Skoldebatt på lösa grunder

Med jokrar i leken
och kort i rockärmen

I skymundan av krig och den allt överskuggande försvarsdebatten, fortgår övrigt partipolitiskt positionerande. En övertydlig position har S intagit i friskolefrågan, där skolminister Lina Axelsson Kihlbom och parti vill förbjuda friskolor drivna i aktiebolagsform.

Kosta vad det kosta vill tycks S resonera, för Axelsson Kihlbom är så övertygad om friskolornas olycksalighet att hon rent av är redo att betala skadestånd för att bli av med dem. Enligt skolministern är skadestånd bättre än att skrupellösa friskoleägare gör vinst. Socialdemokraternas uppfattning är således att miljarder, enligt uppskattningar upp till 20 stycken, av skattemedel ska användas för att expropriera de privata verksamheterna. Skolministern grundar sin kalkyl på att aktiebolagsägda friskolor ”ska ha 5 - 6 miljarder i avkastning som bara försvinner bort”. Mer specifik är dock inte kalkylen och vilka siffror hon de facto refererar till förblir oklart. Vinstutdelningar är det i vart fall inte då dessa årligen uppgår till dryga 200 - 300 miljoner bland de noterade bolagen, övrig vinst återinvesteras.

När S positionerar sig mot vinster i skolvälfärden gör man det med åtskilliga jokrar i leken, samt ett och annat kort gömt i rockärmen. Privata aktörers vara eller inte vara i välfärden är en legitim fråga inför valet, likaså den om valfrihet och vinster inom densamma. Ordet är fritt men måste vara sanningsenligt, allra särskilt från en skolminister. Socialdemokraterna för en skoldebatt på lösa grunder. Det är ohederligt och en otjänst i en annars relevant debatt.

Friskolorna är inte problemet

Felfokuserad

Socialdemokraterna går till val på att ta tillbaka kontrollen över välfärden. I det ligger att välfärden idag ligger utanför politisk kontroll och snarare är serverad på vinstprofitörens tallrik. Åtgärderna för detta är flera där många ligger inom skolans sfär. Senast ut är förslagen om sänkt skolpeng till friskolor och borttagande av kömöjligheten till önskad skola. Hur förslagen skulle medföra en förbättring har man dock inte förklarat.

Sverige präglas av tilltagande segregation och normlöshet. Land och städer är splittrade mellan socioekonomiskt bättre och mindre väl bemedlade områden. Segregationen återspeglas inom alla områden, inte minst skolan. Barn till föräldrar utan utbildningsbakgrund och utan gedigna språkkunskaper presterar genomgående sämre och skolan förmår inte överbrygga denna klyfta. Normlöshet och föreställningen att läraren snarare är ett stöd än en utbildande auktoritet underminerar skolans möjlighet att utföra sitt kompensatoriska uppdrag, när bus, oreda och mobbing tillåts breda ut sig. Socialdemokraterna vill nu slå två flugor i en smäll, dels skymma skolans faktiska problem och dels elda på sin valkampanj. Kraftigt sänkt skolpeng kommer med ens radera ut ett flertal friskolor, inte minst de mindre utan stora finansiellt starka koncerner i ryggen. Möjligheten att köa till önskad skola kommer samtidigt om möjligt ytterligare spä på boendesegregationen, när enda möjligheten att påverka barnets skolval är att flytta dit efterfrågad skola är belägen. Ytterst få och endast de bäst bemedlade lär ha den möjligheten.

Skolsveriges problem bottnar inte i friskolornas varande, eller ens de utdelningar som vissa av dem tillåter sig. Minskade valmöjligheter för föräldrar att välja respektive välja bort skolor kommer knappast lösa problemen. När allt fokus borde ligga på att bättra de skolor som inte lyckas fokuserar regeringen istället på valslogans, och att ge sig på dem som faktiskt lyckas. Viss ideologisk övertygelse månde dock kanske ändå ligga bakom, för i sann socialistisk anda är det bättre att alla får det lika dåligt än att vissa får det bättre.

