Gruset i jobbmaskineriet

Alltfler som väntar på sin tur

Svensk ekonomi går som tåget. Företagens och hushållens humörsbarometrar är på topp och coronakrisen tycks mest förbli en irriterande svacka i den ekonomiska formkurvan. Arbetsgivarna skriker samtidigt efter kompetens där antalet nyanmälda lediga platser hos Arbetsförmedlingen idag är hela 23 procent högre än motsvarande tid 2019. 

Trots denna ekonomiska jubelföreställning och trots de arbetskraftstörstande företagen så förblir arbetslösheten hög, hela 9,2 procent vid juni månads slut. Det är en siffra som indikerar fortsatt kris i landet. Och inte nog med det, andelen företag som uppger sig ha svårt att rekrytera uppgår även den till rekordnivåer. Coronakrisen har ytterligare satt luppen på den alltmer segregerade och dysfunktionella svenska arbetsmarknaden, med stor arbetslöshet kombinerad med arbetskraftsbrist. Arbetslösa äro de som saknar färdigställd utbildning samt utrikes födda, bland övriga råder närmast full sysselsättning. En socialdemokratisk dogm har länge varit att Sverige inte ska konkurrera med låga löner och att därför minst 50 procent ska ha en högskoleutbildning. En vid första tanke kanske rimlig ambition men vid närmare eftertanke både orealistisk och faktiskt segregerande. För det som händer när kravspecifikationerna och lönerna skruvas upp, liksom kraven på teoretisk utbildning, är att en allt större grupp aldrig kommer kunna konkurrera, vilket är precis vad vi ser nu. 

Det är grus i det svenska jobbmaskineriet. Lösningen är antagligen en kombination av lägre krav, lägre löner och inte fullt så politiskt storvulna ambitioner.

Löfven fast i rävsaxen

Hit men inte längre?

Januariavtalet var i stort svårsmält materia för Rörelsen. 73-punktsprogrammet kryllade av liberala reformer, många rakt på tvärs med socialdemokratiska ideal och dogmer. Hittills har regeringen trots allt tragglat sig fram, svalt en del och begravt annat i segdraget utredningsformat. Men med LAS-utredningsförslaget på bordet är frågan om regeringen Löfven ändå inte nått vägs ände.

Givetvis slår både stats- och arbetsmarknadministern ifrån sig, LAS-utredaren sägs inte ha levererat det som regeringen beställde. Regeringsföreträdarna menar att utredningsförslaget inte garanterar den grundläggande balans mellan arbetsmarknadens parter som stipulerades i utredningsdirektivet. Utan tvekan är förslaget vittgående och kommer, väl genomfört, förändra svensk arbetsmarknadspolitik i grunden. Det kan man givetvis ha synpunkter på. Å andra sidan är utredningsförslaget faktiskt identiskt med vad som fastställdes i Januariavtalet och utredningsdirektivet, två dokument som regeringen skrivit under på och därigenom välsignat. Ett underskrivet avtal är bindande såvida parterna inte kommer överens om annat. Regeringens båda stödpartier har varit tydliga med att arbetsmarknaden ska liberaliseras, i linje med avtalets skrivningar. Någon annan väg ur avtalet än att bryta det kvarstår därmed inte för regeringen.

Regeringen Löfven verkar med LAS-utredningens förslag slutligen ha fastnat i rävsaxen. Och för att ta sig ur den måste Löfven välja, liberalisera arbetsmarknaden i linje med utredningsförslaget eller politisk överlevnad och fortsatt stöd från Rörelsen.

Ett brustet och ihåligt löfte

Lovade runt och höll tunt

Socialdemokraterna lade ribban högt i valrörelsen 2014. År 2020 skulle Sverige ha EU:s lägsta arbetslöshet.

Nu, i augusti 2019, är nog loppet helt kört, löftet lär spricka. Arbetslösheten i hela EU uppmättes i juli till 6,3 procent. Svenskt dito uppgick samtidigt till 6,8 procent vilket placerar oss på en medioker 22:a plats i arbetslöshetsracet. Att vi sackar efter förvånar å andra sidan inte. Sveriges exceptionellt generösa flyktingmottagande, kombinerad med höga kostnader för att anställa, en rigid arbetsrätt, misslyckad integration, brist på yrkesutbildningar och en överlag avancerad ekonomi utgör en giftig cocktail för den som drömmer om ett högt arbetskraftsdeltagande.

