Låglönefällan har de flesta hört talas om. Det är den fälla som framförallt ungdomar och kvinnor påstås gå i när de tar värvning i en låglönebransch. Den som väl gått i fällan kan sedan svårligen ta sig ur den. De har då bara att acceptera sin lott i livet. Så lyder fackets resonemang när man argumenterar för en lönepolitik med centrala avtal, jämställdhetspotter och höga ingångslöner.
Onekligen låter det solidariskt och storsint att alla ska med och att den bättre betalde avstår en del av sin kaka åt den med sämre betalt. Det låter ju heller inte helt orimligt att kollektivet är en starkare förhandlingspart än individen, vilket talar för centralt framförhandlade avtal. Att saker låter bra behöver dock inte innebära att de är det.
Sverige är det OECD land med minst lönespridning och med västvärldens mest sammanpressade lönestruktur, enligt fackets definition alltså det mest jämställda. Jämställdheten är dock skenbar och behöver alls inte vara av godo. De konstant ökande ingångslönerna må kortsiktigt glädja dem som får del av dem men blir senare till en tryckande baksmälla när den enskildes flit och kompetens inte tillåts att premieras och då löneutvecklingen avstannat redan innan den hunnit ta fart.
De centralt framförhandlade avtalen lämnar minimalt utrymme för lokal lönesättning med konsekvensen att den enskildes egna insatser egentligen kvittar. Hårdast drabbade av den sammanpressande lönestrukturen blir dock alla de som, pga. de höga ingångslönerna, aldrig blir anställda. Det handlar då framförallt om invandrare, ungdomar och långtidsarbetslösa, grupper som till en början inte betalar sig till de höga kostnaderna.
De av solidaritet ekande slagorden mot långlönejobb och ojämställdhet ekar för den som spetsar öronen tomma. Faktum är att fackets lönestrategi räddar få ur låglönefällan men placerar desto fler i en höglönefälla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar