SD är Kristerssons enda alternativ

Vad har han för val?

Det var hotet om ökat SD-inflytande som fällde Alliansen förra hösten. Ulf Kristersson sökte enträget stöd för en moderledd allians, men stöp eftersom en sådan skulle styrts på nåder av SD. Istället för Kristersson valde Lööf och Björklund att kroka arm med Stefan Löfven.

Situationen är därför sådan att M och KD ökenvandrar utan att kunna erbjuda något vettigt regeringsalternativ. Detta såvida Åkesson inte lyckas göra sitt parti tillräckligt salongsfähigt för att kunna samarbetas med. Och en hel del talar för att han kommer lyckas emedan hans parti sopar ut allt fler aparta element. Så länge logiken bakom Januariavtalet fortsatt råder kommer M aldrig återta regeringsmakten. Och det borde rimligen ingen moderat acceptera i längden.

Så om Moderaterna någonsin åter vill aspirera på makten utgör SD för tillfället deras enda alternativ. En ytterligare olycklig följd av Januariavtalet.

En liberal röst med integritet

En liberal röst med integritet

Profileringen tilltar inför Liberalernas kommande val av partiledare. Sedan givne favoriten och pretentenden Cecilia Malmström och den nyss avgångne ekonomipolitiske talespersonen Mats Persson avböjt kandidatur så står spelfältet öppet. Så istället för att jaga stjärnförvärven bör och måste partiet sätta söklampan på en partiledare med integritet och en liberalt borgerlig klangbotten.

Nyamko Sabuni var före sin tid. Hon såg, säkert till del på grund av sin egen bakgrund, tidigt problemen som hederskulturen för med sig och hon varnade för dem. Hon hade också, om än ibland väl drastiska, politiska förslag om hur man skulle komma åt problemen och det förtryck som kulturen innebär. Hon vidhöll och stod också emot det enorma politiska och mediala tryck som då riktades mot hennes vid tidpunkten relativt radikala uppfattningar. Denna övertygelse och integritet blev sedan också hennes politiska fall när statschef Reinfeldt tyckte hon blev väl kontroversiell, även om avhoppet formellt var frivilligt.

Med Sabuni skulle Liberalerna få en tydlig röst, för de förtryckta och mest utsatta men kanske också för många av dem som kände sig blåsta i och med Januariaffären. Nyamko Sabuni är en liberal röst med integritet, två superlativ som Liberalerna behöver lite extra allt av just nu.

Med all respekt

Rådvill - på goda grunder

Liberale Jan Björklund har haft en jobbig höst. Först en hysterisk valkampanj och sedan utsatt för ett omänskligt tryck i regeringsbildningsfrågan. Ett tryck från både höger och vänster, inifrån och utifrån, från media och allehanda opinionsbildare.

Det ska sägas, det inte är lätt att vara liberal idag. Inte i Sverige och knappast någon annanstans heller. En nationalkonservativ våg sköljer just nu över världen och svallvågorna når ända upp till Helgeandsholmen. Liberaler och konservativa har i alla tider legat i luven på varandra, just för att vi ser olika på saker. Det handlar om synen på individens friheter och möjligheter, begreppet rättvisa, nationalstaten, statens roll, migration och mycket mera. Historiskt har konservativa och liberala utkämpat många tuffa bataljer också i Sverige där den konservativa högern, snarare än den socialdemokratiska vänstern, många gånger utgjort liberalernas främsta antagonist. Det är i denna kontext som Jan Björklunds och Liberalernas rådvillighet i regeringsfrågan ska ses.

Liberalernas oro för en successivt alltmer nationalistisk och konservativ politik ska tas på allvar, den är genuin och kanske befogad. Så det är med all respekt jag följer Björklunds kvalfyllda kamp för en vettig regering, som jag hoppas blir både liberal och borgerlig.

Var ska detta sluta?

Planlös?

Det blev som väntat nej till Ulf Kristersson som statsminister, sedan Lööf och Björklund stått vid sina ord. Det är hedersvärt att hålla sitt ord, särskilt då det bottnar i en värderingsmässig och ideologisk övertygelse. Ett gott argument för både Lööf och Björklund. Men vilka är planerna nu?

Under Annie Lööfs styre har Centerpartiet närmast utvecklats åt det nyliberala hållet medan Björklunds liberaler gjort en ganska tvär högergir. Avregleringar, privatiseringar, flexiblare arbetsmarknad, sänkta marginalskatter är bara några av de frågor dessa partier lagt krut på i sina partiprogram. Distansen till en samtidigt allt mörkrödare socialdemokrati har således vidgats påtagligt. Sakpolitiskt är partierna därför högst omaka partners. Det vore fullständigt ologiskt och parlamentariskt rent oärligt om Löfven ånya skulle få chansen att leda landet. Riksdagen befolkas idag till 60 procent av politiker som inte vill ha Löfvens och de rödgrönas politik, ändå kan det alltså bli så. Det är svårmotiverat.

Om nu inte alliansledaren Kristersson ska styra landet, trots en stor majoritet för sin politik i riksdagen, vem ska då göra det och med vilka konsekvenser? Fyra år till med folkligt förkastad politik skulle sannolikt spä på etablissemangsföraktet ytterligare och ge ytterligheterna ytterligare vind i seglen. Ja var ska detta sluta?

Må bäste liberal vinna

En stridbar liberal

En organisation och dess ledarskap mår bra av att tid efter annan utmanas och utvärderas. Birgitta Ohlsson är en liberal profil som aldrig förnekat sig, och som heller inte haft anledning till det. Ohlsson har integritet, energi och mod. Således precis en sådan karaktär som ett ledarskap i ett tufft politiskt landskap kräver.

Ohlsson har redan tidigare utmanat och satt sig på tvären mot partiledningen, och har nu slutligen bestämt sig för att på allvar utmana Björklund om den liberala tronen. I det fall hon inte får medlemmarna med sig kommer hon sluta, både i partiet och med politiken. Tajmingen kunde varit bättre. Birgitta Ohlssons pondus och integritet är efterfrågad, inte minst i det allmänt bistra töväder liberalismen nu kämpar i. Hon skulle därför göra sig utmärkt som partiledare. Att nu så ultimativt ställa till med en partiledarfejd, bara drygt 15 månader innan valet, är dock olyckligt. Lika olyckligt som att hon alltså tänker lämna politiken om hon inte vinner stöd.

Nu är det dock som det är och landsmötet lär få avgöra Ohlssons, Björklunds och Liberalernas öde i november. Må bäste liberal vinna, genom en ren, ärlig och uppriktig process.

SD är inget alternativ

Omaka par

Jan Björklund är ärlig i sina resonemang. Det kommer bli svårt att bilda regering nästa år, nästan oavsett valutfall. Både höger- och vänsterblock är historiskt svaga och orsaken är ett visst parti utan någon tillhörighet alls. De nuvarande blocken måste därför finna nya vägar, resonerar Björklund.

Många och starka röster höjs nu för att det är det där hemlösa partiet som ska bjudas in i alliansens varma korridorer och lösa den hopplösa regeringsfrågan. Lika ärlig som Björklund är i regeringsfrågan är han tydlig i förhållningssättet till SD. Det är nämligen så, att SD är emot allt det som liberaler och Liberalerna kämpat och kämpar för. Öppenhet mot omvärlden, tolerans, samarbete istället för slutenhet, allas lika värde och framtidstro. Värden och uppfattningar som i korthet utgör grunden i den liberala ideologin. 

De som nu argumenterar för en SD-/alliansregering måste samtidigt ge svar på hur en ideologisk härdsmälta ska kunna undvikas när så uppenbart olika värden ska förenas. För en liberal kan SD aldrig vara ett alternativ. Istället får vi finna nya vägar, precis som Björklund säger.

Hårdnande konkurrens kräver liberal politik

Svenskar på offensiv i ett kärvt klimat

Sverige är ingen öde ö i det världsekonomiska havet. Tvärtom är det få länder vars ekonomier är så beroende av sin omvärld som vår. Den allt ogästvänligare företagspolitiken som förs från regeringshåll bortser från detta då befintliga skatter höjs och nya tillkommer.

Liberalerna trär på sig ledartröjan när man nu går fram med offensiva skattesänkningar, helt nödvändiga för att hålla Sverige på kurs på ett stormigt hav. Kompetens lockas till exempel inte av världens högsta marginalskatter eller av rigida regler för expertbeskattning. Samlad statistik visar att svenska företag lägger allt mindre resurser på forskning och utveckling, vilket mycket väl kan bero på relativt oförmånliga avdragsregler. Med radarn påslagen är det idag lättare än någonsin förr att flytta företagets hemvist över landsgränser. I det klimatet spelar givetvis bolagsskatten in vid en samlad bedömning.

Liberalerna ser dessa utmaningar och föreslår därför sänkta skatter inom samtliga nämnda områden, förmånligare avdragsmöjligheter för forskning och utveckling samt fortsatta lindringar av skattebördan för låg- och medelinkomsttagare. Och detta handlar inte om sänkta välfärdsambitioner, utan tvärtom om nödvändiga satsningar i ett allt kärvare konkurrensklimat.

Låt läraren göra sitt jobb

Handen upp när du har nåt att säga

Ingen lär ha missat att svenska skolan lider av kvalitetsproblem. De flesta har säkert också snappat upp att behovet av nya lärare under kommande fem år är enormt, uppskattningsvis 70 000 heltidstjänster.

Utmaningarna är grannlaga då läraryrket kraftigt tappat i status och då skolbarnen synes ha fått fritt spelrum att leva rövare. Kvalitetsproblemen och den falnande yrkesstatusen är två sidor av samma mynt. En lärare utan självklar auktoritet, i en miljö där regler är flytande, kan svårligen utföra sin egentligt enda uppgift. Den att förmedla kunskap. Och säg sen den som vill utbilda sig till ett yrke i vilket man inte får möjlighet att utföra sitt jobb.

Jan Björklund fick genomlida åtta svåra år som utbildningsminister, detta sedan han idogt arbetat för att återställa lärarens roll till vad den en gång var. En naturlig auktoritet som fick göra sitt jobb.

Inget varar för evigt

Mer än bara namnbyte på gång

Det är hela havet stormar inom politiken nu. Förra höstens valresultat gav en svårnavigerad parlamentarisk terräng medan nuvarande flyktingsituation och det förhöjda terrorhotet lagt ytterligare sten på börda. I turbulenta tider krävs lättfotade politiker utan skygglappar men utrustade med stora mått av pragmatism.

Folkpartiet, dvs. Liberalerna, håller landsmöte i helgen och där har företrädare redan flaggat för omdaning och storstäd. Ordföranden själv, Jan Björklund, har öppnat stora porten och öppnar för ökat samarbete, över blockgränsen. Det vore ett stort steg, alliansen har mått väl och frodats i över tio år och blivit en politisk institution. Under de senaste tio åren, och då inte minst de senaste fem åren, har spelplanen dock drastiskt förändrats. Med SD:s intåg och snabba framryckning har ett omöjligt parlamentariskt läge uppkommit, där inget av blocken kan drömma om egen majoritet utan att involvera SD. Situationen gör Sverige ostyrbart och förhindrar all form av utveckling. Sett ur det perspektivet kanske dagens turbulens till och med kan föra något gott med sig, ökat samförstånd och ökad samarbetsförmåga. 

Visst smärtar detta att medge för en alliansvän med borgerligt hjärta, men nuvarande parlamentariska låsning måste få ett slut. Björklund gör då rätt i att, åtminstone tillfälligt, söka lösningar även över gränserna. Men givetvis under förutsättning att de blir rejält borgerliga.

