Spanjorer ger sig åter ut i strid med sina väderkvarnar

Likt antihjälten Don Quijote en gång gav sig ut i strid med sin inbillade fiende och stångade sig blodig mot ont anande väderkvarnar ger sig nu tiotusentals spanjorer ut i våldsamma demonstrationer. Uppviglare är landets två största fackförbund CCOO och UGT och anledningen är regeringens föreslagna reformer av arbetsrätten. Tvistefrågan gäller framförallt arbetsgivarens skyldighet att ersätta anställda efter avsked. Enligt gällande rätt har arbetsgivaren att ersätta en avskedad i 45 dagar för vardera år som den anställde arbetat i företaget. Enligt det nya förslaget skulle denna skyldighet revideras ned till 33 dagar.

I ett krisande Spanien med över 20 procent i arbetslöshet och med drygt 40 procents sysslolöshet bland landet unga krävs genomgripande reformer. Landets arbetsrätt, vilket ovanstående är exempel på, är bland de allra mest rigida och allt färre företag har i krisens spår haft råd eller vågat anställa. Visstidsanställningar hopar sig och en fast anställning har närmast blivit en utopi. Hårdast drabbade är givetvis de yngsta som ännu inte tagit plats på arbetsmarknaden.

De spanska demonstranterna tar nu strid för det som är och har varit. Med perspektiv på det hela lär dock striden te sig lika hopplös som Don Quijotes strider gör för en annan idag.

Därför ska ungdomslönen hållas låg

Du får vad du betalar för brukar det heta. Lika sant är att det du är beredd att betala beror på vad du får. De s.k. ungdomslönerna har blivit en het potatis i svensk politik. Detta sedan Centern och Folkpartiet argumenterat för behovet av sänkta löner för de yngsta grupperna på arbetsmarknaden. Ett kontroversiellt förslag i konformismens Sverige som fått både opposition och fackförbund att slå bakut. I stugorna runt om har man knappast heller hoppat i taket av förslaget. Snarare tvärtom, ska de stackarna ha ännu lägre lön har det mumlats. Ja, mycket talar faktiskt för det.

I ett fungerande lönebildningssystem sätts lön efter produktivitet, dvs. utifrån vad var och en kan producera. En färsk studie genomförd av det tyska arbetsministeriet har ambitiöst mätt den genomsnittliga produktiviteten hos olika grupper på arbetsmarknaden. Sifforna är talande och överraskar föga. Som mest produktiv är man i åldern 45-49 och minst produktiv i tidig 20 års ålder. Produktiviteten grupperna emellan skiljde sig markant åt vilket är fullt logiskt. För inte är det särskilt konstigt att 20-25 års yrkeserfarenhet och kompetensutveckling gör folk produktivare.

Av fackförbund, centralt och utan beaktande av individuella skillnader, framförhandlade löneavtal har tvingat upp priserna på lågproduktiv arbetskraft till nivåer som inte motsvarar dess värde. Köparen, dvs. arbetsgivaren, anser sig till dessa priser inte få valuta för pengarna. Följden är den vi ser idag med närmare 25 procent ungdomsarbetslöshet. Just av denna anledning ska ungdomslönen hållas låg.

Israel går över gränsen

FN:s människorättsråd antog helt nyligen en resolution om att utreda hur israeliska bosättningar på den ockuperade Västbanken inkräktar på palestiniernas mänskliga rättigheter. Till denna resolution har man nödgats sedan åtskilliga rapporter påvisat bosättarnas tilltagande våld mot palestinska västbankbor.

Enligt israeliska människorättsorganisationer är bosättarvåldet ett utbrett fenomen och där färre än 10 procent av de utredda övergreppen leder till åtal. Till de fysiska övergreppen ska också det förtryck fogas som följer av israelernas omfattande exploatering av mark och vatten vilket effektivt förhindrar palestinierna från att själva kunna bygga upp en fungerande ekonomi.

Israels övertramp i förhållande till gällande avtal och gentemot den palestinska minoriteten omöjliggör en fredlig utveckling i regionen. Ett förtryckt och förnedrat folk utan möjlighet till egen försörjning kommer aldrig frivilligt att sätta sig vid ett förhandlingsbord. Att som israelvän med sympatier för landets utsatthet i en i övrigt fientlig omgivning behöva konstatera detta är inte kul. Men i takt med att Israel går över alltfler gränser lär man tappa fler och viktigare allierade än mig.

Fler rum och kök utan regleringar

Stora delar av landet lider av allvarlig bostadsbrist. På många håll, inte minst i tillväxtområden med stora inflyttningstal, är bristen så påtaglig att folk tvingas tacka nej till både jobb och utbildningsplats. I ett större perspektiv innebär detta inte bara att människors utvecklingsmöjligheter begränsas utan också att svensk tillväxt bromsas.

