Vi behöver bättre upphandlingar, inte mindre valfrihet

Långsiktighet har blivit den nya ledstjärnan i välfärdsdebatten. Ägare till äldreboenden, vårdcentraler, sjukhus och skolor ska ha ett långsiktigt perspektiv, åtminstone 10 år har ledande politiker bestämt. Påfundet synes dock mest vara ett svepskäl för att få sparka ut de förtretliga riskkapitalisterna.

Sveriges välfärd är offentligt finansierad och politiskt styrd. Allt offentligt upphandlas av förtroendevalda i kommuner och landsting. Det är således den offentliga upphandlingen som avgör vem som ska vårda de äldre, undervisa eleverna och vårda de sjuka. Det är kommunens respektive landstingets kravlista som dikterar de villkor på vilket sätt utförandet ska ske och till vilken kostnad. Svenskt Näringsliv, Almega, Vårdföretagarna och Friskolornas riksförbund lät för drygt ett år sedan granska samtliga upphandlingar av äldreboenden under 2011 och första halvåret 2012. Granskningen visade att knappt fem procent av de krav som ställs handlar om kvalitet för de äldre och att endast drygt 10 procent av kraven är mätbara. Den stora merparten av kraven, vilka kan räknas till hundratal, handlar istället om strukturer och processer, områden som egentligen inte alls berör själva kärnan. Något så avgörande som ”kundnöjdhet” synes således vara ointressant för upphandlaren, precis som mätbarhet och möjlighet till uppföljning.

De offentliga upphandlarna måste slipa sina instrument, beakta kundernas behov, ställa rätt krav och nogsamt följa upp resultaten. Resultaten måste vara mätbara, för först då kan olämpliga aktörer uteslutas. Kraven bör sedan naturligtvis också röra dem som det faktiskt handlar om, det vill säga om oss patienter, elever och äldreboende. Först genom kvalitativa upphandlingar, med medborgarens bästa för ögonen, kan vi få den välfärd vi förtjänar.

Var femte friskola på spel

Oppositionspartierna vill i olika hög grad inskränka i friskolornas verksamhet och ägarnas dispositioner. Vänsterpartiet förfäktar fullständigt vinstförbud, Miljöpartiet svävar kring någon form av återinvesteringskrav medan Socialdemokraterna nöjer sig med en än mer svävande vinstbegränsning.

När Demoskop nyligen tillfrågade medlemmarna i Friskolornas Riksförbund hur ett vinstförbud skulle påverka dem och deras vilja till att fortsätta sin verksamhet, uppgav var femte att de skulle lägga ned. Drygt 50 000 elever skulle då tvingas flytta. Vid en mer modest vinstuttagsbegränsning skulle drygt var tionde bomma igen, vilket motsvarar platser för nära 26 000 elever. Om friskolorna inte längre fick bedrivas i aktiebolagsform, vilket kan bli en konsekvens, skulle fyra av tio kasta in och 160 000 elever påverkas. Miljöpartiets tidigare ekonomipolitiske talesperson och numera ordförande i Friskolornas Riksförbund, Mikaela Valtersson, menar att ”Det är otroligt olyckligt, eftersom det handlar om bra skolor som föräldrar och elever valt själva”. Vid Demoskops undersökning framkom vidare att ingen av de tillfrågade startade sin verksamhet för att tjäna pengar.

En av de mest grundläggande teserna i investeringslära är att risk kostar pengar och därför måste ersättas. Vinstuttagsbegränsningar och förbud omöjliggör detta. Således står till höstens val var femte friskola på spel liksom studieplatserna för mellan 26 000 och 160 000 elever.

http://www.friskola.se/pressrum/pressmeddelanden/var-femte-friskola-kan-stanga-vid-vinstforbud