Öppna gränser bygger Sverige starkt

Sverige öppnade 2008 upp sina gränser för utökad arbetskraftsinvandring. Reformen innebar att arbetsgivarna, och inte som tidigare facket och Arbetsförmedlingen, avgjorde vilka behov som fanns på arbetsmarknaden. Missbruk gav vissa solfläckar men reformen får på det hela taget betecknas som positiv, för svensk ekonomi och för tusentals arbetskraftsinvandrare.

From och med 1 juli i år kommer även våra utländska toppstudenter kunna söka sin framtid här i landet. Regeringen har tillsammans med Miljöpartiet enats om att internationella doktorander efter fyra års forskning i landet ska erbjudas permanent uppehållstillstånd. Samtidigt ska internationella studenter få stanna sex månader efter avslutad högskoleutbildning, för att kunna söka jobb eller starta företag. Utbudet av högkvalificerad arbetskraft, särskilt inom teknik, naturvetenskap och matematik, kommer att breddas i ett slag vilket applåderas av ett ingenjörssuktande näringsliv.

Att Sverige byggts på invandring har vi hört till leda men förtjänar likväl att upprepas. Allra helst då vi nu har både politiska partier och mäktiga fackförbund som åter vill stänga gränser.

Huvudlösa huvudmän

Sommaren 1991 sjösattes skolminister Göran Perssons kommunalisering av skolan. En reform som lärarförbunden starkt motsatte sig med varningar för minskad likvärdighet, att beroendet av de enskilda kommunernas prioriteringar skulle slå mot skolan och att läraryrkets status skulle devalveras med sämre löneutveckling som följd.

2014 kan reformen summeras och ge lärarförbunden rätt på varje punkt. Många kommuner missköter sitt huvudmannaskap gravt vilket påpassligt belyses genom ett antal undersökningar som Lärarnas Riksförbund (LF) genomfört. Ett antal kommuner använder inte ens de redskap som finns tillgängliga. En tredjedel av kommunerna har t ex valt att inte införa karriärstjänstereformen och nyttjandegraden av Lärarlyftet stannar vid 70 procent. Prioriteringarna synes inte ligga på skolan och definitivt inte på lärarna. En färsk genomgång som LF låtit göra av kommunernas satsningar på lärarlöner visar att drygt 60 kommuner haft resurser att höja lärarlönerna men ändå valt att avstå. Majoriteten av dessa har lagt sig nära den centralt avtalade lägstanivån, 6,28 procent för 2012 och 2013.

Det finns kommuner som tar sitt uppdrag på allvar, som satsar på lärare och elev. Men det finns alltför många som inte gör det. Och just dessa skillnader leder till ökade klyftor, orättvisor och en sämre skola. Skolan är alldeles för viktig för att drivas av ett gäng huvudlösa huvudmän.

http://www.dn.se/debatt/kommuner-avstar-fran-lararlyft-trots-att-de-har-rad/

Därför tidigare betyg

Kunskap är alltför diffust för att kunna mätas. Barn är komplexa och kan inte sammanfattas med en radda siffror. Betyg är stigmatiserande och brännmärker bara dem som redan har det traggligt. Tre bärande argument som förklarar varför Sverige var, och är, ett av de länder som är allra senast ut med att sätta betyg.

Kunskap går och måste mätas. Sveriges relativiserande kring kunskap är tämligen unikt. Alla andra betygsätter, mäter och följer upp sina barn, dessutom betydligt tidigare än vi. Utan kunskapsmätning svävar lärare, föräldrar och, framförallt, elever i relativ ovisshet. Lyckligt omedveten tillåts så barnet att halka efter ända till den dag, numer vid tolv års ålder men tidigare vid de fjorton, då smällen obarmhärtigt kommer. Och då går klockan inte att vrida tillbaka. Betyg stärker kunskapsfokus hos både lärare och elev och ger båda parter en kompass att navigera efter på kunskapens ofta dimmiga hav.

Ju tidigare en sådan kompass kan tillhandahållas desto rakare blir resan. Därför krävs tidigare betyg.

Dags att utkräva ansvar

Skolan rör sig i en snårskog av hierarkier och beslutsnivåer. Det faktiska ansvaret vilar dock tungt på kommunfullmäktige, som enligt skollag och kommunallag har att tillse att kommunens skolor har den kvalitet och de resurser som krävs för att uppnå mål och kunskapskrav.

Ansvarfördelningen synes dock inte vara så tydlig som en första anblick kan ge sken av. Genom en kedja av nämnder, förvaltningschefer, rektorer och slutligen lärare skjuts ansvaret hela tiden längre ned i denna kedja. Härigenom avsäger sig de resursansvariga kommunpolitikerna sitt resultatansvar. Det går heller inte utan vidare att skjuta över ansvaret på regering eller ansvarig minister. Visst kan dessa ständigt skjuta till nya resurser men det gör föga nytta om skolbudgeten används som regulator för kommunernas budgetbalanser, vilket de dessvärre ofta gör av oansvariga kommunpolitiker.

I en fungerande organisation är ansvarsfördelningen tydlig och resursansvariga ansvarar även för resultaten. Nu är det dags att utkräva Sveriges kommuner på sitt fulla ansvar för den skola som vi alla är beroende av.

Långsiktigt ansvar viktigare än ägarform

Företag inom välfärdssektorn ska vara långsiktiga och uppfylla högt ställda kvalitetskrav, inte mycket att orda om och heller inte kontroversiellt. Hur vi ska nå dithän, med vilka medel och eventuella inskränkningar råder däremot högsta oenighet om.

Jan Björklund och Folkpartiets övriga styrelse föreslog till partiets landsmöte att vinstdrivande företag ska kunna verka inom välfärdssektorn så länge kvalitetskraven uppfylls och ägandet är långsiktigt. Detta, har Björklund tidigare fastställt, skulle utesluta alla former av riskkapitalbolag eftersom deras horisont sällan sträcker sig längre än sex - sju år. Att så krampaktigt hänga upp sig på en viss innehavstid eller ägarform är dumt. Självklart finns olämpliga och kortsiktiga riskkapitalister, vilket vi sett prov på, precis som det finns dåligt förvaltade kommuner och ytterst lämpade riskkapitalister. Mängder av riskkapitalägda skolor, sjukhus och äldreboenden är helt uppenbart både välbesökta och uppskattade, trots ägarens förmenta kortsiktighet.

Folkpartiet ändrade lyckligtvis styrelsens förslag till en mer nyanserad skrivning om att ägarna istället måste ”ta ett långsiktigt ansvar”. Skrivningen innebär, till skillnad från den först föreslagna, att kvalitet och långsiktigt ansvar ska vara vägledande, inte ägarform. Det är bra för välfärden.

http://jespersvensson.blogspot.se/2013/11/viktigt-med-seriosa-aktorer-i.html

http://annastarbrink.se/langsiktigt-agaransvar-krav-for-privat-vard/

En nödvändig skolskjuts

Få politiska områden har varit föremål för så omfattande reformer som skolan. Få områden har heller vållat sådan hätsk debatt. Argumenten, mer eller mindre välgrundade, viner genom luften. När debatten skruvats upp till öronbedövande nivå är det dags att sätta på hörselkåporna för att samla tankarna.

Som utbildningsminister har Jan Björklund satt hela sin prestige i att återskapa en skola med kunskapsfokus, präglad av jämn och hög kvalité. För att nå målet har måttstockar återinförts vilka gör det möjligt att tidigt upptäcka barn med extra behov. Tidigare och fler nationella prov möjliggör sedan en rättvisare betygsättning skolor emellan. Med de tidigare betygen kan inte längre problemen gömmas i en svettig gympapåse, i vilken stanken bara blir värre med tiden. Lärarutbildningen har danats om och ämneskunskap har åter satts i fokus. Lärarlegitimation säkrar kvalité och höjer kårens status. Fler karriärsvägar ökar yrkets attraktion och lärarens utvecklingspotential. Genom lärlingsutbildningar och minskade akademiska förkrav för praktiska utbildningar, har situationen för teoretiskt ointresserade men praktiskt kunniga elever uppgraderats.

