Backa inte bandet

Vill backa bandet

Tonläget i budgetdebatten skruvas upp allt högre. Och lika gälla som tvärsäkra äro argumenten från alla håll. Ska Sverige startas om medelst skattehöjningar och offentlig expansion, som LO och regeringen föredrar, eller genom skattesänkningar och arbetslinjen som Svenskt Näringsliv och de borgerliga önskar. Striden lär bli bitter, för mycket står på spel.

Att höga skatter ger högre offentliga intäkter är skattehöjarnas utgångspunkt, liksom att lägre dito urholkar skattebas och välfärd. Vore det så enkelt hade valet varit enkelt för ett välfärdstörstande folk som det svenska. Senare års ekonomiska utveckling grumlar dock bilden. Skattekvoten, skatt som procent av BNP, har sänkts från nästan 49 procent år 2000 till drygt 44 procent 20 år senare. Samtidigt har skatteintäkterna i reala termer ökat med drygt 20 procent. Också räknat per capita är ökningen imponerande, även den 20 procent. Resurserna till välfärden har härigenom kunnat ökas både per capita och räknat i fasta värden sedan 2006.

Det är givetvis fritt fram för LO och regeringspartierna att argumentera för höjda skatter. Men det ska då göras utifrån ett ideologiskt perspektiv snarare än med argumentet om att sänkt skatt nödvändigtvis ger lägre intäkter, eftersom det inte stämmer. Oavsett ideologi vore det dock farligt att backa bandet nu och åter höja skatterna, eftersom det bara skulle göra oss alla fattigare.

Gilla läget eller betala priset

Strålande glad.

Regeringen jublade över LO:s och arbetsgivarnas giv för att öka anställningsbarheten hos nyanlända, unga och långtidsarbetslösa. Förslaget innebär tidsbegränsade och subventionerade anställningar där arbetsgivaren bara betalar hälften av lönen och inga skatter eller avgifter, medan staten får resten.

Den nya anställningsformen är regeringens svar på hur de snabbt vidgande klyftorna på arbetsmarknaden mellan inrikes och utrikes födda ska slutas. Inblandade parter är alla nöjda. Arbetsgivarna får billig arbetskraft, LO slipper konkurrens och regeringen kan basunera ut en storslagen reform. Fullt berättigad kritik har dock utfärdats eftersom framtidens främsta arbetsgivare, de små och medelstora företagen utan kollektivavtal och bemanningsföretagen, inte omfattas. 

Enligt en rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi måste sysselsättningsnivån bland utrikes födda uppgå till 75 procent för att ge ett positivt tillskott. Bland flyktingar i åldern 20 – 64 år som mottogs 2011 var omkring 48 procent sysselsatta efter fem år. Det tar idag ungefär 19 år innan denna grupp når upp till ens 70 procents sysselsättningsnivå. Siffrorna är obarmhärtiga mot det system och den arbetsmarknad som vi har idag. Parternas förslag innebär i den kontexten endast en krusning på vattenytan.

Om sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda ska kunna minskas till en acceptabel nivå krävs betydligt djärvare reformer och sådana verkar vare sig arbetsmarknadens parter eller regeringen förmögna till. Med den arbetsmarknadssituation som vi har idag gäller det att antingen gilla läget eller att betala ett högt pris. Gillar vi läget måste fler enkla och billiga jobb till, annars kommer vi få vi betala priset i form av en skoningslös utslagning, utanförskap och växande parallellsamhällen.

Strutsstrategi vid vägs ände

Åkesson behöver inte längre
be för högre opinionsstöd

Sverigedemokraterna har än en gång lyckats blåsa upp till storm. Denna gång genom att SD-företrädare frekventerat med näringslivsorganisationer och framstående lobbyister. Hundhuvuden har bland andra Svenskt Näringsliv och lobbyjätten Kreab fått bära, som efter uppvaktningarna kritiserats för att legitimera och normalisera SD.

