Ett rimligt nyårslöfte

Sänke även för debattklimatet

2019 var inget märkesår för debattklimatet. Ett riktigt skitår rent av där temperaturen sjönk till nya fryspunkter. Extra illa är naturligtvis att den kanske främste pådrivaren råkar vara USA:s president.

Utvecklingen mot ett allt ultimativare och fördömande språk, näthat och hot, drabbar inte bara enskilda individer utan likafullt samhället i stort. Kloka tankar och relevanta åsikter stängs ute av en högljudd pöbel som själv synes sakna vettiga argument. Debatten förklenas och kommer inte sällan att handla om något annat än vad som egentligen var dess syfte. Politiker och presidenter utgör tyvärr dåliga föredömen. I den svenska debatten etiketteras det just nu för fullt. Sverigevän eller Sverigehatare, klimatförnekare eller klimatfascist, välfärdsraserare eller socialist. Det saknas rim och reson liksom förmåga att se nyanser, vilket samhället naturligtvis är fullt av. Resultatet är det uppenbara med tilltagande polarisering och ett klimat bestående av förvirrande pseudodiskussioner.

Ett nyårslöfte som vi alla borde ställa ut är därför en debatton präglad av respekt, vett och etikett. För det är egentligen först då debatten faktiskt kan tjäna sitt syfte.

Hopp om livet och ett gott nytt 2020

Hopp om livet 

och ett gott nytt år

Det är lätt att deppa ihop nu. Inte bara för att mörkret är kompakt och snön lyser med sin frånvaro utan mer för det elände som världen tycks präglas av.

När världskonflikterna trängs om medieutrymmet, klimatsystemen tycks klappa ihop och många demokratier, menar vissa, står på randen till kollaps kan ett och annat glatt budskap vara extra befogat. Till exempel blir faktiskt världen alltmer jämlik, där medianinkomsten ökar och ginikoefficienten minskar globalt. Andelen människor som lever kvar i absolut fattigdom minskar dessutom konstant och vid senaste mätpunkten 2015 var den för första gången lägre än 10 procent. På samma glädjande sätt minskar barndödligheten i rask takt, i världens alla hörn. Utöver de rent statistiska framstegen kan man också glädjas åt de demokratiska rörelser som samlas runt om i Hong Kong, Iran, Algeriet med flera för att opponera mot förtryck, diktaturfasoner, korruption med mera. Likaså kan man glädjas åt det klimatengagemang som just nu sköljer över världen.

Med detta sagt finns trots allt hopp om livet, liksom om ett gott nytt 2020.   

Håll Myndighetssverige fritt från religiösa symboler

Har inget hos myndigheter

att göra

Sekulära Sverige har tidigare inte behövt ta ställning. Religionsutövning, religiösa symboler och uttryck har aldrig vållat problem i Sverige, mest för att ingen brytt sig. Religion har för de få praktiserande varit en privatsak och sällan något mer iögonfallande än ett diskret kors runt halsen. 

Så ser inte Sverige ut längre. I många länder, inte minst i Mellanöstern och Afrika varifrån våra nyanlända främst kommer, är religionstillhörighet något betydligt viktigare än för medelsvensson. Oftast följer den med etnicitet, som många gånger utgör grund för diskriminering, förtryck och förföljelse. Ett sekulärt samhälle, med höga ambitioner om rättssäkerhet och objektiv myndighetsutövning, måste vara vaksamt på detta allteftersom dess myndigheter bemannas upp av personer med radikalt annan syn på religion. Ingen i Sverige ska ens behöva tänka tanken att den särbehandlas på grund av sin egen eller någon myndighetspersons trosuppfattning. 

Symboler av religiös karaktär, som för den sekulärt kristne inte har någon vidare betydelse, kan för den djupt troende signalera hat och utgöra ett direkt hot. Ett fortsatt oförvitligt Myndighetssverige måste därför hållas fritt från religiösa symboler.

Socialdemokratisk rättvisa i sin värsta form

Luftboxar i rättvisans namn

DN:s färska granskning av privata vårdförsäkringar kom som ett julbrev på posten till socialdepartementet. Utifrån granskningen drog DN slutsatsen att försäkringspatienter går före patienter som kommer via den offentliga vården.

Man kan föreställa sig hur socialminister Lena Hallengren gnuggade händerna när hon läste artikeln. Plötsligt lämnade målvakten buren varpå målet stod öppet. I Sverige ska vård ges efter behov och inte plånbok. Det rimmar väl med folkviljan liksom socialdemokratisk rättvisesträvan. Bara att slugga på för socialministern således. Dessvärre blir det luftboxning hon får ägna sig åt. För problemet är vare sig försäkringspatienter eller privata vårdgivare, utan den offentliga vård som Hallengren själv ansvarar för. Det finns goda skäl till att arbetsgivare och fackföreningar försäkrar sina anställda och medlemmar. Sveriges långa vårdköer kostar på både för de anställda och deras arbetsgivare när inkomst och produktion uteblir. Att förhindra denna möjlighet, vilket S nu föreslår, förbättrar inte den svenska vården eller ekonomin. Och inte blir någon vårdbehövande friskare bara för att andra inte heller får sin vård. Logiken är istället ett uttryck för socialdemokratisk rättvisa i sin värsta form.

Lena Hallengren borde lägga sin tid på att korta de offentliga vårdköerna istället för att söka försvåra för andra att få den vård de tvingas betala dubbelt för, privat och via skattsedeln.

Boris är det bästa av det sämsta

Det bästa av det sämsta

Sett till marknadsreaktionerna så var den brittiska valutgången rena succén. Tories jordskredsseger stärkte pundet till nivåer som inte skådats på länge och skickade upp börserna till nya rekordnivåer.

Och man häpnar, för hur mycket är egentligen Boris Johnsson och hans Tories att yvas över idag? En yvig, inte alltid sanningsenlig, partiledare med ett djupt splittrat parti i ryggen som ska leda britterna genom en mycket svår tid. Men det är inte framförallt Boris framgångar som vi och marknaden bör glädjas över, och definitivt inte det brexit som nu väntar, utan det alternativ som vi slipper. Med Jeremy Corbyn har Labour radikaliserats och backat bandet till det socialistiskt impregnerade 70-talet. Långtgående åternationaliseringar, löntagarfonder, valutarestriktioner och kraftiga skattehöjningar hotade om Corbyn fått folkets stöd. Ett Storbritannien utanför EU, med Corbyns politik, hade inte varit vackert. Det såg britterna och gav det mindre dåliga alternativet Tories rekordstöd.

Det är ingen rolig sits britterna försatt sig i. Brexit kommer kosta, både ekonomiskt och mellanmänskligt. Men Boris är det bästa av det sämsta, alltid nåt.

