lördag 24 september 2011

Vad döljer sig bakom etiketten?


Vi människor är duktiga på att etikettera varandra, placera i fack och döma på förhand. Fördomar är ett verktyg vi använder för att förenkla och rationalisera verkligheten. Fördomar bär vi alla på och har säkert också stor nytta av dem. Detta så länge de inte begränsar oss till att verkligen döma utan möjlighet till nåd.

Politiken och ekonomin är kanske de arenor med de allra mesta inpyrda fördomarna. De som hyser borgerliga sympatier är individualistiska missunnsamma egoister ofta utan förmåga till empati. De som däremot röstar rött är dess raka motsats. Likadant är det med det rika släktet, hur blir man rik om inte genom egoism och missunnsamhet?

Denna verklighetsbild får sig allvarliga törnar då och då. Nu senast när Sveriges Radio lät granska en rad avgångna politikers pensioner några år efter avträde. Granskningen visade inte bara på vidlyftiga pensionsersättningar utan också på hur ledande socialdemokrater genom finurlig skatteplanering (läs Annika Billström, tidigare finansborgarråd) och allmän ignorans (Mats Hulth, även han tidigare finansborgarråd) kunnat kombinera höga löner med rikliga pensioner. Minns gör vi också tidigare statsminister Perssons skatteupplägg där riksdagspension och konsultarvoden kombinerades alldeles ypperligt.

De allra rikaste och, får man förmoda, allra mest ogina och egoistiska då? Bill Gates har hittills skänkt 28 miljarder dollar till välgörenhet, finansmannen George Soros 7,2 miljarder, Warren Buffett 6,7 miljarder, Intelgrundaren Gordon Moore 6,8 miljarder etc. Vår egen Percy Barnevik, ni vet han med det gyllene pensionsvederlaget, ägnar nu på ålderns höst hela sin vakna tid åt välgörenhet, med sin egen förmögenhet som grundbult.

Den något banala men likväl så viktiga slutsatsen är att etiketten just bara är en etikett medan faktiskt handlande ofta visar på en annan verklighet.



lördag 17 september 2011

Pigan alltmer uppskattad


”Intresset för hushållstjänster har ökat stort och fortsätter att öka. Folk har inte dåligt samvete för att köpa städhjälp längre. Det har blivit något naturligt”. Om detta vittnar Irina Swahn, ansvarig för hemtjänstföretaget Hemänglarna. Skatteverket, den myndighet som administrerar ansökningar och utbetalningar av rutavdragen, konstaterar samtidigt att den svarta hushållssektorn är på väg att avvecklas och att antalet sysselsatta inom branschen ökat explosionsartat.

Skatteverket räknar grovt med att svartarbetet minskat med minst 10 procent sedan avdraget infördes och att ca 14 000 hushåll idag köper tjänster vitt som de tidigare betalat för svart. Vidare visar siffror framtagna av myndigheten att nio av tio inte anser det okej att folk köper städhjälp svart.

Den infekterade pigdebatten torde därmed en gång för alla kunna avslutas. Svensken uppskattar tjänsten, skatteintäkterna ökar och städpersonalen får pensionspoäng, rätt till sjukpeng och föräldrapenning utöver grundnivå. Eller har Håkan Juholt något att invända mot detta?

Sverige har mer att ge


Sverige är världens tredje konkurrenskraftigaste land visar d Economic Forums årliga mätning. I mätningen har företagsledare från 142 länder tillfrågats om var de helst skulle etablera sina företag. I undersökningen har kriterier som förutsättningar för innovation, tillgång till teknikkunnande och välutbildad arbetskraft, byråkrati, bolagsstyrelsers effektivitet, skatter och arbetsmarknadsregler etc. bedömts.

Tredjeplatsen är en ståtlig fjäder i hatten och bådar gott inför framtiden i den allt tuffare globala konkurrensen. Faktum är dock att bronspengen är en valör sämre än fjolårets silvermedalj. Tappet förklaras av företagsledarnas missnöje med skattetrycket och de rigida arbetsmarknadsreglerna. I kategorin flexibel lönesättning harvar vi i bottenträsket. Detta alltså enligt företagen själva, dvs. de aktörer som vi är beroende av för framtida skatteintäkter och pensionsutbetalningar.

