Vård, vinster och kvalitet

Fram tills nu har vinster varit ett naturligt och okontroversiellt inslag inom välfärden. Medicinteknikbolag tjänar pengar på läkemedel och medicin, byggbolagen bygger sjukhus och skolor, sjukhusbäddar levereras av en annan och skolmaten av ytterligare en. Genom offentlig upphandling nallar dessa vinstintresserade alla utav våra gemensamma medel. De aktörer som däremot ger sig på själva driften ska nu inte längre anses välkomna.

I rådande klimat är det nära nog tabu att tala konkurrens och nödvändigheten av effektiva, vinstdrivande verksamheter. Taket har sänkts betänkligt varför ytterst få i den politiska toppen förmår att nyansera debatten eller ens lyfta egentliga självklarheter. Privata aktörer behövs. Genom ett ökat utbud av utförare och tilltagande konkurrens ökar kvalitet, köerna kan minskas och viktiga innovationer stimuleras. Fokus måste flyttas dit det hör hemma, nämligen till kvaliteten. Bäst kvalitet och största kundnöjdhet, snarare än vinstmarginaler och vd-löner, bör vara utgångspunkten i debatten.

Politiska betänkligheter och populism ger sällan de bästa besluten. Vinstförbud och konkurrensinskränkningar är populism i sin värsta form, likafullt vore det dåligt fattade beslut.

http://www.di.se/artiklar/2013/12/27/bennet-tar-sin-hand-fran-s/ 

Upp med hakan

2013 går mot sitt slut och ett nytt år nalkas. Sverige och de allra flesta svenskar mår bra. En objektiv betraktelse ger vid handen att de flesta vedertagna parametrar lyser grönt.

Statsskulden är på historiskt låg nivå, drygt 34 procent av BNP vilket ger Sverige en styrkeposition inför framtiden. Den ekonomiska tillväxten är god och spås accelerera 2014 och 2015. Antalet sysselsatta är rekordhögt och väntas enligt Arbetsförmedlingens prognos att öka med ytterligare 116 000 under kommande två år. Siffror från SCB visar att reallönerna ökat kraftigt, 55 procent sedan 1993. Löntagaren har med andra ord alltmer i plånboken, detta redan innan jobbskatteavdragen beaktas. Nästa år spås många länder i vår omvärld åter få luft under vingarna vilket gagnar den exporttunga svenska ekonomin. Svenska företag är i ett sådant läge väl rustade med starka balansräkningar och slimmade organisationer.

Nog för att Sverige står inför många utmaningar, sjunkande skolresultat, en stor andel ungdomar, utrikes födda och lågutbildade i arbetslöshet, infrastruktur i renoveringsbehov och ett försvar i förfall men läget är ingalunda så mörkt som vissa göra gällande. Så upp med hakan, även 2014 blir ett gott nytt år.

Att spara är väl fortfarande en dygd?

Under 2012 deklarerade vi svenskar 108,2 miljarder i ränteutgifter. Det motsvarar drygt 32 miljarder i skatteavdrag. Två av tre över 20 år hade under året någon form av ränteutgift. Utgifterna är, trots den historiskt låga räntan, 35 procent högre än genomsnittet de senaste 15 åren.

De rekordhöga ränteavdragen, tillsammans med den internationellt höga kapitalskatten, innebär inte bara ett väldigt skattebortfall utan också en orättvis och osund omfördelning, mellan de som sparar och de som inte gör det. Den svenska kapitalbeskattningen är förunderlig, å ena sidan ger den 30 procentigt avdrag vid belåning och å andra sidan beskattar den sparande med 30 procent. Det ohållbara i situationen blir nu allt tydligare när lånemarknaden boomar och fastighetspriserna skenar. Stackars Riksbanken vet varken ut eller in när räntebesluten ska fattas.

Ett såväl rimligt, logiskt som rättvist steg att ta vore att sänka kapitalskatten och minska ränteavdragen. Det skulle inte bara rädda Riksbanken ur sin rävsax utan också sända långsiktigt vettiga signaler till oss svenskar. Att spara är en dygd, att slösa kan vara kul men på kredit blir det förr eller senare bara problem.

http://www.svd.se/naringsliv/pengar/ranteavdraget-kostar-staten-32-miljarder_8828120.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20131221

Till vinstintressets försvar

Vinstförbud har blivit det nya politiska modeordet. Det synes nu nästan råda konsensus kring, om inte direkt förbud, åtminstone vinstbegränsningar inom välfärdssektorn. Girighet göre sig icke besvär i välfärden heter det.

I klassisk organisationsteori utgör vinsten i ett bolag medlet för att förmera samhällets resurser. Vinsten är en biprodukt som blir över, inte målet i sig. Teorin har uppvisat sin uppenbara validitet i alla världens marknadsekonomier som lämnat fattigdom och elände till förmån för den välfärd vi åtnjuter idag. Vinst uppkommer då någon producerar något effektivare, innovativare och/eller billigare än sina konkurrenter, då denna någon kan ge mer med samma eller mindre insats. I fri konkurrens, med tydliga spelregler, överlever sedan de som levererar bäst.

I den svenska välfärdsdebatten har nu både teori och empiri kastats överbord och ersatts av en högljudd förbudstävlan utan sans och reson. Men är det något område som är i behov av effektivitet, innovation och produktivitet så är det välfärden. Med fler och kräsnare välfärdsbrukare måste mindre bli mer och då behövs både fri konkurrens och vinst.

Kommunerna måsta ta sitt ansvar

 

Kommunerna är huvudmän för skolan och dess ras faller därför tungt tillbaka på de lokala skolpolitikerna. Kommunerna har genom de senaste årens reformer fått en rad nya verktyg att förfoga över för att lyfta skola, lärarna och eleverna. Lärarnas riksförbunds undersökning visar dock att få kommuner överhuvudtaget väljer att nyttja verktygen. En tredjedel av kommunerna har t ex. valt att inte införa karriärstjänstereformen och den genomsnittliga nyttjandegraden av Lärarlyftet är knappt 70 procent.

Det finns således en rad möjligheter för kommunerna att tillgripa redan idag för att öka lärarkårens status men även för att lyfta eleverna. Landskrona kommun har gjort en radikal resa i Lärarförbundets skolranking och stigit 119 placeringar sedan 2009. Kommunstyrelsens ordförande, Torkild Strandberg, pekar på ett antal viktiga reformer för att förklara lyftet. Genom ett tydligt kunskapsfokus, ordning och reda, vet idag 89 procent av eleverna vad som förväntas av dem. Elevernas resultatutveckling följs på ett systematiskt sätt upp vilket gjort det möjligt för lärarna att anpassa undervisningen beroende på var eleven står. Elever med särskilda svårigheter prioriteras och möter samma höga förväntningar som övriga elever. Särskilt yrkesskickliga lärare premieras och får del av regeringens karriärstjänster samt program för förstelärare. Rektorernas ansvar har fokuserats på elevernas kunskapsutveckling och resultat och mindre på administration och ekonomi.

Kommunerna skyller gärna ifrån sig på stat och regering. Landskrona kommun visar dock att kommunerna redan idag kan axla det ansvar som huvudmannaskapet för med sig.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sa-har-vi-i-landskrona-lyft-elevernas-betyg_8823166.svd

http://rasmusliberal.com/2013/12/14/skolresultat-gar-att-paverka-fp-exemplet-landskrona/

http://liberalaanna.blogspot.se/2013/12/var-fjarde-elev-i-hallstahammar-slas-ut.html

http://sorliden.blogspot.se/2013/12/att-gora-skillnad.html

SFI kan öppna dörrar

Svenska för invandrare, SFI, betraktades länge som en lekstuga och förvaringsplats för nyanlända. Verksamheten handlade, snarare än om integration, att underhålla flyktingar och invandrade i väntan på den dag då de reste hem igen. Läkare och jurister buntades samman med analfabeter och knappt läs- och skrivkunniga. Resultatet blev ett sammelsurium och deltagarna tappade ytterligare förankring i samhället.

SFI erbjuder idag yrkesinriktad undervisning i allt större utsträckning. Enbart i Stockholms Län läser nära 500 personer SFI med särskild yrkesinriktning och trycket tilltar konstant. Samtliga av de bedrivna inriktningarna är dessutom knutna till andra resurser inom sina respektive områden. KTH är knutet till ingenjörerna, lärarna till universitetet och Utbildningsförvaltningen etc. I Stockholms Län finns yrkesinriktningar för allt från bussförare till ingenjörer, medicinsk personal, pedagoger, jurister och lastbilsförare.

Verklighets- och verksamhetsanknuten SFI tillsammans med en effektivare och områdesspecialiserad arbetsförmedling skull öppna tiotusentals dörrar för nyanlända svenskar. Verktygen finns där i verktygslådan, det gäller nu bara att de inblandade parterna gör bruk av dem.

 

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/lucia-lar-nyanlanda-om-sverige_8819070.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20131214

Korkad symbolpolitik

De fick som de ville till slut. Efter en rad turer i riksdag och konstitutionsutskott fastslogs slutligen att brytpunkten för statlig skatt inte kommer att höjas, efter initiativ av en enad opposition. Lämpligheten i att bryta ut enskilda poster ur ett samlat budgetförslag kan diskuteras och frågan om nu inte budgetdämningarna knakar i fogarna bör ställas. Initiativet och de bakomliggande skälen är dock minst lika intressanta att diskutera.