När Vänsterpartiet klev av sin höga häst

Klev av sin höga häst

Minns den tid, för inte länge sen, när det största politiska stigmat var att associeras med SD. Inte sällan drogs reformförslag tillbaka för att de riskerade stöd från SD. En återkommande skymf från rödgrönt håll var att Alliansen gjorde gemensam sak med SD när man vann riksdagsmajoriteter med SD-stöd.

Med tiden tycks dock stigmat ha avtagit, rejält. I veckan gjorde självaste Vänsterpartiet gemensam sak, inte bara med M och KD, utan likaså med SD för att förhindra omdaningen av Arbetsförmedlingen. De fyra partierna har nämligen samfällt tillräckligt med riksdagsstöd för att tvinga fram ett misstroendevotum mot arbetsmarknadsministern, vilket sätter hård press på regeringen att gå dem till mötes. Vänstern kliver härigenom ur sadeln på sin moraliskt höga häst som den suttit på och tar stöd av sin allra argaste antagonist för att driva igenom sin politik.

Detta är välgörande för demokratin. Riksdagens sammansättning återspeglar folkets vilja och det är varje partis skyldighet att söka stöd för sin egen politik. Om det sen sker med stöd från vänster, höger eller SD borde rimligen spela mindre roll.

Ta debatten istället

Exkluderad

Ett hundratal akademiker vid universitet runtom i Sverige har skrivit under en appell för att hindra SD:s partisekreterare Richard Jomshof från att gästföreläsa vid Göteborgs Universitet. Jomshof var inbjuden av Institutet för journalistik, media och kommunikation för att föreläsa på temat strategisk och politisk kommunikation. Jomshof är sist ut på tallistan av samtliga partiers respektive partisekreterare.

Arrangören böjer sig dock inte för påtryckningarna, gudskelov. Universitet, om någon plats, bör vara öppna för debatt och åsiktsutbyte. Undertecknarna menar att SD står för en exkluderande politik som skiljer på folk och folk. Det må så vara och det kan och bör man ha synpunkter på. Men när undertecknarna vill förneka Jomshof taltid, gör de sig då inte skyldiga till en liknande form av exkludering?

Den svenska debatten har tagit mycket stryk av att SD konstant särbehandlats av politik, media och viktiga tyckare. Och de enda som tjänat på det är ironiskt nog SD själva. Ta därför debatten istället för att ignorera, folk är sedan vuxna nog att själva bestämma.

En bättre strategi för minskade klyftor

Ger bättre avkastning 

än höjda skatter

Klassretoriken från S och LO ekar allt tommare i takt med att Januariöverenskommelsens 72-punktsprogram trummas igenom. Trovärdigheten är naturligtvis begränsad när den faktiska politiken går på tvärs med det retoriska. Och sannolikt är det också just därför som ljudnivån skruvas upp, ty tomma tunnor skramlar som bekant mest.

Tomma tunnor eller inte så hann S och MP trots allt trumfa igenom en del skattehöjningar innan Januariavtalets undertecknande. En av dessa höjningar gällde skatten på sparande inom Investeringssparkontot, ISK. 2018 höjdes schablonskatten med 0,75 procent samtidigt som en miniminivå för beskattning infördes. Sparformen har varit en veritabel succé där antalet sparare strömmat till i både omfattning och till sparat belopp. De senaste årens ökade ekonomiska klyftor förklaras till betydande del av ökade tillgångspriser, främst på fastigheter och aktier. Den som stått utanför har inte bara fått en negativ avkastning på sparkontot utan också halkat efter dem som haft sina slantar placerade på börsen eller i en fastighet.

Istället för att straffbeskatta sparande på börsen borde politiken arbeta för att öka kunskapen om aktier och stimulera till ökade investeringar. Det vore en betydligt bättre strategi för att minska de ekonomiska klyftorna.

SD är Kristerssons enda alternativ

Vad har han för val?

Det var hotet om ökat SD-inflytande som fällde Alliansen förra hösten. Ulf Kristersson sökte enträget stöd för en moderledd allians, men stöp eftersom en sådan skulle styrts på nåder av SD. Istället för Kristersson valde Lööf och Björklund att kroka arm med Stefan Löfven.

Situationen är därför sådan att M och KD ökenvandrar utan att kunna erbjuda något vettigt regeringsalternativ. Detta såvida Åkesson inte lyckas göra sitt parti tillräckligt salongsfähigt för att kunna samarbetas med. Och en hel del talar för att han kommer lyckas emedan hans parti sopar ut allt fler aparta element. Så länge logiken bakom Januariavtalet fortsatt råder kommer M aldrig återta regeringsmakten. Och det borde rimligen ingen moderat acceptera i längden.

Så om Moderaterna någonsin åter vill aspirera på makten utgör SD för tillfället deras enda alternativ. En ytterligare olycklig följd av Januariavtalet.

Privata lösningar på recept

Ordinerar kur med

allvarliga biverkningar

I år väntas 117 av Sveriges kommuner redovisa underskott. Detta samtidigt som de demografiska utmaningarna tornar upp sig när vi blir allt äldre och skröpligare. SKL ser därför framför sig endera kraftigt höjda skatter eller mer eller mindre drakoniska neddragningar som lösningar på frågan.

Inget av SKL:s recept bör skrivas ut. Att återkommande höja skatten utgör endast plåster på såret och är inget långsiktigt bot. Istället hotar utflyttning, försämrat företagsklimat och ytterligare urholkning av skattebasen. Neddragningar saknar legitimitet hos invånaren och skulle på sikt äventyra hela samhällskontraktet. En betydligt verksammare kur är ökad konkurrensutsättning och fler privata inslag inom kommunernas upphandlade områden. Konkurrens och valfrihet stimulerar innovation, effektivitet och ger ett bättre företagsklimat. Häri döljer sig dessutom en stor potential då endast 8,8 procent av alla upphandlingsbara tjänster faktiskt upphandlades förra året.

SKL:s dystra profetia visar att det kommunala Sverige inte på egen kommer kunna bära de förestående välfärdsutmaningarna. Höjd skatt och neddragningar ger allvarliga biverkningar och bör undvikas. Av dessa skäl kommer alltmer privata lösningar behövas på recept.

Stå ditt kast

Står sitt kast?

Aktivisten Elin Ersson dömdes ånyo i tingsrätten för brott mot luftfartslagen. Detta sedan hon vägrat sätta sig i samband med att hennes flyg till Istanbul skulle lyfta.

Syftet med Erssons agerande var att förhindra utvisningen av en 52-åring till Afghanistan som fanns på samma plan. Detta är andra gången hon fälls i tingsrätten för samma förseelse, sedan den första domen underkänts på grund av jäv. Den juridiska tolkningen av lag och rätt är upp till domstolen att göra, objektivt och oförvitligt. Lagtolkning får aldrig vara föremål för värderingar och subjektivitet. Döms Ersson för det hon åtalas för så får hon stå sitt kast, med högburet huvud om så önskas. Civil olydnad är delikat och kan ha sin plats i samhället. Men skillnaden mellan lag och sådan olydnad är att den senare är godtycklig medan den förra är objektiv.

