Huvudlösa huvudmän

Sommaren 1991 sjösattes skolminister Göran Perssons kommunalisering av skolan. En reform som lärarförbunden starkt motsatte sig med varningar för minskad likvärdighet, att beroendet av de enskilda kommunernas prioriteringar skulle slå mot skolan och att läraryrkets status skulle devalveras med sämre löneutveckling som följd.

2014 kan reformen summeras och ge lärarförbunden rätt på varje punkt. Många kommuner missköter sitt huvudmannaskap gravt vilket påpassligt belyses genom ett antal undersökningar som Lärarnas Riksförbund (LF) genomfört. Ett antal kommuner använder inte ens de redskap som finns tillgängliga. En tredjedel av kommunerna har t ex valt att inte införa karriärstjänstereformen och nyttjandegraden av Lärarlyftet stannar vid 70 procent. Prioriteringarna synes inte ligga på skolan och definitivt inte på lärarna. En färsk genomgång som LF låtit göra av kommunernas satsningar på lärarlöner visar att drygt 60 kommuner haft resurser att höja lärarlönerna men ändå valt att avstå. Majoriteten av dessa har lagt sig nära den centralt avtalade lägstanivån, 6,28 procent för 2012 och 2013.

Det finns kommuner som tar sitt uppdrag på allvar, som satsar på lärare och elev. Men det finns alltför många som inte gör det. Och just dessa skillnader leder till ökade klyftor, orättvisor och en sämre skola. Skolan är alldeles för viktig för att drivas av ett gäng huvudlösa huvudmän.

http://www.dn.se/debatt/kommuner-avstar-fran-lararlyft-trots-att-de-har-rad/

Dags att utkräva ansvar

Skolan rör sig i en snårskog av hierarkier och beslutsnivåer. Det faktiska ansvaret vilar dock tungt på kommunfullmäktige, som enligt skollag och kommunallag har att tillse att kommunens skolor har den kvalitet och de resurser som krävs för att uppnå mål och kunskapskrav.

Ansvarfördelningen synes dock inte vara så tydlig som en första anblick kan ge sken av. Genom en kedja av nämnder, förvaltningschefer, rektorer och slutligen lärare skjuts ansvaret hela tiden längre ned i denna kedja. Härigenom avsäger sig de resursansvariga kommunpolitikerna sitt resultatansvar. Det går heller inte utan vidare att skjuta över ansvaret på regering eller ansvarig minister. Visst kan dessa ständigt skjuta till nya resurser men det gör föga nytta om skolbudgeten används som regulator för kommunernas budgetbalanser, vilket de dessvärre ofta gör av oansvariga kommunpolitiker.

I en fungerande organisation är ansvarsfördelningen tydlig och resursansvariga ansvarar även för resultaten. Nu är det dags att utkräva Sveriges kommuner på sitt fulla ansvar för den skola som vi alla är beroende av.

Svaren finns i skolans svarta låda

Årets Pisa-undersökning var ingen munter läsning och ger heller inte fog för framtidsoptimism. En universallösning som föreslås från vissa håll är att tillföra mer resurser, vilket låter bra och garanterat ger politiska poäng.

Skolans problem är dock inte brist på resurser. Såväl tilldelade medel som lärartäthet har ökat sedan 2000 varför än mer resurser knappast skulle lösa någon gordisk knut. Lösningarna på problemen får sökas på annat håll. Den lärarledda undervisningstiden måste öka, inte minst för att även få de studieovana och mindre självdisciplinerade med på tåget. De redan väl tilltagna resurserna måste fokuseras dit de gör mest nytta, dvs. till dem med störst behov. För att fånga upp dessa elever krävs tidiga betyg och utvärderingar. Läraren måste vara klassrummets auktoritet med den enda uppgiften att undervisa, inte uppfostra. Eleverna ska sköta sitt jobb, inte jävlas med varann, spela dator eller Allan. Föräldrarnas uppgift är att rusta sina barn för att kunna sköta sitt jobb. 

Det finns många förklaringar till 2013-års katastrofala Pisa-resultat, vinstdrivande friskolor eller för snål resurstilldelning är ingen av dem. Förklaringarna finns i skolans svarta låda medan lösningarna kräver insatser från såväl politiker, skolledare som alla oss andra.

 

http://www.di.se/#!/artiklar/2013/12/4/debatt-resurser-ar-inte-problemet/

http://hansaberg.wordpress.com/2013/12/04/nu-kommer-pisa-tornet-antligen-ratas-upp/

En nödvändig skolskjuts

Få politiska områden har varit föremål för så omfattande reformer som skolan. Få områden har heller vållat sådan hätsk debatt. Argumenten, mer eller mindre välgrundade, viner genom luften. När debatten skruvats upp till öronbedövande nivå är det dags att sätta på hörselkåporna för att samla tankarna.

Som utbildningsminister har Jan Björklund satt hela sin prestige i att återskapa en skola med kunskapsfokus, präglad av jämn och hög kvalité. För att nå målet har måttstockar återinförts vilka gör det möjligt att tidigt upptäcka barn med extra behov. Tidigare och fler nationella prov möjliggör sedan en rättvisare betygsättning skolor emellan. Med de tidigare betygen kan inte längre problemen gömmas i en svettig gympapåse, i vilken stanken bara blir värre med tiden. Lärarutbildningen har danats om och ämneskunskap har åter satts i fokus. Lärarlegitimation säkrar kvalité och höjer kårens status. Fler karriärsvägar ökar yrkets attraktion och lärarens utvecklingspotential. Genom lärlingsutbildningar och minskade akademiska förkrav för praktiska utbildningar, har situationen för teoretiskt ointresserade men praktiskt kunniga elever uppgraderats.