Sett i backspegeln blir S löfte än mer ihåligt då man gjort föga för att uppfylla det. Om Socialdemokraterna, kanske någon gång i framtiden, trots allt vill uppfylla 2014-års vallöfte så skulle omvälvande reformer krävas, av arbetsrätten, skatterna, bidragen och utbildningsväsendet. Och något sådant lär de aldrig få mandat för, vare sig av LO, sina väljare eller av Rörelsen själv.

Regeringens största misslyckande

Så tudelad är arbetsmarknaden

2020 skulle Sverige ha EU:s lägsta arbetslöshet, lovade Socialdemokraterna inför förra valet. Så kommer det inte bli och det förvånar inte, ens Socialdemokraterna. Det är dock inte det värsta med det brutna vallöftet.

Efter fyra års brinnande högkonjunktur är arbetslösheten ändå låg, liksom tillväxt och sysselsättning är hög. Inget snack. Vad som skaver, och som på sikt kan hota hela den svenska modellen, är istället den allt mer tudelade arbetsmarknad som nu skapas. Bland inrikes födda är i princip alla med eftergymnasial utbildning i arbete. I gruppen utrikes födda är däremot 15,1 procent utan arbete. Hos utomeuropeiskt födda går över 30 procent utan arbete. Utan ett rejält Alexanderhugg kommer situationen knappast bli bättre, med följd att även samhället kommer delas i tu. Utanförskap, kriminalitet och terrorism är fenomen som all får näring i ett sådant samhälle.

Socialdemokraternas och LO:s stolta tal om den svenska modellen kommer eka tomt om inte kraftfulla strukturella åtgärder vidtas. Vidareutbildning och bättre matchning räcker inte. Vi kommer även behöva de enkla jobben, åtstramade bidragssystem och hårdare krav på den enskilde. Åtgärder som skulle kunna åtgärda regeringens största misslyckande.

Dags för regeringen att gå till jobbet

Fina tider för insiders

Som bostads- och aktieägare mår man riktigt bra nu. Har man dessutom ett jobb mår man rent av fantastiskt. Rekordlåga räntor har i flera år eldat på bostadsbrasan och lågorna står idag höga. Likafullt har börsen tuffat på bra, trots en ganska medioker vinstutveckling, eftersom alternativa ränte- och obligationsplaceringar varit ännu sämre. Utan inflation har därutöver reallöneutvecklingen varit finfin.

Ovanpå detta går Sverige som en Tesla och växer så det knakar. Merparten, dvs. de som har bostad, aktier och jobb, kan således fira. Värre är det för dem som saknar tillgångar och som inte lyckats få in foten på arbetsmarknaden. Och för denna grupp snarare stjälper än hjälper riksbankens extrema räntepolitik, då bostadsprisutvecklingen gör drömmen om nåt eget avlägsen.

Riksbanken kan vare sig trolla fram jobb eller bostäder. För den utsatta grupp som står utanför krävs istället dels en flexiblare arbetsmarknad med låga trösklar och dels att bostadsmarknadens regeldjungel kalhuggs. Riksbanken har nått vägs ände, dags för regeringen att gå till jobbet.

Ensamt på toppen

Längtar Löfven efter sällskap
där uppe på toppen.

Det drar rejält där uppe på toppen för regeringen. Kritiken och skepsisen gentemot de rödgröna jobbförslagen och jobbrelaterade ambitionerna har varit massiv, och det långt ifrån enbart en störig opposition.

