Friskolorna är inte problemet

Felfokuserad

Socialdemokraterna går till val på att ta tillbaka kontrollen över välfärden. I det ligger att välfärden idag ligger utanför politisk kontroll och snarare är serverad på vinstprofitörens tallrik. Åtgärderna för detta är flera där många ligger inom skolans sfär. Senast ut är förslagen om sänkt skolpeng till friskolor och borttagande av kömöjligheten till önskad skola. Hur förslagen skulle medföra en förbättring har man dock inte förklarat.

Sverige präglas av tilltagande segregation och normlöshet. Land och städer är splittrade mellan socioekonomiskt bättre och mindre väl bemedlade områden. Segregationen återspeglas inom alla områden, inte minst skolan. Barn till föräldrar utan utbildningsbakgrund och utan gedigna språkkunskaper presterar genomgående sämre och skolan förmår inte överbrygga denna klyfta. Normlöshet och föreställningen att läraren snarare är ett stöd än en utbildande auktoritet underminerar skolans möjlighet att utföra sitt kompensatoriska uppdrag, när bus, oreda och mobbing tillåts breda ut sig. Socialdemokraterna vill nu slå två flugor i en smäll, dels skymma skolans faktiska problem och dels elda på sin valkampanj. Kraftigt sänkt skolpeng kommer med ens radera ut ett flertal friskolor, inte minst de mindre utan stora finansiellt starka koncerner i ryggen. Möjligheten att köa till önskad skola kommer samtidigt om möjligt ytterligare spä på boendesegregationen, när enda möjligheten att påverka barnets skolval är att flytta dit efterfrågad skola är belägen. Ytterst få och endast de bäst bemedlade lär ha den möjligheten.

Skolsveriges problem bottnar inte i friskolornas varande, eller ens de utdelningar som vissa av dem tillåter sig. Minskade valmöjligheter för föräldrar att välja respektive välja bort skolor kommer knappast lösa problemen. När allt fokus borde ligga på att bättra de skolor som inte lyckas fokuserar regeringen istället på valslogans, och att ge sig på dem som faktiskt lyckas. Viss ideologisk övertygelse månde dock kanske ändå ligga bakom, för i sann socialistisk anda är det bättre att alla får det lika dåligt än att vissa får det bättre.

Pensionsutpressningen

Slug och oansvarig

Säg den som är emot höjda pensioner för de sämst beställda. Ingen politiker med minsta självbevarelsedrift lär räcka upp handen, och näppeligen många väljare heller. Med detta garanterat i åtanke var det nog lättare för Magdalena Andersson att kringgå den sedan 30 år välfungerande Pensionsgruppen, för att i stället kroka arm med Vänsterpartiet och gå fram med höjd bidragsdel till de sämst betalda pensionärerna.

Som det statsbärande parti Socialdemokraterna utger sig för att vara så är denna form av lättsinniga populism inte bara beklämmande utan främst oansvarsfull. För att säkra vänsterpartistiskt stöd är partiet nu berett att kasta en rad bärande principer överbord. Pensionsgruppen skapades för att i brett samförstånd skapa långsiktig hållbarhet i pensionssystemet. Grunden var ett självfinansierande system utanför den annars politiskt nedkletade budgetprocessen, fri från klåfingriga och valfläskande politiker. Bärande var även att upprätthålla det så kallade respektavståndet, där ett långt och mödosamt arbetsliv också skulle återspeglas i pensionskuvertet. Vad S nu gör tillsammans med V, är att åter plocka in pensionsfrågan i statsbudgeten samt fläska på bidragsdelen även för dem utan pensionspoäng, med krympt respektavstånd och försvagad arbetslinje som följd. Går förslaget igenom så kommer första utbetalningen lagom tills de första förtidsrösterna kan läggas i höst. Valfläsket osar från Sveavägen 68.

Genom överenskommelsen med V säkrar Magdalena Andersson inte bara sitt statsministerstöd utan sätter samtidigt hård press på oppositionen och Centerpartiet, som givetvis får svårt att dissa en så stor grupp av väljare som pensionärerna ifråga. S pensionsförslag är mot ovanstående värsta formen av utpressning, och inte bara slug utan framförallt extremt oansvarig.