En segregerad arbetsmarknad leder till vidgade inkomstgap
mellan dem med högproduktiva, välavlönade jobb och dem helt utan, alternativt
med lågproduktiva jobb. Det är ingen önskvärd utveckling, som sannolikt skulle
spä på den sociala oron. Politiskt fokus måste därför sättas dels på den grupp
som idag inte får fotfäste och dels på den medelinkomstgrupp vars arbeten hotas
av framtida automatiseringar.
Sverige måste då jobba på flera fronter. Fler måste slutföra
sin utbildning och då krävs en mångfald mellan praktiska och teoretiska utbildningar.
Detta kan uppnås bland annat genom kvalitativa lärlingsutbildningar, väl
förankrade bland arbetsgivare och i näringslivet. Dynamiken måste stärkas och
fler beredas möjlighet till kontinuerlig fortbildning. Här kan individuella kompetenskonton
skattegynnas och arbetsmarknadens parter göra mer.
Näringslivsklimatet måste förbättras. I det avseendet krävs
gynnsammare ägarbeskattning och att privat kapitalbildning möjliggörs. Då krävs
lägre skatt på aktivt ägande och personaloptioner samt en generellt lägre kapitalskatt
på investeringar i tillväxt- och onoterade bolag. Bara så får vi fler
entreprenörer och arbetsgivare, benägna att ta det riskfyllda steget som eget
företagande och nyrekryteringar innebär.
En alltmer segregerad arbetsmarknad är ett annalkande hot.
Hotet kan dock vändas till möjlighet men då krävs entreprenörsvänligare skatter,
en mer näringsanknuten skola och ett flexiblare arbetsliv som inte binder
skomakaren vid sin läst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar