En fetjänst åt Moskva

Myser

Höst och vinter närmar sig och med det också kyligare väder. Och i år lär det tyvärr bli än kymigare än vanligt, såvida man inte sitter i Kreml och myser. 

Råoljepriset är för tillfället på treårshögsta alltmedan de europeiska gaspriserna stigit med 300 procent sedan årsskiftet. I södra Sverige nådde elpriset nyligen en ny rekordnivå samtidigt som Karlshamns oljekraftverk länge gått på högvarv, ett verk som annars endast tas i bruk i absoluta nödfall. Blickar vi ut så är läget inte mycket bättre. I Storbritannien tog bensinen nästan slut och då olje- och gaslagren är låga, liksom vattennivåerna i magasinen, så lär inte situationen ljusna när höstens mörker lägger sig. Det är ingen angenäm sits vi satt oss i, i strävan mot en förment hållbarhet. Goda intentioner har tyvärr gett motsatta resultat, för där koldioxidfri kärnkraft avvecklats har istället kol och oljekraft utvecklats. Ingen är gladare över det än ministären i Kreml som inte bara kan räkna hem friska oljemiljarder utan snart också ett snabbgodkännande av gasledningen Nord Stream 2, med vilken de kopplar strypgrepp på Europa. 

EU:s klimatpolitik vilar till stor del på den så kallade taxanomin, enligt vilken kärnkraft inte anses hållbar. Den hållningen är ohållbar och måste reverseras. För snabbavveckling av kärnkraften är en björntjänst åt klimatet och en fetjänst åt Moskva.

Försent ska syndarna vakna

Det var då det

2016 enades regeringspartierna S och MP med M, KD och C i en bred energipolitisk överenskommelse. Syftet sades vara att skapa långsiktiga spelregler för energiförsörjningen samt uppnå målet om hundraprocentig förnyelsebar elproduktion 2040. Det var då det. Idag är det annat ljud i skällan.

Då var det säkert mången miljö- och centerpartist som skålade i champagne. Överenskommelsens skrivning om hundraprocentigt förnyelsebart innebar nämligen att kärnkraften skulle fasas ut. En våt dröm för miljöpartisten och för den rättrogne centeranhängaren. Sen dess har dock en del vatten runnit under broarna och opinionsvindar blåst i partiseglen. Stödet för kärnkraften har ökat och Moderaternas väljare är såta kärnkraftsvänner. Sannolikt därför har M nu gjort en helomvändning, lovprisar kärnkraften och har, tillsammans med KD, lämnat överenskommelsen.

Försent ska syndarna vakna, ty nu är sannolikt M:s och KD:s nymornade kärnkraftsengagemang till ingen nytta. Ringhals stängs just för fullt och ytterligare reaktorer står på nedstängningstur. Att locka väljare är ett viktigt syfte för ett parti. Än viktigare är dock att ta långsiktigt ansvar för landets väl. Med det har M och KD lyckats sämre i energifrågan.

Ett kallare Sverige

Wassberg är van vid kyla,
vi andra lär också få vänja oss.

I torsdags varnade statliga Vattenfall för att hela den svenska kärnkraften kommer att släckas ned. Konsekvensen skulle inte enbart bli högre elpriser och periodvis brist utan också utlösa förluster på tiotusentals miljarder. I slutändan för oss som betalar skatt.

De rekordlåga elpriserna är en bidragande orsak till situationen men på marginalen är det politiska beslut som kan få vågskålen att tippa över. Regeringen, med ambition att återindustrialisera Sverige, har hastigt fattat beslut om att höja effektskatten och att införa nya säkerhetskrav om oberoende härdkylning senast 2020. Effektskatten krymper lönsamheten från dag ett medan de nya säkerhetskraven kräver beslut om mångmiljardinvesteringar redan under 2016. Vattenfall konstaterar att läget börjar bli akut och att kalkylerna helt enkelt inte går ihop. Och med en förtida nedläggning av svensk kärnkraft skulle Sveriges elförsörjning vara hotad.

