Rimligt att bötfälla soporna

Det till synes banala förslaget att bötfälla nedskräpning är tyvärr lika bra som det är nödvändigt. Problemet med det allmänna och våra gemensamma utrymmen är att de just är allmänna och gemensamma. För dessa områden har alla eller ingen ansvar. Den vidsynte inser och tar sitt ansvar, resten gör det inte.

Skitar du ned i din egen trädgård så kan du räkna med att skiten ligger kvar dagen därpå. Så är det sällan om brottsplatsen är en kommunalförvaltad park eller badanläggning, där har nämligen den barmhärtige skattesamariten plockat upp din skit till dagen efter.

När experter och tyckare i bland annat P 1:s God Morgon Världen raljerar över förslaget och menar att miljöministern borde ägna sig åt viktigare saker som att lösa klimatkrisen blundar de för ett reellt problem. Inte bara det att Sverige blir allt skräpigare utan framförallt att svensken, i takt med expansionen av det skattefinansierade offentliga rummet, blivit en oansvarig sopa.

Mörka moln över Sydafrika

Emedan omvärlden skriker efter råvaror och priserna rusar har man i Sydafrika lyckats med bedriften att minska råvaruutvinningen och exporten. Boven i dramat är landets gruvindustri, en av de viktigare inkomstkällorna och den kanske största arbetsgivaren. Under gruvindustrins guldår mellan 2000 och 2008 ökade värdet av utvinningen hos de värsta konkurrenterna Kina, Brasilien och Indonesien med mellan 8 och 18 procent. Under samma period lyckades Sydafrika minska sin med 1 procent.

Förklaringen till den fatala utvecklingen står att finna i hotande nationaliseringar. Cynthia Carrol, VD för ett av de större gruvbolagen verksamt i landet, uttalar det självklara att gruvbolagen i landet underlåter att investera eftersom de inte kan vara övertygade om att de värden de skapar är säkra. Hoten har fått näringen att avstå nödvändiga investeringar vilket fått den för hundratusentals sydafrikaner livsviktiga näringen att halka efter betänkligt.

Många ser nu likheter mellan utvecklingen i Sydafrika och den som grannlandet Zimbabwe med den patriotiske despoten Robert Mugabe redan genomgått. Här har bland det mesta annat också gruvnäringen nationaliserats. Och ingen har väl missat hur det gått där. Idag är det Mugabes egna förtrogna som kleptomaniskt rattar det utfattiga landets näringsliv mot avgrunden.

Den socialistiska våg av nationaliseringar som hotar skölja över Afrikas ännu rikaste land skulle spola bort hundratusentals fattiga sydafrikaners drömmar och möjligheter om och till ett bättre liv. För historien har visat med emfas att kollektivt ägande är detsamma som ekonomisk undergång, oavsett hur väl menat det må vara.

Grisigt värre

Många fasades över den tyska dioxinskandalen som nyligen uppdagades. Tyska svin var överdoserade med giftiga medel. Dioxinköttet prålades dock ändå ut på marknaden av tyska slaktare. Säkerligen pustade många svenska fläskälskare ut då det trots allt handlade om just tyska grisar.

När de flesta av våra omgivande länder lät stänga sina gränser för import av det tyska dioxinköttet kvarstod de svenska gränserna öppna. Följden är den att vi nu överröses av giftigt fläsk. Då det importerade köttet prismässigt understiger det svenskproducerade har det dessutom blivit en succé.

Svensk djurhållning är bland den tuffaste i sitt slag. Större utrymme och noggrannare skötsel kostar. Glada nassar kostar mer än deppiga. Nu visar det sig också att de deppigare dessutom kan vara giftiga.

Svenska grisbönder knäar under tuffa lagar och regler, lagar och regler som garanterar friska och sannolikt gladare nassar. Med denna kunskap faller valet på dig, grisigt importerat till vrakpris eller nära nog rosenrosa och närproducerat till normalpenning.

Så funkar frihandel

Miljarder av lågavlönade kineser och indier utnyttjas för närvarande av cyniskt vinsthungrande storföretag med vinstmaxim som enda syfte. En utstuderad utsugning av hjälplösa och utblottade människor som förser oss konsumentglada västerlänningar med billiga varor och levererar ohyggliga vinstmarginaler åt kapitalet. Låglönearbetet innebär härtill att tusentals arbetstillfällen flyr våra länder. Denna dystra bild skissas dagligen upp av diverse människorättsgrupper och globaliseringsmotståndare, allt med de utsugnas bästa för ögonen. Ganska rimligt och mänskligt kan tyckas vid en ytlig betraktelse. Dock helt åt helsike sett till verkligheten.

