S jagar skolspöken

Tror på spöken?

Den 21 september fattade Socialdemokraterna det drastiska beslutet om vinststopp i skolan. Sen dess har en utredning tillsatts med syfte att se över hur detta ska gå till. Det troliga och sannolikt enda möjliga vore att helt fasa ut aktiebolag som ägare ur skolsektorn. Det vore, om inte omöjligt, så åtminstone utmanande. Minst sagt. För var tionde elev går idag i en friskola och bland dessa drivs 70 procent som aktiebolag. 

Nästa utmaning är sedan hur en sådan utfasning ska gå till. Tänker staten lägga tiotals miljarder på att köpa ut befintliga ägare? Eller tänker man sig helt sonika att expropriera egendomen? Inga vidare alternativ, någotdera. Huvudskälet till Socialdemokraternas aggressiva utfall mot Friskolesverige är främst de vinstmiljarder som påstås skeppas ut till skatteparadis runtomkring. Övervinster som skapats genom nedskärningar och som undandragits de elever och lärare som de är avsedda för. Dock, den genomsnittliga rörelsemarginalen för aktiebolag som driver skola är ynka 3,4 procent, lågt och knappast mycket nog för några miljardutdelningar. Uppgifter från de fem börsnoterade skolkoncernerna visar också mycket riktigt att utdelningar är få skolaktieägare förunnat. Av dessa fem bolag är det endast Academedia som alls gett någon utdelning, sammanlagt 475 miljoner på tre år vilket motsvarar en skral direktavkastning om 1,6 procent. Utdelningar som heller inte gått till skatteparadis utan framförallt till Nordeas och Swedbanks pensionsförvaltning. 

Det finns flera skäl att se över Sveriges skolsystem, med överetablering på sina håll och underetablering på andra liksom tilltagande segregation. Demografi och global konkurrens visar dock tydligt att vi kommer behöva fler, inte färre, skolor. Skolor som också håller högsta kvalité. Men istället för att befatta sig med dessa riktiga utmaningar väljer S att jaga skolspöken.

Valet handlar om värdighet

Ett handslag för begränsad frihet

Socialdemokraterna bestämde tidigt för att valet skulle bli en omröstning om välfärden. Sedan dess har varje rödmärkt minister, oavsett fråga och sammanhang, avslutat sitt anförande med att välfärden går före stora skattesänkningar. Med detta sagt har partiet spottat ur sig det ena socialistiska förslaget efter det andra.

Gemensamt för dessa förslag är att de alla handlar om att begränsa människors frihet och handlingsutrymme. Äldres rätt att välja boende ska inskränkas, liksom föräldrars rätt att välja skola åt sina barn. Näst på tur står sjukvården där vinstförbud planeras och således färre vårdgivare att välja bland. Skattehöjningar på sparande, företagande, arbete och för utlandsboende ska nu på oklart sätt kompletteras med ytterligare kapitalbeskattning. Bankirerna ska givetvis inte heller komma undan, utan beläggas med en alldeles egen bankskatt. Socialdemokraterna har genom sin reformiver successivt och målmedvetet inskränkt vår frihet och vårt handlingsutrymme.

Löfven har fel när han framhärdar i att valet blir en omröstning om välfärden, den skulle snarare må bra av ökad konkurrens och lägre skattetryck. Valet handlar istället om värdighet, värdigheten i att själv bestämma över sitt liv och sin tillvaro.

Reepalu näck är ingen vacker syn

Ingen vacker syn,

i vart fall inte utan kläder.

Med Illmar Reepalus utredning i ryggen och Vänsterpartiet flåsandes i nacken tänker regeringen lägga fram förslaget om vinstbegränsningar i välfärden i vår. Syftet sägs vara att stoppa vinstjakten, men är egentligen att skapa en vänster-/högerkonflikt att bråka om till höstens val.

Genom att beräkna den tillåtna vinsten som en avkastning på operativt kapital vill man få det tillåtna vinstpåslaget om 7 procent att framstå som generöst. Till saken hör dock att tjänsteföretag vanligtvis bedrivs närmast helt utan sådant kapital, varför förslaget i princip innebär vinstförbud för ett flertal verksamheter. Faktum är att 18 procent av företagen inom skola och vård inte skulle få göra någon vinst alls och ytterligare 29 procent skulle tvingas minska vinsten med 90 procent. Allt enligt en färsk studie från PwC. Den valda vinstindikatorn, vinst mot operativt kapital, är sällsynt olämplig men är säkert vald med omsorg. För de nya Socialdemokraterna menar ju att vinst är stöld, och då borde det rimligen också förbjudas.

PwC:s studie av Välfärdsutredningen visar på minst sagt genomgripande konsekvenser för sektorns privata aktörer. Den klär av Illmar Reepalu alldeles näck, och det är ingen vacker syn.

https://www.di.se/debatt/dan-olofsson-har-ar-utrakningen-som-reepalu-borde-ha-gjort/

Har vi råd med Andersson?

Både stolt och nöjd.

Och luntan bara sväller.

Visst går det bra nu. Skattebasen sväller och Magdalena Andersson kan lagom girigt håva in skattemiljarderna till sitt bågnande skafferi. Det är givetvis glädjande att pengarna rullar in, och absolut nödvändigt eftersom det rullar ut alltmer på utgiftssidan.

Bekymrad finns anledning att bli när man tittar närmre på Anderssons agenda, för de reformer som ska betala kalaset i framtiden. Det råder just nu en febril näringsfientlig aktivitet på finansdepartementet och retoriken får säkert många att minnas tillbaka till 70- och 80-talen. En extra bankskatt är föreslagen, och Magdalena Andersson ser inga problem i att Nordens största bank i så fall troligen lämnar landet. Entreprenörerna bakom de små och medelstora företagen ska tvingas betala mer i skatt, vilket är rimligt enligt finansministern eftersom den höjda skatten drabbar dem som hänger på Stureplan. Då ”vinstjakten” ska upphöra i välfärden vill man mer eller mindre förbjuda vinster, och därmed portförbjuda privata aktörer. För Anderssons gäng vill inte att barn och gamla ska handlas på börsen.

När Magdalena Andersson reformerat klart kommer vi ha färre kvar att finansiera och hantera välfärden. Då kommer hon och hennes parti ansvara för en svällande och underfinansierad välfärd. Frågan är, har vi råd med Andersson?

Han är oss svaret skyldig

Skjuter skarpt

Stefan Löfven lättade sannerligen på säkringen när han gav sina utredningsdirektiv till Illmar Reepalu i dennes vinstutredning. För Reepalu gjorde ett gediget jobb, om man hyser största misstro mot företagsamhet och människors förmåga att välja för sig själva.

Närmare 340 000 barn och elever går i en förskola eller skola. Det motsvarar 18 procent av samtliga barn och elever. Det finns drygt 4 000 fristående förskolor och skolor, eller 25 procent av samtliga skolor och friskolor. Det blir en mäktig uppgift för kommunerna att sluka alla dessa, inte minst mot bakgrund av deras redan trängda organisation med både plats- och resursbrist. Endast en fundamentalistisk dåre kan tro att detta är möjligt. Och man kan vara så säker, Reepalus förslag är så långtgående och ogint att de flesta verksamheter skulle släcka ner om han fick sin vilja igenom.

När Löfven nu baxat förslaget så här långt blir han oss ett svar skyldig, hur ska han säkra utbildningen åt alla de friskolebarn och elever som skulle förlora sina utbildningsplatser?

Marknaden vet bäst

En klok man vars kunskaper

behövts i dagens vinstdebatt

Redan 1776 beskrev nationalekonomen Adam Smith hur marknadens krafter också bidrar till den största kollektiva nyttan. Och principen är enkel. För att nå största möjliga vinning för egen del måste näringsidkaren nämligen erbjuda de bästa produkterna eller tjänsterna. Det är knappast bagarens människokärlek som ger oss bröd på bordet, utan istället dennes strävan efter egen vinning och största möjliga vinst.

Adam Smiths teser, presenterade i Nationernas Välstånd, må ha 240 år på nacken men är i år aktuellare än någonsin. Genom att rucka på det allra mest centrala i Smiths tes, den om strävan efter vinst, kommer regeringen att bryta ny socialistisk mark inom välfärdsproduktionen. Ty på ett principiellt plan saknas skillnader mellan välfärdens aktörer och den bagare Smith talade om 1776.