Samtidigt som industrivurmaren Stefan Löfven våndas gottar sig hans gröna regeringskamrater, som i dagsläget ser ut att kunna uppfylla ett av sina tyngsta vallöften. Tänka sig, att Socialdemokraterna kan bli det regeringsparti som verkligen ger ett kallare Sverige.

Den kinesiska läxan

Det finns de som lär sin läxa ur Maos röda,
regeringen har en annan kinesisk läxa att lära.

Få med minsta intresse för pengar har väl missat världsbörsernas genomklappning de senaste dagarna. De flesta har säkert också snappat upp att det är Kina som är smittohärden. Inom loppet av fyra dagar har Shanghaibörsen handelsstoppats två gånger, sedan börsen rasat 7 procent under en dag. Oron bland handlarna är monumental och är dessutom en upprepning av sommarens nära döden upplevelse på börsgolven.

Det kinesiska börshaveriet är en stilstudie i vilka konsekvenser politisk osäkerhet och oförutsägbarhet kan få. Grunderna för dagens elände lades i slutet av 2014 då den kinesiska regimen uppmanade befolkningen att handla kinesiska aktier. Följden blev en fullständig rusning med en explosionsartad utveckling som följd, 150 procent upp på ett halvår. Bubblan sprack och världens börser skakade. Sedan följde ett pärlband av politiska ingrepp, från statliga stödköp och blankningsförbud till förbud mot insiders att sälja, allt för att förhindra fortsatt fall. Regimens interventioner visste inga gränser och investerarna flydde den politiskt instabila marknaden. Följderna ser vi idag.

Den kinesiska läxan vi i Sverige har att lära är att politisk instabilitet och oförutsägbarhet kan vara ödesdiger för marknaders funktionssätt. Oklarheter kring vinstmöjligheter i välfärden, kärnkraften, försämringar av rut och rot och höjda arbetsgivaravgifter för unga avslöjar regeringen. De har inte gjort den kinesiska läxan.

Miljöpartiet gör mer skada än nytta

OECD presenterade häromveckan en jämförelse mellan de 34 medlemsländernas miljöpolitik och gröna framsteg. Utfallet var som väntat mycket gott för Sveriges del. Simon Upton, chef på OECD:s miljösekretariat, konstaterar att ”minskningen av växthusgastutsläppen är en av de största i världen, och andelen förnybara energikällor är extremt stor”. Vidare konstaterar Upton att ”Ni har lyckats frikoppla utsläppsminskningen från den ekonomiska tillväxten, och har visat att det går att ha båda samtidigt”.

Viss kritik framförs förvisso, bland annat gällande skyddet av den biologiska mångfalden och skyddet av de marina miljöerna, men på det stora hela ges Sveriges miljöpolitik alltså toppbetyg. I ljuset av OECD:s omdöme aktualiseras relevansen i Miljöpartiets revolutionära agenda. Miljöpartiets förslag om höjd koldioxidskatt på bensin med 70 öre/litern, höjd dieselskatt med en krona/litern, kilometerskatt på lastbilstransporter, särskild flygskatt med 100 kr inrikes och 300 kr utrikes, skatt på konstgödsel, höjd skatt på naturgrus, skatt på avfallsförbränning och skatt på avfallsdeponi, slopad skattebefrielse för miljöbilar, höjd skatt på vattenkraft och kärnkraft, avvecklad kärnkraft och någon form av avskaffad tillväxt är utmanande och närmast provocerande. Inte minst hotar de den positiva utvecklingen av kombinerad tillväxt och utsläppsminskningar som OECD beskriver. Den gröna revolutionen kan därför samtidigt bli en grön undergång.

Samtidigt som Sveriges ekonomi och ekonomiska utveckling är bland världens mest robusta är alltså även våra minskningar av växthusgaser en av de största i världen. I en sådan kontext gör Miljöpartiets krav sannolikt mer skada än nytta.

http://www.svt.se/nyheter/svensk-miljopolitik-har-brister

Gröna visioner kostar både jobb och välfärd

Miljöpartiet tuffar på som höghastighetståget. Partiets profilfrågor vinner starkt gehör vilket knappast förvånar, genomgående sympatiska som de är. Men sannolikt kostar de mer än de smakar.