Valet handlar om värdighet

Ett handslag för begränsad frihet

Socialdemokraterna bestämde tidigt för att valet skulle bli en omröstning om välfärden. Sedan dess har varje rödmärkt minister, oavsett fråga och sammanhang, avslutat sitt anförande med att välfärden går före stora skattesänkningar. Med detta sagt har partiet spottat ur sig det ena socialistiska förslaget efter det andra.

Gemensamt för dessa förslag är att de alla handlar om att begränsa människors frihet och handlingsutrymme. Äldres rätt att välja boende ska inskränkas, liksom föräldrars rätt att välja skola åt sina barn. Näst på tur står sjukvården där vinstförbud planeras och således färre vårdgivare att välja bland. Skattehöjningar på sparande, företagande, arbete och för utlandsboende ska nu på oklart sätt kompletteras med ytterligare kapitalbeskattning. Bankirerna ska givetvis inte heller komma undan, utan beläggas med en alldeles egen bankskatt. Socialdemokraterna har genom sin reformiver successivt och målmedvetet inskränkt vår frihet och vårt handlingsutrymme.

Löfven har fel när han framhärdar i att valet blir en omröstning om välfärden, den skulle snarare må bra av ökad konkurrens och lägre skattetryck. Valet handlar istället om värdighet, värdigheten i att själv bestämma över sitt liv och sin tillvaro.

Omyndig på äldre dar

Tyst, här bestämmer jag

I takt med ökat välstånd, sundare livsstil och bättre sjukvård blir vi allt äldre. 70 är det nya 50 osv. Och det är inte bara våra kroppar som håller längre utan även våra knoppar. Pensionären idag har därför helt andra krav och förväntningar än sitt dito för 30 år sedan. Detta blundar Socialdemokraterna för när de målmedvetet arbetar för att begränsa äldres valfrihet.

I Sverige lever vi våra liv fulla av valmöjligheter. Det börjar i förskolan och fortsätter sedan med skola, gymnasium, yrkes- eller högskola, pensionsförvaltare, vårdcentral, tandläkare osv. Valfrihet är något vi lärt oss ta för givet i vårt fria och öppna samhälle. Rätten att själv välja, välja bort eller avstå ett val, snarare än att en politiker eller tjänsteman gör det åt oss, är en fråga om värdighet. Socialdemokraternas senaste giv i välfärdsfrågan är att ge kommuner veto mot nyetableringar av äldreboenden. Innebörden är att partiet anser lokalpolitiker och kommunala tjänstemän bättre skickade att välja boendeplats åt den äldre än denne själv eller någon närstående. 

Detta är en verklighetsfrämmande idé återvunnen från socialismens rostiga skrothög. En idé som inte bara minskar mångfalden och tillgången till äldreomsorg utan också omyndigförklarar pigga och fullt kapabla människor. Till er pigga åldringar – förena eder mot detta förmyndande angrepp.

Reepalu näck är ingen vacker syn

Ingen vacker syn,

i vart fall inte utan kläder.

Med Illmar Reepalus utredning i ryggen och Vänsterpartiet flåsandes i nacken tänker regeringen lägga fram förslaget om vinstbegränsningar i välfärden i vår. Syftet sägs vara att stoppa vinstjakten, men är egentligen att skapa en vänster-/högerkonflikt att bråka om till höstens val.

Genom att beräkna den tillåtna vinsten som en avkastning på operativt kapital vill man få det tillåtna vinstpåslaget om 7 procent att framstå som generöst. Till saken hör dock att tjänsteföretag vanligtvis bedrivs närmast helt utan sådant kapital, varför förslaget i princip innebär vinstförbud för ett flertal verksamheter. Faktum är att 18 procent av företagen inom skola och vård inte skulle få göra någon vinst alls och ytterligare 29 procent skulle tvingas minska vinsten med 90 procent. Allt enligt en färsk studie från PwC. Den valda vinstindikatorn, vinst mot operativt kapital, är sällsynt olämplig men är säkert vald med omsorg. För de nya Socialdemokraterna menar ju att vinst är stöld, och då borde det rimligen också förbjudas.

