Caremaskandalen – fortsättning följde

Det har nu gått drygt tre år sedan Dagens Nyheter rullade upp den famösa ”Caremaskandalen”. Carema och riskkapitalägda Koppargården kom från och med den tidpunkten att liknas vid dödens hus där girighetens allra fulaste tryne blottades, inkontinensblöjor vägdes, boende vanvårdades och de anställda kröp på knä, i profitens namn.

Den partipolitiskt oberoende veckotidningen Dagens Samhälle har nu återvänt till Koppargården för att bevittna det förmodade lyftet med de nya kommunala ägarna. Granskningen visar att kvaliteten är densamma idag, fortfarande låg, att antalet boende per sjuksköterska ökat och att arbetsbelastningen tilltagit kraftigt för de anställda. Sedan i höstas löper arbetspassen på 14 timmar vilket fått Kommunal att anmäla boendet till Arbetsmiljöverket. Verksamhetschefen Agneta Hollingworth förklarar å sin sida att de långa passen är en konsekvens av Stockholms stads principbeslut om rätt till heltid.

Det vore nu klädsamt av Dagens Nyheter, inte minst för debattkvalitetens skull men även för deras eget anseende, att tidningen nu i samma fördömande ordalag kritiserade de nya ägarna. Men det ger i och för sig inga rubriker.

Valfrihet – inte bara en mänsklig rättighet

I en nyligen presenterad rapport från Expertgruppen i offentlig ekonomi (ESO) slås band annat fast att det tidigare offentliga monopolet inom äldreomsorgen ledde till ett likriktat utbud och en försvagad ställning för de äldre. Enligt rapporten är de äldre ungefär lika nöjd med de privata utförarna som de offentliga men däremot starkt positiva till möjligheten att välja utförare.

Brukarval har förutsättningar att ge en kvalitetsdriven marknad eftersom brukarna själva väljer respektive väljer bort dem som faller eller inte faller i smaken. För att systemet ska fungera understryker dock rapportförfattarna vikten av riktiga incitament, tillsyn och kontroll. Rätt incitament och tillsyn, som premierar god omsorg, hög kvalitet och långsiktighet avlägsnar de oseriösa och erbjuder vinstmöjligheter endast till dem som förtjänar det. I ett välutformat marknadssystem har vinsten en kvalitetssäkrande funktion samt skapar utrymme för investeringar. ESO slår slutligen fast att en valfrihetsmodell med såväl vinstsyftande, ideella som kommunala utförare ger bäst kvalitet för pengarna.

Utan att ens beröra det mest elementära, det vill säga att det är en mänsklig rättighet att själv få välja, konstaterar alltså ESO att vinster och valfrihet även gagnar kvalitet och ekonomi.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sa-kan-aldreomsorgen-utvecklas_3287366.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20140223
http://hansaberg.wordpress.com/category/aldreomsorg/

Skogstokigt av MP

Världens högsta marginalskatt är inte hög nog anser Miljöpartiet, som nu önskar höja den statliga skatten med 3 procent vid en månadsinkomst om 40 000 kr. Marginalskatten hamnar därmed på 55 procent för att sedan höjas ytterligare till 60 procent för inkomster över 51 300 kr. Med myndig och uppfordrande stämma uttryckte Gustav Fridolin sin övertygelse om att människor med så höga inkomster både kan och vill bidra, om de vet att pengarna går till skolan.

Utspelet är skogstokigt av två skäl. Höjd marginalskatt minskar resurserna i en förlängning samtidigt som ytterligare ekonomiska resurser inte skulle lösa skolans problem. Att straffbeskatta utbildning, förkovran, risktagande och entreprenörskap driver våra bästa ur landet och får andra att aldrig komma hit. Det får färre att vilja ta nästa karriärsteg och färre att vilja investera i utbildning. På sikt gör detta Sverige fattigare. OECD:s särskilda utredning om den svenska skolan slog häromdagen fast att varken för lite pengar eller för stora klasser är skolans problem. Sverige lägger redan idag tionde mest resurser per elev inom OECD och anslagen har ökat med 15 000 per elev och år sedan 2006.

