Stora delar av landet lider av allvarlig bostadsbrist. På många håll, inte minst i tillväxtområden med stora inflyttningstal, är bristen så påtaglig att folk tvingas tacka nej till både jobb och utbildningsplats. I ett större perspektiv innebär detta inte bara att människors utvecklingsmöjligheter begränsas utan också att svensk tillväxt bromsas.
Att rådande situation är ohållbar och olycklig inser alla, från vänster till höger. Om orsaker och lösningar råder dock största oenighet. Socialdemokrater och vänsterpartister vill i sina roller som samhällsansvariga och beskyddare av de mindre bemedlade ”bygga sig ur bristen”, dvs. genom politiska diktat och enorma offentliga (gärna lånefinansierade) projekt förse medborgaren med husrum. Via de sedan 40 talet rådande hyresregleringarna ska alla också ha råd att bo, såväl centralt som i den pittoreska förorten. Denna form av bostadspolitik är väl beprövad och resultaten är de vi just nu förfasas över.
Visst låter det behjärtansvärt att alla ska ha råd att bo, men vad hjälper det om det ingenstans finns att bo? Bostäder byggs av vinstdrivande byggfirmor vars överlevnad är beroende av lönsamma och vinstgenererande projekt. Hyres- och andra begränsande prisregleringar sätter dock marknadsmekanismerna ur spel och omöjliggör den företagsekonomiska kalkylen. På en marknad med stor efterfrågan ska utbudet efterhand möta efterfrågan. Till synes välmenande regleringar har dock satt denna logik ur spel med följden att många svenskars och Sveriges utvecklingspotential kraftigt begränsas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar