SD är inget alternativ

Omaka par

Jan Björklund är ärlig i sina resonemang. Det kommer bli svårt att bilda regering nästa år, nästan oavsett valutfall. Både höger- och vänsterblock är historiskt svaga och orsaken är ett visst parti utan någon tillhörighet alls. De nuvarande blocken måste därför finna nya vägar, resonerar Björklund.

Många och starka röster höjs nu för att det är det där hemlösa partiet som ska bjudas in i alliansens varma korridorer och lösa den hopplösa regeringsfrågan. Lika ärlig som Björklund är i regeringsfrågan är han tydlig i förhållningssättet till SD. Det är nämligen så, att SD är emot allt det som liberaler och Liberalerna kämpat och kämpar för. Öppenhet mot omvärlden, tolerans, samarbete istället för slutenhet, allas lika värde och framtidstro. Värden och uppfattningar som i korthet utgör grunden i den liberala ideologin. 

De som nu argumenterar för en SD-/alliansregering måste samtidigt ge svar på hur en ideologisk härdsmälta ska kunna undvikas när så uppenbart olika värden ska förenas. För en liberal kan SD aldrig vara ett alternativ. Istället får vi finna nya vägar, precis som Björklund säger.

Adjö skattebas

Det var en gång en svensk

skattebetalare

Allt tyder på att Sveriges största bank snart inte längre är svensk. Innan maj månads slut kommer Nordea att fatta det ödesmättade beslutet om att lämna landet, eller stanna kvar. Väljer de det första alternativet kan det inte förvåna någon.

Regeringen väntas föreslå en kraftig höjning av de så kallade resolutionsavgifterna som bankerna ska betala in, för att skydda skattebetalarna vid en finanskris. Idén presenterades efter att den tidigare föreslagna bankskatten fick dras tillbaka, då den inte höll måttet. Resolutionsavgifterna innebär extra kostnader för bankerna med drygt 3 miljarder 2018 och 6 miljarder per år därefter. Avgifterna ska betalas i evig tid vilket innebär att den påstått eftersökta bufferten bara kommer att växa. Mest uppseendeväckande med förslaget är kanske ändå att avgifterna inte är destinerade till någon krisbuffert, utan kommer kunna användas till det regeringen för tillfället känner för. En ren extraskatt alltså. Bankernas kostnader kommer härigenom att öka kraftigt, inte minst i förhållande till om de istället verkat från Finland eller Danmark.

Magdalena Anderssons skattepolitik leder i längden inte till mer skatteintäkter utan mindre, eftersom skattebasen i tilltagande takt kommer lämna landet.

Integritet och mod efterlyses

Harry Flam klipper till,

finansministern duckar.

Det var en mindre käftsmäll som Finanspolitiska rådet delade ut till finansministern häromdagen. Dels fick hon smisk för sina alltför optimistiska prognoser och sitt lättsinniga spenderande, och dels fick hon del goda råd.

Expertrådet pekar ut de största utmaningarna som svensk ekonomi står inför, och som regeringen måste anta för att fortsatt kunna lova välfärd åt oss alla. En av dessa utmaningar är den obalanserade bostadsmarknaden. Hyresmarknaden är satt ur spel, bolåneskulderna skenar och rörligheten är för låg. Expertrådet ordinerar marknadshyror, någon form av återinförd fastighetsskatt och avtrappade ränteavdrag. Reformer som förmodas få fart på såväl rörlighet som byggande och därför öka tillgängligheten. Magdalena Andersson duckar dock för rådets alla tips och går istället till motangrepp, mot oppositionen. Det går nämligen inte att göra något åt ränteavdragen eller fastighetsskatten, ”…eftersom det skulle påverka människor som redan köpt sina hus och gjort den största investeringen i sitt liv”. Och det var minsann alliansen som avskaffade fastighetsskatten, utan att röra ränteavdragen. Så det så.

Anderssons argumentation är jättedum. Människor investerar varje dag i nya hus och lär så fortsätta. Och nu är det hon som bestämmer och då kan hon inte skylla ifrån sig. Det är tuffa beslut att ta, och för det krävs integritet och mod snarare än tramsig ”det var dom som började”-argumentation.

Har vi råd med Andersson?

Både stolt och nöjd.

Och luntan bara sväller.

Visst går det bra nu. Skattebasen sväller och Magdalena Andersson kan lagom girigt håva in skattemiljarderna till sitt bågnande skafferi. Det är givetvis glädjande att pengarna rullar in, och absolut nödvändigt eftersom det rullar ut alltmer på utgiftssidan.

Bekymrad finns anledning att bli när man tittar närmre på Anderssons agenda, för de reformer som ska betala kalaset i framtiden. Det råder just nu en febril näringsfientlig aktivitet på finansdepartementet och retoriken får säkert många att minnas tillbaka till 70- och 80-talen. En extra bankskatt är föreslagen, och Magdalena Andersson ser inga problem i att Nordens största bank i så fall troligen lämnar landet. Entreprenörerna bakom de små och medelstora företagen ska tvingas betala mer i skatt, vilket är rimligt enligt finansministern eftersom den höjda skatten drabbar dem som hänger på Stureplan. Då ”vinstjakten” ska upphöra i välfärden vill man mer eller mindre förbjuda vinster, och därmed portförbjuda privata aktörer. För Anderssons gäng vill inte att barn och gamla ska handlas på börsen.

När Magdalena Andersson reformerat klart kommer vi ha färre kvar att finansiera och hantera välfärden. Då kommer hon och hennes parti ansvara för en svällande och underfinansierad välfärd. Frågan är, har vi råd med Andersson?

Öppna bidragskranar hotar skattemoralen

Ett vakande öga från storebror

efterfrågas

Lars-Erik Lövdén har på regeringens uppdrag utrett omfattningen av den avancerade bidragsbrottsligheten i Sverige. Uppskattningsvis 10 - 20 miljarder, årligen, räknar Lödvén felaktigt forsar ut ur de öppna bidragskranarna.

Siffrorna avser avancerade bedrägerier och inte det vardagliga VAB- och sjukfrånvarofusket, som i och för sig inte ska förringas på något sätt. Att skruva åt kranarna och få stopp på bidragsläckaget är av största vikt för att upprätthålla skattesystemets legitimitet. För vem vill stoppa in pengar i ett system som sedan betalar ut dem till bedragare och kriminella? Utredaren föreslår system- och regelförändringar, av saker som man utgick ifrån redan var reglerade. Samtidigt föreslår han hårdare tag, som att felfolkbokföring ska kriminaliseras och att Skatteverket ska få göra hembesök vid misstanke om brott. Straff nog kan tyckas, men rätt och rimligt. Att Sverige tappat kontrollen både över hanteringen av ID-handlingar och folkbokföring har möjliggjort för yrkeskriminella ligor att tillskansa sig väldiga förmåner, ämnade för verkligt behövande.

Regeringen måste nu skyndsamt plocka fram rörtången och vrida åt de läckande kranarna. För tillåts läckaget fortsätta blir det inte bara ruskigt dyrt, utan kommer också äventyra skattemoralen.