Reformtempot har varit högt varför en och annan hållplats missats på vägen. Bussen går dock att backa och det är chaufför Björklund beredd att göra. Likafullt har reformerna varit en nödvändig skolskjuts, för elever, lärare och Sverige.

Skolundervisningen kräver vår respekt

Den svenska skolutbildningen och vår lärarkår har hamnat i allt sämre dager. Få områden har fått så mycket politiskt och medialt utrymme som skolan och dess anställda. Med sjunkande skolresultat och alltmer stressade lärare är det heller inte så konstigt.

Det vållar sällan svårigheter att finna syndabockar för den som letar och i skolfrågan är dessa antingen regeringen, lärarna, kommunaliseringen eller möjligen en blandning. Kommunaliseringen och lärarens urgröpta auktoritet har knappast gjort skolan väl men det stora problemet ligger djupare rotat än dessa fenomen. I de länder vars elever ständigt levererar de bästa resultaten åtnjuter skolundervisningen en grundläggande respekt i samhället, från föräldrar, elever, lärare och politiker. Lärarens uppgift är i dessa länder att förmedla kunskap medan föräldrar ska se till att barnet kan tillägna sig den. Barnet ansvarar slutligen självt för att bäst möjligt lära och förstå det som förmedlas. Om detta är alla överens. En sådan grundläggande respekt för bildning, läraren och kunskap kan inte skapas av politiker eller lärare ensamma utan endast av oss alla tillsammans.

Om vi nu är ense om att kunskap är makt och att Sverige även fortsatt ska konkurrera medelst just kunskap måste vi alla ta vårt ansvar och ge skolundervisningen den respekt som den kräver och förtjänar.

Mer teori gav fler avhopp

Genom skolreformen under det tidiga 90-talet förlängdes gymnasiets 2-åriga yrkesutbildningar till 3 år och fylldes samtidigt med ytterligare teoretiskt innehåll. Tanken var att en bredare och mer generell utbildning skulle göra eleverna flexiblare på arbetsmarknaden. IFAU - forskaren Caroline Hall lät granska vad som sedan hände med de elever som gick på det nya yrkesprogrammet under den tid då de 2-åriga programmen löpte parallellt med de 3-åriga.

 Hall fann inget stöd för att eleverna på den längre utbildningen fick ett bättre skydd mot arbetslöshet än dem som gått den kortare och mindre teoretiska utbildningen. Hon fann däremot att de elever som läst den längre utbildningen löpte mellan 45 till 50 procents större risk att hamna i långa perioder av arbetslöshet än dem som gått den kortare varianten. Tidigare studier av Hall och IFAU visar samtidigt att avhoppen ökade markant i och med förlängningen till 3 år. Enligt Hall är det större antalet avhoppare också den troliga förklaringen till den ökade arbetslöshetsrisken.

Utbildningsminister Björklund har, förvissad om att skoltrötta och praktiskt ämnade elever inte alltid är betjänta av mer teori och högskolebehörighet, åter förkortat en rad av yrkesprogrammen och därtill gjort det frivilligt att läsa in högskolebehörighet via ytterligare teori. Mot bakgrund av Halls och IFAU:s forskning kan konstateras att detta varit klokt genomförda reformer med en tydlig socialliberal prägel.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/bakslag-for-yrkesprogram_8498618.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20130909

Darra inte på valfrihetsmanschetten

John Bauer-koncernens nyligen deklarerade konkurs har definitivt kommit att rita om den friskolevänliga opinionskartan. Politiker av olika kulörer ser nu lättplockade populistpoäng att hämta. De tidigare så friskolevänliga miljöpartisterna var allra först att vända kappan efter vinden. Socialdemokraterna blandar sina kort bättre när man bakvägen söker begränsa valfriheten genom inskränkt etableringsrätt via kommunala vetomöjligheter.

