aktieägare mår man riktigt bra nu. Har man dessutom ett jobb mår man rent av fantastiskt. Rekordlåga räntor har i flera år eldat på bostadsbrasan och lågorna står idag höga. Likafullt har börsen tuffat på bra, trots en ganska medioker vinstutveckling, eftersom alternativa ränte- och obligationsplaceringar varit ännu sämre. Utan inflation har därutöver reallöneutvecklingen varit finfin.

Ovanpå detta går Sverige som en Tesla och växer så det knakar. Merparten, dvs. de som har bostad, aktier och jobb, kan således fira. Värre är det för dem som saknar tillgångar och som inte lyckats få in foten på arbetsmarknaden. Och för denna grupp snarare stjälper än hjälper riksbankens extrema räntepolitik, då bostadsprisutvecklingen gör drömmen om nåt eget avlägsen.

Riksbanken kan vare sig trolla fram jobb eller bostäder. För den utsatta grupp som står utanför krävs istället dels en flexiblare arbetsmarknad med låga trösklar och dels att bostadsmarknadens regeldjungel kalhuggs. Riksbanken har nått vägs ände, dags för regeringen att gå till jobbet.

Ett Sverige värt att försvara?

Du gamla du fria

Att Sveriges försvarsförmåga brister råder numer inga tvivel om. En vecka räknade förre ÖB:n med att vi skulle kunna hålla våra gränser vid yttre angrepp. Samtidigt saknar vi ett trovärdigt militärt samarbete som skulle kunna komma till undsättning vid behov. Vi ligger således risigt till, materiellt och personellt. Nästa fråga att besvara är hur stor försvarsvilja vi svenskar faktiskt har.

Vissa hävdar att det socialistiska samhällsbygget kapat de interpersonella banden och alienerat oss från varandra, vilket skapat en individualistisk anonymitet som raderat ut känslan av samhörighet. Andra menar att oansvariga, alternativt naiva, politiker sålt ut landet genom en omdömeslös migrationspolitik. Är ett sådant land nåt att slåss för?

Sverige är unikt på många sätt. Vi hyser inte bara tillit till varandra utan även till det offentliga och våra politiker. Till skillnad från i de flesta andra länder litar vi på varandra, och inte bara de närmsta och käraste. Vi betalar skatt frivilligt, värnar yttrandefriheten, månar om miljön och står upp för allas lika rättigheter. Visst har Sverige sina brister, och visst står vi inför stora utmaningar men här i landet är alla fria att delta och bidra till bättring. Bara den friheten är värd att gå i strid för.

 

Hotad skattemoral

Ingemar Hanssons arbetsprestation är betingad av
en god skattemoral

I Sverige litar vi på varandra, våra myndigheter och på samhällsapparaten generellt. Den höga tilliten innebär att vi också är benägna att avstå en betydande del av vår inkomst till samhället, eftersom vi litar på att även andra gör rätt för sig.

Så har det länge sett ut och så ser det ännu ut, men samhället förändras fort just nu. Enbart under 2015 tog vi emot drygt 160 000 asylsökande, och åren innan dess ett betydande antal. Och det ska vi givetvis vara stolta över. De system som möter dessa människor är däremot inte lika välkomnande. Europas mest sammanpressade lönestruktur innebär höga ingångslöner, Europas lägsta andel enkla jobb ställer krav på riklig erfarenhet, goda språkkunskaper och gedigen utbildning samtidigt som höga skatter och avgifter gör lågproduktiv arbetskraft olönsam att anlita. Allt sammantaget medför att en stor del av de nyanlända aldrig kommer att få möjlighet att göra rätt för sig.

Den höga tilliten och skattemoralen är betingad av vetskapen om att andra, även för oss okända, gör rätt för sig. Om vi inte ger de hundratusentals nyanlända möjlighet att bidra hotar tilltron och skattemoralen att eroderas, då med fatala konsekvenser.

Upp med hakan EU-vänner

Britterna får flagga halv stång ett tag,
men sen kavlar vi upp ärmarna

Britternas beslut att lämna EU-samarbetet var inte bra alls. Centrifugalkrafterna inom både EU och Storbritannien sattes i fritt spel och än den enes än den andres röst höjs nu för mer nationalism och nationella lösningar. Vart dessa krafter slungar oss vet vi inte än, men vi lär i vart fall landa längre ifrån varandra.