I denna mening är det ingen skillnad mellan säg skatteflykt, gatudemonstrationer eller stå-upp aktivism i flygplan. Subjektivt absolut men vid rättstillämpningen inte. Således, civil olydnad i all ära men var också god att stå ditt kast.

Januariöverenskommelsens vinnare koras

All anledning att fira

Mätning på mätning visar hur väl Jimmie Åkessons sverigedemokrater mår i sin fria parlamentariska högerroll. Mobbade och utfrusna av sina riksdagskamrater men alltmer omhuldade av svenska folket.

Enligt GP/Sifos senaste väljarbarometer skulle 30 procent av männen och 15,2 procent av kvinnorna rösta SD om de fick välja idag. Avståndet till det, ännu, största partiet S ligger inom felmarginalen. Partiet suger väljare från alla håll. S-väljare, missnöjda med partiets högersväng och tärande beroende av ett verklighetsfjärmat miljöparti. Moderater och allmänborgerliga som röstat för regeringsskifte, samt alla andra som upplever att det bara finns ett egentligt oppositionsparti. Många är de som upplever sig tvingade ut på SD:s kant, om inte annat i brist på alternativ.

Ingen torde blivit gladare än Jimmie Åkesson när Januariöverenskommelsens oheliga allians formerades. Och det borde inte förvåna någon att hans parti nu stiger mot nya höjder. Hur höga är i mångt avhängigt huruvida borgerligheten åter förmår att samla sig.

Finansministern tar den enkla vägen

Stureplanskonsulterna

är inte problemet

I en färsk Novusmätning angav 73 procent att de ville se mindre klyftor medelst höjda kapitalskatter. En av Januariavtalet och från höger hårt pressad finansminister tog omgående tillfället i akt att ge sig på den förmögna elit som enligt ministern roffar åt sig från det allmänna.

I den verklighet som Magdalena Andersson och hennes parti söker måla upp är det ”konsulter kring Stureplan” som främst drar nytta av de förmånliga s.k. 3:12-reglerna för fåmansbolagsdelägare. Genom att bilda bolag och ta utdelning kan delägaren förvandla tjänsteinkomster till lägre beskattat kapital. Reglerna är förmånliga men det i sig är inte problemet, eller ens att Stureplanskonsulter drar nytta av dem, utan skattesystemet i allmänhet och höga skattenivåer i synnerhet. Skälet till att 3:12- reglerna är så populära är de internationellt sett extrema marginalskatterna på tjänsteinkomster. Det är inte ett fåtal förmögna Stureplanskonsulter som Andersson ska ge sig på utan sitt eget allt hopplösare skattesystem.

Politikerna har ett ansvar som är betydligt viktigare än att vinna röster. Det är att långsiktigt göra vad som är bäst för landet och att förklara allt komplexare sammanhang för oss medborgare. Andersson väljer tyvärr den enkla vägen när hon söker göra kortsiktiga opinionspoäng istället för att förklara de problem som ett allt snårigare och mer asymmetriskt skattesystem för med sig.

Klimatångest är inte lösningen

Arg men utan lösningar

Skam och ångest trendar just nu. Skam för att vi inte förmår att tygla våra materialistiska begär och ångest för den irreversibla klimatskada som vårt syndiga leverne för med sig.

Även om både skam- och ångestkänslor må vara berättigade beaktat det klimatelände vi ställer till med så är de inte särskilt produktiva. För vare sig världen eller klimatet låter sig räddas av att vi går runt med ågren. Istället för stagnation och degradering som flera av dagens klimatkämpar förespråkar, krävs utveckling. För utveckling krävs investeringar, som kräver resurser, som i sin tur kräver ekonomisk tillväxt. Det är nämligen både riskfyllt och dyrt att gå före. Och om någon ska göra det krävs en välfylld kassa, som endast lönsam tillväxt kan borga för.

Den akopalyptiska klimatångestvåg som Greta Thunberg åsamkat fyller sin funktion då den accentuerar klimatfrågan. Några lösningar erbjuder den däremot inte. Dessa finns istället hos lönsamma företag och välkapitaliserade investerare som har råd att ta de risker som framåtsyftande klimatsmarta investeringar innebär.

Klyftor utom politisk kontroll

En bov i dramat

Vänsterpolitiker världen runt söker desperat återta taktpinnen i den politiska debatten. Historiskt har klasskamp och ekonomiska klyftor utgjort recept för socialistiska triumfer. Jakten efter taktpinnen förklarar säkerligen också den svenska socialdemokratins allt aggressivare klassretorik.

Särskilt framgångsrik har jakten dock inte varit, vare sig här hemma eller på särskilt många andra platser. Skälen är säkert flera men somliga är lite extra intressanta. De snabbt växande klyftorna av idag är ett globalt fenomen och ligger till stor del utanför politisk kontroll. Sedan finanskrisens dagar har centralbankerna tävlat om att strö pengar omkring sig, vilket fått marknaderna att svämma över av billigt investeringskapital. Redan välbeställda har sett värdet av sina fastigheter skjuta i höjden, räntekostnader minimeras och aktieportföljer att svälla. Den redan medellösa har vid sidan bara kunnat se på när tillgångsvärden gjort vissa snusförmögna men ställt dem själv alltmer vid sidan om.

Penningpolitiken ligger utom de demokratiskt valdas hägn vilka därmed saknar verktyg att komma åt den största boven i det ekonomiska klyftdramat. Och om de nu ändå inte kan göra något åt saken, varför då slösa sin röst på dem?

Ett tacksamt men uselt slagträ

Feg och opportunistisk. 

Dessutom okunnig?

Rikingarna är alltid lovliga byten för opportunistiska vänsterpolitiker. Väldigt få är så där riktigt rika varför lika få är beredda att försvara rikingens intressen.

I regeringens höstbudget utgör avskaffandet av värnskatten den största posten och innebär statiskt räknat ett skattebortfall på 6,12 miljarder kronor. Trots att regeringen nu uppenbarligen står bakom borttagandet så verkar ingen beredd att ta ansvar för det. Väldigt få verkar heller intresserade av att förklara skälen till att så nu sker. Av regeringens egna beräkningar, som beskrivs utförligt i själva propositionen, framgår att avskaffandet åtminstone är självfinansierat. Detta då motsvarande drygt 7 200 fler arbetsdagar förväntas bli arbetade när det lönar sig mer att lägga manken till och när mer blir kvar efter att skatten betalats. Detta i sin tur väntas ge ytterligare skatteintäkter som täcker upp det initiala skattebortfallet. Det är fegt, okunnigt och opportunistiskt att använda värnskatten som slagträ i debatten, men inte svårt att förstå varför så sker. För väldigt få är som sagt så där knösigt rika och väldigt få är de därför som kan opponera.

Att regeringens egen budgetproposition visar att skatten är ett nollsummespel och då finansministern själv, mot bättre vetande, tar sina händer från reformen visar att skatten endast motiveras utifrån avundsjuka och opportunism. Värnskatten är därför ett tacksamt men likväl uselt slagträ i finansministerns händer.