S går till nästa års val på höjda skatter för en starkare välfärd. Den höjda brytpunkten utgjorde några promille i budgeten, inte mycket att yvas över. Jobbskatteavdragen däremot, vilka utgjort betydande inslag i årets och tidigare års budgetar, har svalts med hull och hår. Anledningen är givetvis att jobbavdragen inte bara gynnat ekonomin som helhet utan framförallt den stora arbetande skara som utgör viktigt väljarunderlag. Bättre då ur alla avseenden att ta strid mot gynnandet av de rika.

Höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt hade gagnat samhällsekonomin. Utbildning, ökat ansvar och ansträngning på jobbet hade lönat sig mer. Vi hade fått fler och mer kvalificerade arbetade timmar i ekonomin vilket hade ökat skatte- och avgiftsinbetalningarna. Detta har nu en korkad symbolpolitik satt stopp för.

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/den-nya-vansterns-favoritfragor_8811966.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20131212

I tacksamhetens tecken

Nu är våra taxeringar klara för 2012 och samtliga slutskattebesked har hamnat i lådan. De allra flesta av oss kan konstatera att det blivit mer kvar efter det att fiskus nallat sin del. En liten exklusiv skara kan däremot slå fast att de mer än väl dragit sitt strå till stacken.

2012-års skattebetalarlista toppas av den tidigare huvudägaren i Internationella Engelska skolan, Barbara Bergström, som under året avyttrat sitt aktieinnehav. Slutnotan och bidraget till statskassan stannade vid 207 miljoner. God tvåa är H & M-arvtagerskan Lottie Tham vars skattenota tickade upp till 168 miljoner. Lundbergs-gruppens och Industrivärdens Fredrik Lundberg fick pytsa in 122 miljoner till det allmänna och Markus Persson, spelutvecklaren bakom Minecraft, pytsar upp 88 miljoner. Hemmafixaren och Jula-grundaren Lars-Göran Blank levererar in 71 miljoner, vilket förärar honom med en femteplats i skattetoppen.

Nu i juletider finns det lite extra anledning att uttrycka tacksamhet mot dessa välfärdens finansiärer. Inte bara för att de är så rediga skattebetalare utan framförallt för att de är så skickliga entreprenörer och framgångsrika jobbskapare.

http://www.di.se/#!/artiklar/2013/12/5/sveriges-storsta-skattebetalare/

Vi har alla nåt att lära av Mandela

Förmågan att låta det universella och medmänskliga stå över sina egna intressen besitter få av oss. Nelson Mandela synes ha varit en av dessa personer, vars viktigaste handlingar alla synes ha präglats av pragmatism, solidaritet och altruism. Mandela var mannen som på fredlig väg störtade den förhatliga apartheidregimen men samtidigt lyckades försona sig och sitt folk med de tidigare förtyckarna. Mandela är också den som, i demokratins namn, lämnade ifrån sig makten när mandatet gick ut.

Önskan att försona och ena folk, viljan att arbeta för allas bästa genom pragmatism, medmänsklighet och förståelse är tyvärr ovanliga inslag idag. Det är inga attribut som unikt borde efterfrågas och krävas av politiker utan egentliga av oss alla. Är det inte ren egoism som styr vårt beteende är det inte sällan oviljan att förstå andra eller erkänna sina egna fel och brister. Därför står vi alldeles för ofta kvar på samma punkt, gnabbandes om småsaker och utan att röra oss en tum framåt.

Inte bara politiker har att lära av Nelson Mandela utan lika mycket alla vi andra som trots allt utgör det samhälle vi gemensamt lever i. Det handlar inte om att tulla på sina värderingar utan endast om att kunna lyfta blicken bortom den egna horisonten. Den möjligheten och det ansvaret har vi alla, och varför inte lära av Mandela.

 

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/mandela-gjorde-politik-av-moral_8798808.svd

Svaren finns i skolans svarta låda

Årets Pisa-undersökning var ingen munter läsning och ger heller inte fog för framtidsoptimism. En universallösning som föreslås från vissa håll är att tillföra mer resurser, vilket låter bra och garanterat ger politiska poäng.

Skolans problem är dock inte brist på resurser. Såväl tilldelade medel som lärartäthet har ökat sedan 2000 varför än mer resurser knappast skulle lösa någon gordisk knut. Lösningarna på problemen får sökas på annat håll. Den lärarledda undervisningstiden måste öka, inte minst för att även få de studieovana och mindre självdisciplinerade med på tåget. De redan väl tilltagna resurserna måste fokuseras dit de gör mest nytta, dvs. till dem med störst behov. För att fånga upp dessa elever krävs tidiga betyg och utvärderingar. Läraren måste vara klassrummets auktoritet med den enda uppgiften att undervisa, inte uppfostra. Eleverna ska sköta sitt jobb, inte jävlas med varann, spela dator eller Allan. Föräldrarnas uppgift är att rusta sina barn för att kunna sköta sitt jobb. 

Det finns många förklaringar till 2013-års katastrofala Pisa-resultat, vinstdrivande friskolor eller för snål resurstilldelning är ingen av dem. Förklaringarna finns i skolans svarta låda medan lösningarna kräver insatser från såväl politiker, skolledare som alla oss andra.

 

http://www.di.se/#!/artiklar/2013/12/4/debatt-resurser-ar-inte-problemet/

http://hansaberg.wordpress.com/2013/12/04/nu-kommer-pisa-tornet-antligen-ratas-upp/

Goda grunder att rensa i den kommunala myllan

Göteborg behöver framåtanda, visioner, god infrastruktur och ett gemytligt näringslivsklimat. Västsvenska paketet är därför av godo för oss göteborgare. Genom satsningen knappar staden in åtminstone något av det infrastrukturella försprång som konkurrenterna i Stockholm och Malmö skapat sig.

Näringslivsklimatet är dock fortsatt bistert och tycks dessutom bli allt kymigare. Sedan 2007 har Göteborg rasat från plats 60 till förra årets 150:e plats i Svenskt Näringslivs kommunranking. Riktigt illa är det med den upplevda konkurrensen från kommunala bolag där staden intar plats 243. De drygt 100 kommunala bolagen ger mindre resursstarka privata alternativ en svår situation. Som de senaste årens avslöjanden visar sköter sig de kommunala bolagen dessutom ofta riktigt illa. Samtidigt som våra skattepengar slukas av kommunala svarta hål konkurreras den privata näringen ut.

De kommunala bolagen är bokförda till ett värde om drygt 60 miljarder, medel som skulle kunna frigöras för betydligt produktivare ändamål. Att rensa upp i den kommunala myllan skulle inte bara bättra på Göteborgs sargade rykte utan också tina upp näringslivsklimatet och möjliggöra visionära och framåtblickande satsningar.

Invandringens båda sidor

Ekot rapporterade häromdagen att 160 000 av totalt 230 000 nya jobb i Sverige gått till utrikes födda sedan 2006. Glädjande men inte särskilt överraskande eftersom Sveriges befolkningstillväxt nästan uteslutande förklaras utav invandring.

Det faktum att landet blir allt mer beroende av invandring riktar ytterligare ljuset på vikten av en god integration och låga trösklar in på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingens prognoschef, Tord Strannefors, konstaterar att tiden för inträdet på arbetsmarknaden är generellt lång men också ojämnt fördelad mellan invandrargrupper. Medan läkare, tekniker, civilingenjörer och vård- samt restauranganställda har det relativt lätt så är det tuffare för exempelvis jurister, poliser och ekonomer. Enligt SCB har Sverige internationellt sett få långtidsarbetslösa men uppvisar stora skillnader mellan inrikes och utrikes födda. Strannefors ser dock inget avvikande i detta eftersom Sverige tagit emot många nyanlända och anhöriga till dessa, två grupper som har det svårt på arbetsmarknaden. Strannefors menar också att vi inte får blunda för det faktum att många av dem som kommer hit helt saknar gymnasiebehörighet.

Fredrik Reinfeldt fick löpa gatlopp efter sitt uttalande om att arbetslösheten bland ”etniska svenskar” är låg. Uttalandet fastslår dock bara det uppenbara, arbetsmarknaden är splittrad och vissa grupper möter större problem än andra. Därför måste också olika verktyg brukas och insatserna sättas in där de verkligen behövs.  

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5714050

Varför denna olycka?

Våra ungdomar mår allt sämre, alltfler är deprimerade, lider av ångest och är självmordsbenägna. Detta i ett av världens mest välmående länder. Utvecklingen är alarmerande, olyckliga människor mår inte bara sämre utan presterar också sämre över lag.

Förväntningarna på dagens unga är många och högt ställda. De förväntas leverera på alltfler plan och förväntas framförallt vara lyckliga eftersom de har allt. I denna förväntansbild ryms en paradox. Alltmedan ungarna skäms bort materiellt ägnas de allt mindre tid av vuxenvärlden. Lagom efter amning lämnas de över i förskolans försorg för att sedan kvarstå i offentlig vård till vuxen ålder. Medan de vuxna tampas med sina bestyr och dåliga samvete tvingas barnen ensamma ut på livets stormiga vatten. Barnfattigdomen i Sverige är inte främst materiellt betingad utan snarare själsligt. Kombinationen av materiellt överdåd och ett samtida underskott på vuxenvärldens omsorg skapar en orättfärdigad förväntan på att känna lycka, som istället skänker olycka.