Vad kritikerna inte tycks ha insett alternativt vägrat acceptera är att SD redan betraktas som både legitima och normala. Detta så till den grad att det nu är största parti bland män och nosar både M och S i den opinionsmässiga baken. Det faktum att SD:s 13 procentiga väljarstöd och 49 mandat i riksdagskammaren ger betydande inflytande över rikets styre tycks heller inte ha gått in, eller att en lobbyverksamhets enda uppgift är att påverka dem med inflytande. Strutsstrategin har för länge sen nått vägs ände och nu handlar det om att konstruktivt hantera situationen och samtidigt respektera demokratins spelregler som, tyvärr, gett SD betydande mandat.

SD är ett i många avseende främmande parti i den svenska politiska myllan, men som till synes har en politik som vinner väljarnas stöd. Detta är ett faktum som strutsens taktik inte förmår att hantera.

Framtidsministern är nåt på spåret

Hur mycket plats får hon, framtidsministern

Det är inte svårt att göra sig lustig över en så luddig ministertitel som framtidsminister, särskilt som denne inte ens fått ett eget departement att förfoga över. Farhågan, eller kanske förhoppningen, är att Kristina Persson blir en pappersproducerande utredningstiger.

Det finns i dagsläget dock ingen anledning att skoja om Persson eller hennes post. Hon är exempelvis en av få politiker som lyfter behovet av en ny bred skatteutredning. Hon talar frispråkigt om ekonomiska incitament och att det är alltför dyrt att anställa, vilket får många av avstå. Samtidigt som hennes chef, statsministern, surrat sig allt hårdare kring masten i fråga om de höjda arbetsgivaravgifterna för unga lättar alltså framtidsministern på surrningen. Helt i land lär hon inte gå men kanske kan hon få sitt parti att kroka arm med Svenskt Näringsliv, och mötas någonstans på mitten. SN:s Carola Lemne föreslog häromdagen att arbetsgivaravgifternas nivå skulle korreleras med lönesumman, så att högre löner skulle betinga högre avgiftssatser. Ett sådant förslag sänker kostnaderna för att anställa oerfaren och mindre produktiv arbetskraft, vilket ökar incitamenten till att anställa dessa. Förslaget ligger helt i linje med framtidsministerns ambition.

Om nu Löfven släpper tyglarna hyfsat fria åt Kristina Persson, så ser vår framtid genast lite ljusare ut.

Vi behöver bättre upphandlingar, inte mindre valfrihet

Långsiktighet har blivit den nya ledstjärnan i välfärdsdebatten. Ägare till äldreboenden, vårdcentraler, sjukhus och skolor ska ha ett långsiktigt perspektiv, åtminstone 10 år har ledande politiker bestämt. Påfundet synes dock mest vara ett svepskäl för att få sparka ut de förtretliga riskkapitalisterna.

Sveriges välfärd är offentligt finansierad och politiskt styrd. Allt offentligt upphandlas av förtroendevalda i kommuner och landsting. Det är således den offentliga upphandlingen som avgör vem som ska vårda de äldre, undervisa eleverna och vårda de sjuka. Det är kommunens respektive landstingets kravlista som dikterar de villkor på vilket sätt utförandet ska ske och till vilken kostnad. Svenskt Näringsliv, Almega, Vårdföretagarna och Friskolornas riksförbund lät för drygt ett år sedan granska samtliga upphandlingar av äldreboenden under 2011 och första halvåret 2012. Granskningen visade att knappt fem procent av de krav som ställs handlar om kvalitet för de äldre och att endast drygt 10 procent av kraven är mätbara. Den stora merparten av kraven, vilka kan räknas till hundratal, handlar istället om strukturer och processer, områden som egentligen inte alls berör själva kärnan. Något så avgörande som ”kundnöjdhet” synes således vara ointressant för upphandlaren, precis som mätbarhet och möjlighet till uppföljning.

De offentliga upphandlarna måste slipa sina instrument, beakta kundernas behov, ställa rätt krav och nogsamt följa upp resultaten. Resultaten måste vara mätbara, för först då kan olämpliga aktörer uteslutas. Kraven bör sedan naturligtvis också röra dem som det faktiskt handlar om, det vill säga om oss patienter, elever och äldreboende. Först genom kvalitativa upphandlingar, med medborgarens bästa för ögonen, kan vi få den välfärd vi förtjänar.