Att rådande situation är ohållbar och olycklig inser alla, från vänster till höger. Om orsaker och lösningar råder dock största oenighet. Socialdemokrater och vänsterpartister vill i sina roller som samhällsansvariga och beskyddare av de mindre bemedlade ”bygga sig ur bristen”, dvs. genom politiska diktat och enorma offentliga (gärna lånefinansierade) projekt förse medborgaren med husrum. Via de sedan 40 talet rådande hyresregleringarna ska alla också ha råd att bo, såväl centralt som i den pittoreska förorten. Denna form av bostadspolitik är väl beprövad och resultaten är de vi just nu förfasas över.

Visst låter det behjärtansvärt att alla ska ha råd att bo, men vad hjälper det om det ingenstans finns att bo? Bostäder byggs av vinstdrivande byggfirmor vars överlevnad är beroende av lönsamma och vinstgenererande projekt. Hyres- och andra begränsande prisregleringar sätter dock marknadsmekanismerna ur spel och omöjliggör den företagsekonomiska kalkylen. På en marknad med stor efterfrågan ska utbudet efterhand möta efterfrågan. Till synes välmenande regleringar har dock satt denna logik ur spel med följden att många svenskars och Sveriges utvecklingspotential kraftigt begränsas.

Sverige i pole position

En ganska enig kår av valutaanalytiker spår att den svenska kronan kommer att stärkas ytterligare i år. En starkare krona innebär att svenskens internationella plånbok blir tjockare och köpstarkare och att landet Sverige blir rikare.

Danske Banks valutaanalytiker, Stefan Melin, menar att valutahandlarna idag lägger alltmer fokus på kvalitet när de letar köpvärda valutor. Och i detta sammanhang bedöms Sverige borga för högsta kvalitet. I budgetsaneringarnas tidevarv tappar land efter annat sin kreditvärdighet med nedgraderade kreditbetyg som följd. Idag tronar endast 13 länder med toppbetyget AAA varav Sverige är ett. Av dessa 13 länder är det sedan endast 7 som också framledes bedöms ha stabila utsikter. Sverige kvalificerar även till denna exklusiva klubb. Sverige kan utifrån denna styrkeposition och med beaktande av inflation låna till negativ ränta, dvs. göra ren vinst på belåning. Något som liknar mest en utopi för de allra flesta länder idag.

Genom ett disciplinerat och principfast hushållande med nationens resurser har regeringen placerat Sverige i pole position. Så istället för sparkrav, höjda skatter, sänkta pensioner och sänkta löner kan vi nu dra ifrån ytterligare i det internationella racet.

Stora grupper fastnar i höglönefällan

Låglönefällan har de flesta hört talas om. Det är den fälla som framförallt ungdomar och kvinnor påstås gå i när de tar värvning i en låglönebransch. Den som väl gått i fällan kan sedan svårligen ta sig ur den. De har då bara att acceptera sin lott i livet. Så lyder fackets resonemang när man argumenterar för en lönepolitik med centrala avtal, jämställdhetspotter och höga ingångslöner.

Onekligen låter det solidariskt och storsint att alla ska med och att den bättre betalde avstår en del av sin kaka åt den med sämre betalt. Det låter ju heller inte helt orimligt att kollektivet är en starkare förhandlingspart än individen, vilket talar för centralt framförhandlade avtal. Att saker låter bra behöver dock inte innebära att de är det.

Sverige är det OECD land med minst lönespridning och med västvärldens mest sammanpressade lönestruktur, enligt fackets definition alltså det mest jämställda. Jämställdheten är dock skenbar och behöver alls inte vara av godo. De konstant ökande ingångslönerna må kortsiktigt glädja dem som får del av dem men blir senare till en tryckande baksmälla när den enskildes flit och kompetens inte tillåts att premieras och då löneutvecklingen avstannat redan innan den hunnit ta fart.

De centralt framförhandlade avtalen lämnar minimalt utrymme för lokal lönesättning med konsekvensen att den enskildes egna insatser egentligen kvittar. Hårdast drabbade av den sammanpressande lönestrukturen blir dock alla de som, pga. de höga ingångslönerna, aldrig blir anställda. Det handlar då framförallt om invandrare, ungdomar och långtidsarbetslösa, grupper som till en början inte betalar sig till de höga kostnaderna.

De av solidaritet ekande slagorden mot långlönejobb och ojämställdhet ekar för den som spetsar öronen tomma. Faktum är att fackets lönestrategi räddar få ur låglönefällan men placerar desto fler i en höglönefälla.

Din guide i statistikdjungeln

Oddsen sjunker för att även 2014 års val kommer präglas av jobbfrågan. För detta har i vart fall partistrategerna laddat upp. Med alltmer sofistikerad statistik och intrikata beräkningar lyckas den skicklige enkelt plocka fram de siffror som fyller just dennes syfte.

Socialdemokraternas dynamiska duo, i form av partiordförande Löfvén och den ekonomipolitiske taleskvinnan Magdalena Andersson, har vaskat fram det explosiva nyckeltalet sysselsättningsgrad. Med denna häxbrygd av siffror siktar de på att skjuta regeringens arbetslinje i sank och visa på att färre svenskar, rent procentuellt, går till jobbet idag än innan regeringsskiftet.