Det kanske sorgligaste med britternas utträde, och vad som måste mana till eftertanke, är hur det kunde gå så långt. Vad vi vet är att EU-kritiska fraktioner vuxit sig allt starkare inom medlemsländerna, och att alltfler känner besvikelse över EU:s allt längre lista över misslyckanden och missnöje med dess tilltagande federalistiska ambitioner. Kritiken och missnöjet är till stor del befogad och måste respekteras och beaktas, hur EU-vänlig man sen än må vara.

Britternas farväl bör uppfattas som den tydligaste av signaler till kommissionen och statschefer. EU måste reformeras, i större grad respektera länders och invånares rätt till självbestämmande. Tolkas signalen rätt kan EU-vänner lyfta på hakan, för då kommer sannolikt något positivt ur allt detta.

Låt läraren göra sitt jobb

Handen upp när du har nåt att säga

Ingen lär ha missat att svenska skolan lider av kvalitetsproblem. De flesta har säkert också snappat upp att behovet av nya lärare under kommande fem år är enormt, uppskattningsvis 70 000 heltidstjänster.

Utmaningarna är grannlaga då läraryrket kraftigt tappat i status och då skolbarnen synes ha fått fritt spelrum att leva rövare. Kvalitetsproblemen och den falnande yrkesstatusen är två sidor av samma mynt. En lärare utan självklar auktoritet, i en miljö där regler är flytande, kan svårligen utföra sin egentligt enda uppgift. Den att förmedla kunskap. Och säg sen den som vill utbilda sig till ett yrke i vilket man inte får möjlighet att utföra sitt jobb.

Jan Björklund fick genomlida åtta svåra år som utbildningsminister, detta sedan han idogt arbetat för att återställa lärarens roll till vad den en gång var. En naturlig auktoritet som fick göra sitt jobb.

I väntan på sämre tider

Framtiden ger fog för oro.

De socialdemokratiska opinionssiffrorna rosar inte marknaden. Det gör för övrigt inte Miljöpartiets heller. Lika hastigt som förtroendet för regeringen dalar, dalar förtroende i Konjunkturinstitutets månadsbarometer över svensk ekonomi. Ofattbart anser regeringsföreträdare som samtidigt konstaterar en sjunkande arbetslöshet och finfin BNP-tillväxt.

Konsumenten, bostadsköparen och investeraren, alltså marknaden, är dock mer framsynt än våra styrande politiker synes vara. Den fråga som övriga, utom kretsen av regeringstrogna, ställer sig är hur framtiden kommer te sig. Vid horisonten ser de flesta högre räntor, höjda skatter, försämringar för bostadsägare och köpare samt en sannolikt högre arbetslöshet när tiotusentals nytillkomna inte kommer in på arbetsmarknaden. Allt som allt en sämre ekonomi alltså.

I brist på förtroende för det politiska styret, och i väntan på sämre tider, dalar därför både opinionssiffror och marknadens förtroende.

Kvarsittning för gymnasieministern

Med armarna envist i kors

Gymnasieminister Aida Hadzialics har plötsligt höjt tonläget i skoldebatten. Orsaken till infallet är den planerade börsnoteringen av skolkoncernen Academedia. Hadzialics ”finner det stötande att man tjänar pengar på den svenska skolan…”.

Hadzialics är givetvis i sin fulla rätt att tycka så, men att reaktionen blev så stark just i samband med den annonserade börsnoteringen tyder på bristande kunskaper i ekonomi. För det första är börsens avkastningskrav lägre än tidigare ägares, riskkapitalbolaget EQT. Det innebär sannolikt en mindre slimmad verksamhet. För det andra, och viktigaste, ökar insynen i verksamheten när bolaget blir publikt. Rapporteringskraven är höga för börsbolag och fler intressenter kommer nu kräva full transparens.

 

Istället för att envist sätta armarna i kors och motarbeta de privata initiativen i välfärden borde politiken arbeta för hårda och rättvisa regler för välfärdsbolagen, kanske likt de som gäller på finansmarknaden. Och under tiden kan gymnasieministern avtjäna sin kvarsittning.