Borg och Reinfeldt förtjänar allt varsin fjäder i hatten för den ekonomiska hanteringen men någon självgodhet har herrarna inte råd med. Även om läget är motigt med minoritet i riksdagen så får inte reformambitionerna tillåtas att avta. För att fylla Sveriges fulla potential krävs nu istället extra mycket mod och självförtroende att ta kampen i riksdag och i utskott. Sverige har mer att ge men då måste kampen tas för konkurrenskraftigare skatter och en flexiblare arbetsmarknad.

tisdag 6 september 2011

Den rättvisedebatten har vi inte råd med


KD:s Göran Hägglund har i dagarna tvingats schavottera. Detta sedan regeringen tvingats att backa om ytterligare skattesänkningar för pensionärerna. Reformambitionen har nu istället skjutits på framtiden och pensionärskollektivet lär få vänta till 2013 eller kanske 2014 innan ambitionen kan bli verklighet.

Ivriga som bävrar tuggar ledarna för oppositionen på om de orättvisor och det svek som regeringen drabbat de äldre med. Socialdemokraternas ekonomipolitiske talesman Tommy Waidelich, upprepar till leda i Aktuelltstudion (5/9) hur fruktansvärt orättvis regeringens pensionärsskatt är och lovar att om hans parti fått bestämma så skulle denna orättvisa ha rättats till omgående.

I det synnerligen trängda ekonomiska läge som vi nu åter befinner oss i, med ytterst osäkra framtidsprognoser, når vi nya lågvattenmärken när de populistiska slagträna plockas fram. Att, trots alla redan genomförda pensionärsskattesänkningar, dra till med orättvise- och svekargumenten är ytterst oansvarigt och torde inte ge mer än högst kortsiktiga poäng.

De prioriteringar som regeringen nu gör i höstbudgeten i form av infrastruktursatsningar, skol- och lärarinsatser, sänkt restaurangmoms och höjda bostadsbidrag för de sämst ställda pensionärerna innebär en väl avvägt blandning mellan framtidssatsningar och socialpolitik. Göran Hägglund har sannerligen inget i skamvrån att göra, lika lite som någon pensionär skulle få det bättre av en ekonomi körd i botten. Orättvist eller inte, någon rättvisedebatt har vi i vart fall inte råd med.

fredag 2 september 2011

Kravlöst bistånd, inte mer än plåster på såret


I Sverige har vi länge gjort det lätt för oss med vårt 1 procentiga biståndsmål. Genom att årligen skänka 1 procent av BNP har vi varit bäst och mest solidariska i världen. Med en BNP runt 3 300 miljarder pytsar vi årligen ut ca 33 miljarder till omvärldens behövande och stillar härmed vårt dåliga samvete.

Det heliga biståndsmålet har vördats och värnats, kritik och granskning har varken varit befogad eller efterfrågad. När så regeringen och biståndsminister Gunilla Carlsson för ett par år sedan lät vända på biståndsstenarna fann man inte enbart fredliga gråsuggor utan betydligt fler av mindre trevliga tvestjärtar. Inte nog med att biståndsbyråkratin slukade miljarder genom inkompetens, svinn, korruption och rena mutor, åter miljarder hade dessutom hamnat i förtryckarregimers egna skattkammare. Utöver dessa förvärvade kunskaper har regeringen nu äntligen också slagit fast att biståndet måste innehålla mer än endast påsar av pengar.

Gunilla Carlsson konstaterar (SVD 31/8) att vi inte kan fortsätta att skicka miljard efter miljard i bistånd när katastrofer redan är ett faktum och hoppas att det aldrig händer igen. Istället måste vi ställa större och tydligare krav på länderna vi hjälper. Carlssons fullt rimliga och insiktsfulla slutsats är att vårt bistånd ska tjäna till att skapa förutsättningar för demokrati och mänskliga rättigheter och att detta kräver långsiktigt engagemang.

Målsättningen med biståndspolitik måste vara att avskaffa behovet av densamma och det gör man endast genom tydliga krav, långsiktigt engagemang och noggrann uppföljning. Endast en kappsäck med miljarder hjälper nämligen inte mer än ett plåster på såret.