Färre bullar med dubblerade avgifter

38 procent av livsmedelsföretagen uppger att de lägre arbetsgivaravgifterna för unga är ett av de främsta skälen till att rekrytera yngre. Detta visar Svenskt Näringslivs färska enkätundersökning bland livsmedelsbolagen.

Utfallet förvånar inte. Livsmedelsbranschen är personaltät med många jobb som typiskt sett inte kräver tidigare erfarenhet eller eftergymnasiala studier. Branschen lämpar sig därför väl som språngbräda in i arbetslivet. Marknaden är dock tuff och marginalerna små och höga kostnader för att anställa utgör därför ett effektivt hinder mot rekrytering. Marie Söderqvist, vd för Livsmedelsföretagen, konstaterar att unga är anställda i livsmedelsbranschen i högre utsträckning än i någon annan bransch. Och detta beror på att det fortfarande finns relativt enkla jobb kvar där, som inte kräver utbildning. Dessutom finns många av jobben utanför storstadsområdena, där också de flesta ungdomar med kortare studiebakgrund återfinns. Bageriet Friends of Adams vd, Karin Moberg, fastställer att hon har många anställda tack vare arbetsgivarrabatten. Om avgifterna dubbleras skulle hon, om överhuvudtaget, sannolikt rekrytera via bemanningsföretag istället.

Åtskilliga ungdomsjobb står på spel i höst. En rödgrön dubblering av arbetsgivaravgifterna för unga skulle spä på arbetslösheten, men också innebära färre svenska bullar.

Goda grunder att rensa i den kommunala myllan

Göteborg behöver framåtanda, visioner, god infrastruktur och ett gemytligt näringslivsklimat. Västsvenska paketet är därför av godo för oss göteborgare. Genom satsningen knappar staden in åtminstone något av det infrastrukturella försprång som konkurrenterna i Stockholm och Malmö skapat sig.

Näringslivsklimatet är dock fortsatt bistert och tycks dessutom bli allt kymigare. Sedan 2007 har Göteborg rasat från plats 60 till förra årets 150:e plats i Svenskt Näringslivs kommunranking. Riktigt illa är det med den upplevda konkurrensen från kommunala bolag där staden intar plats 243. De drygt 100 kommunala bolagen ger mindre resursstarka privata alternativ en svår situation. Som de senaste årens avslöjanden visar sköter sig de kommunala bolagen dessutom ofta riktigt illa. Samtidigt som våra skattepengar slukas av kommunala svarta hål konkurreras den privata näringen ut.

De kommunala bolagen är bokförda till ett värde om drygt 60 miljarder, medel som skulle kunna frigöras för betydligt produktivare ändamål. Att rensa upp i den kommunala myllan skulle inte bara bättra på Göteborgs sargade rykte utan också tina upp näringslivsklimatet och möjliggöra visionära och framåtblickande satsningar.

Allt bistrare näringslivsklimat i Göteborg

Göteborgarna blir alltmer obenägna att starta eget. Det visar Nyföretagarcentrums och Bolagsverkets halvårsbarometer över nyföretagande i Sveriges kommuner där Göteborg tappar ytterligare fyra placeringar, från fjolårets 10:e till årets 14:e plats. Resultatet är tyvärr heller inte särskilt överraskande eftersom Svenskt Näringslivs kommunranking visar på samma tråkiga trend.

I Svenskt Näringslivs ranking tappar Göteborg än mer och rankas nu som den 150:e bästa kommunen att driva företag i, 23 placeringar sämre än vid fjolårets mätning. Detta samtidigt som vår vassaste konkurrent Stockholm tronar på första plats vad gäller nyföretagande och 41:a plats i den breda kommunrankingen. Även Malmö rankas klart högre av företagarna och intar plats 74 i kommunrankingen. Bland de faktorer som sticker ut och som sänker Göteborg kan särskilt nämnas kommunpolitikernas och tjänstemännens attityder till företagarna (platserna 251 respektive 265), konkurrensutsättning från kommunala bolag (plats 243), service till företagen (208) och, högst illavarslande, skolans attityder till företagande (plats 232).