Att under fyra år släcka ned två fullt funktionella kärnkraftverk och fram till 2030 bomma igen allihop är äventyrligt. Motsvarande 840 terawattimmar el skulle behöva produceras på annat sätt. Kostnaden beräknas till 200 miljarder och med de alternativ vi har idag skulle elpriset närmast dubbleras. Kännbart inte bara i hushållens plånböcker utan framförallt för den tunga elintensiva industrin. 35-timmars arbetsvecka beräknas enligt Riksdagens utredningstjänst ge ett skattebortfall på upp till 155 miljarder. Partiet kalkylerar med att minskad stress ger färre sjukskrivningar och att fler skulle beredas plats på arbetsmarknaden. Stress beror dock sällan på för långa arbetsdagar utan på bristande möjligheter att påverka, monotona arbetsuppgifter och annat. I ett avancerat tjänstesamhälle är få arbetsuppgifter heller direkt utbytbara varför kortare arbetstid sannolikt bara leder till färre antal arbetade timmar.

Miljöpartiets ansatser är lovvärda men samtidigt godtrogna. Sverige är ett litet land i en global kontext, det måste vi förhålla oss till. Och i den kontexten kostar oss de grönas visioner både jobb och välfärd.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ekonom-spar-skatteforluster-vid-35-timmarsvecka_3616422.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20140601

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ekonom-spar-skatteforluster-vid-35-timmarsvecka_3616422.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20140601

Ett dåligt feministiskt initiativ

Feministiskt initiativ har visat framfötterna i senare opinionsmätningar, såväl i EU- som riksdagsmätningar. Fi är lite av extremernas extrem med en synnerligen tydlig agenda.

Fi går till val på att bland annat skrota kärnkraften, införa medborgarlön, avskaffa försvaret, höja a-kassan och underhållsbidragen, kvoterade bolagsstyrelser och föräldradagar, förbud mot vinster i välfärden, avskaffat rut och rot, socialbidrag till papperslösa, förbud mot vapenexport, månggifte, obligatorisk sexualundervisning i förskolan etc. Förslagen ska ses i ljuset av partiets ambition att komma åt och bryta ned de patriarkala samhällsstrukturerna. Det är en lovvärd och högst angelägen ansats att vilja öka jämställdhet mellan könen och att klämma åt orättfärdigad lönediskriminering men Fi:s initiativ är trots detta dåligt.

För jämställdhet och ekonomisk rättvisa fordras makt över sin egen situation och lönesättning. Rutavdraget och valfrihetsreformerna inom välfärden har gett tiotusentals kvinnor just denna möjlighet. Att avskaffa rut och förbjuda vinster i välfärden skulle skjuta hela utvecklingen i sank. En eftertänksam feminist bör därför ta avstånd från Gudrun Schymans initiativ.

Olofsson borde ställa upp på förhör

Tidigare näringsminister Maud Olofsson är kallad till förhör i Konstitutionsutskottet. Förhören ska syfta till att reda ut turerna kring statliga Vattenfalls miljardfiasko i och med köpet av gasjätten Nuon. Olofsson har hittills hermetiskt vägrat att infinna sig och istället hänvisat till tidigare skriftligt ingivna svar. Det är dumt av Olofsson. Hon borde nu ta chansen att redogöra för varför staten inte ska göra affärer med skattebetalarnas pengar.

Vattenfall har fullständigt badat i pengar. Bolagets oligopolställning har gett smått fantastiska marginaler vilket fyllt stridskassan till sprängningsgränsen. Vattenfalls expansionsagenda lades fast redan under tidigt 2000-tal med nytillträdda Lars G Josefsson bakom spakarna. I rask takt brändes sedan kassan av på östtyska brunkolsgruvor och kolkraftverk samt gamla kärnkraftverk. Uppköpsrundan fortsatte även i Polen, Danmark, Belgien, Finland, Storbritannien och kulminerade slutligen i Nederländerna. Tidigare statsminister Göran Persson har senare uttryckt ruelse över att bolaget fick behålla så mycket pengar, pengar som en imperialistisk företagsledning istället satte sprätt på.