Kalkylen måste gå ihop

Slut på ammunition

Alltfler röster gör gällande att politiken måste ta över stimulansansvaret från allt svarslösare centralbanker runtomkring. Senast ECB-chefen Mario Draghi själv, som nu försynt ber mer besuttna finanspolitiker att göra sin del av jobbet.

Här hemma noteras att staten numer får betalt för att låna och att statsskulden kryper ner mot statsfinansiell obefintlighet. Detta samtidigt som tillgångsbubblor sväller, systemrisker och ojämlikhet tilltar, välfärden gapar på mer, liksom väg- och järnväg, rättsväsende och försvar. Välmenande politiker och debattörer menar därför att finansen bör lätta på svångremmen, låna till investeringar och skjuta till de pengar som samhället behöver i övrigt för sin löpande drift. Argumenten kan ha sin bäring, särskilt som det nu drar ihop sig till ekonomisk senhöst. Det får dock inte slarvas med kalkylen, för hur billigt det för tillfället än må vara med pengar så måste investeringar idag fortsatt betalas även under tider när det kostar mer. Och en investering blir heller inte bättre bara för att den är billig, ofta snarare tvärtom.  

Välfärden måste leverera, infrastrukturen fungera och landet försvaras, men kalkylen måste ändå gå ihop oavsett vad. Nu och i framtiden.

Varken hackat eller malet

Bjuder på buffé

Ekonomer brukar varna för samlingsregeringar i budgettider. Det är då inte bara fler kockar bakom grytorna utan också fler munnar som ska mättas. Och höstens förhandlingar ser ut att resultera i en riktig budgetsoppa.

Chefskock Magdalena Andersson har utöver sina egna trupper även miljö- och centerpartister samt liberaler att mätta. Alla ska få sin favorit varför buffébordet lär fyllas av betydligt fler än tre små rätter. Finansministern har dock dragit åt svångremmen och lämnat mindre utrymme för excesser. Följden är att småkockarna fått koka soppa på spik och att det därför varken blir hackat eller malet. Det blir hundralappar åt centerpartistiska landsbygdsbor, nattåg till kontinenten för äventyrliga miljöpartister och familjeveckor för socialdemokratiska småbarnsfamiljer.

Magdalena Andersson har ett digert jobb att hålla ordning bland Januariöverenskommelsens grytor. En gourmand hade dock föredragit en välkomponerad trerätters före den slabbiga buffé som tycks bli Anderssons meny.

Ett brustet och ihåligt löfte

Lovade runt och höll tunt

Socialdemokraterna lade ribban högt i valrörelsen 2014. År 2020 skulle Sverige ha EU:s lägsta arbetslöshet.

Nu, i augusti 2019, är nog loppet helt kört, löftet lär spricka. Arbetslösheten i hela EU uppmättes i juli till 6,3 procent. Svenskt dito uppgick samtidigt till 6,8 procent vilket placerar oss på en medioker 22:a plats i arbetslöshetsracet. Att vi sackar efter förvånar å andra sidan inte. Sveriges exceptionellt generösa flyktingmottagande, kombinerad med höga kostnader för att anställa, en rigid arbetsrätt, misslyckad integration, brist på yrkesutbildningar och en överlag avancerad ekonomi utgör en giftig cocktail för den som drömmer om ett högt arbetskraftsdeltagande.

Sett i backspegeln blir S löfte än mer ihåligt då man gjort föga för att uppfylla det. Om Socialdemokraterna, kanske någon gång i framtiden, trots allt vill uppfylla 2014-års vallöfte så skulle omvälvande reformer krävas, av arbetsrätten, skatterna, bidragen och utbildningsväsendet. Och något sådant lär de aldrig få mandat för, vare sig av LO, sina väljare eller av Rörelsen själv.

En joker i regeringsleken

Jokrar i regeringsleken

Socialdemokraterna spelade ett högt spel när de förhandlade fram Januariöverenskommelsens 73- punktsprogram tillsammans med gröna och liberaler. Ideologi och övertygelse sattes åt sidan för ytterligare år vid taburetterna.

Kompromissen blev en sällan skådad programförklaring av liberala förslag, som väl knappt ens den mest frihetstörstande LUF:aren kunnat drömma om. Den som penetrerat programmet kan bara förmoda att Löfven gick in i överenskommelsen i förhoppning om att övriga avtalsparter inte skulle våga utmana utan fromt foga sig efter dominerande socialdemokratiska diktat. Liberalernas ledarrockader med ny parti- och gruppledare samt ekonomipolitisk talesperson lär dock grusa en del av dessa förhoppningar. Trion Sabuni, Pehrson och Persson var alla emot överenskommelsen och lär inte foga sig så lätt. De tre har heller inga personliga förpliktelser gentemot överenskommelsen och kommer kunna svinga tämligen fritt och sorglöst.

Liberalerna med dess nya ledning utgör en joker i regeringsleken. Löfven kommer behöva fiska fram både ett och annat ess ur rockärmen om överenskommelsen ska överleva mandatperioden ut.

Vi gillar olika

Gilla olika, men lev med

konsekvenserna

På valdagen den 19 september 2010 lanserade Aftonbladet kampanjen ”Vi gillar olika”. Den värjde sig mot främlingsfientlighet och riktade udden mot Sverigedemokraterna som då var på väg in i riksdagen. Nu är de inne med råge men det finns andra goda skäl att återanvända Aftonbladets gamla slogan.

När SVT nyss rapporterade om att gapet mellan fattiga och rika ökat i 275 av Sveriges 290 kommuner blev det liv i den politiska luckan. Utvecklingen beklagades och fördömdes från vänster till höger och utvecklingen tarvade enligt de tilltalade omedelbara åtgärder. Innan vi går till handling måste vi dock gå till botten med frågan om ojämlikhet. Många ställde sig bakom Aftonbladets kampanj då, att olika faktiskt är bra. Olika, alltså mänsklig mångfald, innebär dock också olika utfall. För vi är olika, exempelvis ifråga om ambition, riskvilja och arbetsbenägenhet. Accepterar, ja till och med gillar vi det, måste vi också acceptera olika utfall. Och ekonomiska gap. Ekonomiska gap är inte i sig problemet utan snarare när inte alla erbjuds samma möjligheter att få full utväxling för sina ambitioner, sin risk- och arbetsvilja.

De som verkligen gillar olika bör därför inte främst förbanna sig över ekonomiska gap utan över de orättvisor som innebär att inte var en får möjlighet att utveckla sin full potential.

Inget ont som inte för nåt gott med sig

Den frihandelsvänliga världens 

räddare?

Samtidigt som bärande delar av den fria världen sluter sig och viktiga handelsflöden stryps så sluter EU ett av sina största frihandelsavtal någonsin. Det alldeles färska avtalet med det sydamerikanska frihandelsområdet Mercosur omfattar nära 800 miljoner invånare och innebär sänkta tullar på en rad varor, tuffa miljökrav och balanserade regler för djurhållning.