Lycka är inte att alltid vara lycklig utan att kunna resa sig igen när man har ramlat, på arbetsplatsen, i relationen eller det sociala. Det måste vi lära våra barn men då krävs de vuxnas närvaro och omsorg, snarare än prylar och annan själslös tingest.

 

Allfler allt hederligare

11 procent av Sveriges företagare uppger sig vara utsatta för konkurrens från företag som skattefuskar. Det är en minskning med 7 procent sedan 2007 och dessutom ett tydligt trendbrott eftersom siffran tidigare legat tämligen konstant på en högre nivå. Särskilt tydligt är trendbrottet inom branscherna tillverkning och bygg men också inom hotell och restaurang, även om den förbättringen inte är säkerställd.

Skatteverkets företagsundersökning visar på en för myndigheten och skattesystemet generellt fördelaktig utveckling mellan 2007 och 2013. Företagarnas svar ger vid handen att allt färre upplever illojal skattekonkurrens och att allt färre känner någon som smiter skatten. Undersökningen visar dessutom att företagen generellt är mer nöjda med skattesystemet. Skatteverket självt ger ett antal sannolika förklaringar till det positiva utfallet. Personalliggare, kassaregister, rut- och rotavdrag, sänkt restaurangmoms, lägre bolagsskatt, generösare 3:12-regler, avskaffad förmögenhetsskatt, jobbskatteavdrag och sänkta arbetsgivaravgifter för unga och äldre.

Det skulle förvåna om Skatteverkets analys och slutsatser vore felaktiga, rimligare skatte- och avgiftsnivåer höjer självklart skattemoralen. En hög skattemoral leder i sin tur till fler skattebetalare och mer till statskassan trots, eller kanske tack vare, sänkta skatter.

http://www.skatteverket.se/omskatteverket/press/pressmeddelanden/riks/2013/2013/foretaguppleverminskadkonkurrensfranskattefuskare.5.46ae6b26141980f1e2d41cb.html

Långsiktigt ansvar viktigare än ägarform

Företag inom välfärdssektorn ska vara långsiktiga och uppfylla högt ställda kvalitetskrav, inte mycket att orda om och heller inte kontroversiellt. Hur vi ska nå dithän, med vilka medel och eventuella inskränkningar råder däremot högsta oenighet om.

Jan Björklund och Folkpartiets övriga styrelse föreslog till partiets landsmöte att vinstdrivande företag ska kunna verka inom välfärdssektorn så länge kvalitetskraven uppfylls och ägandet är långsiktigt. Detta, har Björklund tidigare fastställt, skulle utesluta alla former av riskkapitalbolag eftersom deras horisont sällan sträcker sig längre än sex - sju år. Att så krampaktigt hänga upp sig på en viss innehavstid eller ägarform är dumt. Självklart finns olämpliga och kortsiktiga riskkapitalister, vilket vi sett prov på, precis som det finns dåligt förvaltade kommuner och ytterst lämpade riskkapitalister. Mängder av riskkapitalägda skolor, sjukhus och äldreboenden är helt uppenbart både välbesökta och uppskattade, trots ägarens förmenta kortsiktighet.

Folkpartiet ändrade lyckligtvis styrelsens förslag till en mer nyanserad skrivning om att ägarna istället måste ”ta ett långsiktigt ansvar”. Skrivningen innebär, till skillnad från den först föreslagna, att kvalitet och långsiktigt ansvar ska vara vägledande, inte ägarform. Det är bra för välfärden.

http://jespersvensson.blogspot.se/2013/11/viktigt-med-seriosa-aktorer-i.html

http://annastarbrink.se/langsiktigt-agaransvar-krav-for-privat-vard/

En nödvändig skolskjuts

Få politiska områden har varit föremål för så omfattande reformer som skolan. Få områden har heller vållat sådan hätsk debatt. Argumenten, mer eller mindre välgrundade, viner genom luften. När debatten skruvats upp till öronbedövande nivå är det dags att sätta på hörselkåporna för att samla tankarna.

Som utbildningsminister har Jan Björklund satt hela sin prestige i att återskapa en skola med kunskapsfokus, präglad av jämn och hög kvalité. För att nå målet har måttstockar återinförts vilka gör det möjligt att tidigt upptäcka barn med extra behov. Tidigare och fler nationella prov möjliggör sedan en rättvisare betygsättning skolor emellan. Med de tidigare betygen kan inte längre problemen gömmas i en svettig gympapåse, i vilken stanken bara blir värre med tiden. Lärarutbildningen har danats om och ämneskunskap har åter satts i fokus. Lärarlegitimation säkrar kvalité och höjer kårens status. Fler karriärsvägar ökar yrkets attraktion och lärarens utvecklingspotential. Genom lärlingsutbildningar och minskade akademiska förkrav för praktiska utbildningar, har situationen för teoretiskt ointresserade men praktiskt kunniga elever uppgraderats.

Reformtempot har varit högt varför en och annan hållplats missats på vägen. Bussen går dock att backa och det är chaufför Björklund beredd att göra. Likafullt har reformerna varit en nödvändig skolskjuts, för elever, lärare och Sverige.

Sverige måste fortsätta sin förvandling

Mycket har hänt i Sverige sedan 2006. Reformer har drastiskt minskat långtidssjukskrivningarna, höjt kraven för a-kassa, sänkt skattekilarna för många tjänstebranscher, sänkt skatter för arbetstagare och bolag samt avgifter för anställda ungdomar, långtidsarbetslösa och invandrare. Reformer som har tjänat Sverige väl som idag är ett av de västländer som står allra starkast rustat inför framtiden.

De rödgröna har opponerat sig mot snart sagt samtliga ovanstående reformer och avser vid händelse av valseger att återställa flertalet av dem. Tidsgränserna i a-kassa och sjukförsäkring ska bort, arbetsgivaravgifter åter höjas precis som taket i a-kassan. Rut-avdraget ska trappas ned, liksom jobbskatteavdraget samtidigt som bolagsskatten åter höjs. Sammantaget vill man kraftigt försämra förutsättningarna för att driva näring och anställa vitt i landet och istället åter uppvärdera bidragsförsörjning. Hur de jobb som ska finansiera projektet ska skapas saknas dock skarpa förslag för.

Att återgå till det läge som rådde fram till 2006 vore förödande för svensk konkurrenskraft. Sverige måste fortsätta sin förvandling, för den där svenska humlan flög inte då och lär knappast göra det 2014 heller.

Skolundervisningen kräver vår respekt

Den svenska skolutbildningen och vår lärarkår har hamnat i allt sämre dager. Få områden har fått så mycket politiskt och medialt utrymme som skolan och dess anställda. Med sjunkande skolresultat och alltmer stressade lärare är det heller inte så konstigt.

Det vållar sällan svårigheter att finna syndabockar för den som letar och i skolfrågan är dessa antingen regeringen, lärarna, kommunaliseringen eller möjligen en blandning. Kommunaliseringen och lärarens urgröpta auktoritet har knappast gjort skolan väl men det stora problemet ligger djupare rotat än dessa fenomen. I de länder vars elever ständigt levererar de bästa resultaten åtnjuter skolundervisningen en grundläggande respekt i samhället, från föräldrar, elever, lärare och politiker. Lärarens uppgift är i dessa länder att förmedla kunskap medan föräldrar ska se till att barnet kan tillägna sig den. Barnet ansvarar slutligen självt för att bäst möjligt lära och förstå det som förmedlas. Om detta är alla överens. En sådan grundläggande respekt för bildning, läraren och kunskap kan inte skapas av politiker eller lärare ensamma utan endast av oss alla tillsammans.

Om vi nu är ense om att kunskap är makt och att Sverige även fortsatt ska konkurrera medelst just kunskap måste vi alla ta vårt ansvar och ge skolundervisningen den respekt som den kräver och förtjänar.

Betygsvalideringen måste vässas

I Sverige råder brist på 50 000 ingenjörer om vi ska klara nödvändig produktutveckling. Samtidigt väljer allt färre svenska studenter någon av de tekniska linjerna. Detta konstaterade Leif Johansson, ordförande i Ericsson och Astra Zeneca, på ett IF Metall seminarium häromdagen. Allteftersom att bristen på tekniker tilltar växer högarna av utländska akademikers betyg i väntan på validering.

Svenska Dagbladet har uppdagat att över 2 400 invandrare med akademisk utbildning från hemlandet står i kö för att få sina betyg bedömda. Betyg som ofta är helt avgörande för personens integrering på arbetsmarknaden. Långa handläggningstider innebär att många människor, trots både godkänd och relevant utbildning, missar goda anställningsmöjligheter.  Flertalet av dessa personer hänvisas istället till Arbetsförmedlingen som idag härbärgerar 1 600 utländska ingenjörer och tusentals fler akademiskt skolade invandrare. Medan Sverige skriker efter teknikkompetens rullar alltså tusentals invandrade tekniker tummarna i Arbetsförmedlingens lokaler.