PwC:s studie av Välfärdsutredningen visar på minst sagt genomgripande konsekvenser för sektorns privata aktörer. Den klär av Illmar Reepalu alldeles näck, och det är ingen vacker syn.

https://www.di.se/debatt/dan-olofsson-har-ar-utrakningen-som-reepalu-borde-ha-gjort/

På valfrihetens och den fria företagsamhetens altare

Ett handslag mot valfrihet och 

företagsamhet

Löfven och Andersson lyckades så rädda sin budget. Hade Vänsterpartiet hoppat av skulle budgeten ha fallit och regeringskrisen varit ett faktum. Det undvek man nu genom att charma sina partners åt vänster med förslag om kraftiga vinstbegränsningar inom skola och omsorg.

Det blev civilminister Shekarabi som, jämte vänsterns strålande glada Ulla Andersson, fick leverera budskapet. Sannolikt för att vare sig statsministern eller finansministern ville svärta ned sig. För förslaget i sig är lika dåligt som den utredning som föregick det. 7 procent plus en minimal statslåneränta på operativt kapital, som föreslås, innebär i princip vinstförbud för en stor del välfärdsbolag. Det är givetvis politikerna medvetna om, förutsatt att de läst de remissvar som nästan genomgående sågar förslaget. Regeringen tror sig ha snappat upp en opinion ”som inte vill ha en ohämmad vinstjakt i välfärden”, och lägger nu därför allt krut på att svärta ner privat verksamhet och locka väljare till nästa års val. Intet ord om att vinstförbud också omöjliggör valfrihet, kraftigt ingriper i den fria företagsamheten eller kommer tvinga bort åtskilliga populära, effektiva och välskötta utförare från sektorn.

Socialdemokraternas retorik och debatteknik är ohederlig och utgör en elakartad form av populism. Men budgeten räddas och kanske en och annan röst till nästa höst. Detta dock på valfrihetens och den fria företagsamhetens altare.

Pengarna eller barnen?

Sluta larva dig

Pengarna eller livet brukade det heta när man som liten sprang runt med knallpulverpistolen. Idag heter det istället pengarna eller barnen när Magdalena Andersson argumenterar mot vinster i välfärden. Andersson menar att ”de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna tycker att det är viktigt att riskkapitalister ska kunna tjäna pengar på att ibland ge dålig undervisning till våra barn”. Frågan vi kommer att få ställa oss inför nästa års val är alltså om det är riskkapitalisterna eller barnen vi vill värna.

Det är vulgärargumentation från finansministern, som enbart tjänar till att skapa en vänster-högerkonflikt. Argumentationen som Socialdemokraterna anammat i välfärdsfrågorna är infantil och osaklig och vilar på högst ovetenskaplig grund. Illmar Reepalus utredning om vinstbegränsningar bygger på en rad felaktigheter som fått de flesta med viss kunskap i redovisning och företagsekonomi att ta sig för pannan. S har egentligen inget annat än skrönor att stödja sig mot när man vill begränsa eller de facto förbjuda vinster inom välfärdssektorn. Samtidigt som man höjer tonläget i debatten duckar man för de verkligt svåra frågorna, dvs. hur vi ska finansiera den allt större efterfrågan på välfärd, hur vi ska få bästa kvalité och hur vi ska säkra den valfrihet som en absolut majoritet svenskar vill ha.

På S-kongressen bestämde man sig för att blåsa upp till kamp mot högern, som alltså värnar mer om riskkapitalisters plånbok än om barnen och de äldre. Om det vore så enkelt kanske jag också skulle rösta rött. Men det tänker jag uppenbarligen inte göra.