Det är å andra sidan mot bakgrund av denna dystra handelspolitiska situation som EU nu bedriver en allt aggressivare frihandelslinje. På kort tid har ett antal stora handelsavtal slutits med bland andra Kanada, Japan och Mexiko. Ett av de främsta skälen till den ökade aktiviteten från EU är enligt handelskommissionär Cecilia Malmström den protektionistiska linje som handelsdrakarna USA och Kina slagit in på. Som en följd av att internationella organ som WTO och tidigare överenskommelser inte längre respekteras och hot snarare än samtal blivit norm, så vänder sig allt fler till Europa för att via ett gemensamt forum stå upp för ömsesidig hållbar handel, grundad på internationellt giltiga regler.

Inget ont som inte för nåt gott med sig brukar det heta. I takt med att Trump och Xi Jinping smäller igen dörrarna för forna och potentiellt nya vänner så bryter frihandelsvännerna ny mark. Detta till gagn för oss handelsvänner men till uppenbart förfång för amerikaner och kineser.

Ärligt talat Magdalena Andersson

Magdalena - i ärlighetens namn?

Socialdemokraterna har stålsatt sig att i varje givet tillfälle kontrastera sänkt skatt mot kvalitén i välfärden. Partiets företrädare griper därför varje tillfälle att ställa sina skattehöjarambitioner mot borgerliga skattesänkningar.

Under Almedalsveckan kungjorde Magdalena Andersson att hon aldrig mött en undersköterska som efterfrågat sänkt skatt utan snarare högre lön och bättre arbetsvillkor. Det hela ter sig underligt. Även om finansministern faktiskt aldrig träffat en undersköterska som önskat lägre skatt så är trots allt just lägre skatt den bästa garantin för mer pengar kvar i plånboken när skatten är dragen. Och detta torde vara det intressanta, även för undersköterskan. Alliansens jobbskatteavdrag gav mer kvar i plånboken än några fackliga löneförhandlingar någonsin lyckats uppbåda. I genomsnitt gav de olika avdragen drygt 26 000 kr mer i plånboken för undersköterskan på ett år. Sorgligt nog verkar inte detta gått fram men är likväl en realitet som åtminstone en finansminister borde vara ärlig med.

Politiker ansvarar inte för lönesättningen men det gör de däremot för skattetrycket. Så smit inte från det ansvaret Magdalena Andersson.

Språkkrav nu som då

Lika bra idag som för 17 år sedan

I valet 2002 rusade väljarstödet för Folkpartiet och partiledare Lars Leijonborg dubbades till lejonkung. Det var då det och Folkpartiet hade just lanserat sitt förslag om språkkrav för medborgarskap. I årets almedalstal föreslog Ulf Kristersson att språkkunskaper ska vara ett krav för permanent uppehållstillstånd och medborgarskap.

Att ställa krav är att bry sig lyder ett gammalt liberalt ordspråk. På samma sätt är det en samhällelig plikt att tydligt tala om vad som krävs för att lyckas i det svenska samhället, samt att sedan också ge förutsättningar för att uppnå kraven. Utan grundläggande, helst goda, kunskaper i det svenska språket saknas i princip all möjlighet att integrera sig. Att överbrygga språkbarriären är därför kritiskt både för den nyanlände själv men också för samhället i stort som annars dras isär när språkokunniga öar isoleras från övriga samhället.

Kristerssons förslag om språkkrav är lika bra och nödvändigt idag som på Leijonborgs tid för 17 år sedan. Skillnaden är att det idag är betydligt mer bråttom och än mer kritiskt än då.

Sabuni har haft rätt hela tiden

Rätt ute

Efter en stundtals hätsk och ganska infekterad partiledarstrid valdes slutligen Nyamko Sabuni till att leda Liberalerna. Sabuni uppfattas av många som kravliberal och höger, inte minst i migrations- och integrationsfrågor. Det är också hennes ståndpunkter i dessa frågor som rört upp de hetaste känslorna utom men framförallt inom partiet.

Sabuni såg tidigt de inneboende konflikter som ett kravlöst och generöst flyktingmottagande för med sig. Hon såg att utsattheten bredde ut sig bland nyanlända och att områden växte fram där utanförskapet traderades till nya generationer av uppgivna män och kvinnor. Hon hade rätt då och har det idag. En förutsättning för lyckad integration och ett samhälle som håller samman är att dess invånare unisont samlas kring något gemensamt, ett sammanhållande kitt. I Sverige utgörs detta kitt av universella värden såsom jämlikhet, jämställdhet och respekten för varandra. För de flesta är dessa värden självklara men behöver så inte vara för nyanlända från länder med väsensskild historia och väsensskilda referenspunkter.

Sabunis klarsynthet och pragmatism bör komma att genomsyra svensk migrations- och integrationspolitik från och med nu. Det skulle både nya och gamla svenskar tjäna på.

Regeringen balanserar på slak lina

Dansar på slak lina

Löfvens regeringsmakt bygger på porös grund. Den saknar det mesta, såsom gemensam värdegrund, gemensam utgångspunkt, gemensamt mål och en röd tråd. Tråden är snarare kladdigt rödgrönblå, vilken färg det nu blir.

Det är dessutom alltfler som drar i Löfvens kladdiga tråd. LO:s Karl-Petter Thorwaldsson verkar allt buttrare, inte bara över Socialdemokraternas uppenbara högergir utan också Miljöpartiets allt påtagligare inflytande över den förda klimatpolitiken. Thorwaldsson vill ha kärnkraft, ett utbyggt Arlanda, bensinskattehöjarstopp och ett nytt Preemraffinaderi i Lysekil. Knappast i linje med den rödgröna regeringspartnerns önskemål. Än argare tycks ungdomsförbundarna i SSU vara, som anser högervridningen så oacceptabel att de vill lämna Januariöverenskommelsen. Överenskommelsen tär likaså på borgerliga sympatisörer inom C och L, som inte känner minsta samhörighet med dagens sossar eller gröna.

Alltfler, och från alla håll, drar nu i Löfvens regeringstråd. Statsministern ser inte ut som någon lindansör, frågan kvarstår om han är det. För det kommer krävas ett ypperligt balanssinne om Cirkus Löfven ska löpa mandatlinan ut.

Migration med hjärta och hjärna

Sitter på nyttig information

Personer med utrikes bakgrund står för 58 procent av samtliga brottsmisstankar. Det kan utläsas av det material som Brottsförebyggande rådet samlat in. Utläsas kan också att sannolikheten för att misstänkas för sexualbrott är tre gånger större bland utrikes födda. Det är viktigt att inte värja sig mot dessa uppgifter och lika viktigt att inte dra felaktiga slutsatser. 