Strävan efter vinst och egen vinning tvingar fram de bästa tjänsterna och produkterna, övriga faller bort i konkurrensen. Inom givna och överenskomna ramar och lagar vet marknaden bäst, så även inom svensk välfärd år 2016.

Bestraffa inte övervinster

Den enes bröd, mycket sällan
någon annans död.

Begreppet vinst i ekonomiska sammanhang har alltid varit ett rött skynke för vänsterrörelser. Vinst har underförstått inneburit förlust för någon annan, historiskt för arbetarrörelsen, proletären, idag de svaga och värnlösa. På en oreglerad och monopolistisk marknad kan detta i och för sig vara sant, men mycket sällan i den ekonomi som vi i väst verkar i.

Övervinst uppstår då någon gjort något bättre än konkurrenterna, till lägre kostnad och med bättre resultat. Övervinst är en residual som ska tillkomma entreprenören efter det att rutinfunktioner ersatts. Med rutinfunktioner förstås i detta sammanhang enklare arbete som lätt kan kopieras och dupliceras, såsom tillverkning, distribution och enklare arbete. Logiken ligger i att entreprenören tar riskerna, äger de värdefulla tillgångarna och ansvarar för den avgörande strategiska ledningen. Utan entreprenör, ingen verksamhet, inga vinster och ingen efterfrågan på arbete.

Övervinster i en transparent och konkurrensutsatt ekonomi är positivt och innebär att mervärde skapats, för samhället som helhet. Följaktligen bör framgångsrika entreprenörer belönas och inte bestraffas.

Vinst och kvalité

Jonas Sjöstedts vänsterparti har fått stort inflytande i välfärdsfrågorna efter valet. Särskilt framgångsrik har han varit i fråga om vinstbegränsningar och etableringsinskränkningar för privata utförare.

Regeringen har med vänstern som stödhjul således bestämt att vinstmöjligheter inom välfärden kraftigt ska begränsas. Följden skulle givetvis bli att utbudet av utförare drastiskt skulle minska liksom vår valfrihet. Medan de rödgröna smider sina planer har Socialstyrelsen presenterat ny intressant statistik. I styrelsens färska rapport ”Kommun- och enhetsundersökningen 2014” konstateras att de privata äldreboendena var bättre än de kommunala på samtliga parametrar. I de privata boendena får äldre t ex betydligt oftare friskvård, får vara med på borådsmöten, får önska sig när de vill äta och delta i andra aktiviteter. Samtidigt vet vi sedan tidigare att konkurrens från privat håll också tvingar de kommunala utförarna till bättring.

Lyckligtvis saknas riksdagsmajoritet för de föreslagna begränsningarna. Den hetsiga och osakligt förda debatten har dock redan förstört mycket nog.

2015 kan bli ett vinstår för alla

Har vi nåt att lära från denne man?

Jean Tirole heter 2014 års vinnare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Tiroles forskning är lite extra intressant för oss svenskar, då den fokuserar på marknadsmakt och regleringar. Utan något vidare beaktande av Tiroles forskning och resultat kom som bekant regeringen och Vänsterpartiet nyligen fram till att vinster inte är önskvärt i välfärden.

Nobelpristagaren uppfattning går till stor del stick i stäv med de slutsatser som regeringen och vänstern landat i. Företag måste enligt Tirole få göra vinst om de minskar sina kostnader eller överträffar kvalitetsförväntningarna. Det handlar om att uppmuntra och sporra till förbättringar. Vinster uppkommer inte primärt ur personalnedskärningar utan snarare ur organisatoriska förbättringar och tekniska innovationer. Inte heller bör politiken diktera personaltätheten, detta ansvar måste ligga hos företaget självt. De brister som man tror sig komma åt genom att klämma till det privata åtgärdas enligt Tirole istället genom noggrannare kvalitetskontroller och bättre myndighetsutövning.

Med ett vässat upphandlingsverktyg, konsekventa och träffsäkra kvalitetskontroller och en fungerande konkurrens kan 2015 bli ett vinstår, inte bara för riskkapitalister, utan för oss alla.

