Bilindustrin fast i kön

I december förra året avslutades ett dystert kapitel i svensk industrihistoria när nationalklenoden Saab Automobile tvingades i konkurs. Omständigheterna runt konkursen har stött och blötts i mången forum. Kritiska röster gör gällande att det var regeringens passivitet och i synnerhet tidigare näringsminister Maud Olofssons avogsamhet mot statlig inblandning som slutligen sänkte den svenska juvelen.

Vad politiker med väljarnas pengar bör inte bör satsa på avgörs till stor del av politisk tillhörighet. Men oavsett partipolitisk kulör så talar all tillgänglig statistik för att ytterligare krisstöd till ett blödande Saab varit pengar rätt i sjön. Den ansedda tidsskriften The Economist konstaterade nyligen att bilindustrin under 2011 producerade 30 miljoner bilar mer än vad som efterfrågades. Analysfirman IHS Automotive räknar i sin tur med att 41 procent av Europas bilfabriker inte behövs i år. Det motsvarar en överkapacitet om 3 miljoner bilar.

På en sådan överetablerad marknad med redan gigantiska förluster skulle få satsa sina egna sparmedel så varför skulle staten då satsa våra kollektiva besparingar? Saabs avveckling är tragisk för alla, inte minst för de trollhättebor som nu står utan jobb. Men i en värld där bilkön bara växer så var den nog dessvärre ofrånkomlig.

Medborgarskapet förtjänar ett lyft

Regeringen med integrationsminister Erik Ullenhag i spetsen har nu tillsatt en utredning om medborgarskapsfrågor. Tanken är att utredningen ska lämna förslag på hur medborgarskapet kan fyllas med innehåll, till skillnad från idag då statusen som medborgare knappast innebär annat än rösträtt och rätten att vistas i landet.

I flertalet länder runtomkring ses medborgarskapet som något eftersträvansvärt, något att vara stolt över. I USA, Kanada och Australien firas exempelvis varje ny medborgare med en välkomstceremoni som signalerar att den nye medborgaren härigenom blivit en del av samhället med alla de grundläggande normer, värderingar, skyldigheter och rättigheter som detta innebär. Detta torde inte vara konstigare än då du välkomnar dina inbjudna gäster, din nyinflyttade granne eller din nyanställda kollega. Genom ett gott första bemötande ökar samhörighetskänslan och troligen viljan att också bli en del av gemenskapen.

Sverige kan knappast skyllas för att vare sig vara varmt eller välkomnande, inte heller har vi lyckats särskilt väl med vår integration. Klimatet kan vi inget göra åt men allt det övriga råder vi över. Genom att lyfta medborgarskapet och fylla det med positivt innehåll skulle vi ta ett par fasta steg i rätt riktning.

Natoanslutning borde ligga i korten

SVD (15/1) rapporterar att Sveriges insatsförsvar skulle behöva 720 dygn, eller 2 år, för full mobilisering, något som krävs för krigsduglighet. Under 2 års tid hinner givetvis samtliga svenska bastioner, från norr till söder, att falla. Vår försvarsförmåga är således inget annat än en chimär och slutsatsen kan dras att vi helt förlitar oss på våra grannars stöd i oroliga tider.

Våra grannar kan dock knappast heller erbjuda någon vidare säkerhet. I ekonomiska krisers spår har land efter annat hårdbantat sina försvar. Finland, Danmark, Nederländerna, Österrike, Tyskland och Storbritannien är exempel på några grannar som skurit kraftigt i sina budgetar. Andra som däremot satsar är enpartistater och diktaturer som Ryssland, Kina, Nordkorea och Iran. Den enda motpolen, och det enda realistiska försvarsalternativet, som kvarstår är därför försvarsalliansen Nato vars sammanlagda styrka väger upp varje enskilt lands oförmåga till försvar.

Sveriges rikes säkerhet är helt beroende av vänligt sinnade staters stöd då vi själva vare sig har man eller medel att försvara oss på egen hand. Att i ett sådant läge inte ta steget till en Natoanslutning vore såväl oekonomiskt och dumt som ett självbedragande hyckleri.

Nu går Kina vidare

Hela världens låglöneland Kina är inte bara på väg att bli världens största ekonomi utan också landet med världens största medelklass. Om denna fantastiska resa med en smått fantastisk löneutveckling för medelkinesen vittnar alla de utländska företag som nu lämnar landet för billigare alternativ.