Sverige är sämst i EU på att integrera invandrare på arbetsmarknaden, en situation som knappast förbättras av de inte ens kan få sina betyg bedömda. För att fylla den av Leif Johansson omtalade kompetensluckan, ge fler invandrare en ärlig chans och för att mota xenofobin i grinden måste betygsvalideringen vässas.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/lang-vantan-pa-betygskoll_8699658.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20131107

Alltfler bereds högskoleplats

Kunskapsutvecklingen i Sverige lär bli ett av huvudnumren i kommande års valakt. Genom utbildning och kompetens ska Sverige klara konkurrensen, det är båda sidor ense om. Regeringen klandras dock konstant av oppositionen för att skinna skolsverige på resurser. Stefan Löfvén hävdar t ex med bestämdhet att andelen med högre utbildning kommer att sjunka konstant under ett antal år framöver.

Faktum är istället att Socialdemokreternas stolta 50 procents mål om antalet högskolestuderande sannolikt kommer att uppfyllas genom nuvarande skolpolitik. Av årets 19-åringar kommer 53 procent att kunna påbörja en eftergymnasial utbildning innan 34 års ålder. En siffra som kommer att stiga till drygt 63 procent inom fem år. Faktum är att Sverige aldrig haft så många studenter som idag, studenter som dessutom alltså också till största del kan läsa vidare. Det är därför lite beklämmande när socialdemokrater talar om kunskapssveriges nedmontering och att låglönejobben skulle vara prioritet nummer ett.

Sverige av idag rymmer människor med olika kompetenser och förutsättningar. Just därför behövs satsningar inte bara på dem med akademiska mål och teoretiska begåvningar. Sverige rustar sig bäst genom att bereda plats för alla, och akademiker kommer det heller inte råda brist på.

Tv-licensen bör förpassas till historieböckerna

I en nyligen avkunnad dom slog kammarrätten i Sundsvall fast att Radiotjänst har rätt att avkräva licenspengar även från dem som saknar tv men besitter endera dator, surfplatta eller smart mobil. Kammarrätten anser, i likhet med förvaltningsrätt och Radiotjänst, att alla former av ”tv-mottagare” är licenspliktiga.

Domen ger Public service ytterligare respit att inte behöva möta branschens pågående strukturomvandling. Tv-licensen härstammar från den tid då monopol rådde på radio- och tv-marknaden och då en kontrollerande myndighet likt Radiotjänst hade en legitim roll. Sedan dess har teknikutveckling och avmonopolisering förändrat spelplanen fullt ut. Detta slogs också fast i Pulic service-utredningen förra året vilken landade i att avgiften borde skrotas och ersättas med annan finansiering. Risken med att fortsätta i dagens spår är att licensfinansierad media, och avgiften i sig, förlorar än mer av sin legitimitet vilket sannolikt leder till än fler licenssmitare.

Public service fyller sin funktion i det tilltagande mediebruset och förtjänar att värnas om. Det görs dock inte genom dagens oändamålsenliga finansiering. Eftersom snart sagt alla hushåll numer är avgiftspliktiga finns ingen anledning till att inte betala den via skattsedeln, då skulle också de pliktskyldiga slippa betala även för de samvetslösa. För att säkra oberoendet och inte beblanda avgiften med annan skatt bör den läggas separat, likt kyrkoavgiften. Kammarrätten slog en gång för alla fast att tv-licensen bör förpassas till historieböckerna.

 

  

Rösta och rösta rätt i EP-valet

Europaparlamentsvalet får sällan man att gå ur huse. I Sverige, som ändå har ett förhållandevis högt valdeltagande, valde drygt 45 procent att göra sin röst hörd. Det är beklagligt och bekymmersamt, givetvis ur ett demokratiperspektiv men kanske än mer av ett annat skäl.

I de allra flest av EU:s medlemsländer växer sig populistiska, globaliseringsfientliga och ofta rent främlingsfientliga krafter allt starkare. Hos vår nordiska granne ligger populist nationalistiska Sannfinländarna stabilt kring 18 procents väljarstöd, i Danmark tronar invandringsfientliga Danske Folkeparti på drygt 19 procent och i Storbritannien röner rasistiska UK Independence Party stora framgångar. Samma typer av partier, av mer eller mindre EU-fientligt snitt, växer sig allt starkare i länder som Österrike, Belgien, Frankrike, Holland, Italien, Ungern, Grekland och naturligtvis här hemma i Sverige. Det är dessa typer av partier som vinner på att folk stannar i sofforna. Det är säkert också med kunskap om detta som Sverigedemokraterna rekordsatsar inför valet nu i maj.

Tycka vad man tycka vill om unionens utveckling under senare år men ingen gagnas av ett EU-fientligt parlament vars ledamöter helst önskar stänga sina länders gränser och återgå till merkantilismens dogmer. En röst för Europa vinner alla på, rösta därför i EP-valet men se också till att rösta rätt.

Sverige är inte boven

Opinionssiffrorna talar för att Miljöpartiets klimatfokus uppskattas i stugorna. Partiet synes ha befäst ett väljarstöd kring närmare 10 procent vilket gör det till riksdagens idag tredje största parti. Många sympatier vinnes genom hårda angrepp på en enligt partiet alltför passiv och för miljöfrågor rent av ointresserad regering.

Miljöpartiet har utan tvekan slagläge, ingen tycker illa om miljö och natur och få önskar en ökning av koldixiodutsläppen. Miljöengagemang ligger dessutom väl i tiden samtidigt som många av partiets sympatisörer bor i större städer där baksidorna av partiets politik knappt märks av. Baksidor finns det dock. Den föreslagna skatteväxlingen är närmast radikal och skulle brutalt slå ut delar av industri, transport och jordbruk om den genomfördes i föreslagen takt. Detta knappast till gagn ens för miljön eftersom de minskade utsläppen på hemmaplan istället endast skulle släppas ut utomlands. Lika viktigt att påpeka i sammanhanget är att Sverige inte är boven i klimatdramat. I Sverige producerar varje person i snitt 6,5 ton koldioxid per år, en siffra som dessutom minskar konstant. I Kina däremot, med drygt 1,3 miljarder invånare, uppgår motsvarande siffra till 7,8 ton. Och den siffran bara ökar. Mot bakgrund av kinesernas tilltagande utsläppslusta skulle det inte ens räcka om hela EU och USA minskade sina utsläpp till noll så länge Kinas ökning fortsätter.

Det förefallet oklokt att äventyra tusentals svenska jobb bara för att se dem flytta utomlands, särskilt som insatsen inte ens värnar miljön. En betydligt bättre strategi är då istället att bidra där det gör skillnad. Svensk miljöteknik är välutvecklad och efterfrågad. Det är därför betydligt klimatsmartare att lägga resurserna på att ge miljötunga företag bästa förutsättningar att lyckas internationellt.

En vårdskandal i skymundan

Det kommunala demensboendet Fatburen i Västerås fick i dagarna ett kravbrev från Demensförbundet genom vilket vårdavgifterna återkrävs för den ickevård som en demenssjuk fått av kommunen. Demensförbundet menar att sådan vanvård och sådana missförhållanden förekommit att det finns skäl till återbetalning. Demensförbundets ordförande Stina-Clara Hjulström konstaterar syrligt att det tydligen bara är pengar som räknas varför förbundet därför väljer att svara med samma mynt, dvs. att inte betala.

På Fatburen vanvårdades under längre tid Behice Shamouns mamma vilket påpekades av dottern vid en rad tillfällen. Först efter att modern dokumenterats med mobilkamera i diverse olika förnedrande situationer och då modern tagits hem från boendet synes kommunen ha reagerat. Bilderna på modern synliggör grava missförhållanden som ingen borde tvingas utstå. Särskilt ömkligt blir fallet eftersom den drabbade varit fullständigt värnlös.

Den som intresserar sig för denna vårdskandal tvingas dock gräva djupt i google-arkiven. Ingen rikstidning, vare sig av kvälls- eller morgonupplaga, synes ha brytt sig. En kort notis i SVT:s arkiv är enda halmstrået att gripa efter. Men så är det ju å andra sidan en ganska ointressant skandal, vare sig riskkapital, vinster eller skatteplanering har ju varit för handen.

 

http://www.svt.se/nyheter/sverige/demensforbundet-pengar-tillbaka-vid-dalig-vard

Därför bör färre betala marginalskatt

Allianspartierna verkar inte få igenom sitt förslag om höjd brytpunkt för att betala statlig skatt. En samlad opposition synes på den punkten rörande enig om att en sådan höjning och skattelättnad skulle urholka välfärden. Istället för att sänka världens högsta marginalskatt vill de rödgröna ytterligare höja den.

Socialdemokraterna föreslår i sitt budgetförslag en nedtrappning av jobbskatteavdraget vid högre inkomster vilket skulle höja marginalskatten till drygt 60 procent. Enligt Miljöpartiets förslag skulle skatten hamna på 59,2 procent medan Vänsterpartiet önskar höja den till hela 61 procent, och det redan vid en månadsinkomst från 40 000 kr. Oppositionspartiernas budgetinitiativ och egna förslag går stick i stäv med såväl etablerad forskning som deras egna uttalade mål om fler antal arbetade timmar. Det är bland ekonomer och andra bedömare otvistigt och okontroversiellt att höga marginalskatter dämpar arbetsviljan och gör utbildning mindre lönsamt. Socialdemokraternas vackra tal om att rika också ska betala mer är därför snarare ett uttryck för populism än en pragmatisk politik.