Reformtempot har varit högt varför en och annan hållplats missats på vägen. Bussen går dock att backa och det är chaufför Björklund beredd att göra. Likafullt har reformerna varit en nödvändig skolskjuts, för elever, lärare och Sverige.

Det är inte betygen som är grejen

Ett fullständigt ramaskri utbröt när Folkpartiet häromdagen gick ut med sitt senaste skolpolitiska förslag. Förslaget innehöll bland mycket annat en strecksats om att införa betyg redan från och med årskurs 4. Det är möjligt att det finns substans i en del av kritiken. Reformtakten inom det skolpolitiska området har varit hög och ett nytt betygsystem har precis sjösatts, i vilket de första betygen kommer att sättas redan i sjätte klass.

Dock, en väldigt stor del av kritiken träffar inte alls. Ett huvudargument emot tidiga betyg (och betyg överhuvudtaget) som oftast lyfts fram är att skolan och dess elever inte blir bättre av att eleverna får ett papper med en siffra på med sig hem efter avslutad termin. Så är det givetvis också men det är samtidigt heller ingen som har påstått. Det är precis som att kritikerna blir både döva och blinda så snart regeringens skolpolitik kommer på tal. Det enda de råkar höra och se är ordet betyg - och det i versaler. Och då slår de bakut.

Att tidigt och på ett någorlunda objektivt sätt kunna utvärdera hur eleven står sig i förhållande till mål och ambition är ett oumbärligt verktyg för att tidigt kunna sätta in stöd och resurser där det behövs. Betyg i sig däremot, höjer vare sig kunskaps- eller trivselnivå. Men för detta har en rad andra reformer genomförts, och vill det sig väl lyckas kommunerna också implementera dem.

 

 

De nya betygen är både rättvisare och tydligare

Socialdemokraternas skolpolitiske talesman Ibrahim Baylan har blåst till skolpolitisk strid genom att KU anmäla utbildningsminister Björklund. Orsaken till Baylans upprördhet är det nya betygssystemet som sjösatts med sex betygssteg istället för tidigare fyra. De nya betygen ska enligt Baylan vara orättvisa mot de elever som nu får svårare att få högsta betyg och kommer också göra det svårare för lärarna att sätta korrekta betyg.

I sin iver att KU anmäla ännu en regeringsföreträdare blundar Baylan för ett antal centrala omständigheter, inte minst den att reformen var både oundviklig och helt nödvändig. Få av dem som fick eller delade ut betyg i det gamla systemet lär sörja att det nu gått i graven. Endast fyra betygssteg (varav det sämsta, IG, i princip endast tilldelades dem som inte närvarade alls) upplevdes av många elever som ytterst orättvist. Närvaro räckte i princip för att bli godkänd och således kvarstod i princip bara två betyg för dem med något högre ambitioner. MVG fick ytterst få och VG fick den stora massan. Konsekvensen av en så onyanserad skala blev att ambitiösa och duktiga elever inte sällan tilldelades samma betyg som den mindre ambitiöse. Detta i sin tur minskade incitamenten till ytterligare förkovran. Det kan heller inte ha känts särskilt tillfredsställande som lärare att, i brist på alternativ, inte kunna ge de betyg eleverna kanske egentligen förtjänade.

Om bara Baylan och dennes partikollegor kunde lämna Konstitutionsutskottet ifred ett tag och låta reformen sjunka in så har den svenska skolan numer ett både rättvisare och tydligare betygssystem.

Mot en skola öppen för alla

Med vänsterretorik är utbildningsminister Jan Björklund på väg att införa en ny sorts sorteringsskola. Sorteringen består i tidigare omdömen och betygssättning och ett avkall på att alla yrkesinriktade gymnasieprogram ska vara högskoleförberedande.
Tidigare omdömen och betyg sätter enligt belackarna en stämpel i elevens panna, dålig eller bra. Att inte ställa höga teoretiska krav på de praktiskt inriktade utbildningarna omöjliggör för dess elever att senare läsa vidare och göra den eftertraktade så kallade ”klassresan”.

I en abstrakt värld utan uns av verklighetsförankring kan vänsterresonemangen te sig vettiga. I alla bästa världar föds vi nämligen alla med samma förutsättningar och alla, unga som gamla, tar sitt moraliska ansvar, hjälper varandra och mobbar eller retar inte. I en sådan idealiserad värld behövs vare sig ordningsregler, betyg eller läxor. I en sådan värld har vi alla dessutom förutsättningar och drömmar om att bli professorer, jurister och revisorer med 4-5 års eftergymnasial utbildning på CV:t.

Eftersom vi lever i verkligheten faller dessvärre denna utopiska skolpolitik platt. Att acceptera och respektera människors olikheter och olika förutsättningar är inte sorterande utan snarare insorterande. Tusentals barn, årskull efter årskull, har de senaste decennierna lämnats vind för våg eftersom skolan inte haft verktyg att utvärdera och uppmärksamma barns problem och behov. Ytterligare tusentals skoltrötta och praktiskt kompetenta elever har fallit bort i senare år sedan matte C, engelska B och Fysik vare sig intresserat eller stimulerat.

Låt oss därför, en gång för alla, lämna 70 talets idealiserade skolpolitik och se framåt mot en skola öppen för alla.