Status quo är inget alternativ

Tilltagande fenomen

Alla har vi en uppfattning, för alla har vi stött på dem. Det handlar givetvis om de tusentals EU – migranter som söker sin desperata utkomst genom bettleri på våra städers gator.

Tiggarna har blivit en så vanlig syn att de närmast utgör en del av statsbilden på många orter. I början av februari räknade Stockholms Stad till 44 bosättningar i mer eller mindre centrala delar av staden, där tiggare tillfälligt slagit rot under sin vistelse i staden. Siffran innebär en ökning från 17 sådana boplatser året innan, fenomenet är således kraftigt tilltagande. Den som rör sig ute i nöjeslivet kvällstid kan också konstatera att aktiviteterna blivit offensivare och påstridigare. Situationen är givetvis ohållbar, på kort och lång sikt. Det är en usel lösning att fortsatt göra dessa människors uppehälle beroende av våra dusörer. Den ökande närvaron hotar därtill att få en redan unken inställning till romer att lukta ännu värre. Att låta situationen fortgå ger dem som ännu inte gett sig av falska förhoppningar, och det ger oss givare en fånig tillfällig tillfredsställelse att gotta oss i.

Långsiktigt ligger lösningen endast i migranternas hemländer, kortsiktigt måste dock även vi börja kavla upp ärmarna.

Framtidsministern är nåt på spåret

Hur mycket plats får hon, framtidsministern

Det är inte svårt att göra sig lustig över en så luddig ministertitel som framtidsminister, särskilt som denne inte ens fått ett eget departement att förfoga över. Farhågan, eller kanske förhoppningen, är att Kristina Persson blir en pappersproducerande utredningstiger.

Det finns i dagsläget dock ingen anledning att skoja om Persson eller hennes post. Hon är exempelvis en av få politiker som lyfter behovet av en ny bred skatteutredning. Hon talar frispråkigt om ekonomiska incitament och att det är alltför dyrt att anställa, vilket får många av avstå. Samtidigt som hennes chef, statsministern, surrat sig allt hårdare kring masten i fråga om de höjda arbetsgivaravgifterna för unga lättar alltså framtidsministern på surrningen. Helt i land lär hon inte gå men kanske kan hon få sitt parti att kroka arm med Svenskt Näringsliv, och mötas någonstans på mitten. SN:s Carola Lemne föreslog häromdagen att arbetsgivaravgifternas nivå skulle korreleras med lönesumman, så att högre löner skulle betinga högre avgiftssatser. Ett sådant förslag sänker kostnaderna för att anställa oerfaren och mindre produktiv arbetskraft, vilket ökar incitamenten till att anställa dessa. Förslaget ligger helt i linje med framtidsministerns ambition.

Om nu Löfven släpper tyglarna hyfsat fria åt Kristina Persson, så ser vår framtid genast lite ljusare ut.

Investeringar istället för luftslott

Thorwaldsson flexar musklerna.

Nästa år ska löneramarna sättas för närmare 2,9 miljoner arbetstagare. Mycket talar för att förhandlingarna parterna emellan kommer att bli sällsamt hårda denna gång. Alldeles särskilt med beaktande av den obefintliga inflation som råder och framledes förväntas.

Riksbanken navigerar penningpolitiken mot två procentig inflation, dit är det dock långt att gå. LO vill nu hjälpa banken på traven genom att förhandla fram löner som ändå utgår från de två procenten. LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson menar frankt att de inte kan ta ansvar för Riksbankens tillkortakommanden. Det vore dock både oansvarigt och naivt av förbundet att propsa på en dylik löneram. För det enda som de facto kan höja reallönerna är produktivitetsutveckling, allt annat är bara luft. Löneökningar utan motsvarande produktivitetstillväxt sänker enbart vår konkurrenskraft, hotar jobben och leder till arbetslöshet. Och det vill vare sig Thorwaldsson eller hans medlemmar.