För att kunna bedöma påståendet måste det dock nyanseras. Även om sysselsättningsgraden minskat med någon procent bland 15-74 åringar så har den ändå ökat i samtliga undersökta åldersgrupper. I den yngsta kategorin, 15-24 åringar, är det idag 0,5 procent fler som arbetar än 2006. I kategorin 25-64 åringar är motsvarande uppgång 1,8 procent och bland de allra äldsta som förväntas jobba (65-74 åringar) är ökningen 1,7 procent. Problemet för regeringen, och lyckan för Socialdemokraterna, är att de pensionerade åldringarna (dvs. 65-74 åringarna) i absoluta tal blir alltfler medan gruppen i de mest yrkesverksamma åldrarna, 25-64 år, blir allt färre. Dessutom har antalet 15-24 åringar ökat kraftigt under senare år, en grupp som av naturliga skäl normalt är sämre representerade på arbetsmarknaden.

Att vi åldras, blir trötta och pensionerar oss är ganska naturligt och kan knappast klandras regeringen. Inte heller är det regeringens fel att ynglingarna ökar. Istället kan vi konstatera att antalet arbetande, i absoluta och viss mån procentuella tal, faktiskt ökat sedan 2006. Ett nära nog sensationellt faktum då vi genomlidit både finans- och skuldkris samtidigt som ekonomin hållits i schack.

Alliansfriheten har sitt pris

2011 exporterade Sverige krigs- och försvarsmaterial till ett värde av 14 miljarder kronor. Till länder som kränker de mänskliga rättigheterna exporterar vi dock inte, åtminstone inte officiellt. Som garant för att så ändå inte sker står det parlamentariska Exportkontrollrådet som befolkas av riksdagens representanter. Kontrollmekanismen synes dock gnissla ganska betänkligt.

När Sveriges överdimensionerade försvarsindustri ska underhållas och då tusentals arbetstillfällen står på spel, ofta i redan utsatta glesbygdsområden, kan inget kontrollråd tillåtas att sätta käppar i hjulet. På försvarsindustrins kundlista står, förutom det egna försvaret, en rad mindre nogräknade länder som knappast kan klandras för vare sig humanitet eller överdriven respekt för mänskliga rättigheter. 2011 års näst bäste kund (efter Thailand), Saudiarabien, praktiserar både dödsstraff och kroppsstraff med bland annat piskning och amputationer på repertoaren. Religionskritik eller kritik av kungahuset garanterar en längre tids tillvaro bakom lås och bom.

Sveriges alliansfrihet påstås ge oss den upphöjda rollen som medlare och fredsbärare i orostider. Men allteftersom att sanningen kryper fram så visar det sig dock snarare att Sverige, i avsaknad av allierade att dela kostnaderna med, överproducerar vapen som vi inte själva har råd med. Vapnen måste vi därför dumpa, oavsett var och hos vem. Konsekvensen blir att vapenskramlet tilltar precis som förtrycket i vår omvärld.

Vems parti tar Byggnads?

Den omhuldade svenska modellen bygger på ansvarstagande, en gedigen analys av parterna samt kompromissvilja. I avsaknad härav har modellen inte mycket att erbjuda. I dagarna ska det från parterna oberoende Medlingsinstitutet lägga ett medlarbud mellan arbetsgivarsidan och Byggnads. Den senare förväntas inte att godta budet. Konsekvensen av ett uteblivet avtal är strejk där 3000 byggarbetare redan på onsdag förväntas lägga hammaren på hyllan. I centrum för Byggnads krav står högre löner där rörelsen inte nöjer sig med de 3 procent som industrin i övrigt satt som tak.

Kravet ska ses i skenet av att kollektivanslutna byggarbetare generellt är ytterst välbetalda. Genomsnittslönen är 30 000 kr och i Stockholm 35 000 kr, löner som hundratusentals akademiker med dryga studielån och sent inträde på arbetsmarknaden bara kan drömma om. Med dessa verklighetsfrämmande krav blundar Byggnads för den omvärld branschen verkar i. Flerfalt billigare arbetskraft från främst Östeuropa har numer fritt tillträde till den svenska arbetsmarknaden vilket ger en mördande konkurrens. Vidare avtar nybyggandet, huspriserna sjunker och byggbolagens finansiering stryps alltmer.

Kanske allra värst med Byggnads beteende är ändå deras fullständiga arrogans inför och fjärmande från alla de byggare som ännu inte släppts in i fackets fina salonger. Vilken arbetsgivare är till dessa kostnader beredd att anställa en oerfaren ungdom, invandrare med bristande språkkunskaper eller en långtidsarbetslös med obsoleta yrkeskunskaper? Byggnads påstår sig slåss för sina medlemmar, må så vara men på längre sikt är deras insats endast en rejäl björntjänst åt de redan anställda och ett långfinger åt övriga som ännu inte anställts.