Investeringar istället för luftslott

Thorwaldsson flexar musklerna.

Nästa år ska löneramarna sättas för närmare 2,9 miljoner arbetstagare. Mycket talar för att förhandlingarna parterna emellan kommer att bli sällsamt hårda denna gång. Alldeles särskilt med beaktande av den obefintliga inflation som råder och framledes förväntas.

Riksbanken navigerar penningpolitiken mot två procentig inflation, dit är det dock långt att gå. LO vill nu hjälpa banken på traven genom att förhandla fram löner som ändå utgår från de två procenten. LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson menar frankt att de inte kan ta ansvar för Riksbankens tillkortakommanden. Det vore dock både oansvarigt och naivt av förbundet att propsa på en dylik löneram. För det enda som de facto kan höja reallönerna är produktivitetsutveckling, allt annat är bara luft. Löneökningar utan motsvarande produktivitetstillväxt sänker enbart vår konkurrenskraft, hotar jobben och leder till arbetslöshet. Och det vill vare sig Thorwaldsson eller hans medlemmar.

För hållbara reallöneökningar krävs långsiktiga investeringar, privata och offentliga. Och i den extrema lågräntemiljö som vi nu befinner oss borde det finnas åtskilliga projekt att lönsamt investera i.

Mindre ger mer

Med något drömskt i tonen låter SVT i dokumentären ”Lönesänkarna” påskina att löntagarna hade det bättre förr. Man blickar tillbaka till 70 och 80 talen där framgångsrika lönerörelser kunde ge 7-8 procentiga löneökningar. Det låter måhända övertygande, inte minst vid jämförelse med dagens till synes försumbara lönepåslag.

Siffror från SCB och Medlingsinstitutet ger dock en annan bild av verkligheten. Sett till de reala lönernas utveckling var det betydligt sämre förr. Mellan åren 1980 och 1994 sjönk den reala, dvs. den faktiska lönen, med 0,1 procent per år. Svensken blev alltså fattigare. Sedan 1995 däremot, har den reala lönen ökat årligen med 2 procent. Under den förstnämnda perioden fick löntagaren en reell lönesänkning med 1,2 procent medan den efterföljande perioden gav 20,5 procent mer att handla för.

Denna lyckosamma utveckling kan tillskrivas en rad reformer och faktorer. Riksbanken blev fristående och kom att arbeta efter ett inflationsmål, fack och arbetsgivare grävde åtminstone till del ned stridsyxan samtidigt som en rad ofrånkomliga skattereformer och avregleringar genomfördes.

 

Regeringens jobbskatteavdrag är senare års viktigaste reform för ökade reallöner. Genom att lämna löntagarna mer över efter betald skatt kan de nominella lönepåslagen hållas nere utan att den enskildes ekonomi drabbas. De senaste 16 åren har visat att mindre ger mer, såväl för löntagare som för svensk ekonomi.

http://www.svt.se/dokument-inifran/lonesankarna

Stora grupper fastnar i höglönefällan

Låglönefällan har de flesta hört talas om. Det är den fälla som framförallt ungdomar och kvinnor påstås gå i när de tar värvning i en låglönebransch. Den som väl gått i fällan kan sedan svårligen ta sig ur den. De har då bara att acceptera sin lott i livet. Så lyder fackets resonemang när man argumenterar för en lönepolitik med centrala avtal, jämställdhetspotter och höga ingångslöner.

Onekligen låter det solidariskt och storsint att alla ska med och att den bättre betalde avstår en del av sin kaka åt den med sämre betalt. Det låter ju heller inte helt orimligt att kollektivet är en starkare förhandlingspart än individen, vilket talar för centralt framförhandlade avtal. Att saker låter bra behöver dock inte innebära att de är det.

Sverige är det OECD land med minst lönespridning och med västvärldens mest sammanpressade lönestruktur, enligt fackets definition alltså det mest jämställda. Jämställdheten är dock skenbar och behöver alls inte vara av godo. De konstant ökande ingångslönerna må kortsiktigt glädja dem som får del av dem men blir senare till en tryckande baksmälla när den enskildes flit och kompetens inte tillåts att premieras och då löneutvecklingen avstannat redan innan den hunnit ta fart.

De centralt framförhandlade avtalen lämnar minimalt utrymme för lokal lönesättning med konsekvensen att den enskildes egna insatser egentligen kvittar. Hårdast drabbade av den sammanpressande lönestrukturen blir dock alla de som, pga. de höga ingångslönerna, aldrig blir anställda. Det handlar då framförallt om invandrare, ungdomar och långtidsarbetslösa, grupper som till en början inte betalar sig till de höga kostnaderna.

De av solidaritet ekande slagorden mot långlönejobb och ojämställdhet ekar för den som spetsar öronen tomma. Faktum är att fackets lönestrategi räddar få ur låglönefällan men placerar desto fler i en höglönefälla.