Stefan Löfven var tydlig när han proklamerade sitt stolta jobbmål om EU:s lägsta arbetslöshet 2020. De åtgärder han sedan presenterat för att nå dit har dock knappast imponerat. Finanspolitiska rådet spår exempelvis att enbart den höjda a-kassan och de höjda arbetsgivaravgifterna för unga kommer minska sysselsättningen med 30 000. Samtidigt varnar Ekonomistyrningsverket och Ekobrottsmyndigheten för att svartjobben åter kommer öka, på bekostnad av de vita, när regeringen försämrar rut- och rotavdragen. Nämnda återställare är tyvärr bara några av åtskilliga exempel som följer den röda tråden, nämligen att beskatta det produktiva för att istället stimulera dess motsats. 

Efter den ganska massiva myndighetskritiken är det lite beklämmande att sedan höra statsministerns försvarstal; ”Alla förståsigpåare som säger fem år före att det här inte går att nå, jag tror inte på dem”. Det är då inte konstigt om det känns ensamt där uppe på toppen, när både ögon och öron stängs så fort det inte passar.

Ny arbetsmarknad kräver nya grepp

Svensk arbetsmarknad hotas att slita isär. De med kort eller oavslutad utbildning, utan arbetslivserfarenheter och sociala nätverk, hamnar allt längre bort från arbetsmarknaden medan de redan etablerade och högutbildade tar allt större del av tillväxtkakan. Utvecklingen är naturlig i så motto att teknikutvecklingen fortskrider och specialkompetenser efterfrågas alltmer, medan de enklare jobben automatiseras bort eller lokaliseras utomlands.

En segregerad arbetsmarknad leder till vidgade inkomstgap mellan dem med högproduktiva, välavlönade jobb och dem helt utan, alternativt med lågproduktiva jobb. Det är ingen önskvärd utveckling, som sannolikt skulle spä på den sociala oron. Politiskt fokus måste därför sättas dels på den grupp som idag inte får fotfäste och dels på den medelinkomstgrupp vars arbeten hotas av framtida automatiseringar.

Sverige måste då jobba på flera fronter. Fler måste slutföra sin utbildning och då krävs en mångfald mellan praktiska och teoretiska utbildningar. Detta kan uppnås bland annat genom kvalitativa lärlingsutbildningar, väl förankrade bland arbetsgivare och i näringslivet. Dynamiken måste stärkas och fler beredas möjlighet till kontinuerlig fortbildning. Här kan individuella kompetenskonton skattegynnas och arbetsmarknadens parter göra mer.

Näringslivsklimatet måste förbättras. I det avseendet krävs gynnsammare ägarbeskattning och att privat kapitalbildning möjliggörs. Då krävs lägre skatt på aktivt ägande och personaloptioner samt en generellt lägre kapitalskatt på investeringar i tillväxt- och onoterade bolag. Bara så får vi fler entreprenörer och arbetsgivare, benägna att ta det riskfyllda steget som eget företagande och nyrekryteringar innebär.

En alltmer segregerad arbetsmarknad är ett annalkande hot. Hotet kan dock vändas till möjlighet men då krävs entreprenörsvänligare skatter, en mer näringsanknuten skola och ett flexiblare arbetsliv som inte binder skomakaren vid sin läst.

Löfven ska snacka hem jobben

Sverige kan tillverka slår Stefan Löfven övertygat fast i en intervju med Dagens Industri (17/3). Samtidigt avslöjar han hur Socialdemokraterna ska få hem industrijobben till Sverige igen. Partiet kommer att sätta upp ett mål för tillverkningsindustrins andel av BNP. Därefter ska en nyindustrialiseringsgrupp inrättas över vilken partiledaren själv ska basa. Gruppen ska sedan sitta ned med hemvändande företag och diskutera vad som fick dem att fatta detta beslut.

Stärkt av opinionssiffrorna kan Löfven kosta på sig ett visst mått av sturskhet. Han har redan raljerat i termer av ”walk over” och ”game over” för regeringen. Det går an så länge hans egen politik bara handlar om snack. För att nå partiets storvulna mål om EU:s lägsta arbetslöshet krävs drygt 240 000 nya jobb till 2020. Dessa jobb ska fram genom bättre matchning, arbetsmarknadsutbildningar, än fler högskoleplatser och nu alltså även en nyindustrialiseringsgrupp. Samtidigt som den gamla AMS - politiken ska återinföras lovar Löfven att höja kostnaderna för att anställa, höja skatterna på arbete och konsumtion, halvera rut - avdraget och kraftigt försämra etablerings- och expansionsmöjligheterna inom välfärden. Hade han själv fått bestämma hade även bolagsskatten höjts.