Populismen har sin plats

Har sin plats.

I USA:s primärvalscirkus flyger nu antiallopopulisten Donald Trump och gammelsocialisten Bernie Sanders högt. Arga antimän med tydliga budskap, präglade av en ogenerad populism. Gemensamt för de två, med i övrigt fullständigt motstående agendor, är att de inte är nedkladdade med den etablerade politikens sörja.

I Europa har populismen frodats länge nu. I Sverige mår de två ytterlighetspartierna mycket väl därute på sin vänstra respektive högra flank, alltmedan etablissemanget däremellan pressats ihop till oigenkännlighet. Utvecklingen förvånar inte då alltfler upplever sig övergivna eller rent av bedragna av sina politiker. Den svenska flyktingdebatten är ett utmärkt exempel. När alternativen upplevs som få eller inga får man ta det som erbjuds, och populisternas SD välkomnade med öppen famn. Arga och upprörda lämnar upplevt övergivna väljare etablissemanget i protest.

Förklaringsmodellerna till populismens frammarsch skiljer sig givetvis länder emellan, men nämnaren är gemensam. Där uppe i sina elfenbenstorn, i de politiska korridorerna, har kontakten med verklighet och väljare förlorats. Därför har populismen sin plats.

Offer och förövare

I Sverige har vi fått lära oss
att gilla olika

Tvivelsutan frodas intolerans, unkna åsikter och fördomar hos breda lager i det svenska samhället. Genom lagar, opinionsbildning och preventivt arbete har därför det ideella, civila och politiska länge och målmedvetet arbetat för att begränsa dess omfattning. Det mesta pekar på att arbetet varit framgångsrikt. Exempelvis pekar Gender Inequality Index ut Sverige som världens näst mest jämställda land (2012). Spartacus International Gay Guides gay index utnämner Sverige till världens gayvänligaste land. Ingenting tyder heller på att det skulle se annorlunda ut vad gäller acceptans för andra religiösa eller politiska uppfattningar.

Slutsatsen är således att Sverige är ett tolerant land. Därför söker sig också tusentals människor årligen hit för att söka sin lycka, leva sitt egna liv och undslippa regimers, kulturers och strukturers förtryck. Tyvärr är denna förtryckta skara inte ensam om att söka tillflykt och trygghet här i landet. Från krig och ekonomisk misär finns otaliga anledningar att fly och då följer även förövare och förtryckare. Många gånger människor som andra redan flytt ifrån en gång. I Sverige har polisen registrerat över 5 000 incidenter kopplade till flyktingboenden, varav 600 gäller misshandel. Ingen statistik finns över hur många fall som har religiösa, sexuella eller könsrelaterade motiv men åtskillig vittnesbörd tyder på att de är av mer än ringa omfattning. Problemen låter sig sedan inte begränsas till boendena utan sprider sig med de boende när de flyttar därifrån och ut i övriga samhället.

På flyende fot är man alltid ett offer men vi får inte vara naiva inför det faktum att det bland dessa offer även finns förövare. Förövare som förpestar och förtrycker, både sina tidigare landsmän och samhället i övrigt.   

Nu behövs en kriskommission

Hur välkommet är det egentligen?

Konsekvenserna av det historiska flyktingmottagandet börjar bli allt tydligare. Inrikesminister Ygemans nyktra konstaterande att drygt 80 000 asylsökande står inför avvisning är en i mängden. Ickenyheten torde varit känd länge, eftersom drygt hälften av alla asylsökande får avslag och 2015 var de drygt 160 000.

Polis och domstol är inte rustade för att hantera avvisningarna och överklagandeprocesserna, lika lite som skola, socialförvaltning, omsorg, tandvård, sjukvård eller andra välfärdsinrättningar är dimensionerade. Hundratusentals bostäder måste snabbt fram, hundratals nya skolor, tusentals lärare, socialsekreterare, biståndsbedömare, sjuk- och undersköterskor, poliser mm. Dessutom måste både regelverk och strukturer inom skatte-, bidrags- och arbetsmarknadsområdet förändras. Radikalt. I detta akuta läge duger en handlingsförlamad regering utan parlamentariskt och folkligt stöd inte till. Ingen statminister har haft lägre förtroende än vad Löfven har idag, och få regeringar har haft ett så tunt parlamentariskt stöd som dennes.