Uppgifterna är mumma för dem som inte vill ha någon migration alls och ger vatten på den kvarn som fyller rasismens skitiga mjölpåse. Uppgifterna ger dock nyttig information även till våra beslutsfattare. För kriminalitet och sexuell brottslighet är inget av naturen givet, även om exempelvis kvinnosyn självklart påverkar vissa mäns beteende mot kvinnor. Det är sedan länge känt att ekonomiskt resurssvaga utan sociala kontaktnät, bristande språkkunskaper och med tveksamma förebilder hyser större risk att hamna i kriminalitet. Vi vet också att denna grupp är överrepresenterad i utanförskapsområden och att den främst utgörs av första- och andragenerationens invandrare, särskilt unga uppgivna män. Dessa faktum bör utgöra underlag för den politiska migrations- och integrationspolitiken. Vi har misslyckats med integrationen i alltför stor grad vilket i sin tur till del beror på att vi tagit emot fler än vi klarat av att svälja.

Hjärtat säger att vi ska hjälpa dem vi kan medan hjärnan bör tala om på vilket sätt vi bäst gör det. En ansvarsfull politik bör balansera mellan generositet och realism. Den bör också slå fast att vi vare sig hjälper de invandrade eller samhället i stort när vi lämnar grupper i utanförskap, ty det göder naturligen kriminalitet.

Är Trump X-faktorn?

Pengar ut vägen mot

nästa finanskris?

Globala ekonomiska kriser går aldrig att förutse, och då än mindre vilken den utlösande faktorn kommer vara. Historien har dock lärt oss att obalanser oftast smyger sig på men att följdverkningarna sedan sprider sig rasande fort ut i systemen.

Donald Trumps agerande är lika förutsägbart som semestervädret, blir det regn och rusk eller sol och värme? Ena dagen undertecknar han ”århundradets handelsavtal” för att nästa dag ändå införa tullar och bryta mot det avtalade. Senast att drabbas var Mexiko som trots ett färskt avtal ändå ser ut att åka på tuffa tulltariffer. Vem som sedan står på tur vet ingen och det är just denna oförutsägbarhet, tillsammans med en oresonligt nationalistisk ton, som nu de facto börjar påverka den globala ekonomin. För på samma sätt som Trump hetsar sina massor och inför handelshinder hetsar kineser, ryssar och ytterligare andra de sina samt inför motåtgärder. Allt till förfång för den globala handeln och i sista led konsumenten och företagaren.

Aldrig förr har en person ensam utgjort den X-faktor som utlöst en globala ekonomisk kris. En del tyder nu på att president Trump kan bli den första.

Svältande kommuner och en fet stat

Måste släppa till

69 av Sveriges 290 kommuner gick med underskott 2018, trots en brinnande högkonjunktur och rekordhög sysselsättning. 2022 kommer kommuner och landsting behöva 38 miljarder mer än idag om inget förändras. Samtidigt går AB Sverige som tåget och statens betalningar resulterade 2018 i ett överskott om 80 miljarder kronor. 2017 taktade överskottet in på 61,8 miljarder samtidigt som statsskulden nu är nere på omotiverat låga 30 procent av BNP.

Sverige är ett delat land, särskilt sett till stad och landsbygd. Idag försörjer i princip några stockholmskommuner övriga landet genom det kommunala utjämningssystemet. Stora delar av Sverige lever sålunda hand ur mun vilket allt oftare resulterar i endera drastiska neddragningar eller höjda kommunalskatter. Bådadera lika förödande för kommunens invånare och företagare. SKL:s prognoser visar tyvärr inte heller på någon ljusning utan snarare tvärtom då vi åldras och kommer behöva alltmer vård och omsorg. Likaså har kommunerna att hantera en tilltagande lärar- och omsorgspersonalbrist som, om den ska kunna hanteras, kommer kräver rejäla resursförstärkningar. Situationen är ohållbar. Staten bestämmer lagar och regler som kommunerna har att följa. Påtagligt många kommuner kan dock vare sig påverka sin ekonomi eller rekryteringssituation nämnvärt.

Såsom svensk ekonomi nu utvecklas måste staten ta ett betydligt större ansvar, för välfärd och för kommuninvånarna. Så antingen tar sig feta staten an fler av kommunernas uppdrag eller så delar den med sig mer av sitt dignande överskott till landets svältande kommuner.

Ett tu tre

Ett tu tre blev det

Det har inte varit lätt att vara liberal den senaste tiden. Ett minst sagt begränsat väljarstöd, både nationellt och i EU-val. Ovanpå det väntar snart ett sannolikt uppslitande partiledarval.

Ett tu tre kandidater har nu aviserat sitt intresse att axla avgående Jan Björklunds ansvar. Efter Nyamko Sabuni har även folkpartirävarna Erik Ullenhag och Johan Persson trätt fram. Alla tre med gedigna CV:n och erkända förmågor. Även sakpolitiskt är det jämt skägg där vissa måhända betonar mer det socialliberala men där samtliga står trygga i de liberala grundvärderingarna om individens fria rätt, lika möjligheter och värde. Samtliga tre synes också eniga om att partiets hemvist är i det borgerliga blocket och i en allians. Oenighet verkar däremot råda om relationen och förhållandet till Sverigedemokraterna, såsom oantastbara eller som ett parti riksdagen nu har att hantera.

Den senare frågan råkar också vara den avgörande för åt vilket håll Liberalerna väljer att gå, åter åt det borgerliga hållet eller mer åt det vänstra. Och detta är ingen liten fråga då den inte bara påverkar partiets nära framtid utan också till ganska stor del den svenska parlamentariska framtiden. Det är således svåra avvägningar som väntar delegaterna vid partiets landsmöte den 28 juni.

Rörigt värre med Januariöverenskommelsen

Har rört till det

En hel del partiföreträdare och valarbetare har nog känt en viss lättnad i att få prata lite avlägsen EU-politik ett tag. Särskilt liberaler, centerpartister och sossar kan man förmoda då dessa spelar med de största insatserna och därmed har mest att förklara.

Januariöverenskommelsen har rört till spelplanen. Lite som när schackbrädet skakas om och pjäserna sedan ska placeras ut på brädet igen, utan att någon kommer ihåg var de tidigare stått. Till höger eller till vänster? Upp eller ned? Socialdemokraterna lockade över ett par högerspelare till sin vänsterkant och spräckte därmed den borgerliga samverkan. Skälet var Sverigedemokraternas nya allt tyngre roll som potentiell vågmästare. Ett parti utan tydlig vänster- eller högerprägel men desto tydligare TAN-ton. Med traditionella, auktoritära och nationalistiska drag lägger man sig någonstans i närheten av gammelmoderater och en och annan mossigare kristdemokrat. Rörigt värre när höger-/vänsterskalan plötsligt bytts mot den klart diffusare GAL-TAN-skalan.