Idag råder arbetskraftsbrist hos tiotusentals kinesiska arbetsgivare. Detta med följden att arbetarens lönekrav ökar, krav kan ställas på bättre arbetsvillkor och att den internationella konkurrenskraften avtar. ”Arbetaren regerar ” proklamerar Pauline Ngau, ansvarig för det kinesiska företaget Mainland Headwear med 3 000 anställda. Själv höjde hon under föregående år de anställdas löner med 34 procent och planerar en ytterligare höjning med 8 procent i år.

Samtidigt som lönerna stiger har det också blivit allt svårare att rekrytera från landsbygden eftersom den yngre generationen från alla enbarnsfamiljer ställer allt högre krav. Till följd av ökad efterfrågan på livsmedel ökade dessutom inkomsterna mer på landsbygden än i städerna under 2010 vilket ytterligare minskar attraktionen av att slita hund i fabrikslokalen.

Sådan är utvecklingen i det utsugna Kina idag. Löner fördubblas, arbetsvillkoren blir allt bättre och de anställda ställer krav. Med detta följer försämrad internationell konkurrenskraft och ökad efterfrågan på import från oss i väst, en utveckling till allas vår fördel.

Kina är givetvis inte ensamt om denna gynnsamma utveckling. Globalisering och frihandel erbjuder nämligen alla deltagare att denna väg beträda. En mångfilig motorväg mot välstånd och i slutändan inte sällan demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.

Prestigeprojekt med dålig återbäring

När din lokale politiker bestämt sig för att ”satsa” bör du spetsa öronen, det är ju dina pengar som satsas. En politiker som vill synas och höras gör detta enklast genom storstilade projekt som sätter spår i framtiden. Allrahelst ska projektet bära namn efter beslutsfattaren, då är han ju garanterad en plats i kommunens hall of fame.

Runt om i landet satsas nu miljarders miljarder av offentliga medel på allehanda skrytbyggen. I Stockholm och Solna byggs idrotts- och arrangemangsarenor för runda 5,5 miljarder. I Göteborg och Malmö är dessa redan på plats. I städer och orter med mindre ekonomiska muskler får det bli mindre påkostade projekt som bandyhallar, nöjesbad eller fräcka rondeller.

Sveriges kommuner och landsting (SKL) har genomfört en enkätstudie betecknad ”kommuners och elitidrottens arenor” vilken omfattar 52 kommuner och 123 elitidrottsklubbar. Av enkäten framgår bl. a. att det sannolikt inte finns någon elitarena i Sverige där kommunen inte varit involverad. I 60 procent av fallen är det kommunen som står för finansieringen och i 30 procent är kommunen medfinansiär. Slutsatsen SKL drar av detta är att ”om kommunala medel går till arenor finns per definition färre pengar att spendera på andra utgifter (som på barn- eller äldreomsorg, pengar till ungdomsidrott etc.)”.

Nästa gång de styrande i din kommun bestämmer sig för att ”satsa” är sannolikheten därför stor att det i andra änden drabbar din sportige bror eller din gamla mor.

En skola med öppna dörrar

Sverige ska konkurrera med kunskap och därför ska minst 50 procent av alla elever studera vidare efter gymnasiet. Det bestämde en gång Socialdemokraterna, ihärdigt påhejade av den övriga vänstern. Lars Ohly dundrade under valrörelsen om hur regeringen var på väg att smälla igen korridorer av dörrar för kunskapstörstande adepter. Udden var riktad mot den föreslagna gymnasiereformen med förslaget att vissa praktiska utbildningar inte tvingande skulle ge högskolebehörighet.

Onekligen låter det bättre med öppna än stängda dörrar och nog ligger tankarna i linje med socialdemokratins strävan att bereda väg för klassresan. Och sätter man bara ungarna tillräckligt länge med matte- och fysikböckerna så ska väl målet snart vara nått.

Tyvärr får i många fall de tvingande matte- och fysikböckerna rakt motsatt effekt. I en mycket tankeväckande debattartikel i SVD (22/1) skriver en rad experter på barnmedicin att en stor grupp elever (cirka 13-14 procent) per definition har svag teoretisk förmåga vilket innebär att de med stor sannolikhet inte kan uppnå de teoretiska kraven i skolan. Detta innebär däremot inte att de är obegåvade, dumma eller saknar förutsättningar. Möjligtvis i Socialdemokraternas teoretiska samhälle men inte i den praktiska verkligheten.

Verkligt utsorterande blir skolan när inte allas olika kompetenser tas tillvara och när våra helt olika förutsättningar inte beaktas. I en sådan skola smäller mängder av dörrar igen mycket tidigt för en stor grupp med svagare teoretisk förmåga. Följden är utslagning och enorma samhällskostnader. En skola med dörrarna öppna kännetecknas av respekt för allas våra olikheter. En sådan skola ger alla möjligheten oaktat om begåvningen är praktisk eller teoretisk.