Vattenfalls historiska fiasko med Nuon-köpet är inte Maud Olofssons fel, däremot understryker det problemet med att ha politiker som affärsmän.

Tyskland är en dålig förebild

Tyskland brukar åberopas som en miljö- och energipolitisk förebild. Landet som vågade gå före och som först av alla industriländer släckte ned sin kärnkraft. Den kraftfulla omställningen, från dåtidens energislag till framtidens gröna och förnybara, kom att kallas die Energiwende, vändningen. Vändningen innebar att det sista tyska kärnkraftverket togs ur drift 2011.

Genom särskilda avgifter på räkningen beläggs nu energikonsumenten med en extra miljöskatt. Härigenom har tyska hushåll subventionerat grön energi med 965 miljarder sedan 2000. Utvärderingar visar att subventionerna varit högst ineffektiva och att nya innovationer uteblivit. Samtidigt konstateras att energipriserna idag är 48 procent högre än Europagenomsnittet för hushållen och 19 procent högre för industrin. Det senare ses som en förklaring till varför industrin nu drar sig för nya investeringar i landet.

Tyskland är idag beroende av rysk gas och sin egna skitiga brunkol. Sedan vändningen påbörjades har koldioxidutsläppen till och med ökat. Tyskland är en dålig energipolitisk förebild men är samtidigt också en förvarning om vad som skulle vänta med en rödgrön regering.

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/energiewende-ar-inget-klimatpolitiskt-foredome_3342990.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20140309

Kolbrytarna gräver guld i Tyskland

Sedan Tyskland beslutade att snabbavveckla sin kärnkraft har goda energiråd blivit dyra. Den av miljörörelsen lovprisade avvecklingen har nu lett till att bl.a. svenska Vattenfall slog rekord i brunkolsbrytning under 2012. Motsvarande mängder har inte brutits sedan DDR:s glansdagar.

I akut brist på alternativ energi har efterfrågan på brunkol vuxit till den största hittills. Efterfrågan möts ganska snart av utbud vilket innebär att Vattenfall räknar med att investera drygt 2,5 miljarder årligen framöver i sina brunkolsgruvor. Härtill kommer mångmiljardinvesteringar i nya och äldre befintliga anläggningar. Brunkol är enligt bedömare klimatets fiende nummer ett. Bara de brunkolsgruvor som Vattenfall driver i östra Tyskland släpper ut mer koldioxid än hela Sverige gör under ett år.

En sådan seger till och jag är förlorad lär den gamle grekiske fältherren Pyrrhus ha konstaterat efter en av sina blodigaste segrar med många fallna. Dessa bevingade ord hade lika gärna kunnat fällas efter Tysklands kärnkraftsavvecklingsbeslut.

Den gröna pyrrhussegern

Tyskland tog i dagarna det historiska beslutet att lämna kärnkraften bakom sig. Miljörörelsen, inte minst svenska MP, lovprisar beslutet och ser nu dörrarna öppnas för ytterligare nedläggningar runt om i världen. Motsägelsefullt nog jublas det även i brunkolsgruvorna runt om.

I industritunga Tyskland står kärnkraften för drygt 22 procent av elproduktionen. En i internationella mått mätt förvisso ganska beskedlig andel (som förklaras av landets stora kolkraftsproduktion) men alls inte försumbar. Det tyska beslutet innebär att samtliga 17 reaktorer ska släckas ned senast 2022. Konsekvenserna är de uppenbara, konsekvenser som inte bara får kolbrytare att jubla utan säkerligen även ryska makthavare och despotiska arabregimer vars gas- och oljeindustri nu kommer få ytterligare uppsving.

Svenska Vattenfall, som genererar 89 procent av sin elektricitet i Tyskland med hjälp av kolkraft, bygger idag passande nog två helt nya kolkraftverk i Tyskland. Och förbundskansler Angela Merkel lär få se fler kolgruvor i sin närhet de kommande decennierna för några alternativ till kolet, Putins gas och arabernas olja finns för tillfället inte. Brunkolsvänner med Vattenfall i täten vittrar profit, Merkel vinner viktigt väljarstöd och miljörörelsen firar. Snacka pyrrhusseger.