Om Göteborg ska stå sig i den allt tuffare regionala konkurrensen om företagen, jobben och skattebasen måste näringslivsklimatet bli betydligt gynnsammare. Chalmers, Lindholmen, Handels, hamnen, fordons- och läkemedelsindustrin och den därtill knutna forskningen innebär exceptionellt goda förutsättningar. Här finns stor potential som den sedan länge sittande majoriteten kraftigt försummat. Se där, ytterligare ett skäl att byta kommunledning nästa år.

http://www.svensktnaringsliv.se/fragor/foretagsklimat/har-finns-hela-kommunrankingen_190083.html

Ruskigt företagsklimat i Göteborg

För att finna Göteborg i Svenskt Näringslivs ranking över svenska kommuners företagsklimat får man söka djupt i tabellen. Faktum är att företagsklimatet aldrig upplevts så dåligt som nu.  Sedan 2007 har kommunen rasat från plats 60 till årets 127e plats.

I enkätundersökningen har ett antal företagare i kommunen fått uppge hur de generellt upplever företagsklimatet i kommunen, vilken service de upplever sig få, politikers och tjänstemäns attityder, konkurrens från kommunala bolag mm. Sammanlagt 18 faktorer har vägts samman till ett sammanfattande betyg. Absoluta bottenplaceringar intar Göteborg bl. a vad gäller kommunpolitikers attityder (plats 206 av 290), tjänstemäns attityder (220), kommunal service (211) och privata aktörers möjligheter att konkurrera med kommunal verksamhet (260e plats).

Företags, stora som små, förutsättningar och vilja att etablera sig, expandera och nyanställa är förutsättningar för vår välfärd. Göteborgs rödgröna majoritet är antingen ovillig eller helt enkelt oförmögen att bidra till en sådan utveckling vilket drabbar alla oss göteborgare. Utvecklingen måste hejdas innan skatteunderlaget fullständigt utraderas.

Nästa år är det val och då kan vi göteborgare göra oss själva tjänsten att rösta fram en allians som faktiskt har företagens bästa för ögonen.

 

http://odenjung.blogspot.se/2013/01/foretagsklimatet-fortsatter-att-rasa-i.html

http://www.svensktnaringsliv.se/multimedia/archive/00032/F_retagsklimat_2012_32120a.pdf

 

Farlig revanschlusta hos metallbasen

Positionerna intas nu inför årets avtalsrörelse då lönerna ska sättas för 2,5 miljoner svenskar. Inför årets rörelse har viss ordning återställts sedan LO och Svenskt Näringsliv enats om att industriförbunden ska gå före och sätta nivån för övriga. Ordföranden i IF Metall, Stefan Löfvén, har sin målsättning klar. Företagen ska nu återgälda det som arbetarna gick miste om genom krisens överenskommelse. Hårda bud är således att vänta.

Det ligger självklart i fackets uppgift att arbeta för sina medlemmars bästa. Nu är det dock så att nominella löneökningar inte alltid är det bästa för de anställda. Stridslystna fackförbund har mer än en gång tidigare satt svensk konkurrenskraft på prov. Under 80 talet drämde man till med smått ofattbara krav vilka då fick inflationstermometern att koka. Då drabbades inte bara de anställda själva utan hela den svenska ekonomin som kraschade fullständigt i och med 90 talskrisen. På liknande sätt hindrades en annars lovvärd ekonomisk utveckling i sin linda genom 1995 års avtalsrörelse då industrin lyckats förhandla fram exceptionellt goda villkor åt sina medlemmar.

En stor, och ganska betydande, skillnad idag mot situationen inför tidigare lönerörelser är att alla löntagare trots en i vissa fall sämre löneutvecklingen fått kraftiga reallöneökningar. Den skattebetalare som bemödat sig med att granska specifikationen till sin inkomstdeklaration kan konstatera att hon fått en dryg månadsinkomst extra genom regeringens jobbskatteavdrag. Detta kan givetvis inte LO förbunden beakta eftersom regeringen är borgerlig och ”fajten” måste tas. En sådan inställning och ”revanschlusta” kan återigen bli kostsam, för såväl metallarbetaren som för oss andra.