Schweiz – ett trist föredöme

I Schweiz pågår för tillfället en smutskampanj mot nedskräpning. I Bern ska påkomna fimpkastare bötfällas med motsvarande 300 – 600 kr. Genéve väntas snart ta efter. Osanerat hundbajs kan på sina håll kosta husse och matte uppemot 12 000 kr i bötesavgift. I Luzern ser civilpolisen till att lappa nedskräpande bussresenärer med 150 kr. Boten erläggs på plats, i annat fall blir priset det dubbla.

I Schweiz, vilket långt ifrån är unikt om problemet, beräknas denna form av nedskräpning sluka ca 20 procent av kommunernas renhållningsbudgetar. En ganska skrämmande siffra då den egentligen är helt obefogad. Hade husse bara paketerat skiten och slängt den i närmsta papperskorg eller om grillmästaren behagat att gå de extra 40 – 50 metrarna till närmsta tunna så hade kostnaden inte existerat.

En sommarförmiddag i vilken svensk park som helst är ofta en rent tragisk upplevelse. Här talar vi inte om biologiskt nedbrytbart avfall i form av hundbajs utan om rena sophögar av engångsgrillar, vindunkar och ölburkar. I Sverige är detta dock inget problem, det tar sällan mer än ett par timmar innan kommunens egen insatsstyrka rensat skiten. Vips så var det borta, precis som de smutsiga kalsongerna en gång hemma i pojkrummet.

Ett civiliserat samhälle som det svenska måste kunna ställa högre krav på sina medborgare, åtminstone att de plockar upp sin egen skit. Kan vi inte det så är det antagligen billigare och sannerligen schysstare mot oss andra att bussa polisen på dem.

Anställningstrygghet under falsk flagg

Trygghet i anställningen ger tryggare och mer harmoniska människor hävdas det. Genom att gneta tillräckligt många år för samma arbetsgivare inarbetas den åtråvärda fallskärmen som ska förhindra illegitima avsked.

Historiskt kom dessa trygghetslagar till för att i konkurrensen med yngre förmågor skydda äldre på arbetsmarknaden. De yngre skulle, istället för att utmana de äldre, kanaliseras till de nya framtidsbranscherna. Sådan var utgångspunkten då, när de äldre var uttjänta i arbetsgivarens ögon skulle de kastas ut till förmån för en yngre och produktivare kraft.

I storindustrins Sverige må detta ha varit ett bärande argument men idag, nästan 40 år senare, ser näringslivet annorlunda ut. Tjänstenäringar har tagit över industrins roll som huvudarbetsgivare. Manuella och fysiskt krävande arbetsuppgifter har bytts mot datoriserad tankeverksamhet utan andra fysiska åkommor än möjligen gamnacke och ömmande skinkfläsk. Svenskar arbetar allt längre och erfarenhet blir allt viktigare. Av detta följer att högre ålder och erfarenhet snarare ses som en resurs och inte tvärtom.

Den bärande tanken bakom trygghetslagarna får allt mindre relevans. Idag ger systemet snarare tusenstals anställda en falsk trygghet på jobbet sedan deras fackförbund i regel ändå förhandlingar bort deras skydd i krissituationer. Med vetskap om denna risk hos den anställde blir effekten istället den motsatta, anställningsotrygghet. Den funktion lagstiftning dock faktiskt fyller är uppbyggnaden av oöverkomliga trösklar för den som inte lyckats inträda på arbetsmarknaden och ännu inte omfamnats av LAS ”trygga” famn.

En falsk trygghet för de anställda och ett utanförskap för de ännu oanställda, detta är resultatet av Lagen om anställningstrygghet anno 2010.

Hämmande skattetryck

Sverige rankas i år som världens sjätte konkurrenskraftigaste land och är därmed Europas lysande stjärna. Detta enligt den schweiziska handelshögskolan IMD:s årliga ranking. En flerårsöversikt visar att trenden varit stabilt positiv sedan 2006 då vi låg på en föga smickrande fjortondeplats.

Rankingen baseras på respektive lands prestationer inom 327 granskade områden som i grövre drag uppdelas i de fyra kategorierna ekonomisk prestation, politisk effektivitet, näringslivets effektivitet samt infrastruktur. I absolut toppklass ligger svensk infrastruktur med goda kommunikationer (såväl via väg och järnväg som telekommunikation) och en god miljö. På det ekonomiska området ger goda statsfinanser och låg inflation tätpositioner. Dock framhåller IMD att det oförsvarligt höga skattetrycket starkt hämmar den svenska konkurrenskraften. I kategorin ”skattepolitik” intar Sverige källarplacering med 50 länder framför oss.

Det ohämmade skattetrycket, på kapital, arbete, konsumtion och ägande, skrämmer bort investerare och deras kapital, får oss att arbeta mindre, köpa färre tjänster och produkter samt driver bolagsvinster utomlands. Det av regeringen påbörjade reformarbetet med sänkta skattepålagor, lägre anställningsavgifter och kommande förenklade kapitalvinstbeskattningsregler måste därför få fortsätta.

