Det blir nog ett gott nytt år trots allt

Spår ett gott nytt år

När finansminister Mikael Damberg målade upp de ekonomiska scenarierna för kommande år så var det idel i ljusa toner. År 2022 ska ekonomin växa till sig med 3,4 procent och året därpå med ytterligare 1,4. Detta efter ett år med imponerande 4,9 procents tillväxt.

Samtidigt som ekonomin expanderar spås också arbetslösheten sjunka, från höga 8,9 procent till mer modesta 7 procent 2023. Allt fler förväntas således få del av det ökade välståndet. Ovanpå detta visar spåkulan att det finansiella sparandet, budgetöverskottet, kommer gå med plus år 2023. Folkhälsomyndigheten, å sin sida, tror på smittspridningstopp i mitten av januari och därefter utplaning. En from förhoppning är då att även politiken tar sitt förnuft till fånga och släpper på överilade restriktioner och förbud. En ekonomi på tillväxt, arbetslöshet på nedgång, budgetöverskott och minskad smittspridning bådar för ett gott nytt år, trots en socialdemokratisk regering. Gott så.

Med gott om råg i ryggen finns många skäl till optimism. Ett ytterligare sådant vore slutligen en ny regering i höst, där vi som lever året får se. Med detta sagt så blir det nog ett gott nytt år trots allt.

Bistånd under lupp

Många kulor i luften

38 procent anser att biståndet bör minskas eller helt fasas ut. För fem år sedan var den siffran 22 procent. Med dryga 52 miljarder i budgeterat bistånd för år 2021 toppar Sverige listan över världens största biståndsgivare per capita. För 2020 överträffades till och med enprocentsmålet med 0,14 procent. Beloppet motsvarar i princip vad som läggs på försvaret och rättsväsendet, fyra gånger mer än på klimatsatsningar och bra mycket mer än på äldreomsorgen.

Att svensken blivit mer skeptisk är egentligen inte konstigt, utan snarare både sunt och logiskt. Det är substantiella summor skattepengar som den statliga biståndsförmedlaren Sida hanterar varje år. Samtidigt har antalet korruptionsanmälningar inom biståndet ökat dramatiskt i år, alltmedan både effektivitet och uppföljning ifrågasatts av bland annat Riksrevisionen. Enprocentsmålet är kvantitativt och synes generöst, så länge bara tillräckligt med pengar spenderas. Korrelationen mellan utgift och utfall är dock obefintlig och det är bevisligen så att många av världens största biståndsmottagarländer inte tillnärmelsevis utvecklats i paritet med biståndsspenderade medel. Istället anser svensken att frivilligorganisationer utgör effektivare kanaler att slussa bistånd än stat och Sida, vilket heller inte förvånar då sådana oftast är både smalare i syfte och lättare på fot.

Sverige är ett rikt land och är, samt bör förbli, ett generöst dito. Det innebär dock inte att bra pengar ska kastas efter dåliga, vilket alltför ofta är fallet ifråga om biståndet. Och precis som med förvaltning av alla andra skattepengar så måste staten vara nogsam, för i slutändan ligger både skattemoral och samhällskontrakt i potten.