Det låter annars rimligt att låta rikingarna betala lite extra för en bättre skola. Orimligheten framgår först vid en närmare granskning.

 

http://www.dn.se/debatt/lat-hoginkomsttagarna-finansiera-en-skolsatsning/

http://martinskjoldebrand.net/index.php/home/k2-categories/item/330-pisa-oecds-analys

http://liberalaanna.blogspot.se/2014/02/lararna-en-nyckel-till-framgang.html?m=1

http://rasmusliberal.com/2014/02/18/hogre-lararloner-och-hoga-forvantningar-pa-eleverna/
http://martinskjoldebrand.net/index.php/home/k2-categories/item/330-pisa-oecds-analys

 

Omyndig på äldreboendet

Från 18 års ålder anses vi mogna nog att fatta våra egna beslut i livet, små som stora. Genom de tusentals beslut vi fattar under livets gång och genom de val vi gör, utformar vi själva våra liv helt efter eget huvud.

På ålderns höst avskaffas dock valfrihetens privilegium. Att välja mellan äldreboenden eller hemtjänst är gudskelov en realitet för de flesta men ungefär där är det stop. I rättvisans namn och under paroller som att ingen ska få köpa sig före, förbjudes den som voro beredd att själv betala för sig. Efter ett långt liv fyllt av egna val är det plötsligt inte längre möjligt att välja, ens mellan laxgryta och ärtsoppa. I mina ögon är detta högst kontroversiellt, och omänskligt. Det är dessutom samhällsekonomiskt förkastligt. En större grad av egenfinansiering från dem som önskar innebär mer resurser samtidigt som den offentliga omsorgen avlastas. Fler aktörer med nya idéer tillkommer och nya innovationer kan sprida sig inom hela sektorn.

Det är inte konstigt att folk oroar sig inför ålderdomen. Som omyndig är du utelämnad åt andras välvilja och andras beslut, som kanske inte alls korresponderar med din egen uppfattning. Hur rimligt är det?

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/offentlig-finansiering-leder-till-ransonerad-valfard_8995242.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20140216

Högt förtroende och gott om resurser

Media matar oss dagligen med vårdtragik i form av desperat köande för vårdplats och behandling, felbehandlingar, överhopade sjukhuskorridorer med mera. Man kan tycka att denna verklighetsbeskrivning borde påverka och ge förtroendet för vården en törn. Intressant nog så verkar inte detta vara fallet och gudskelov finns heller inget fog för sådan oro.

Enligt Socialstyrelsens egen rapport från december ifjol uppger sig 73 procent av samtliga tillfrågade ha stort eller mycket stort förtroende för vården. Att förtroendet trots alla skräckhistorier ändå är så högt har sina naturliga förklaringar. Resurserna till vården har ökat med drygt 14 procent sedan 2001 vilket vida överstiger de extra behov som betingas av en åldrande befolkning. Andelen offentliga resurser som läggs på vården har ökat med 0,3 procent sedan 2006. Sverige är det land, tillsammans med Japan och Schweiz, som per capita satsat mest på vården efter finanskrisen.

Det är viktigt att, givetvis utan att förringa dem, se bortom de förvisso tragiska enskilda fallen för att istället se helheten. Även om vi givetvis helst inte vill höra en endaste tragisk historia så kan vi trots allt trösta oss med att svensk vård ändå mår riktigt bra.

https://www.vardforbundet.se/Vardfokus/Webbnyheter/2013/December/Tre-av-fyra-har-stort-fortroende-for-sjukhusvarden/

Hotet mot välfärden

Den allvarligaste skada en högsta marginalskatt på 57 procent kan åstadkomma är antagligen den som inte syns utan orsakas av händelser som inte inträffar, jobb som inte söks eller som inte uppstår, studie- eller forskningskarriärer som uteblir, nyskapande idéer som inte omsätts i handling. Och skulle dessa händelser inträffa utomlands, märker vi det inte heller. Orden är Kjell Olof Feldts och fälldes i samband med dennes egen studie av värnskatten.