Vill vi nå en åtråvärd pallplacering i konkurrensligan krävs lägre och smartare beskattning. Rödgröna skatteschocker skulle inte bara svida i den egna plånboken utan samtidigt också försämra Sveriges konkurrenskraft och därmed allas vår framtid.

Med tåget till ICA?

Kraftigt höjda bensin- och energiskatter, kilometerskatter och färre vägar ska med rödgrön politik få svensken att ställa bilen. Istället ska vi hoppa på tåget sedan alla utsläppsskatter använts för nya järnvägar och vindsnabba höghastighetståg. Härigenom kommer också bilindustri att ställas om till grönindustri, dvs. sådan industri som enligt rödgröna politiker med bestämdhet utgör framtiden. Det låter väl utmärkt?

I teorin är som vanligt de gröna visionerna lovvärda. Men det var enligt många också Sovjets gamla femårsplaner. Samhällen är dock inga schackplaner där politiska strateger kan flytta torn och bönder kors och tvärs. Istället utgörs dessa av individer som oaktat politikernas goda intentioner lever i en vardag som måste gå runt.

Mer transport över järnväg är givetvis bra, men finns det någon i detta avlånga land som tror på shoppingtåg till ICA? Större delen av Sveriges befolkning är centrerad till tre storstadsområden där både kollektiv och individuell kommunikation måste fungera. Detta möjliggörs också genom regeringens kraftiga infrastrukturstatningar. Övriga Sverige måste dock också till ICA, dagis och hockeyträningar. Det blir ofantligt dyrt med rödgröna spelare vid schackbordet.

Miljöpartiet har lagt mycket krut på en politik med höghastighetståg i Sverige. Regeringen lade efter noggrant övervägande dessa satsningar på is sedan kostnaden var omöjlig att bära. Miljöpartiet och fränder trollar dock fram pengarna via ofantliga utlandslån. Belåning är okej om det handlar om framtidssatsningar sägs det. Höghastighetståg är dock troligen inte ens lämpliga i ett så glesbefolkat rike som det svenska.

Sten Lorentzon, professor vid institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi vid Göteborgs Universitet, påpekar att argumenten för dessa miljardsatsningar saknas i Sverige. Till skillnad från Storbritannien, Spanien, Frankrike och Japan (som idag har dessa tåg) har Sverige få trafikproblem (med undantag från storstadsområdena), ett skralt befolkningsunderlag men ett redan väl utbyggt järnvägssystem. Miljardtågen låter utifrån detta klokare än vad de verkligen är. Att sedan ta räntebärande miljardlån för dessa vanskliga byggen gör självklart inte saken bättre.

Snabbaste vägen till ICA kommer aldrig att gå via tåget, detta oavsett hur väl de rödgröna spelar ut sina pjäser.

Kostar inte det som smakar?

Uppsala har i helgen haft celebert besök. Språkrören Wetterstrand/Eriksson har i år valt att församla sina maskrosbarn hit för att avhandla årets gröna kongress. För den med tid och politiskt intresse bjuder dessa tillställningar på garanterad underhållning. Likt svettande klassföreståndare brukar de två språkrören kämpa hårt för att hålla bångstyriga busungar i schakt. I år var disciplinen något bättre, men så börjar det ju också dra ihop sig för väljarnas betygsättning.

Hittills har maskroserna frodats och har nu sin definitiva blomstertid. Den som finner ekonomi tråkigt, arbetsrätt torrt och den nya socialförsäkringen orättvis kan i alla fall vara miljövän. Enkelt och naturligt, dessutom är den där Wetterstrand såväl vältalig som ung och kvinna.

Nu är dock tiden inne att luckra i myllan. Den med spade och kratta behöver inte gräva särskilt djupt för att finna både gråsuggor och tvestjärtar. De Gröna har nu kongressbeslut på 6 timmars arbetsdag, friår, rätt till tidigare delpension, höjda ersättningar för dem som inte arbetar, 18 månaders betald föräldrarledighet samt ett års betald tjänstledighet för den som går i entrepenörstankar. Det än något radikalare ungdomsförbundet vill helst avskaffa alla tillväxtmål eftersom detta hotar Sveriges ekologiska välgång. Till språkörens lättnad (detta hade eventuellt uppfattats som orealistiskt i regeringsställning) slöts inga beslut om medborgarlön.

Den gröna tesen är att vi ska jobba mindre, detta ger oss nämligen ett mer avstressat och framförallt ekologiskt hållbarare samhälle. Visst, hade Sverige varit ensamt i världen och svenskarna varit beredda att återgå till 1800 talets ekologiska självhushållning så hade man kunnat ställa sig bakom dessa idéer. Detta är det dock få som är.

De flesta inser vikten av arbete och skatteintäkter, inte enbart för att många gillar shopping utan framförallt för att detta är av absolut nödg för gröna satsningar och ett generöst och hållbart välfärdssamhälle.

Den som rensat i rabatten inser snabbt att det mesta som smakar dessvärre också kostar. Dags för vårstädning!