Enda chansen för Stefan Löfven att rädda sitt och Sveriges skinn är att omedelbart tillsätta en kriskommission, objektiv, blocköverskridande och utan politiska skygglappar. Helst också utan MP, V och C, som inte verkar ha fattat ett dugg.

Moderater rätt ute

När skattkistan sinar krävs åtgärder

Försäkringskassan spår i en färsk prognos att utgifterna för bidrag kommer att öka kraftigt de kommande åren. Orsaken är att fler får del av statens bidragssystem som en följd av asylinvandringen. Ökningarna tros bli störst inom föräldraförsäkring, barn- och bostadsbidrag. Enbart kostnaderna för barnbidrag väntas stiga med 1,3 miljarder till år 2020.

Några dagar innan Försäkringskassans prognos skrev moderaterna Anna Kinberg Batra och Ulf Kristersson en debattartikel i DN om de statsfinansiella utmaningar som Sverige står inför. Skribenterna lyfter fram den hopplösa kalkylen som tonar fram när antalet bidragstagare plötsligt ökar markant, samtidigt som antalet skattebetalare inte ökar i tillnärmelsevis samma omfattning. Med dagens integrationstakt tar det i snitt åtta år innan knappt hälften av de nyanlända fått ett jobb och börjar betala skatt. Det blir extremt dyrt. Och istället för att acceptera det uppenbara fäster regeringen skygglapparna ännu hårdare, höjer bidragen liksom skatten för de som arbetar och anställer.

 

Enda möjligheten att få ihop kalkylen är att få fler i arbete och att hejda kostnadsutvecklingen. Eftersom regeringen står helt handfallen och därtill aktivt motarbetar ett ökat arbetskraftsdeltagande är de moderata förslagen de bästa på bordet. Rätten till bidrag måste ses över och sannolikt inskränkas, t ex för den allt större grupp asylsökande med tillfälliga uppehållstillstånd.

http://www.dn.se/debatt/begransa-valfarden-for-de-med-tillfalliga-uppehallstillstand/
 

Ingen rolig historia

Verkligen inget att skratta åt, Wallström

Som liberal och borgerlig sympatisör hade man kanske kunnat unna sig viss skadeglädje när en socialdemokratisk utrikesminister gör bort sig. Och med Margot Wallström på posten hade det beretts åtskilliga tillfällen att gotta sig. Men utrikesministerns insats hittills är ingen rolig historia, utan bara sorglig.

Viktiga, om inte de viktigaste, egenskaperna hos en utrikesminister torde vara diplomatisk förmåga och gott omdöme. Wallström har visat påfallande avsaknad av båda. Historien började redan med regeringsförklaringen där Palestina erkändes som nationalstat. Modigt enligt vissa, otaktiskt och förhastat enligt andra. De som sällar sig till den första gruppen måste ha fått sig en duktig näsknäpp när Wallström nyligen klargjorde att hon inte tänker erkänna Västsahara. Någon röd tråd eller ens idealism går inte att skönja i utrikesministerns åtaganden. Efter att ha rört upp israelerna gav hon sig på Saudiarabien och gjorde sig och Sverige till ovän med Arabförbundet. Sen, när krutröken lagt sig något, var det dags att ge sig på Israel igen och idag är hon inte välkommen in i landet. Att hon sedan inte inser problemet i att sätta sig i Kommunals knä och hoppa före i Stockholms 13-åriga bostadskö är möjligen höjden av omdömeslöshet.

Jag hade gärna skrattat men ligger närmare till gråten.

Sexuella ofredanden väcker nyttig debatt

Spärrat för vissa, öppet för andra?

Med sin rapportering om polisens agerande i samband med omfattande och till synes organiserat sexuellt ofredande vid ett antal platser i landet har Dagens Nyheter initierat en nyttig och flerdimensionell debatt. Debatten berör många mäns kvinnosyn, rättssäkerheten i landet och förfärande kulturskillnader.