Vinstbegränsning för mindre jobb, tillväxt och välfärd

Dock inte bara valfrihet på spel

De svenska tjänstenäringarna växer så det knakar och tar i allt större utsträckning över taktpinnen från de varuproducerande näringarna. Utvecklingen är glädjande av flera skäl. Tjänsteproduktion kräver mindre insats av kapitalvaror och fordrar därför mindre naturresurser av moder jord. Vidare krävs oftast mindre startkapital vilket gör det möjligt för fler att starta eget. Viktigast av allt, ändå, de flesta tjänstenäringarna är tämligen okänsliga för globala konjunkturnycker som normalt annars får våra klassiska exportsektorer att skälva.

Regeringen och Vänsterpartiet gör nu sitt för att mota utvecklingen. Dubblerade arbetsgivaravgifter för unga lär givetvis inte underlätta för de arbetsintensiva näringarna medan illröda förslag om vinstbegränsningar i välfärden lär lägga riktiga bumlingar på börda för riskbenägna välfärdsentreprenörer. Just välfärdsnäringarna, vård och omsorg, har exceptionellt goda förutsättningar för tillväxt och expansion. Konjunkturokänsliga som de är och med ständigt ökad efterfrågan. Svensk välfärd är dessutom präglad av högutbildad personal och stort teknikinnehåll och kunnande. Faktorer som brukar vara god jordmån för export och internationell expansion.

Utan möjlighet till vinstuttag, annat än en spottstyver på satsat kapital, dras mattan undan för hela sektorer som annars kunnat ge såväl jobb, tillväxt som mera välfärd.

Schackrande för miljarder

Med den nya regeringen är det stop från hela håll.

Två disparata partier med knappt 40 procents väljarstöd utgör för tillfället regering. Till val gick de var och en med luftiga och vidlyftiga löften till sina väljare. De Gröna utlovade en grön klimatomställning med miljarder i ytterligare miljöskatter, inhibition av stora infrastrukturprojekt och rivning av befintliga. Socialdemokraterna lovade motsatsen och talade istället om en återindustrialisering och lyhördhet inför näringslivet.

När nu löften ska bli politik tas det politiska schackrandet till nya nivåer, vilket tyvärr inte bara leder till brutna vallöften utan ätter värre till hjärtstillestånd för delar av näringslivet. I väntan på besked om vinstförbud i välfärden har en utredning tillsatts. För att kyla ned känslorna kring nedläggningen av Bromma flygplats tillsätts en utredning. Förbifart Stockholm skjuts upp, oklart varför men med åtskilliga miljarder i extra kostnader. Samma öde har nyprojekteringen av Slussen gått till mötes. Osämjan och schackrandet inom regeringen innebär inte bara miljardrullning av skattepengar utan framförallt en ökad osäkerhet och ett misstroende inom näringslivet, vilket knappast främjar investeringsklimat och riskvilja.

Den en gång förutspådda rödgröna röran verkar nu ha tagit form, till hela Sveriges förfång.


http://rasmusliberal.com/2014/11/03/osakrad-naringspolitik/

Sjöstedts triumf, ett nederlag för oss andra

Inför väntande budgetspel ska gracerna fördelas för att få alla på tåget. Jonas Sjöstedt har precis fått en riktig pärla i sin smaragdröda krona. Killen som inte var till salu kan nu pusta ut inför väljare och medlemmar, vinsterna ska förbjudas i välfärden.

Vinstförbudet innebär i praktiken att allt eventuellt överskott ska återinvesteras, så när som på en futtig ränta på insatt kapital. Förevändningen för förbudet är att ”vinstjakten måste få ett slut”. Löfven intygar att vi minsann ”sett exempel på där det blivit fel, där skolor går i konkurs och lämnat eleverna i sticket”. S och MP har härmed accepterat vänsterns analys och synes ha landat i att företagare, ni vet de där som tjänar pengar på andra, är ett speciellt folk som bara ser dollartecken och helst tjänar sina dollar på andras bekostnad. Känner man inte rent utav dammlukten från det där gamla manifestet från 1800-talet? Valfriheten inom välfärden är nu hotad på allvar. Ingen kan seriöst tro att en entreprenöriell och driven företagare skulle satsa sin tid, sitt engagemang och sitt kapital för att möjligen få ut en ränta som knappt överstiger bankkontots. Fridolins försäkran om att valfriheten kommer att bli kvar känns mer än lovligt tunn. Eller tänker han månne själv satsa sin statsrådslön i branschen?

