God morgon alliansen

Men gomorron!

Nu är det bra rörigt i alliansgrytan. Budgetbuden haglar, det ena mer avancerat än det andra. Det handlar om att i minsta möjliga mån stötta sig på sverigedemokrater, markera ovilja mot regeringen och samtidigt helst slippa regeringskris. Minst sagt svårförenade ambitioner.

Kristdemokraterna är det enda av de fyra allianspartierna som rakryggat framhärdat i att föra verklig opposition, medelst gemensam alliansbudget. KD tog tidigt kål på den fördärvliga Decemberöverenskommelsen och har sedan hållit sin linje. I det har man samtidigt varit ärliga i relationen till Sverigedemokraterna, stöttar de en alliansbudget innebär det majoritet i riksdagen vilket då skulle återspegla folkets vilja. Övriga partier har sussat gott och fört en sorts pseudoopposition bestående av tillkännagivanden och KU-förhör. Så, i januari 2017 vaknade Moderaterna och ville plötsligt sparka Löfven från regeringstronen. Några månader senare följde Centern och dagarna efter vi liberaler. De två senare vrider sig dock i svåra ångestkrämpor, eftersom SD skulle behövas för att göra skillnad.

Rullgardinen upp och god morgon alliansen. Nu är det snart val och det finns ingen anledning att ställa till med regeringskris. Det skulle i sådant fall skett redan hösten 2014. Men nu när de äntligen vaknat bör all vaken tid ägnas åt att bygga alliansen stark till valdagen, som ju faktiskt ändå är här snart.

Alliansen måste ta sig samman

Tog sig samman, till sist.

Alliansens förgrundsfigur Anna Kinberg Batra höll ett uppskattat tal till sina partikamrater vid Moderaternas Sverigemöte häromdagen. Det var i elfte timmen, då partiet befinner sig i fritt fall utan vare sig hängslen eller livrem. Ett starkt Moderaterna är en förutsättning för regeringsskifte och en trovärdig statsministerkandidat en förutsättning för ett starkt Moderaterna.

Alliansen av de fyra borgerliga partierna är den enda trovärdiga regeringskoalitionen inför nästa års val, så länge man utesluter Sverigedemokrater och ”stora” koalitioner. Inget annat alternativ kan de facto erbjuda regeringsduglighet. Nuvarande hopkok till rödgrön soppa får i bästa fall lite gjort och i sämsta fall tyvärr en hel del. Spännvidden mellan pragmatiska högersossar och revolutionära kommunister är enorm, varför regeringspolitiken kränger och guppar både upp och ned. Och då Sverigedemokraterna inte bara hyser tveksamma åsikter om grundläggande mänskliga värden utan inte heller går att lita på, är inte heller de något att luta sig mot.

De fyra allianspartierna är egentligen överens om det mesta, åsiktsskillnaderna är lättöverbryggliga och går att kompromissa kring. Det är med drygt 17 månader till val hög tid för allianspartiernas ledningar att ta sig samman för att åter skapa ett gemensamt projekt. För regeringsdugligheten kommer avgöra 2018 års riksdagsval.

Hårdnande konkurrens kräver liberal politik

Svenskar på offensiv i ett kärvt klimat

Sverige är ingen öde ö i det världsekonomiska havet. Tvärtom är det få länder vars ekonomier är så beroende av sin omvärld som vår. Den allt ogästvänligare företagspolitiken som förs från regeringshåll bortser från detta då befintliga skatter höjs och nya tillkommer.

Liberalerna trär på sig ledartröjan när man nu går fram med offensiva skattesänkningar, helt nödvändiga för att hålla Sverige på kurs på ett stormigt hav. Kompetens lockas till exempel inte av världens högsta marginalskatter eller av rigida regler för expertbeskattning. Samlad statistik visar att svenska företag lägger allt mindre resurser på forskning och utveckling, vilket mycket väl kan bero på relativt oförmånliga avdragsregler. Med radarn påslagen är det idag lättare än någonsin förr att flytta företagets hemvist över landsgränser. I det klimatet spelar givetvis bolagsskatten in vid en samlad bedömning.

Liberalerna ser dessa utmaningar och föreslår därför sänkta skatter inom samtliga nämnda områden, förmånligare avdragsmöjligheter för forskning och utveckling samt fortsatta lindringar av skattebördan för låg- och medelinkomsttagare. Och detta handlar inte om sänkta välfärdsambitioner, utan tvärtom om nödvändiga satsningar i ett allt kärvare konkurrensklimat.

Liberaliserad bostadsmarknad

Mats Persson (L) har all anledning

att vara glad

De flesta oberoende bedömare har slagit fast att den stigande skuldbördan hos landets hushåll utgör ett allt större hot. Enbart en krusning på det makroekonomiska havet skulle kunna ge upphov till en tsunami av kreditproblem, minskad köpkraft och investeraroro. Bakgrunden till situationen är en dysfunktionell bostadsmarknad och ett uppochnedvänt skattesystem.

Sverige subventionerar lån men beskattar sparande. Att sälja sin bostad kostar skjortan, där dryga femtedelen av vinsten går till skatt. Den som utnyttjar möjligheten att skjuta på skatten får bara göra det upp till en gräns och därtill betala höga avgifter på uppskovet. Att hyra ut i andrahand kan också bli dyrt, då alla årliga intäkter över 40 000 kr beskattas fullt ut med 30 procent. Allt sammantaget medför att folk bor kvar i sina oproportionerligt stora hem, lånar upp till taknocken och låter bli att hyra ut det där tomma extrarummet.

Liberalerna föreslår därför en skatteväxling där räntesubventionen successivt sänks till 20 procent medan inkomstskatten sänks som kompensation. Detta samtidigt som takbeloppet för uppskov tas bort, liksom räntan på detsamma samtidigt som reglerna för andrahandsuthyrning görs generösare. En liberaliserad bostadsmarknad skulle såväl hus, hem som makroekonomi må gott av.