Om Sverige ska förmå att hävda sig internationellt krävs goda drivkrafter för utbildning, flit och förkovran. Höga marginalskatter ger direkt motsatta incitament. En tämligen modest sänkning av marginalskatten skulle inte urholka utan snarare stärka välfärden.

 

http://www.di.se/#!/artiklar/2013/10/15/debatt-lofvens-politik-ger-hogre-marginalskatt/

Röda Korset ordinerar fel medicin

Röda Korset kom alldeles nyligen med en för Europa närmast nattsvart rapport. Organisationen konstaterar att miljontals européer gått från välstånd till fattigdom sedan finanskrisens utbrott 2008. Allt färre kan enligt rapporten betala för sjukvård och medicin samtidigt som flertalet helt saknar buffert för oförutsedda utgifter.

Krisens härjningar väntas få långvariga humanitära följder med ökad främlingsfientlighet, extrema åsikter alltmedan den sociala utslagningen tilltar. Röda Korsets Sverigechef, Ingela Holmertz, menar att vi nu måste slå vakt om välfärden genom sociala skyddsåtgärder för att minska fattigdom och motverka utanförskap. I Sverige, som i övriga Europa, behövs starkare sociala skyddsnät i form av högre arbetslöshetsersättning och generösare sjukförsäkring.

Man får utan omsvep skriva under på Röda Korsets diagnos, den europeiska patienten är allvarligt sjuk. Men vägen till botning går inte genom expanderade och underfinansierade transfereringssystem utan via ekonomisk tillväxt och smärtsamma reformer. Röda Korset ställer rätt diagnos men ordinerar fel medicin.

 

 

Färre flyttlass med alltför hög skatt

Svenskar är hemkärast i Europa, åtminstone om man ser till antalet flyttar vi gör under ett år. I genomsnitt får drygt 1,3 miljoner ny hemadress varje år vilket är lägst i Europa och dessutom ett avtagande antal. Om flyttintensiteten varit densamma som 2007 hade drygt 180 000 fler bytt ut sina husnycklar i år.

Konsultföretaget WSP anger två särskilt påtagliga skäl till den avtagande trenden, finanskrisen samt förändringar i skattesystemet. För att finansiera avskaffandet av fastighetsskatten infördes 2008 uppskovsränta på uppskjuten reavinstskatt samt ett maxbelopp för hur stor vinst som får skjutas på framtiden. Samtidigt höjdes reavinstskatten med två procent. I andra länder, med lägre skattesatser och beskattning av reavinst, har i motsats till i Sverige flyttkarusellen snurrat allt fortare sedan finanskrisens värsta dagar. Enligt Villaägarnas och Swedbanks chefsekonomer blir en effekt av de höga flyttskatterna att många, särskilt äldre, drar sig för att lämna överdimensionerade hus och lägenheter. Detta till förfång för dem som kanske behöver ytan bättre.

Med tanke på tillväxtorternas allt akutare bostadsbrist där särskilt yngre drabbas hårt är det i längden ohållbart att dessutom straffa dem som faktiskt vill ge plats. Avskaffad fastighetsskatt var bra och riktigt, minst lika viktigt och bra vore en radikalsänkning av flyttskatterna.

Framtidspartiet som vill ta oss tillbaka

Nätt räknat skulle Socialdemokraterna höja världens redan näst högsta skatter med 30 miljarder om de fick bestämma. Pengarna skulle enligt lämnad skuggbudget skapa nya jobb, så många att vi snart skulle ha OECD:s lägsta arbetslöshet.

Partiets skolsatsningar är förvisso lovvärda även om de två satsade miljarderna på mindre klasser knappast lär bära frukt innan antalet lärare ökats, vilket inte kommer ske förrän det nya lärarprogrammet och lärarlyftet slagit rot. Riktigt illa är däremot budgetens återställande karaktär. En tung utgiftssida ska också finansieras. 30 miljarder ska plockas in via dubblerade arbetsgivaravgifter för unga, höjd bolagsskatt, dubblerad krogmoms, avskaffat jobbskatteavdrag för höginkomsttagare, halverat rut-avdrag och diverse andra skattehöjningar.

Att så pass ingripande skattehöjningar inte skulle påverka viljan att anställa, investera i och driva företag, utbilda och anstränga sig, äta ute eller köpa städtjänster vitt är svårt att se. Kompotten blir än oaptitligare beaktat utgiftssidan. Här handlar det mesta om en resa tillbaka till den tid då alla arbetsmarknadsproblem utbildades bort, då lönearbete lönade sig föga mer än bidragsförsörjning och generellt då staten ansågs bättre ämnad än du själv att ansvara för ditt liv.

Det är inte mycket av framtid i nya Socialdemokraterna, istället vill de ta oss åter till de dagar då staten ansvarade för varderas liv.

Visst gör politik skillnad

Dagens Industri uppmärksammar varje år de företag som vuxit allra snabbast de senaste tre åren. Snabbväxarna kallas gaseller och måste, förutom att fördubbla sin omsättning under mätperioden, också växa organiskt och samtidigt behålla sunda finanser för att kvala in. Tävlingen syftar till att lyfta fram goda exempel och förebilder.

Först ut av de nominerade var Borlängeföretaget Rustabo och Gävleborg läns segrare, Assistanspartner. Rustabo är det tidigare lokala takläggningsbolaget som med ett fast pris och punktlig leverans kommit att uppskattas så till den milda grad att det kunnat expandera och snart kan betecknas landsomfattande. Något det i sådana fall skulle vara först med inom branschen. Assistanspartner startades för endast fem år sedan av eldsjälarna Carina Kjällberg och Veronica Stjärnström i övertygelse om att den personliga assistansen till funktionshindrade kunde drivas så mycket bättre. Idag har företaget 100 anställda och finns på 8 orter runtom i landet.

Utan rot - avdrag hade Rustabo knappast kvalat in till årets tävling och med en stängd offentlig-monopolistisk vård- och omsorgsmarknad skulle Assistanspartner sannolikt inte ens existera. Så många som 48 gasellföretag i årets tävling finns inom vård- och omsorgsbranschen. Lindrigare skattekilar på arbetsintensiva tjänster och öppnandet av tidigare stängda marknader har gett tusentals nya jobb, ökade skatteintäkter och ökad valfrihet. Visst gör politik skillnad.

 http://www.dt.se/nyheter/dalarna/1.6312328-rustabo-arets-gasell-i-dalarna

 

http://arbetarbladet.se/nyheter/gavle/1.6311894-de-har-vuxit-mest-i-lanet

 

Välfärdsdebatten är full av fabler

Tonen blir allt aggressivare i välfärdsdebatten vilket tyvärr också innebär att argumenten blir allt osakligare. Ju längre vänsterut på politikerskalan som man hamnar desto vulgärare blir argumenten. Inte sällan tillåts rena lögner att sippra igenom och tillåtas bli sanningar.

Ett av de allra populäraste slagträna har Carema Care AB blivit efter DN:s granskning av äldreboendet Koppargården. Tidningen radade upp missförhållanden och hävdade med emfas att t.o.m. blöjor vägdes för att spara pengar. Det sista, förhoppningsvis, mot bättre vetande eftersom blöjvägning är en beprövad metod för att kontrollera eventuella läckage att åtgärda. I svallvågorna efter granskningen tilläts sedan inga nyanserande inlägg i debatten. Inte ens det faktum att de politiskt oberoende granskarna Dagens Samhälle (SKL:s egna tidning) såväl som Kommunals egen utredare, Hans Kilsved, sedan konstaterat att DN:s granskning var både onyanserad och rent utav felaktig togs notis till. Mediedrevet var då för starkt.

Hans Kilsved kommenterade själv sin granskning och den debatt som följde på DN:s reportage enligt följande. Mediernas sätt att hantera Koppargården hade allvarliga brister. Det är skandalöst att blöjvägningen fortfarande finns kvar som inslag i bilden av vanvård. Kilsved menar vidare att bilden av vanvård är felaktig då det i själva verket handlade om ett antal incidenter och risk för vanvård. Enligt Kilsved var det tydligt att någon ville trycka dit Carema. En senare granskning som Dagens Samhälle gjort av Koppargården visar dessutom att förhållandena snarare var sämre när kommunen drev hemmet och återigen försämrades när de åter tog över efter Carema.

Det måste också framhållas att några miljardvinster som påstås utgå till förnäma riskkapitalister i skatteparadis inte existerar. Bl. a. har Carema Care AB gjort svindlande rörelseförluster de senaste åren med dryga 74 mkr 2012, 20 mkr 2011 och 16 mkr för det brutna räkenskapsåret 2010/2011.