Kompetens och kapital rör sig idag fritt över länders gränser och tenderar att allokeras dit där villkoren är förmånligast, där kapitalet bäst kan förmeras och kompetensen komma i sin fulla blom. I Sverige har vi världens högsta marginalskatt och en kapitalskatt som är nästan dubbelt så hög som motsvarande skatt i jämförbara länder. Det är våghalsigt. Vill vi behålla och kunna locka hit fler huvudkontor, få entreprenörer och högutbildade att stanna, investerare att investera samt uppmuntra till arbete och utbildning, då måste dessa tillväxtfientliga skatter åtgärdas.

Jobbskatteavdragen har gjort arbete mer lönsamt för framförallt låg- och medelinkomsttagare, vilket gjort Sverige väl. Rut- och rotavdragen har minskat skattekilarna och fått nya branscher att blomstra. Men mer måste alltså till. För i rådande konkurrensmiljö är det inte skattesänkningar, utan frånvaron av sådana som utgör det största hotet mot välfärden.

Vinnare och förlorare

Avgörande vid de allra flesta skattepolitiska beslut är dess fördelningspolitiska effekter. Vinnare respektive förlorare koras och nåde den som till äventyrs skulle gynna den redan rike. En mer mänsklig och framsynt politik betraktar inte ekonomin och medborgaren utifrån statiska förhållanden utan dynamiska.

Ett framsynt skattesystem uppmuntrar goda beteenden och motverkar dåliga. Genom låga skatter på arbete och utbildning uppmuntras till detta. Sparande och investeringar uppmuntras genom lägre skatt på kapital liksom låg skatt på ägande och anställningar ger fler företagare som anställer. Den som fastställer sina vinnare och förlorare dömer samtidigt dessa individer till att bliva vid sin läst. Ett skattesystem bör syfta till att ta den arbetslöse ur sin arbetslöshet, att lyfta låginkomsttagaren upp ur låglöneträsket men också till att stimulera den redan burgne till ytterligare ansträngning. Genom att förändra beteenden på sikt uppkommer nya möjligheter och förlorare kan bli till vinnare.

Dynamiken, i motsats till det statiska, får ekonomin att växa och skatteintäkterna till att öka. Och så skapas välfärd.

Mindre har gett mer

Skatteintäkterna har ökat med drygt 260 miljarder sedan sekelskiftet. Samtidigt har skattekvoten, skatternas andel av BNP, sjunkit med nästan 7 procent. De offentliga intäkterna har i allt större utsträckning gått till offentlig konsumtion, då särskilt till skola, vård och omsorg. Resurserna till vården har ökat per patient, precis som de gjort per skolelev räknat. Lärartätheten är idag högre än vid sekelskiftet och Sverige har enligt Eurostat en av de lärartätaste skolorna bland jämförbara länder. Satsade medel inom omsorgen har i reala termer ökat med närmare 13 procent sedan 2000 (SCB och KI, 2013).

Det skorrar därför falskt när ledande oppositionspolitiker söker måla upp en annan verklighetsbild, den där skattesänkningar urholkat vår välfärd. Att många av oss ändå är missnöjda med det vi får, skolresultaten, vården och de äldres omsorg, är dock faktum som inte går att bortse ifrån. Att ordinera mer pengar, medelst högre skatter, skulle dock inte hjälpa utan sannolikt snarare stjälpa. Visst är resursaspekten viktig men kvalitet är något helt annat än kostnad per enhet. Och ingen är bättre lämpad att avgöra kvalitetsnivån än vi välfärdskonsumenter, genom fria val bland konkurrerande aktörer.

Mindre skatt har således gett mer välfärd, låt oss nu fokusera allt på kvaliteten.