Farlig revanschlusta hos metallbasen

Positionerna intas nu inför årets avtalsrörelse då lönerna ska sättas för 2,5 miljoner svenskar. Inför årets rörelse har viss ordning återställts sedan LO och Svenskt Näringsliv enats om att industriförbunden ska gå före och sätta nivån för övriga. Ordföranden i IF Metall, Stefan Löfvén, har sin målsättning klar. Företagen ska nu återgälda det som arbetarna gick miste om genom krisens överenskommelse. Hårda bud är således att vänta.

Det ligger självklart i fackets uppgift att arbeta för sina medlemmars bästa. Nu är det dock så att nominella löneökningar inte alltid är det bästa för de anställda. Stridslystna fackförbund har mer än en gång tidigare satt svensk konkurrenskraft på prov. Under 80 talet drämde man till med smått ofattbara krav vilka då fick inflationstermometern att koka. Då drabbades inte bara de anställda själva utan hela den svenska ekonomin som kraschade fullständigt i och med 90 talskrisen. På liknande sätt hindrades en annars lovvärd ekonomisk utveckling i sin linda genom 1995 års avtalsrörelse då industrin lyckats förhandla fram exceptionellt goda villkor åt sina medlemmar.

En stor, och ganska betydande, skillnad idag mot situationen inför tidigare lönerörelser är att alla löntagare trots en i vissa fall sämre löneutvecklingen fått kraftiga reallöneökningar. Den skattebetalare som bemödat sig med att granska specifikationen till sin inkomstdeklaration kan konstatera att hon fått en dryg månadsinkomst extra genom regeringens jobbskatteavdrag. Detta kan givetvis inte LO förbunden beakta eftersom regeringen är borgerlig och ”fajten” måste tas. En sådan inställning och ”revanschlusta” kan återigen bli kostsam, för såväl metallarbetaren som för oss andra.

Borgerlig arbetarpolitik ger mer

Samsynen bland LO:s paraplyorganisationer är nära nog total inför årets lönerörelse. Byggnads, Handels och Kommunal stämmer alla i bäcken. Frågor om jämställdhetspotter, rätt till heltid och centrala lönekrav utgör inga trätoämnen i år. De röda fanorna kommer att vaja stoltare än på länge vid årets 1 maj demonstrationer. Lundby Wedin, Ylva Thörn och Hans Tilly kommer alla med säkerhet att hålla brandtal om ökade klyftor, en söndertrasad arbetsrätt och ett generellt allt kyligare samhällsklimat. Vid deras sida kommer naturligtvis arbetarrörelsens politiska representanter basunera ut samma budskap. Räkna med stolta löften om ökad inkomsttrygghet (höjda bidrag) och ökad arbetsrättslig trygghet (genom återhänvisning av Laval-domen till Bryssel).

Vad som däremot inte kommer att nämnas, men som är av högst väsentlig betydelse för arbetarrörelsens medlemmar och S-väljare, är att deras politik ger betydligt mindre i plånboken. När rörelsen går ut med tuffa krav om centrala och generella lönehöjningar förtiger man de kraftiga reala inkomstökningar var arbetare fått genom regeringens politik.

Hade rörelsen fått bestämma hade undersköterskor, byggnads/metallarbetare och handelsanställda haft upp till 1 700 kr/månaden mindre att röra sig med idag. Belopp som de allra flesta lönearbetare annars bara kan drömma om i den årliga lönerevisionen.

Borgerlig arbetarpolitik ger mer

Samsynen bland LO:s paraplyorganisationer är nära nog total inför årets lönerörelse. Byggnads, Handels och Kommunal stämmer alla i bäcken. Frågor om jämställdhetspotter, rätt till heltid och centrala lönekrav utgör inga trätoämnen i år. De röda fanorna kommer att vaja stoltare än på länge vid årets 1 maj demonstrationer. Lundby Wedin, Ylva Thörn och Hans Tilly kommer alla med säkerhet att hålla brandtal om ökade klyftor, en söndertrasad arbetsrätt och ett generellt allt kyligare samhällsklimat. Vid deras sida kommer naturligtvis arbetarrörelsens politiska representanter basunera ut samma budskap. Räkna med stolta löften om ökad inkomsttrygghet (höjda bidrag) och ökad arbetsrättslig trygghet (genom återhänvisning av Laval-domen till Bryssel). Vad som däremot inte kommer att nämnas, men som är av högst väsentlig betydelse för arbetarrörelsens medlemmar och S-väljare, är att deras politik ger betydligt mindre i plånboken. När rörelsen går ut med tuffa krav om centrala och generella lönehöjningar förtiger man de kraftiga reala inkomstökningar var arbetare fått genom regeringens politik. Hade rörelsen fått bestämma hade undersköterskor, byggnads/metallarbetare och handelsanställda haft upp till 1 700 kr/månaden mindre att röra sig med idag. Belopp som de allra flesta lönearbetare annars bara kan drömma om i den årliga lönerevisionen.