Fri etableringsrätt utan vinstbegränsningar är grundläggande inslag i friskolereformen. Genom ett kommunalt veto ger man kommunpolitikerna makten att bestämma sina konkurrenter. Och säg den monopolist som önskar mer konkurrens. Vetot ger en ypperlig möjlighet för bekväma lokalpolitiker att inte behöva styra upp illa skötta skolor. Inskränkt etableringsrätt och vinstbegränsningar motverkar dessutom långsiktighet i verksamheten. Med begränsade möjligheter att arbeta upp ett eget kapital och en minimerad riskpremie, och utan vetskap om verksamheten överhuvudtaget har någon framtid lär få friskoleentreprenörer ställa sig på kö.

Valfriheten är väl värd att värna. Elever erbjuds därmed olika pedagogiska vägar som är anpassade efter individens behov samtidigt som alla, inte bara de mest besuttna, har möjlighet att byta bort en upplevt dålig skola. Hela samhället gagnas av mångfald inom skolan och det vore förkastligt om man nu började darra på valfrihetsmanschetten.

Till kravliberalismens försvar

Sverige är på många sätt ett generöst land. Här finns ett generöst socialförsäkringssystem, generösa asylregler, en generös föräldrapenning, goda möjligheter att vårda sjukt barn utan större inkomstbortfall, gratis förskola, gratis skolgång etc. Detta är något vi ska vara stolta över och därför också något vi bör stå upp för och försvara.

En förutsättning för ett fortsatt tillåtande klimat är att de lagligen uppställda kraven följs och respekteras. Vidare krävs att var en, efter förmåga, gör sitt yttersta för att bidra och ingen, på bekostnad av alla andra, undandrar sig sitt ansvar. Fusk, lättja, oansvar och allehanda kriminalitet utgör allvarliga hot mot ett fungerande välfärdssamhälle. Det är därför en av statens huvuduppgifter att stävja dessas otyg.

Ett kravlöst samhälle utan högt ställda, men givetvis rimliga, förväntningar gagnar ingen förutom dem som inte önskar bidra. Alternativen är således två, ett krackelerat välfärdsbygge eller en förväntansfull kravliberalism.

Det är inte betygen som är grejen

Ett fullständigt ramaskri utbröt när Folkpartiet häromdagen gick ut med sitt senaste skolpolitiska förslag. Förslaget innehöll bland mycket annat en strecksats om att införa betyg redan från och med årskurs 4. Det är möjligt att det finns substans i en del av kritiken. Reformtakten inom det skolpolitiska området har varit hög och ett nytt betygsystem har precis sjösatts, i vilket de första betygen kommer att sättas redan i sjätte klass.

Dock, en väldigt stor del av kritiken träffar inte alls. Ett huvudargument emot tidiga betyg (och betyg överhuvudtaget) som oftast lyfts fram är att skolan och dess elever inte blir bättre av att eleverna får ett papper med en siffra på med sig hem efter avslutad termin. Så är det givetvis också men det är samtidigt heller ingen som har påstått. Det är precis som att kritikerna blir både döva och blinda så snart regeringens skolpolitik kommer på tal. Det enda de råkar höra och se är ordet betyg - och det i versaler. Och då slår de bakut.

Att tidigt och på ett någorlunda objektivt sätt kunna utvärdera hur eleven står sig i förhållande till mål och ambition är ett oumbärligt verktyg för att tidigt kunna sätta in stöd och resurser där det behövs. Betyg i sig däremot, höjer vare sig kunskaps- eller trivselnivå. Men för detta har en rad andra reformer genomförts, och vill det sig väl lyckas kommunerna också implementera dem.