Marknaden vet bäst

En klok man vars kunskaper

behövts i dagens vinstdebatt

Redan 1776 beskrev nationalekonomen Adam Smith hur marknadens krafter också bidrar till den största kollektiva nyttan. Och principen är enkel. För att nå största möjliga vinning för egen del måste näringsidkaren nämligen erbjuda de bästa produkterna eller tjänsterna. Det är knappast bagarens människokärlek som ger oss bröd på bordet, utan istället dennes strävan efter egen vinning och största möjliga vinst.

Adam Smiths teser, presenterade i Nationernas Välstånd, må ha 240 år på nacken men är i år aktuellare än någonsin. Genom att rucka på det allra mest centrala i Smiths tes, den om strävan efter vinst, kommer regeringen att bryta ny socialistisk mark inom välfärdsproduktionen. Ty på ett principiellt plan saknas skillnader mellan välfärdens aktörer och den bagare Smith talade om 1776.

Strävan efter vinst och egen vinning tvingar fram de bästa tjänsterna och produkterna, övriga faller bort i konkurrensen. Inom givna och överenskomna ramar och lagar vet marknaden bäst, så även inom svensk välfärd år 2016.

Kjell Olof Feldt och vinster i välfärden

Regeringsföreträdare måste kunna stå
över vulgärretorik

Inom kort ska riksdagen ta ställning i den för svensk välfärd kanske viktigaste frågan hittills, den om vinstbegränsningar. Regeringsföreträdare har höjt tonläget betydligt och inga retoriska grepp synes förbehållna.

Att vinstbegränsningsutredningen alls sjösattes berodde på Vänsterpartiets ultimatum för att stödja regeringens budgetförslag. Och det nu upptrissade tonläget beror på en allt desperatare socialdemokratisk jakt på väljare. En statsminister måste dock kunna stå över vulgärretorik om barn som riskeras på börsen, och finansministern vet mycket väl att få eller inga aktörer uppnår vinstmarginaler om 20-25 procent, som de sedan skickar skattefritt till någon paradisö.

Finansministern, liksom hennes chef, borde ta lärdom av Magdalena Anderssons föregångare på posten. Kjell Olof Feldt sammanfattade en gång kärnfullt begreppet vinst och behovet därav. ”Vinstens uppgift är inte bara att vara en mätare på graden av effektivitet i olika sätt att använda resurser. Vinstintresset är dessutom den enda renodlade bevakaren av att resurser används effektivt. Och för att  denna bevakning ska fungera måste det finnas en grupp aktörer i samhället, vars mål och mening är att maximera vinsten i det näringsliv man äger.”.

Kvarsittning för gymnasieministern

Med armarna envist i kors

Gymnasieminister Aida Hadzialics har plötsligt höjt tonläget i skoldebatten. Orsaken till infallet är den planerade börsnoteringen av skolkoncernen Academedia. Hadzialics ”finner det stötande att man tjänar pengar på den svenska skolan…”.

Hadzialics är givetvis i sin fulla rätt att tycka så, men att reaktionen blev så stark just i samband med den annonserade börsnoteringen tyder på bristande kunskaper i ekonomi. För det första är börsens avkastningskrav lägre än tidigare ägares, riskkapitalbolaget EQT. Det innebär sannolikt en mindre slimmad verksamhet. För det andra, och viktigaste, ökar insynen i verksamheten när bolaget blir publikt. Rapporteringskraven är höga för börsbolag och fler intressenter kommer nu kräva full transparens.

 

Istället för att envist sätta armarna i kors och motarbeta de privata initiativen i välfärden borde politiken arbeta för hårda och rättvisa regler för välfärdsbolagen, kanske likt de som gäller på finansmarknaden. Och under tiden kan gymnasieministern avtjäna sin kvarsittning.

Den kinesiska läxan

Det finns de som lär sin läxa ur Maos röda,
regeringen har en annan kinesisk läxa att lära.

Få med minsta intresse för pengar har väl missat världsbörsernas genomklappning de senaste dagarna. De flesta har säkert också snappat upp att det är Kina som är smittohärden. Inom loppet av fyra dagar har Shanghaibörsen handelsstoppats två gånger, sedan börsen rasat 7 procent under en dag. Oron bland handlarna är monumental och är dessutom en upprepning av sommarens nära döden upplevelse på börsgolven.