Regimens uttalade strategi är att höja det generella löneläget i landet för att därigenom kunna öka den inhemska konsumtionen och minska det vanskliga exportberoendet. Som konsekvens härav har bl a Pekingborna fått se sina lägstalöner höjas med 20, 21 respektive 15,9 procent under de senaste 3 åren. Liknande löneutveckling har kunnat skådas i en rad kinesiska provinser. SEB:s chefsstrateg för tillväxtmarknader, Mats Olausson, konstaterar frankt att kineserna inte längre vill befinna sig längst ned i näringskedjan.

Sverige gick igenom samma utveckling under sent 1800 tal och under 1900 talets första hälft. Den enklare produktionen flyttade först från städerna ut i landet för att sedan slutligen lämna landet helt. Sverige är trots, eller snarare tack vare, detta ett av världens idag mest välmående länder.

Kinas anammande av den kapitaliska synen på ekonomi har gjort landet moget att gå vidare i näringskedjan, detta till gagn för hundramiljontals kineser men också för alla oss andra som nu fått ännu en partner att handla med.

På V-fronten intet nytt

Så har successionen skett i Vänsterpartiet. Gamle Kommunistohly har bytts mot den fräsche och förmodat pragmatiske Jonas Sjöstedt. Sjöstedt som av de trognaste partikamraterna betraktats med viss misstänksamhet på grund av sin påstådda högerprägel. I sin programförklaring på DN:s debattsida (4/1) skingras dock alla tvivel om att den nya ledaren inte skulle vara renlärig. Tillsammans med Ulla Andersson, en av motkandidaterna till partiledarposten, lägger Sjöstedt ut sina planer och visioner för partiet. Och dessa lämnar ingen oberörd.

Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank, Sveriges fyra storbanker ska delas medelst lagstiftning och, får man förmoda, via förstatligande. Härigenom motverkas spekulation och risktagande samtidigt som en utveckling främjas där den ekonomiska politiken bestäms av demokratin och inte marknaden. Efter kommande mandatperiod ska ingen heller behöva jobba mer än 37 timmar per vecka. Målet är dock 35 timmar vilket ses som fullt rimligt inom överskådlig tid. Offentlig sektor ska återförstatligas, löner höjas och anställda ska ha laglig rätt till heltid. Privat företagande och, gudbevars, riskkapitalister må icke bemöda sig. EU samarbetet ska vi givetvis lämna och våra grannar får väl klara sig bäst de vill. I Sjöstedts Sverige ska ingen heller behöva lida ekonomisk nöd, socialbidraget kommer i princip att kunna avskaffas. Notan för de svulstiga planerna skickas till ”de med högre inkomster”.

Sjöstedt har, såvitt jag vet, inte kommit ut som kommunist men nog hissar han den röda fanan högt. Så till Ohlyvänner och kommunister, saknaden torde inte behöva bli alltför stor för på V-fronten intet nytt.

Elevstöd är kommunens skyldighet

I en undersökning där 800 av Lärarförbundets medlemmar tillfrågats uppger hälften av lärarna att de under det senaste året nekats extrastöd till en elev trots att behov förelegat. Ytterligare 18 procent uppger att de nekats stöd men inte under det senaste året. Uppgifterna från Sveriges grundskole- och gymnasielärare ger en mörk bild av svensk skola och elevers möjlighet att få det stöd som de har rätt till enligt lag.

Att barn och ungdomar tillåts halka efter redan från grundskoleår innebär enorma samhällskostnader när dessa individer senare inte lyckas etablera sig i samhället. Kostnaden har av forskningsinstitutet SEE uppskattats till 12,5 miljoner per individ, en prislapp som får kostnaden för en speciallärare eller annan extraresurs att framstå som tuggummipengar. Inte nog med att extrastöd ofta uteblir, benägenheten att bevilja stödet varierar dessutom kraftigt från kommun till kommun vilket innebär en fundamental orättvisa gentemot eleven med stödbehov.

Att kommuner använder skolan som konjunkturreglator är ett otyg som i en förlängning innebär enorma kostnader för samhälle och individ. Att elever ges det stöd och den stimulans som de har rätt till enligt skollagen är varje kommuns skyldighet, att de inte förmår svara mot denna skyldighet talar för att skolan snarast bör förstatligas.