Eftergifterna till Sjöstedt är ett nederlag för alla oss som är beroende av välfärden. Istället för att hantera de verkliga problemen och försäkra sig om kvalité genom bättre upphandlingar och uppföljning kastar man ut hela barnasläkten med badvattnet. 

http://www.svd.se/naringsliv/sa-ska-vinster-i-valfarden-hanteras_3984423.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20141006

Håll vänstern stången

Det mesta av eftervalsdebatten har handlat om Sverigedemokraternas framfart och tänkbara förklaringar till denna. Givetvis är detta en extremt viktig analys att göra, eftersom partiets framgångar uppenbarar brister i den politik som hitintills har förts. Men det finns ytterligare, kanske än mer påtagliga och lika väsentliga, frågor att dryfta med anledning av valutgången.

Stefan Löfven har fått talmannens uppdrag att bilda regering, dock med ett ytterst klent mandat. Socialdemokraternas svaga valresultat har gett partiet en dålig förhandlingsposition. Det öppnar för vänsterns och Jonas Sjöstedts rent radikala idéer, som i ett värsta scenario kan få faktiskt inflytande över den förda politiken. Det mest påtagliga hotet gäller vänsterns styvnackade motstånd mot alla former av vinster i välfärden. Här har man dessutom vunnit visst gehör från miljöparti och socialdemokrati.

Det är fullt legitimt att ha synpunkter på dåligt skötta verksamheter, inte minst om de samtidigt delar ut skattepengar till sina ägare. Resonemangen bakom vinstmotståndet är däremot ofta helt ogrundade. Från förbudsivrare framförs synpunkter som att verksamheter ska drivas utifrån passion och en vilja att erbjuda hög kvalité, och att jakten på vinster omöjliggör en sådan verksamhet. Strikt ekonomiskt är det precis tvärtom. Enligt ekonomisk teori och realitet ger dålig service missnöjda kunder, vilket ger dåliga resultat.

S och MP:s tidigare oreserverade omfamnande av friskolereformen visar att de ändå insett vikten av konkurrens, verklig valfrihet, nya idéer och innovationer inom välfärden. Värna denna insikt och håll vänstern stången. Vinstförbud skulle reversera alla de valfrihetsreformer som vi idag tar för givna och gagnas av.

http://rasmusliberal.com/2014/09/30/hur-mycket-av-valfriheten-ryker/

 

 

 

Skrämmande utveckling i välfärdsdebatten

Skrämmande utveckling i välfärdsdebatten

Den svenska privata välfärdssektorn har fördubblats sedan 2006. Inom den privata vården sysselsätts idag 122 000 och inom skolan drygt 33 000. Utvecklingen tog fart i början av 90-talet, fortsatte under socialdemokratisk fana och accelererade med 2009 års lag om valfrihet.

Inför höstens val uttrycker sig alltfler partier i allt radikalare termer. Samtliga rödgröna har markerat tufft mot privatintressen inom välfärden, från vänsterns totalförbud till MP:s och S kraftfulla begränsningar. När Magdalena Andersson, som tuffat till sig påtagligt, uttalar sig om de privata inslagen finns anledning att rygga. Andersson säger sig absolut inte se nåt egenvärde med privata företag i vår gemensamma välfärd. Därmed får man också förmoda att hon heller inte ser några hinder mot en återmonopolisering. Något sådant vore dock förödande, inte bara för alla de anställda och deras arbetsgivare, utan också för oss medborgare. Den mångfald som följt med valfrihetsreformerna har nämligen tillfört såväl nytt kapital som nya kompletterande alternativ, alternativ som aldrig kommit till stånd på en monopolmarknad.

Mer kapital, nya idéer och nya innovationer är helt avgörande för vår framtida välfärd. Magdalena Anderssons syn på saken är i det perspektivet rent skrämmande.

Var femte friskola på spel

Oppositionspartierna vill i olika hög grad inskränka i friskolornas verksamhet och ägarnas dispositioner. Vänsterpartiet förfäktar fullständigt vinstförbud, Miljöpartiet svävar kring någon form av återinvesteringskrav medan Socialdemokraterna nöjer sig med en än mer svävande vinstbegränsning.