Det kinesiska börshaveriet är en stilstudie i vilka konsekvenser politisk osäkerhet och oförutsägbarhet kan få. Grunderna för dagens elände lades i slutet av 2014 då den kinesiska regimen uppmanade befolkningen att handla kinesiska aktier. Följden blev en fullständig rusning med en explosionsartad utveckling som följd, 150 procent upp på ett halvår. Bubblan sprack och världens börser skakade. Sedan följde ett pärlband av politiska ingrepp, från statliga stödköp och blankningsförbud till förbud mot insiders att sälja, allt för att förhindra fortsatt fall. Regimens interventioner visste inga gränser och investerarna flydde den politiskt instabila marknaden. Följderna ser vi idag.

Den kinesiska läxan vi i Sverige har att lära är att politisk instabilitet och oförutsägbarhet kan vara ödesdiger för marknaders funktionssätt. Oklarheter kring vinstmöjligheter i välfärden, kärnkraften, försämringar av rut och rot och höjda arbetsgivaravgifter för unga avslöjar regeringen. De har inte gjort den kinesiska läxan.

Om fuskkapitalism på en kvasimarknad

Kanske inte till salu, men levandes i
en daterad kvasivärld.

Häromdagen skrev Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt en indignerad debattartikel i Dagens Industri. I artikeln går han åter till storms mot det förhatliga vinstintresset inom välfärden, som han liknar vid en sorts fuskkapitalism på en kvasimarknad.

I en tidigare debattartikel i samma tidning uppmärksammade riskkapitalisten Gabriel Urwitz hallonincidenten på det offentligdrivna äldreboendet Brunnsgården, där ett sjuttiotal äldre insjuknade och tre dog till följd av matförgiftning. Urwitz frågar retoriskt var de braskande skandalrubrikerna tog vägen, som garanterat följt om boendet varit privat. Alla torde vara eniga om att det faktiskt var en skandal, själva ägandeformen var dock ointressant. Givetvis för att vinstintresse saknades.

Det sorgliga i debatten om välfärdens framtida finansiering, väl och ve är att vänsterns genuina hat mot företagande och implicita strävande efter vinst vunnit gehör. Följden har blivit en onyanserad och skarpt vinklad debatt, som tyvärr skrämt upp många medborgare. Vad vi borde enas om är att företagande och entreprenörskap, i alla former, inte handlar om fuskande och egoistiska kapitalister. När vi väl gjort det krävs insikt om att välfärden är i skriande behov av entreprenörskap, innovation och externt kapital. Slutligen vore det önskvärt om Sjöstedt själv kunde lämna sin daterade kvasivärld.

Vinst och mångfald, nödvändiga gott

Napoleonhattar i all ära,
men nog vill vi ha mer på menyn.

Svensken blir äldre och ställer allt högre krav på den service som förväntas på ålderdomens höst. Samtidigt brottas både vård och omsorg med utmanande låg produktivitet och med upplevt sämre service som följd. Det är mot den bakgrunden som regeringens tilltagande intresse för konkurrens- och vinstbegränsningar ska synas.

Ekonomi handlar om hushållning med begränsade resurser. Det offentligas kaka må vara stabil men samtidigt är kakan också begränsad. Höjd skattekvot skulle kunna vara en möjlighet att öka kakans omfång, om det inte vore för att det samtidigt skulle snedvrida incitamenten och få färre att arbeta och anställa. Regeringens kakrecept saknar därför både jäst och mjöl och kakan lär därför snarare krympa där inne i ugnen. Istället för att kväva tillväxten krävs innovation och smartare arbetssätt. Det uppnås enbart via en fungerande marknad med en mångfald av utövare, som hela tiden måste finna nya lösningar för att inte halka efter konkurrenten. Drygt 80 procent av våra innovationer kommer från anställda på företag eller från enskilda uppfinnare och entreprenörer. Genom att uppmuntra dessa innovatörer och ge dem rätt grogrund kommer recepten ge betydligt smakfullare bakverk än om centralköket åter får baka på monopol.