Det är sorgligt och ytterst olämpligt att rykten, osanningar och ibland rena fabler tillåts tjäna som utgångspunkter i en för framtidens Sverige så angelägen fråga. Vill vi verkligen ha en så låg nivå i svensk debatt? Och vill vi verkligen att viktiga politiska beslut fattas utifrån rykten och osanningar?

 http://www.dagenssamhalle.se/nyhet/kommunals-egen-utredare-%E2%80%9Dcarema-oskyldigt-anklagat%E2%80%9D-4674

 

 

 

 

Serbien har en lång väg kvar till EU

Att inte vara heterosexuell i Serbien är tufft. Undersökningar visar att drygt 70 procent av serberna anser att homosexualitet är en sjukdom och att 20 procent av dessa rättfärdigar våld mot homosexuella. Siffrorna ger en bild av intolerans och trångsynthet som tyvärr ännu präglar stora delar av världen. Nu är dock Serbien ett land i Europa med ambitioner att så småningom tas i famn av EU-familjen. Ett sådant omfamnande ställer höga krav på mänskliga rättigheter, mötes- och yttrandefrihet samt, inte minst, på humanistiska värderingar.

Inför stundande Pride-festival som skulle ha gått av stapeln på Belgrads gator gick diskussionen het om den serbiska staten för en gångs skull skulle kunna garantera de paraderandes säkerhet. 2009, 2011 och 2012 misslyckades detta varpå hela arrangemanget ställdes in. Förhoppningarna var högre i år, inte minst med tanke på landets förestående EU-ansökningsprocess. Att paraden nu ändå ställdes in kastar en mörk skugga över Serbien. Måhända var beslutet, sett utifrån ett säkerhetsperspektiv, rätt och riktigt men fel på så många andra sätt. Beslutet förmedlar att allas lika rättigheter och behandling inte är prioriterat eller värt att lägga resurser på.

EU, och alla vi andra, måste nu tydligt markera att Serbiens homosexuella inte står ensamma i kampen mot inskränkta bakåtsträvare. Den serbiska statens undfallenhet för de intoleranta och våldsverkande innebär förhoppningsvis att Serbiens väg till EU ännu är lång.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/prideparad-stoppas-i-serbien_8561820.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20130929

Allt bistrare näringslivsklimat i Göteborg

Göteborgarna blir alltmer obenägna att starta eget. Det visar Nyföretagarcentrums och Bolagsverkets halvårsbarometer över nyföretagande i Sveriges kommuner där Göteborg tappar ytterligare fyra placeringar, från fjolårets 10:e till årets 14:e plats. Resultatet är tyvärr heller inte särskilt överraskande eftersom Svenskt Näringslivs kommunranking visar på samma tråkiga trend.

I Svenskt Näringslivs ranking tappar Göteborg än mer och rankas nu som den 150:e bästa kommunen att driva företag i, 23 placeringar sämre än vid fjolårets mätning. Detta samtidigt som vår vassaste konkurrent Stockholm tronar på första plats vad gäller nyföretagande och 41:a plats i den breda kommunrankingen. Även Malmö rankas klart högre av företagarna och intar plats 74 i kommunrankingen. Bland de faktorer som sticker ut och som sänker Göteborg kan särskilt nämnas kommunpolitikernas och tjänstemännens attityder till företagarna (platserna 251 respektive 265), konkurrensutsättning från kommunala bolag (plats 243), service till företagen (208) och, högst illavarslande, skolans attityder till företagande (plats 232).

Om Göteborg ska stå sig i den allt tuffare regionala konkurrensen om företagen, jobben och skattebasen måste näringslivsklimatet bli betydligt gynnsammare. Chalmers, Lindholmen, Handels, hamnen, fordons- och läkemedelsindustrin och den därtill knutna forskningen innebär exceptionellt goda förutsättningar. Här finns stor potential som den sedan länge sittande majoriteten kraftigt försummat. Se där, ytterligare ett skäl att byta kommunledning nästa år.

http://www.svensktnaringsliv.se/fragor/foretagsklimat/har-finns-hela-kommunrankingen_190083.html

Inter är ett sorgligt tecken i tiden

Inom kort kommer den anrika italienska fotbollsklubben Inter att till 70 procent bli indonesisk. För drygt 2,6 miljarder släpper den italienska industrimannen Massimo Moratti familjeklubben till den indonesiske affärsmannen Erik Thohir. Moratti uppger själv den finansiella krisen som huvudskäl och att det nu krävs omstruktureringar för att kunna möta den nya situation som uppkommit i fotbollsvärlden. Med hundramiljonersövergångar som regel räcker inte längre italienarens pengar till.

Inters prekära ekonomiska situation är inte unik utan delas av de flesta europeiska storklubbar och forna sådana. Givetvis är de skenande transfersummorna bidragande till utsattheten men det går heller inte att bortse ifrån det faktum att ebbande kassor kanske framförallt förklaras av den strukturella kris som Europa nu genomlider. Italienska, grekiska, spanska, franska och engelska klubbar blöder illa och flertalet har antingen tvingats i konkurs eller rekonstruktion alternativt fått ryska, arabiska eller asiatiska ägare. Inters tvångsförsäljning torde till stor del kunna förklaras av den urusla italienska ekonomin som givetvis också drabbat Morattis företag, direkt och indirekt.

Ägandeflykten österut är ett sorgligt tecken i tiden över hur Europas konkurrenskraft, i brist på oundvikliga stukturförändringar, urholkats i så måtto att fotbollseuropa nu säljes ut till högstbjudande.

Borg är i sin fulla rätt att moralisera

Finansminister Borg har blivit alltmer stridslysten under senare tid. Det är då inte bara Magdalena Andersson, Per Bolund, Ulla Andersson och andra politiska kombattanter som får sig en slev utan också skatteplanerande storföretag och revisorer.

Anders Borg är förmodligen den person med bäst insyn i hur landets finanser och välfärd påverkas av skatteintaget och skattemoralen. En god betalningsvilja kombinerad med en effektiv skatteförvaltning ger ofrånkomligen stärkta statsfinanser. Det i sin tur möjliggör framtidsinvesteringar och effektiviserande skattesänkningar. När då de största skattebetalarna i form av Sveriges storföretag och de personer, revisorerna, som ska vara normsättande i näringslivet gör sitt yttersta för undgå denna skatt inte bara eroderar skattebasen utan också övriga skattebetalares betalningsvilja. Det är nu inget olagligt i att inom vissa givna ramar aggressivt planera bort sin skatt, det står i allas fulla rätt och kan ibland dessutom vara direkt nödvändigt i en hårdnande global konkurrens, men det behöver därför inte vara moraliskt försvarbart.

Moral och etik är luddiga begrepp eftersom vi alla avgör innebörden av dem själva. Skatteplanerare behöver med detta sagt därför inte vara moraliskt lågtstående men de kan knappast heller anses särskilt högtstående.

Staten ska inte finansiera ojämställdhet

Sverige har idag världens kanske generösaste lagstiftning och ersättningssystem för barnlediga föräldrar. Detta ska vi vara stolta över då den första tiden med barnet sannolikt också är den viktigaste.

Föräldrapenningen finansierar frånvaro från arbetet i 480 dagar per barn varav 60 dagar är vikta åt endera förälder. Av naturliga skäl är det nästan genomgående mamman som tar ut de första månaderna. Statistiken visar sedan tyvärr att snedfördelningen fortsätter. När mamman efter drygt 9 månader återgår till jobbet utnyttjar hon inte sällan möjligheten att gå ned till 75 procent fram till barnets åttonde år. Situationen blir sedan ätter värre när ett andra och tredje barn dyker upp eftersom processen då återupprepas.

Att genom statens försorg kunna vara hemma med sina barn är en ynnest som kommer hela samhället till del. Än bättre vore det dock om uttaget vore jämlikt och rättvist fördelat. Dagens utformning, med endast 60 öronmärkta dagar åt vardera förälder, innebär ett sämre utgångsläge för kvinnan på arbetsmarknaden. Sämre lön och lägre pension är givna konsekvenser liksom det faktum att livsvalsmöjligheterna i övrigt inskränkes. Beslut vid köksbordet i all ära, men det kan aldrig vara rätt att staten genom bidrag finansierar ojämställdhet.

Vinster i välfärden är en ödesfråga

I en av GP nyss genomförd opinionsmätning uppgav 58 procent av respondenterna att de ansåg påståendet ”vinst ska inte tillåtas inom skattefinansierad vård, skola och omsorg” som mycket bra eller ganska bra. En till synes klar majoritet talar således för att vinster borde förbjudas inom välfärdssektorn. Det kan mot denna bakgrund tyckas som ett enkelt val för de styrande, förbjud vinstuttag och återreglera. Frågan är dock komplexare än så vilket beslutsfattarna säkert också känner till.

Ödesfrågan som tarvar ett svar är den om hur vi i en framtid överhuvudtaget ska kunna finansiera vår gemensamma välfärd. Klart står att skattebasen eroderar i takt med att färre ska försörja fler och allt fler efterfrågar mer och dyrare välfärd. Att höja skatter skulle kväva arbetsviljan och hämma tillväxten och är därför ingen framkomlig väg. Kvar står det mest ekonomiska och rimliga alternativet, effektiviseringar och produktivitetshöjningar. Bara så kan vi få mer för samma peng. Statistik från Socialstyrelsen och Skolverket visar då att kvalitén snarare blivit bättre i skola, vård och omsorg tack vare konkurrens. Den privata omsorgen presterar enligt Socialstyrelsen bättre ur brukarnas perspektiv och kommunala skolor har höjt resultaten i kommuner där de konkurrensutsatts av privata alternativ. Det senare enligt siffror på den politiskt obundna och SKL-ägda tidningen Dagens Samhälle. Statistik från samma tidning visar även att övervinster hos privata välfärdsutövare är en myt och att nettovinsten i snitt uppgick till blygsamma 4 procent hos välfärdsbolagen mellan 2010 och 2011.