Kärnkraft – osexigt men framsynt

Det alltid så industrivänliga och IF Metall beroende S har slutligen nått en kompromiss med de allra industrifientligaste miljöpartisterna. Kompromissen gäller de grönas stora hjärtefråga, kärnkraftens omedelbara avveckling. Det nya nu är att reaktorerna ska avvecklas ”med hänsyn till sysselsättning och välfärd”. En kompromiss som låter lika storvulen som ”avskaffandet av orättvisan” eller ”återställandet av den raserade sjukförsäkringen”. Precis som väldigt många av de rödgrönas påtvingade kompromisslösningar är denna näppeligen genomförbar och illa genomtänkt.

Faktum kvarstår nämligen att de svenska reaktorerna faller för ålderstrecket från och med 2020. Detta oavsett hur sysselsättning och välfärd påverkas. Kompromissen är således kompromisslös. S har med högra handen sökt hålla Stefan Löfvén och gubbarna på IF Metall lugna samtidigt som den vänstra kardan sökt blidka den gröna opinionen. Resultatet blev en klassiskt rödgrön röra, något som industrin naturligtvis förstår.

Elanalysföretaget Pöyry Energy Consulting har jämfört Alliansens kärnkraftspolitik med de rödgrönas avvecklingslinje. Industrin och företagen kan med en rödgrön regering emotse elprishöjningar om ca 20 procent. För oss konsumenter blir höjningarna uppåt 24 procent och kraftiga prisvariationer. Ökade elkostnader för alla innebär mindre i plånboken (och mindre frihet), minskad konkurrenskraft för företagen och i slutskedet förlorade arbetstillfällen. Härtill fastslår Pöyry att en kärnkraftsfri energiförsörjning ökar koldioxidutsläppen kraftigt då vi istället kommer tvingas importera betydligt smutsigare el.

Fina ord och klyschor står mot en osexig men framsynt energipolitik. Vad gäller energipolitik föredrar jag det osexiga alternativet.

Kostsamma gröna visioner

Att vara miljövän är inte särskilt kontroversiellt. Få eller ingen skulle väl kalla sig miljöovän. Så är det också bland de sju riksdagspartierna. Dock har ett av dem profilerat sig specifikt som ”De Gröna” vilket i dessa globala uppvärmningstider gett dem ett 5 procentigt uppsving i opinionen. Ett grönt alternativ är ju ett naturligt val för en miljövän. Fantastiskt kan tyckas att vi är så visionära och måna om vår natur.

Att vara ”grön” och miljövän är dock inte detsamma som att ha lösningar på miljöproblemen. Just lösningen av dessa för vår framtid avgörande problem utgör också skiljelinjen mellan De Grönröda och regeringen. Visioner står mot en krasst verklighetsförankrad miljöpolitik. Den förre parten har både pengar och verktyg att lova guld och gröna skogar medan den senare har en ekonomi och allas vår välfärd att ansvara för. I en handvändning, likt en grön revolution, ska en rödgrön regering sänka Sveriges koldioxidutsläpp med 28 miljoner ton (vilket ska ställas mot regeringens 20 miljoner). Detta dock utan att räkna med svenska miljöinsatser utom rikets gränser (vi måste ju föregå med ett gott exempel!).

Enligt Svenskt Näringslivs beräkning av den Grönröda klimatmotionen skulle en sådan politik erfordra shockhöjda skatter för branscher livsnödvändiga för Sveriges ekonomi. Troligen skulle exempelvis transportindustrin ganska omgående försvinna från Sverige (och då till betydligt klimatovänligare nationer i vår direkta närhet). Härtill ska också kärnkraften, som idag står för 42 procent av svensk elproduktion, snarast möjligt fasas ut. Något som inte enbart oroar industrins företrädare utan även dess fackliga representanter. IF Metalls ordförande Stefan Lövén har mer än en gång uttryckt sin oro över De Grönas krav, detta sedan tusentals industrijobb direkt står hotade.

Vägen mot ett miljövänligare Sverige är inte spikrak och löses inte genom en plågsam och svindyr grön revolution. Att hysa visioner är sunt, men att tro att de går att nå över natten är bara dumt.