Ett av de viktigare incitamenten för att ta risk och investera sin tid är möjligheten att göra vinst på investeringen. För den som inte nöjer sig med torra kanelbullar och Napoleonhattar är därför vinst och mångfald nödvändiga gott.

2015 kan bli ett vinstår för alla

Har vi nåt att lära från denne man?

Jean Tirole heter 2014 års vinnare av ekonomipriset till Alfred Nobels minne. Tiroles forskning är lite extra intressant för oss svenskar, då den fokuserar på marknadsmakt och regleringar. Utan något vidare beaktande av Tiroles forskning och resultat kom som bekant regeringen och Vänsterpartiet nyligen fram till att vinster inte är önskvärt i välfärden.

Nobelpristagaren uppfattning går till stor del stick i stäv med de slutsatser som regeringen och vänstern landat i. Företag måste enligt Tirole få göra vinst om de minskar sina kostnader eller överträffar kvalitetsförväntningarna. Det handlar om att uppmuntra och sporra till förbättringar. Vinster uppkommer inte primärt ur personalnedskärningar utan snarare ur organisatoriska förbättringar och tekniska innovationer. Inte heller bör politiken diktera personaltätheten, detta ansvar måste ligga hos företaget självt. De brister som man tror sig komma åt genom att klämma till det privata åtgärdas enligt Tirole istället genom noggrannare kvalitetskontroller och bättre myndighetsutövning.

Med ett vässat upphandlingsverktyg, konsekventa och träffsäkra kvalitetskontroller och en fungerande konkurrens kan 2015 bli ett vinstår, inte bara för riskkapitalister, utan för oss alla.

Vinstbegränsning för mindre jobb, tillväxt och välfärd

Dock inte bara valfrihet på spel

De svenska tjänstenäringarna växer så det knakar och tar i allt större utsträckning över taktpinnen från de varuproducerande näringarna. Utvecklingen är glädjande av flera skäl. Tjänsteproduktion kräver mindre insats av kapitalvaror och fordrar därför mindre naturresurser av moder jord. Vidare krävs oftast mindre startkapital vilket gör det möjligt för fler att starta eget. Viktigast av allt, ändå, de flesta tjänstenäringarna är tämligen okänsliga för globala konjunkturnycker som normalt annars får våra klassiska exportsektorer att skälva.

Regeringen och Vänsterpartiet gör nu sitt för att mota utvecklingen. Dubblerade arbetsgivaravgifter för unga lär givetvis inte underlätta för de arbetsintensiva näringarna medan illröda förslag om vinstbegränsningar i välfärden lär lägga riktiga bumlingar på börda för riskbenägna välfärdsentreprenörer. Just välfärdsnäringarna, vård och omsorg, har exceptionellt goda förutsättningar för tillväxt och expansion. Konjunkturokänsliga som de är och med ständigt ökad efterfrågan. Svensk välfärd är dessutom präglad av högutbildad personal och stort teknikinnehåll och kunnande. Faktorer som brukar vara god jordmån för export och internationell expansion.

Utan möjlighet till vinstuttag, annat än en spottstyver på satsat kapital, dras mattan undan för hela sektorer som annars kunnat ge såväl jobb, tillväxt som mera välfärd.

En kvinnlig björntjänst

Den nya feministiska regeringen har nyss lagt sin feministiska budget. Något som ”känns bra” enligt vår feministiska finansminister. Budgetpropositionen är späckad av förmenta jämställdhetsreformer som träffsäkert pekar ut vinnarna och de som, för en större sak, får stå tillbaka.