Vinst är givetvis en förutsättning för att ta risk. Ingen köper väl en lott om där endast fanns nitlotter? Vinst är dessutom en förutsättning för nyinvesteringar och framtidssatsningar. Framtidens välfärd kräver en rik flora av utförare, privata som offentliga, samtidigt som framgångsrikt företagande måste få generera vinst. Fortsatta vinster inom välfärden är därför en ödesfråga.

http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2036027-nej-till-vinster-i-valfarden

Mer teori gav fler avhopp

Genom skolreformen under det tidiga 90-talet förlängdes gymnasiets 2-åriga yrkesutbildningar till 3 år och fylldes samtidigt med ytterligare teoretiskt innehåll. Tanken var att en bredare och mer generell utbildning skulle göra eleverna flexiblare på arbetsmarknaden. IFAU - forskaren Caroline Hall lät granska vad som sedan hände med de elever som gick på det nya yrkesprogrammet under den tid då de 2-åriga programmen löpte parallellt med de 3-åriga.

 Hall fann inget stöd för att eleverna på den längre utbildningen fick ett bättre skydd mot arbetslöshet än dem som gått den kortare och mindre teoretiska utbildningen. Hon fann däremot att de elever som läst den längre utbildningen löpte mellan 45 till 50 procents större risk att hamna i långa perioder av arbetslöshet än dem som gått den kortare varianten. Tidigare studier av Hall och IFAU visar samtidigt att avhoppen ökade markant i och med förlängningen till 3 år. Enligt Hall är det större antalet avhoppare också den troliga förklaringen till den ökade arbetslöshetsrisken.

Utbildningsminister Björklund har, förvissad om att skoltrötta och praktiskt ämnade elever inte alltid är betjänta av mer teori och högskolebehörighet, åter förkortat en rad av yrkesprogrammen och därtill gjort det frivilligt att läsa in högskolebehörighet via ytterligare teori. Mot bakgrund av Halls och IFAU:s forskning kan konstateras att detta varit klokt genomförda reformer med en tydlig socialliberal prägel.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/bakslag-for-yrkesprogram_8498618.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20130909

Kampen om verklighetsbilden hårdnar

Mycket har hänt i det politiska Sverige sedan maktskiftet för 7 år sedan. Valfriheten har ökat, skatterna sänkts för arbetstagare och pensionär, avgifter har sänkts för att anställa vilket också momsen gjorts för café- och restaurangnäring. Om dessa reformer kan man ha olika uppfattningar, vilket är självklart i ett öppet och fritt samhälle. I kampen om verklighetsbilden förekommer dock en del tjuvnyp vilka solkar ned och förmörkar verkligheten.

Från oppositionen hörs bl a att Sverige är det OECD-land där klyftorna ökar allra mest. Utgångspunkten är då det relativa måttet där man anses fattig om man har lägre inkomst än 50 procent av medianinkomsten. Mätmetoden slår blint och tar ingen hänsyn till om folk trots sin relativa fattigdom ändå fått det bättre, vilket är fallet i Sverige. Svensken har haft en av de bästa reallöneökningarna i hela OECD, brutto. Efter skatt har än mer blivit över tack vare jobbskatteavdragen. Det trummas också in att Sverige lider av massarbetslöshet, att unga står inför en hopplös arbetsmarknadssituation och att långtidsarbetslösheten biter sig fast på en allt högre nivå. Bortsett från alla de gymnasister och studenter som söker arbete parallellt med studierna sjunker ungdomsarbetslösheten till drygt 7 procent snarare än 25. Så sett sjunker även den totala arbetslösheten från 8 till drygt 5,7 procent, vilket är en riktigt bra siffra internationellt sett. Även om långtidsarbetslösheten ökat sedan 2008 har Sverige ännu ett av de lägsta långtidsarbetslöshetstalen i Europa, drygt 19 procent mot EU-snittet 45 procent enligt EU-organet Eurostat.

Kampen om verklighetsbilden lär hårdna ytterligare fram till nästa års val. Må bästa lag vinna den kampen, för bara utifrån korrekta fakta kan de rätta besluten kan fattas.

http://www.di.se/#!/artiklar/2013/9/4/debatt-sverige-ar-inte-sa-bra-som-obama-tror/

Rekordmånga lyckas balansera ekonomin

Bolåneinstitutet SBAB har låtit djupdyka i de svenska hushållens spargrisar. I en granskning innefattande svar från 1 500 hushåll har man förhört sig om hur många av dessa som har möjlighet att lägga undan en slant vid månadens slut samt hur stor andel som, vid samma tidpunkt, har röda tal på sista raden.

Utfallet går på tvärs med den gängse mediebilden och den tröstlösa bild som oppositionspolitiker målar upp av de svenska hushållens tillstånd. Av granskningen framgår att 77 procent av de slumpvis tillfrågade hushållen nu kan spara vid månadens slut, vilket enligt institutet är en markant skillnad jämfört med 2006. Andelen har faktiskt aldrig varit så hög. Kanske än mer glädjande är att endast 5 procent nu uppger att de inte får ekonomin att balansera, en halvering från 2006 års siffror. Också det för övrigt en rekordnotering. Sparekonom Maria Landeborn vid SBAB konstaterar samtidigt att reallöneökningarna legat kring starka 2,3 procent mellan åren 1995 och 2012.

Medan stora delar av vår omvärld går på knäna kan vi svenskar alltjämt fylla våra spargrisar, ett faktum som till stor del bör krediteras vår sittande regering.

 

 

Arbetsförmedlingen ska inte förmedla jobb

Förre generaldirektören Angela Bermudaz-Svanqvists skuta hade läckt vatten långt innan kaptenen kastades över bord. AMS, eller TRAMS av vissa kallad, blev senare till den lika utskällda arbetsförnedringen. Trams för att arbetssökande upplevde att dagisverksamhet bedrevs där och förnedring därför att andra helt enkelt ansåg sig förnedrade av förmedlingen. Utöver elaka benämningar kan konstateras att förmedlingen inte lyckats med sitt uppdrag. I Arbetsförmedlingens egen arbetsmarknadsrapport 2013 fastställs att 4,4 procent av de arbetslösa och programdeltagarna fick jobb genom förmedlingen och 12,1 procent genom förmedlingens Platsjournal. Ett kapitalt misslyckande av en på marknaden så dominerande aktör.

Arbetsförmedlingens ineffektivitet är inget nytt som kommit med Bermudaz-Svanqvist eller ens med dennes föregångare, Bo Bylund. Problemen är inbyggda i själva konstruktionen där en statlig jättemyndighet förväntas ha de rätta kontakterna, kompetenserna och specialistkunskaperna för att bäst matcha sökande mot arbetsgivare. Parallellt med Arbetsförmedlingen har dock ett antal privata och ideella aktörer vuxit fram, vardera inom sina respektive områden. Dessa, i de flesta fall högeffektiva, aktörer borde i ljuset av Arbetsförmedlingens inkapacitet ges betydligt mer utrymme på denna så extremt viktiga marknad.

Sett till AMS och Arbetsförmedlingens historik av misslyckanden finns det anledning att se över dess roll och verksamhet. En statlig myndighet på området kan ha en fortsatt viktig roll men då snarare som övervakare och granskare av en annars ganska oreglerad arbetsförmedlingsmarknad.

Hyresregleringar med paradoxala konsekvenser

Bruksvärdessystemet innebär att hyresnivåerna ska sättas utifrån en rad kriterier såsom fastighetens och lägenhetens standard, dess utrustning, gemensamma utrymmen, närhet till centrum, skolor, affärer, kommunikationer etc. Hyresnivåerna fastställs sedan i förhandlingar mellan fastighetsägaren och hyresgästföreningen. Den ursprungliga tanken med systemet var att skydda den enskildes besittningsrätt, en god tanke som dock fått ganska paradoxala konsekvenser.

Dagens försvarare av systemet argumenterar ofta och gärna utifrån tanken om att alla, oavsett inkomst, ges möjlighet att bo där de vill vilket motverkar segregation. Om så sedan blivit utfallet hade argumentet varit fullt legitimt, empiri visar dock på det rakt motsatta. En av Fastighetsägarna nyligen offentliggjord rapport avseende bostadsförhållanden i Stockholm konstateras snarare att hyresregleringarna ökar segregationen. Hushåll boende i hyresrätter på Norrmalm har t ex 67 procent högre medianinkomst än boende i Rinkeby/Kista. På Södermalm är hushållsinkomsterna hos hyresgästerna 25 procent högre än i Farsta. Mönstret går igen och tydliggör att hushållsinkomsten fullt ut korrelerar med attraktiviteten i bostadsområdet, paradoxalt nog kan tyckas.