Väljare både till höger och vänster står villrådiga. Januariöverenskommelsen kommer säkert fösa L och C närmare S och samtidigt distansera Kd och M, som eventuellt konvergerar mer med Sd. Det ger helt nya förutsättningar, vilka kommer tvinga många väljare till nya svårprognostiserade ställningstaganden.

Ett värderingsval

En värderingssak

Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke diskriminering, tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.

Så lyder artikel 2 i EU-fördraget som alla EU:s medlemsländer skrivit under och förbundit sig till.  Värdena återspeglar Europas kulturella, religiösa och humanistiska arv som i sin tur bygger på det universella värdet om människans okränkbara rättigheter. Allt fler, i Sverige men än mer nere på kontinenten, ifrågasätter nu vissa av dessa principer och på vissa håll bryts helt ogenerat mot flera av dem. EU-samarbetet är komplex materia och det kan, och bör, diskuteras hur långt och djupt det bör vara. Men, innan var och en går till valurnan bör denne i vart fall ha bottnat i vilka värderingar man vill ska prägla vårt Europa.

Faktum är att många av de universella värden som vi annars tar för givna inte är så givna, vilket vi ser i alltfler länder runtomkring oss nu. EU-valet är ett värderingsval. Tänk på det.

Vad fan får vi för pengarna?

Får en hel del för pengarna

Vad fan får jag för pengarna utbrast en uppbragd Leif Östling när han än en gång fick se sin saftiga slutskattenota. Även om Östling säkert fått en hel del för sina pengar så är frågan ändå relevant. Så också i samband med kommande EU-val.

EU:s nya budgetförslag för åren 2021 – 2027 förhandlas just nu där en uppjustering till motsvarande 1,1 procent av unionens bruttonationalinkomst är föreslagen som ram. Justeringen beror till tre fjärdedelar på en justering för inflation och för att medlemsländerna blivit rikare sen förra budgeten. Resterande fjärdedel ska täcka brexitkostnaderna och avvecklingen av de rabatter vissa länder åtnjutit. För Sveriges del skulle detta innebära ett påslag om drygt 15 miljarder och en sammantagen avgift om drygt 50 miljarder, eller netto styft 30 miljarder efter återbetalningar. Vad fan får vi för pengarna då? EU ger tullfritt tillträde till världens största inre marknad, erbjuder en palett förmånliga handelsavtal, EU-gemensamma produktstandarder, möjlighet att resa och studera fritt, etablera sitt företag och placera sitt kapital. EU har helt andra resurser att arbeta för klimatfrågan, migrationen, brotts- och terrorbekämpningen och att samordna försvars och civila insatser. EU-kommissionens egna beräkningar visar att Sverige tjänar tio gånger så mycket på bara den inre marknaden än vad vi betalar i avgift. Det är en hygglig avkastning.

Med Östlings fråga ringandes i öronen så borde svaret i detta fall vara att vi får en hel del för pengarna, även om EU-apparaten samtidigt också synes vara ett riktigt glupskt slukhål.

Greker tillbaka i solen

Tillbaka i solen

Grekerna har fått genomlida fler än sju svåra år sedan finanskrisen, närmare bestämt tio hittills. Dessa föregicks av en lika lång period av överkonsumtion och ekonomisk lättja i EMU:s varma famn. Landet har tvingats till svåra umbäranden och sattes i princip under tvångsförvaltning av trojkan från eurogruppen och IMF. 

Välutbildade och desperata greker flydde landet samtidigt som arbetslöshet och statsskuld sköt i höjden. Det var många års lättsinnig politik som behövde kompenseras. Mycket lite tydde på att det skulle lyckas när populistvänstern och Alexander Tsipras röstades fram till makten. Tsipras har dock gjort ett remarkabelt scenbyte, lierat sig med eurokollegorna, accepterat marknadspremisserna och genomfört många tuffa reformer. Reformer som nu ger resultat. Under 2018 växte den grekiska ekonomin med fina 1,9 procent, arbetslösheten sjönk ytterligare till 19,3 procent och tros nå ned till 16,9 procent 2020. Den grekiska tioårsräntan är nere på rekordlåga 3,3 procent vilket innebär att landet åter anses kreditvärdigt.

Grekerna tog alltså tag i sina problem och nyckeln var inte skrikig antikapitalistpopulism utan smarta men tuffa ekonomiska reformer. Det är många idag som borde ta intryck av Tsipras helomvändning, vars Grekland nu åter är tillbaka i solen.

Tomt, ohederligt och farligt förstamajprat

Borde gått till jobbet istället 

Socialdemokraterna förnekade sig inte på arbetardagen. S-företrädarnas förstamajtal var ohederligt insinuanta och sparkade i bästa fall in ett par redan öppna dörrar.

Från talarstolen varnade Stefan Löfven oss väljare för de mörka krafter som håller på att locka över moderater och kristdemokrater till det högerextrema lägret. Något belägg lade han inte fram men syftet är nog åtminstone tvåfalt. För det första vill han givetvis framhålla sig själv som det givna värnet mot mörkrets makter och för det andra vill han vidga avståndet mellan de forna allianspartierna. Ju mer brunt han lyckas smeta på M och KD desto svårare ska det bli för L och C att åter ta upp allianstråden. Insinuationen är ohederlig eftersom den inte stämmer och farlig eftersom den ytterligare spär på misstron och polariseringen i samhället. En annan del av talet vigdes åt skattesmitarna, eller underförstått giriga borgare och högerväljare. Löfven slog fast ett par självklarheter som vikten av skattemoral och att mota det globala skattefusket. De åtgärder som föreslogs finns dock redan på plats eller väntar på att ta plats. Det globala samarbetet mot aggressiv skatteplanering har aldrig varit så intensivt som nu och omfattar bland annat de åtgärder Löfven och Magdalena Andersson nu talar sig varma för.

Tomt, ohederligt och farligt S-prat således. Fler borde gå till jobbet på arbetardagen istället för att lyssna på sådant dravel.

Riksbanken är skäl nog för euron

Kronor på djupt vatten

Sedan Finansinspektionen tilldelades ansvaret för den s.k. makrotillsynen har Riksbankens uppgift varit koncentrerad till att hålla koll på inflationen. 2 procent är bankens egna mål och den siffra man slaviskt jagar för att nå.

Hur mycket minusränta banken än sätter och hur många statsobligationer som än återköps så synes dock inget bita. En i bankens ögon alltför låg inflationsnivå grinar konstant riksbanksdirektionen i ansiktet. Vad som däremot blir följden av bankens kadaverdisciplinerade inflationsjakt är att svenska kronan urholkas alltmer. Kronvärdet nådde enligt en färsk Nordeaanalys nyligen sin lägsta nivå någonsin. En euro kostar idag 10,65 kr och en dollar 9,50 kr. Relativt sett blir svensken allt fattigare, trots att Sverige rent objektivt presterar riktigt väl just nu. Följden är inte bara att import blir dyrare och att utlandssemestern får anstå utan också att svenskt näringsliv blir dammsuget på billiga bolag och att produktivitetsfrämjande investeringar och kostnadsanpassningar uteblir. Och detta, om något, hotar svensk konkurrenskraft på sikt.