Utgångspunkten är att kvinnor jobbar offentligt, företrädesvis med vård, omsorg och skola. En jämställd politik satsar därför allt krut på denna sektor. Eftersom det offentliga betalas av det privata via skattsedeln blir det i konsekvensens namn denna senare grupp som får stå tillbaka. Via höjda skatter på främst arbete, anställning och transporter omfördelas samhällsresurserna till en expanderande och påstått saliggörande offentlig sektor, där massanställningar och höjda löner utlovas. Samtidigt som kostnaderna höjs för arbete och anställning ska mattan dras undan för alla de företagssamma och entreprenöriella kvinnor som idag driver verksamhet inom välfärds- och rutsektorerna. Löfvens löften om en återindustrialisering av Sverige gagnar föga de kvinnor som snart tvingas stänga och återvända till Kommunals fögderi.

Som Baloo förtjänstfullt uttrycker det, en björntjänst gör ju ingen glad. Allra minst de som jobbar för verklig jämställdhet.

http://www.di.se/artiklar/2014/10/24/debatt-en-antifeministisk-budget/

Sjöstedts triumf, ett nederlag för oss andra

Inför väntande budgetspel ska gracerna fördelas för att få alla på tåget. Jonas Sjöstedt har precis fått en riktig pärla i sin smaragdröda krona. Killen som inte var till salu kan nu pusta ut inför väljare och medlemmar, vinsterna ska förbjudas i välfärden.

Vinstförbudet innebär i praktiken att allt eventuellt överskott ska återinvesteras, så när som på en futtig ränta på insatt kapital. Förevändningen för förbudet är att ”vinstjakten måste få ett slut”. Löfven intygar att vi minsann ”sett exempel på där det blivit fel, där skolor går i konkurs och lämnat eleverna i sticket”. S och MP har härmed accepterat vänsterns analys och synes ha landat i att företagare, ni vet de där som tjänar pengar på andra, är ett speciellt folk som bara ser dollartecken och helst tjänar sina dollar på andras bekostnad. Känner man inte rent utav dammlukten från det där gamla manifestet från 1800-talet? Valfriheten inom välfärden är nu hotad på allvar. Ingen kan seriöst tro att en entreprenöriell och driven företagare skulle satsa sin tid, sitt engagemang och sitt kapital för att möjligen få ut en ränta som knappt överstiger bankkontots. Fridolins försäkran om att valfriheten kommer att bli kvar känns mer än lovligt tunn. Eller tänker han månne själv satsa sin statsrådslön i branschen?

Eftergifterna till Sjöstedt är ett nederlag för alla oss som är beroende av välfärden. Istället för att hantera de verkliga problemen och försäkra sig om kvalité genom bättre upphandlingar och uppföljning kastar man ut hela barnasläkten med badvattnet. 

http://www.svd.se/naringsliv/sa-ska-vinster-i-valfarden-hanteras_3984423.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20141006

Den största vårdskandalen

Ingen lär ha missat att det drar ihop sig till val. Lika få lär ha missat att vinster och valfriheten inom välfärden blivit hett. Vänsterpartister är överhuvudtaget inte till salu, de gröna har dumpat sin liberala linje och socialdemokrater vill införa tillräckligt med restriktioner för att i praktiken stänga ute de privata alternativen. De tre partierna ägnar sig dock åt inget annat än ren smutskastning och sann populism.

Förevändningen för förbudsivrandet är att det privata mjölkar statskassan samtidigt som det hotar både kvalité och likvärdighet. Sanningen är dock en annan och det finns inga belägg för att privat skulle leverera sämre, tvärtom. Enligt en färsk rapport från Socialstyrelsen är privata äldreboenden bättre på 11 av 16 undersökta kvalitetsindikatorer. En mätning från Svenskt kvalitetsindex visar en större nöjdhet med privat sjukvård. Enligt en Demoskopmätning från i mars vill 65 procent av svenskarna själva kunna välja skola åt sina barn och enligt IFAU finns inget stöd för att elever från hem med låga inkomster eller med lågutbildade eller utlandsfödda föräldrar skulle ha förlorat på det fria skolvalet. De förhatliga vinsterna hos friskolorna torde egentligen uppröra få med en genomsnittlig vinstmarginal på blygsamma 3 procent, i nivå med ett hyfsat insättningskonto.