I kölvattnet av DN:s artiklar har en rad kvinnor och organisationer trätt fram och vittnat om omfattande sexuella trakasserier, närmast som de vore naturlag. I ett samhälle som det svenska, förment civiliserat och jämställt, är detta ett nederlag. I en civilisation förmår man att leva sida vid med respekt för vardera individs fri- och rättigheter. Givetvis också rätten att avgöra vem som ska få tafsa på en och inte. Om brottsutsatta inte får sin sak prövad på samma villkor som andra utgör det ett hot mot rättssamhället. Om brott inte utreds och lagförs är de legitima med följden att de lönar sig och att man inte kan lita på rättsapparaten. Av DN:s artiklar framgår att det var en stor grupp med ungdomar som på festivalen We are Sthlm som i grupp antastade tjejer. Gruppen bestod företrädelsevis av ”afghanska flyktingungdomar”. I Afghanistan är inte kvinnan vatten värd och göms undan i hem och hucklen då männen inte förväntas kunna tygla sin sexualitet. Det vore naivt att tro att dessa uppfattningar förändras bara för att man byter bostadsort.

Den nyvakna debatten är såväl nyttig, nödvändig som flerdimensionell. Och kom inte en minut för tidigt.

Ett kallare Sverige

Wassberg är van vid kyla,
vi andra lär också få vänja oss.

I torsdags varnade statliga Vattenfall för att hela den svenska kärnkraften kommer att släckas ned. Konsekvensen skulle inte enbart bli högre elpriser och periodvis brist utan också utlösa förluster på tiotusentals miljarder. I slutändan för oss som betalar skatt.

De rekordlåga elpriserna är en bidragande orsak till situationen men på marginalen är det politiska beslut som kan få vågskålen att tippa över. Regeringen, med ambition att återindustrialisera Sverige, har hastigt fattat beslut om att höja effektskatten och att införa nya säkerhetskrav om oberoende härdkylning senast 2020. Effektskatten krymper lönsamheten från dag ett medan de nya säkerhetskraven kräver beslut om mångmiljardinvesteringar redan under 2016. Vattenfall konstaterar att läget börjar bli akut och att kalkylerna helt enkelt inte går ihop. Och med en förtida nedläggning av svensk kärnkraft skulle Sveriges elförsörjning vara hotad.

Samtidigt som industrivurmaren Stefan Löfven våndas gottar sig hans gröna regeringskamrater, som i dagsläget ser ut att kunna uppfylla ett av sina tyngsta vallöften. Tänka sig, att Socialdemokraterna kan bli det regeringsparti som verkligen ger ett kallare Sverige.

Den kinesiska läxan

Det finns de som lär sin läxa ur Maos röda,
regeringen har en annan kinesisk läxa att lära.

Få med minsta intresse för pengar har väl missat världsbörsernas genomklappning de senaste dagarna. De flesta har säkert också snappat upp att det är Kina som är smittohärden. Inom loppet av fyra dagar har Shanghaibörsen handelsstoppats två gånger, sedan börsen rasat 7 procent under en dag. Oron bland handlarna är monumental och är dessutom en upprepning av sommarens nära döden upplevelse på börsgolven.

Det kinesiska börshaveriet är en stilstudie i vilka konsekvenser politisk osäkerhet och oförutsägbarhet kan få. Grunderna för dagens elände lades i slutet av 2014 då den kinesiska regimen uppmanade befolkningen att handla kinesiska aktier. Följden blev en fullständig rusning med en explosionsartad utveckling som följd, 150 procent upp på ett halvår. Bubblan sprack och världens börser skakade. Sedan följde ett pärlband av politiska ingrepp, från statliga stödköp och blankningsförbud till förbud mot insiders att sälja, allt för att förhindra fortsatt fall. Regimens interventioner visste inga gränser och investerarna flydde den politiskt instabila marknaden. Följderna ser vi idag.

Den kinesiska läxan vi i Sverige har att lära är att politisk instabilitet och oförutsägbarhet kan vara ödesdiger för marknaders funktionssätt. Oklarheter kring vinstmöjligheter i välfärden, kärnkraften, försämringar av rut och rot och höjda arbetsgivaravgifter för unga avslöjar regeringen. De har inte gjort den kinesiska läxan.