Riksbankens offensiv mot svenska kronan borde vara skäl nog för en övergång till euron - en världsvaluta med stabilt och förutsebart värde och som utgör handelsvaluta i en av världens största ekonomier.

V vill både äta och ha EU-kakan kvar

Vill både äta kakan 

och ha den kvar

Vänsterpartiet har alltsedan Sveriges EU-inträde verkat motvalls. EU är inte skapat för människor, klimatet eller planeten har det hetat. Därför har man i alla valen hittills drivit på för att vi ska lämna unionen.

Inför vårens val är det däremot annat ljud i skällan. Malin Björk, partiets andranamn på EU-listan, låter nu deklarera att klimatomställningen måste drivas av tunga internationella aktörer och att EU då är mest lämpat för det. Björk var också en av de ansvariga politikerna bakom parlamentets arbete med att skapa en harmoniserad flyktingpolitik, som sedan i och för sig aldrig blev verklighet. Något sådant, tillstår nu Björk, hade inte varit möjligt utanför EU-samarbetets ramar. Således, vad Björk och hennes parti nu konstaterar är att vår tids stora frågor, såsom klimatet och migrationen, kräver ökat samarbete och att EU då är nödvändigt. Motsträvigt kommer V därför inte aktivt att driva på för en svexit, denna gång.

Det är naturligtvis glädjande att V nu fattat galoppen ifråga om EU-samarbetets nödvändighet. Samtidigt är det lika märkligt att partiet trots detta ändå vill att vi ska lämna unionen. Detta om något är att både vilja äta kakan men ändå ha den kvar.

Medborgare och skattebetalare förtjänar bättre

Ingen slöser

Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket, det konstaterade en gång den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller. Det var framsynt då och blir alltmer relevant ju mer staten håvar in i skattepengar.

Många ekonomer och controllers i kommuner och landsting vänder idag på varje krona för att få sin budget att gå ihop. På sista raden kan det handla om ett par ynka miljoner som saknas men som i det lilla avgör om familjecentralen ska bli kvar eller om kulturskolan ska kunna hålla sina öppettider. Småpengar i det stora men som likväl kan drabba medborgaren lika hårt för det. En kartläggning av analys- och researchbolaget Dagens Samhälle Insikt visar samtidigt att fumlig offentlig upphandling kan innebära att så mycket som 135 miljarder förslösas, varje år. Lägg dessa miljarder till statsbudgeten och reformutrymmet hade kunnat expanderas med motsvarande belopp i jämförelse med dagens relativt futtiga 4,5 miljarder.

Gustav Möller var må hända ingen ekonom men hans uppfattning och inställning ifråga om hantering av offentliga pengar borde genomsyra hela den offentliga apparaten, som också måste präglas av ett strikt affärstänk. Medborgaren och skattebetalaren förtjänar nämligen bättre, för all den skatt den betalar.

Ödesvalet i maj

Ett av EU-valets många 

högerspöken

Kampanjandet inför maj månads EU-val har börjat varva upp. Precis som i höstens riksdagsval kommer flertalet partier måla även detta val i ödesmättade toner. Åter ställs vi inför ont mot gott, ett ultimativt val där väljarna antingen är med eller mot och där högerpopulisten är det gemensamma onda.

Det finns i och för sig många skäl att vara bekymrad idag, tilltagande nationalism och xenofobi är två. Men att möta en i mångt bekymrande situation med hot, svartmålningar och skambeläggande är fel väg. Det drar bara isär oss ännu mer. En färsk SOM-undersökning visar just på detta där allt färre betraktar sig som mittenorienterade, men alltfler endera höger eller vänster. Så istället för att måla fan på väggen, hotas och skrämmas med andra partier bör politiken söka svara på folks faktiska oro och framtidsfrågor. Novussiffror visar då att klimat och miljö är allra viktigast, följt av brottsbekämpning respektive invandring och migration. 

Ödesval må vara men för väljarna handlar det då om andra, för dem, viktigare frågor än hotande högerpopulism och nationalism. Fokusera på dem och ödesvalet lär bli mindre ödesmättat.

Mer än bara börsvärden på spel

Sätter mer än ett varumärke på spel

På några ynka bankdagar raderades drygt 70 miljarder ut i börsvärde för Swedbanks aktieägare. Faktum är att knappt någon kom undan eftersom även pensionsjättarna trillade dit. Från 19 februari till 29 mars förlorade Folksam, Alecta och AMF styvt 18 miljarder av spararnas pengar.

Det är naturligtvis sura pengar som Swedbanks ledning och styrelse slarvat bort, men frågan om Swedbanks och övriga bankers vandel och renommé handlar om så mycket mer än reda pengar. Sverige har ett högt förtroende hos internationella investerare, alldeles särskilt då vi anses tillförlitliga och oförvitliga. I Transparency Internationals senaste ranking delade Sverige tredje plats som världens minst korrupta land. En sådan fin placering inger förtroende hos investerare och drar kapital till landet. Våra storbanker utgör navet i ekonomin, då merparten av kapitalet slussas genom deras nät. Solkar de ned sig genom skumraskaffärer med rysk maffia, blodbesudlade emirer och skattefifflare så solkar de även ner varumärket Sverige.

Det är således långt fler än aktieägare, pensionssparare och kunder som har rätt att vara upprörda, utan likafullt även vi andra som bryr oss om Sveriges goda rykte.

Ofrånkomligt KD-besked

Skaka hand och prata med varann,

som folk gör mest

Situationen är ohållbar. Det går i stort inte att fatta ett politiskt beslut utan att det först måste kalibreras mot SD:s uppfattning i frågan, för då gäller det att göra tvärtom. Det blir en slags slalomåkning där otäcka sverigedemokrater utgör portarna. Detta i ett skede då Sverige mer än på länge behöver en välpreparerad störtloppspist för riksdagsbeslut.

KD:s klargörande i frågan om förhållningssättet till SD är både logiskt och rimligt. Värdekonservativa KD är det parti som står närmast SD, särskilt sedan det senare alltmer profilerat sig åt det konservativa hållet. KD står också fritt från ultimativa utfästelser och avståndstaganden vilket omöjliggör en alliansregering och som vållar huvudbry för Kristerssons moderater. Även om Busch-Thor inte tar samma stora risk som en gång Kinberg Batra gjorde eller som Kristersson skulle göra idag så är beskedet att samtala även med SD ofrånkomligt. Det går i längden inte att slalomåka förbi alla SD-portar. För det saknas folklig legitimitet samtidigt som det omöjliggör en konstruktiv egen politikutveckling. Och självklart straffar det sig, när SD växer och det egna partiet gör sig irrelevant.

Så kära riksdagspolitiker; snöra av er slalompjäxorna och trä på er störtloppsoverallerna för det finns åtskilliga reformer som brådskar.