Verkligheten är således en annan än den bild som synes ha fått fäste. Den allra största vårdskandalen vore därför om denna bild fick avgöra valet och framtiden för Välfärdssverige.

http://www.vardforetagarna.se/fakta-och-debatt/fakta-statistik

http://ifau.se/sv/Press/Meddelanden/Skolvalsreform-paverkade-olika-elevgrupper-pa-ungefar-samma-satt/

Vi behöver bättre upphandlingar, inte mindre valfrihet

Långsiktighet har blivit den nya ledstjärnan i välfärdsdebatten. Ägare till äldreboenden, vårdcentraler, sjukhus och skolor ska ha ett långsiktigt perspektiv, åtminstone 10 år har ledande politiker bestämt. Påfundet synes dock mest vara ett svepskäl för att få sparka ut de förtretliga riskkapitalisterna.

Sveriges välfärd är offentligt finansierad och politiskt styrd. Allt offentligt upphandlas av förtroendevalda i kommuner och landsting. Det är således den offentliga upphandlingen som avgör vem som ska vårda de äldre, undervisa eleverna och vårda de sjuka. Det är kommunens respektive landstingets kravlista som dikterar de villkor på vilket sätt utförandet ska ske och till vilken kostnad. Svenskt Näringsliv, Almega, Vårdföretagarna och Friskolornas riksförbund lät för drygt ett år sedan granska samtliga upphandlingar av äldreboenden under 2011 och första halvåret 2012. Granskningen visade att knappt fem procent av de krav som ställs handlar om kvalitet för de äldre och att endast drygt 10 procent av kraven är mätbara. Den stora merparten av kraven, vilka kan räknas till hundratal, handlar istället om strukturer och processer, områden som egentligen inte alls berör själva kärnan. Något så avgörande som ”kundnöjdhet” synes således vara ointressant för upphandlaren, precis som mätbarhet och möjlighet till uppföljning.

De offentliga upphandlarna måste slipa sina instrument, beakta kundernas behov, ställa rätt krav och nogsamt följa upp resultaten. Resultaten måste vara mätbara, för först då kan olämpliga aktörer uteslutas. Kraven bör sedan naturligtvis också röra dem som det faktiskt handlar om, det vill säga om oss patienter, elever och äldreboende. Först genom kvalitativa upphandlingar, med medborgarens bästa för ögonen, kan vi få den välfärd vi förtjänar.

Skrämmande utveckling i välfärdsdebatten

Skrämmande utveckling i välfärdsdebatten

Den svenska privata välfärdssektorn har fördubblats sedan 2006. Inom den privata vården sysselsätts idag 122 000 och inom skolan drygt 33 000. Utvecklingen tog fart i början av 90-talet, fortsatte under socialdemokratisk fana och accelererade med 2009 års lag om valfrihet.

Inför höstens val uttrycker sig alltfler partier i allt radikalare termer. Samtliga rödgröna har markerat tufft mot privatintressen inom välfärden, från vänsterns totalförbud till MP:s och S kraftfulla begränsningar. När Magdalena Andersson, som tuffat till sig påtagligt, uttalar sig om de privata inslagen finns anledning att rygga. Andersson säger sig absolut inte se nåt egenvärde med privata företag i vår gemensamma välfärd. Därmed får man också förmoda att hon heller inte ser några hinder mot en återmonopolisering. Något sådant vore dock förödande, inte bara för alla de anställda och deras arbetsgivare, utan också för oss medborgare. Den mångfald som följt med valfrihetsreformerna har nämligen tillfört såväl nytt kapital som nya kompletterande alternativ, alternativ som aldrig kommit till stånd på en monopolmarknad.

Mer kapital, nya idéer och nya innovationer är helt avgörande för vår framtida välfärd. Magdalena Anderssons syn på saken är i det perspektivet rent skrämmande.