När Demoskop nyligen tillfrågade medlemmarna i Friskolornas Riksförbund hur ett vinstförbud skulle påverka dem och deras vilja till att fortsätta sin verksamhet, uppgav var femte att de skulle lägga ned. Drygt 50 000 elever skulle då tvingas flytta. Vid en mer modest vinstuttagsbegränsning skulle drygt var tionde bomma igen, vilket motsvarar platser för nära 26 000 elever. Om friskolorna inte längre fick bedrivas i aktiebolagsform, vilket kan bli en konsekvens, skulle fyra av tio kasta in och 160 000 elever påverkas. Miljöpartiets tidigare ekonomipolitiske talesperson och numera ordförande i Friskolornas Riksförbund, Mikaela Valtersson, menar att ”Det är otroligt olyckligt, eftersom det handlar om bra skolor som föräldrar och elever valt själva”. Vid Demoskops undersökning framkom vidare att ingen av de tillfrågade startade sin verksamhet för att tjäna pengar.

En av de mest grundläggande teserna i investeringslära är att risk kostar pengar och därför måste ersättas. Vinstuttagsbegränsningar och förbud omöjliggör detta. Således står till höstens val var femte friskola på spel liksom studieplatserna för mellan 26 000 och 160 000 elever.

http://www.friskola.se/pressrum/pressmeddelanden/var-femte-friskola-kan-stanga-vid-vinstforbud

Vård, vinster och kvalitet

Fram tills nu har vinster varit ett naturligt och okontroversiellt inslag inom välfärden. Medicinteknikbolag tjänar pengar på läkemedel och medicin, byggbolagen bygger sjukhus och skolor, sjukhusbäddar levereras av en annan och skolmaten av ytterligare en. Genom offentlig upphandling nallar dessa vinstintresserade alla utav våra gemensamma medel. De aktörer som däremot ger sig på själva driften ska nu inte längre anses välkomna.

I rådande klimat är det nära nog tabu att tala konkurrens och nödvändigheten av effektiva, vinstdrivande verksamheter. Taket har sänkts betänkligt varför ytterst få i den politiska toppen förmår att nyansera debatten eller ens lyfta egentliga självklarheter. Privata aktörer behövs. Genom ett ökat utbud av utförare och tilltagande konkurrens ökar kvalitet, köerna kan minskas och viktiga innovationer stimuleras. Fokus måste flyttas dit det hör hemma, nämligen till kvaliteten. Bäst kvalitet och största kundnöjdhet, snarare än vinstmarginaler och vd-löner, bör vara utgångspunkten i debatten.

Politiska betänkligheter och populism ger sällan de bästa besluten. Vinstförbud och konkurrensinskränkningar är populism i sin värsta form, likafullt vore det dåligt fattade beslut.

http://www.di.se/artiklar/2013/12/27/bennet-tar-sin-hand-fran-s/ 

Till vinstintressets försvar

Vinstförbud har blivit det nya politiska modeordet. Det synes nu nästan råda konsensus kring, om inte direkt förbud, åtminstone vinstbegränsningar inom välfärdssektorn. Girighet göre sig icke besvär i välfärden heter det.

I klassisk organisationsteori utgör vinsten i ett bolag medlet för att förmera samhällets resurser. Vinsten är en biprodukt som blir över, inte målet i sig. Teorin har uppvisat sin uppenbara validitet i alla världens marknadsekonomier som lämnat fattigdom och elände till förmån för den välfärd vi åtnjuter idag. Vinst uppkommer då någon producerar något effektivare, innovativare och/eller billigare än sina konkurrenter, då denna någon kan ge mer med samma eller mindre insats. I fri konkurrens, med tydliga spelregler, överlever sedan de som levererar bäst.

I den svenska välfärdsdebatten har nu både teori och empiri kastats överbord och ersatts av en högljudd förbudstävlan utan sans och reson. Men är det något område som är i behov av effektivitet, innovation och produktivitet så är det välfärden. Med fler och kräsnare välfärdsbrukare måste mindre bli mer och då behövs både fri konkurrens och vinst.