För hållbara reallöneökningar krävs långsiktiga investeringar, privata och offentliga. Och i den extrema lågräntemiljö som vi nu befinner oss borde det finnas åtskilliga projekt att lönsamt investera i.

Fest med Riksbanken

Men skål då. Vi kör ett varv till!

Med välkomstfrasen att inflationsmålet tjänat Sverige väl och så också kommer göra framöver bjöd riksbankschefen Stefan Ingves in till fest. Den aviserade minusräntan fick Stockholmsbörsen att skutta, likt många bolåntagare och exportchefer. Festen har dock passerat sitt zenit och gästerna skulle egentligen ha lämnat för längesen.

I detta skede, när värden bort ha tagit farväl och skickat gästerna på porten, drar han istället fram skumpan och skjuter korkarna in taket. Riksbanken jagar förtvivlat sitt tvåprocentsmål, samtidigt som Sverige går bra och svenskarna konsumerar som aldrig förr. Att inflationen trots detta inte vill ta fart ligger utanför Riksbankens kontroll. Med historiskt låga oljepriser, global lågkonjunktur, lågt globalt kapacitetsutnyttjande och en digitaliseringsvåg liknar räntevapnet mest en ärtpuffa. Skadorna av den ultralätta räntepolitiken hotar dock ändå att bli bestående, i form av briserade tillgångsbubblor och felaktiga, alternativt uteblivna, investeringsbeslut.

Ingves räntefest är ett gigantiskt experiment som måhända är trevligt för stunden men som lär ge oss alla en dundrande huvudvärk.

Stå upp för det kristet sekulära

Endast drygt 10 procent av svenskarna betecknar sig som troende kristna. Sverige är därmed ett av världens absolut mest sekulära länder. Många har idag ett ganska kluvet förhållande till kyrkan och kristendomen. Å ena sidan omhuldar man de traditioner och det kulturarv som religionen fört med sig, medan man å andra sidan skyr den som faktisk religiös företeelse.

Skolavslutningar i kyrkan, med psalmsånger och högtidliga tal, är en av de traditioner som vi ärvt genom kristendomen. Traditionen har varit ett okontroversiellt inslag i skolgången och har av de flesta betraktats just som en trevlig tradition, utan vidare reflektion över dess förvisso kristna inramning. Just för att Sverige så tydligt skiljer mellan stat och kyrka, utifrån en sekulär utgångspunkt, har det aldrig tidigare framställts som ett problem att avsluta terminen i närmsta kyrka.

Skolavslutningar i kyrkan är förvisso en kristlig tradition, men i takt med sekulariseringen och i och med separationen mellan stat, samhälle och religion så har den allt mer kommit att urvattnas på sina konfessionella inslag. Sverige är en kristet sekulär nation, stå upp för det och låt ungarna fira skolavslut i kyrkan.

Vinst och kvalité

Jonas Sjöstedts vänsterparti har fått stort inflytande i välfärdsfrågorna efter valet. Särskilt framgångsrik har han varit i fråga om vinstbegränsningar och etableringsinskränkningar för privata utförare.

Regeringen har med vänstern som stödhjul således bestämt att vinstmöjligheter inom välfärden kraftigt ska begränsas. Följden skulle givetvis bli att utbudet av utförare drastiskt skulle minska liksom vår valfrihet. Medan de rödgröna smider sina planer har Socialstyrelsen presenterat ny intressant statistik. I styrelsens färska rapport ”Kommun- och enhetsundersökningen 2014” konstateras att de privata äldreboendena var bättre än de kommunala på samtliga parametrar. I de privata boendena får äldre t ex betydligt oftare friskvård, får vara med på borådsmöten, får önska sig när de vill äta och delta i andra aktiviteter. Samtidigt vet vi sedan tidigare att konkurrens från privat håll också tvingar de kommunala utförarna till bättring.

Lyckligtvis saknas riksdagsmajoritet för de föreslagna begränsningarna. Den hetsiga och osakligt förda debatten har dock redan förstört mycket nog.