Vid närmare eftertanke är utfallet dock fullt logiskt och är ett utslag av att marknadsmekanismerna råder fullt ut, trots regleringarna. Bruksvärdessystemet är olyckligt även av det skälet att byggbolag och fastighetsägare inte tillåts ta betalt enligt taxa och därför tvingas avstå från att bygga. Och den bostadsbrist som blir följden därav drabbar om någon de som regleringarna var till för att skydda.

Jobbavdraget är mer än en teknikalitet

Regeringspartierna ser ut att vara eniga kring ett femte jobbskatteavdrag inför de kommande budgetförhandlingarna. Skattesänkningen har redan i förtid dömts ut, givetvis av oppositionspartierna som hellre ser höjningar men även av diverse experter och oberoende bedömare. Återkommande argument bygger på att ännu ett avdrag ger liten effekt på arbetsutbudet och att andra insatser bättre skulle stimulera ekonomin. Det räknas, ritas grafer och målas mer eller mindre oläsbara avdragstrappor.

Politiska beslut måste självklart vara väl underbyggda utifrån fakta och realiteter men får aldrig bli så vetenskapliga att viktiga, värderingsbaserade, argument faller ifrån. Och skatter handlar om värderingar. Anser man exempelvis att ansträngning, ambition och förkovran ska belönas, ser man hellre lägre skatt. Är man av motsatt uppfattning föredrar man ett högre dito. Beskattning och skattenivåer är också en frihetsfråga. Höga skatter på arbete, kapital och konsumtion begränsar den enskildes valmöjligheter och livsrum.

Ett femte jobbskatteavdrag, gärna kombinerat med sänkt pensionärsskatt och höjd gräns för marginalbeskattning, är därför välkommet, inte minst ur ett frihetsperspektiv.

Nagellack som ger respekt

Friidtrotterskorna Moa Hjelmer och Emma Green Tregaro kommer sannolikt inte bli ihågkomna för sina sportsliga insatser under VM i Moskva utan mer sannolikt, och ack så mycket betydelsefullare, för sina subtila insatser för mänskliga fri- och rättigheter.

Moskva som skådeplats för 2013 års friidrotts VM är en ypperlig arena för att markera mot en tilltagande repression och ökande begränsningar av homosexuellas rättigheter i Ryssland och i flertalet andra delar av världen. Lite extra illa ställt kan det sägas vara just i Ryssland, ett land som ändå gör anspråk på att vara både utvecklat och civiliserat. Den nyss instiftade antigaylagstiftningen, med förbud mot ”homosexuell propaganda”, är en relik från förr när homosexualitet betraktades som en botbar sjukdom. En uppfattning som naturligtvis passar lovligt illa in i ett modernt och öppet samhälle.

Utvecklingen i Ryssland, mot ökat förtryck av oppositionella och minoriteter, är olycklig av flera orsaker. Inte bara att den drabbar de förtryckta utan också för att den fjärmar Ryssland ytterligare från väst och allmänna demokratiska principer. Att protestera mot förtryck och för mänskliga rättigheter ger respekt, om det så må ske genom målade naglar eller på annat sätt.

 

För liberala värden behövs i världen: När målade naglar blir ett hothttp://olovlindquist.blogspot.se/2013/08/emmas-malade-naglar.html

Darra inte på valfrihetsmanschetten

John Bauer-koncernens nyligen deklarerade konkurs har definitivt kommit att rita om den friskolevänliga opinionskartan. Politiker av olika kulörer ser nu lättplockade populistpoäng att hämta. De tidigare så friskolevänliga miljöpartisterna var allra först att vända kappan efter vinden. Socialdemokraterna blandar sina kort bättre när man bakvägen söker begränsa valfriheten genom inskränkt etableringsrätt via kommunala vetomöjligheter.

Fri etableringsrätt utan vinstbegränsningar är grundläggande inslag i friskolereformen. Genom ett kommunalt veto ger man kommunpolitikerna makten att bestämma sina konkurrenter. Och säg den monopolist som önskar mer konkurrens. Vetot ger en ypperlig möjlighet för bekväma lokalpolitiker att inte behöva styra upp illa skötta skolor. Inskränkt etableringsrätt och vinstbegränsningar motverkar dessutom långsiktighet i verksamheten. Med begränsade möjligheter att arbeta upp ett eget kapital och en minimerad riskpremie, och utan vetskap om verksamheten överhuvudtaget har någon framtid lär få friskoleentreprenörer ställa sig på kö.

Valfriheten är väl värd att värna. Elever erbjuds därmed olika pedagogiska vägar som är anpassade efter individens behov samtidigt som alla, inte bara de mest besuttna, har möjlighet att byta bort en upplevt dålig skola. Hela samhället gagnas av mångfald inom skolan och det vore förkastligt om man nu började darra på valfrihetsmanschetten.

Upp till kamp för byråkratin

Egyptierna valde i sina första fria val Muhammed Mursi till president i ett val som av de flesta bedömare ansågs fullt legitimt. Mursi störtades dock ganska omgående, inte genom nyval eller på annat sätt av folket, utan genom en välregisserad militärkupp.

Egypten är ännu ett exempel i raden av stater där folkvälde och demokratiska beslut inte respekterats och där samhällsinstitutioner saknats starka nog att försvara samhällskonstruktionen. Egypten, tillsammans med flertalet av sina afrikanska grannar och grannar i mellanöstern, saknar med sin historia av diktatur- och despotvälde ramverk för demokrati. Utan övning och utan riktiga politiker finns egentligen inte något bruk för valurnor.

I Sverige har vi byggt robusta institutioner och en väloljad byråkrati i hundratals år samtidigt som vi alla övat demokrati i fria och allmänna val sedan 1921. Vi riskerar därför knappast någon revolution eller militärkupp. Hotet mot vårt samhällsbygge utgörs istället av en tilltagande respektlöshet gentemot det allmänna och de institutioner som skapats till samhällets försvar. Bidrags- och skattefusk, våld mot ordningsmakten, vandalism och utomparlamentariska angrepp från vänster, höger- och miljöextremister demoraliserar och gnager på samhällskroppen. Måhända utgör detta inget överhängande hot men ändå ett reellt sådant som förtjänar att tas på största allvar.

 

Barns rätt går före föräldrars religionsfrihet

Nyligen meddelade Högsta Förvaltningsdomstolen sitt beslut ifråga om föräldrars religionsutövning kan vara skäl till hemundervisning istället för vanlig skolgång. Striden stod mellan stadsdelsnämnden Majorna/Linné och en familj med strikt judisk-ortodox tro. Kärnfrågan var om de säregna ritualer och riter som följer religionstillhörigheten utgör synnerliga skäl till att barnen skulle få undervisas i hemmet istället för i konventionell skola.

 Den ifråga aktuella tron innebär bl.a. att barnen måste delta vid ett visst antal bönetillfällen ledda av en ortodox judisk rabbin, att de inte kan delta i gymnastiken, att endast kosherslaktat får serveras och att barnen bär viss specifik klädsel. Avvikelserna innebär, enligt vårdnadshavarna, en påtaglig risk för att barnen kommer att utsättas för mobbning.

Högsta Förvaltningsdomstolen slår i domen fast att ett barn för sin utveckling, inte minst sin sociala träning, nästan alltid behöver de erfarenheter som skolgång ger. Domstolen konstaterar vidare att undervisning ska utformas så att alla elever ska kunna delta, oavsett vilken religiös övertygelse vårdnadshavarna har. Domstolen fastställer också att alla barns rätt till likvärdig utbildning är en av grundstenarna i det svenska utbildningssystemet.

Domstolen bedömde utifrån detta att vårdnadshavarnas religiösa tro inte är skäl nog att hålla barn borta från skolan. En klarsynt bedömning som bl.a. klargör att barns rätt, att själva utforma sina liv, går före föräldrars religionsfrihet och religiösa övertygelser.

 

 

Högre moral med rut- och rotavdrag

Alltfler utnyttjar möjligheterna till skatterabatt via rut- och rotavdrag. Under första halvåret 2013 utnyttjade sammanlagt 896 000 svenskar något av avdragen, drygt 43 000 fler än motsvarande period förra året.

Avdragen innebär att en stor del av de skattemässiga marginaleffekterna raderats bort och att vanligt folk i större utsträckning anser sig ha råd att betala dessa tjänster vitt. Pia Blank Thörnroos, rättslig expert vid Skatteverket, konstaterar att det med rut och rot vuxit fram branscher som blivit både vita och kontrollerbara. Samtidigt som tidigare svartarbeten blivit vita har avdragen även inneburit ökad skattemoral bland svenskar. Av en undersökning genomförd av Katarina Nordblom, docent i nationalekonomi, framgår att allt fler anser det omoraliskt att köpa tjänster svart. 2006, dvs. innan rot- och ruts införande, uppgav 17 procent att de ansåg det som omoraliskt att köpa tjänster svart. Idag anser hela 47 procent detta som något förkastligt. Enligt Nordblom ligger utvecklingen i linje med teorin om att när fler köper tjänster vitt så anser också fler det som omoraliskt att köpa tjänster svart.

Rut- och rotavdragen belyser tydligt hur upplevt rimliga skatter korrelerar med viljan att betala desamma. Mycket talar därför för att det stora svenska skattebortfallet skulle kunna minskas betydligt med ett generellt lägre skattetryck.

 

http://www.svt.se/nyheter/sverige/fler-kritiska-mot-svartjobbHH