Om Löfvens nyindustrialisering av Sverige ska lyckas och arbetslöshetsmålet nås krävs en gudabenådad talförmåga hos partiledaren, för hans politik lär inte skapa några jobb.

http://www.di.se/artiklar/2014/3/14/sa-ska-lofven-locka-hem-industrijobben/

Invandringens båda sidor

Ekot rapporterade häromdagen att 160 000 av totalt 230 000 nya jobb i Sverige gått till utrikes födda sedan 2006. Glädjande men inte särskilt överraskande eftersom Sveriges befolkningstillväxt nästan uteslutande förklaras utav invandring.

Det faktum att landet blir allt mer beroende av invandring riktar ytterligare ljuset på vikten av en god integration och låga trösklar in på arbetsmarknaden. Arbetsförmedlingens prognoschef, Tord Strannefors, konstaterar att tiden för inträdet på arbetsmarknaden är generellt lång men också ojämnt fördelad mellan invandrargrupper. Medan läkare, tekniker, civilingenjörer och vård- samt restauranganställda har det relativt lätt så är det tuffare för exempelvis jurister, poliser och ekonomer. Enligt SCB har Sverige internationellt sett få långtidsarbetslösa men uppvisar stora skillnader mellan inrikes och utrikes födda. Strannefors ser dock inget avvikande i detta eftersom Sverige tagit emot många nyanlända och anhöriga till dessa, två grupper som har det svårt på arbetsmarknaden. Strannefors menar också att vi inte får blunda för det faktum att många av dem som kommer hit helt saknar gymnasiebehörighet.

Fredrik Reinfeldt fick löpa gatlopp efter sitt uttalande om att arbetslösheten bland ”etniska svenskar” är låg. Uttalandet fastslår dock bara det uppenbara, arbetsmarknaden är splittrad och vissa grupper möter större problem än andra. Därför måste också olika verktyg brukas och insatserna sättas in där de verkligen behövs.  

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5714050

Det krävs två för tango

Den försmädliga arbetslösheten bland unga utvecklas till en allt mer irriterande nagel i regeringens öga. Trots kraftfulla insatser i form av bland annat halverade arbetsgivaravgifter och lärlingsliknande anställningsformer biter den sig fast allt hårdare. Frågan lär bli ett av oppositionens vassaste slagträn i bataljen om regeringsmakten 2014.

Att få unga i arbete är en av Sveriges viktigaste framtidsutmaningar som kräver samförstånd och pragmatism från alla inblandade parter. I denna fråga finns dessutom goda exempel internationellt på länder som med hjälp av just samförstånd och pragmatism sänkt tröskeln mellan studier och arbete. Det mest närbelägna exemplet torde vara Tyskland med låga 8,6 procent unga i arbetslöshet. I Tyskland finns en tradition av nära samarbete mellan politik och arbetsmarknad vilket renderat i en rad kraftfulla insatser. Bland annat präglas skolsystemet av stor flexibilitet med bred acceptans för elevers olika förutsättningar och intressen. Yrkesutbildningar kombineras i regel med praktik där elev och arbetsgivare skriver ett anställningsavtalsliknande utbildningsavtal på 2 - 3,5 år vilket möjliggör en kombination av samtida studier och arbete. Följden av detta är att företag och elev naturligt knyts samman vilket förenklar övergången från studier till arbete.

De som dansar tango vet att det krävs två parter och så är det även på arbetsmarknaden. I Tyskland tycks företagen ha en mer vidsynt och framåtblickande syn på sin rekrytering. Medan vi i Sverige ropar på det offentligas stöd och subsidier inser de tyska arbetsgivarna att det handlar om deras egen framtida försörjning av arbetskraft. Visst finns det mycket de styrande politikerna kan göra men utan danspartner blir ändå aldrig någon tango.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/naringslivet-maste-ta-sig-an-unga_7514436.svd