Hög tid att lämna tillbaka badkläderna

Bör lämna tillbaka badkläderna

Stora delar av näringslivet går idag på knäna, när intäkterna sinar medan kostnaderna i princip är intakta. Det är nu, när tidvattnet dragit sig undan, som det blivit tydligt vilka som badat nakna. Frågan är dock vem det är som dragit ned badbyxorna på de svenska företagen.

Det borde egentligen inte förvåna finansmarknadsminstern att svenska företag nu står näck och trånar efter statens värme och omsorg. Att bygga eget kapital och soliditet har inte varit lätt i Sverige genom tiderna, vilket höga direkta och indirekta skatter samt kostnader för att anställa effektivt motverkat. Skattesystemet har på så sätt borgat för dagens läge, och det är således skattepolitiken som dragit byxorna av företagen. Att Per Bolund och Magdalena Andersson nu tvingas rycka ut med den värmande badrocken är därför inte konstigt och heller inte mer än rätt. För faktum är att både badbyxor och badrock bara varit staten till låns.

När isarna lägger sig och vinden pinar så är det extra viktigt att värna om badgästerna, för annars lär de inte återvända till högsäsongen. Då inte förr så är det därför hög tid för Bolund, Andersson och övriga att lämna tillbaka badkläderna, för badgästerna fryser just häcken av sig.

Ingen har råd med Bolundbuffert

Svamlande finansmarknadsminister

Successivt har aktiekapitalkravet skruvats ned från 100 000 kr till dagens 25 000 kr. Samtidigt har revisorsplikten avskaffats för de mindre företagen. Samtliga åtgärder har genomförts för att sänka tröskeln att starta eget.

Den nya nivån om 25 000 kr gäller från årsskiftet 2020 och infördes under finansmarknadsminister Per Bolunds styre. Idag, fyra månader och en Coronakris senare, förstummas samme Bolund över näringslivets tunna buffertar och funderar över politiska åtgärder för att rätta till det. Att återställa aktiekapitalkravet till 100 000 kr och återinföra revisorsplikten skulle nog vara bra, både för företagaren själv, dennes leverantörer, långivare och övriga intressenter. Den frågan har Bolund dock inte lyft utan svamlar istället om något oklart buffertkrav motsvarande det som bankerna har på sig. De flesta företag, inte minst de mindre, verkar i en extremt konkurrensutsatt miljö med genomsnittliga rörelsemarginaler om knapra 6-7 procent. Det ger omöjligen kapital nog att bygga Coronabuffertar, där intäkterna kanske helt raderas under flera månader.

Ingen har råd med en Bolundbuffert och ingen skulle ha råd att starta eget. I och för sig, då skulle givetvis färre behöva Bolunds stöd i kristider. Samtidigt, och etter värre, skulle vi få betydligt färre skattebetalare vars pengar bland annat Bolunds politik är så beroende av.

Riskfylld grabbighet

Hotar folkhälsan?

Folkhälsomyndighetens rekommendationer om försiktighet, hygien och avstånd står som spön i backen och torde inte ha gått någon vettigt funtad förbi. Vi berömmer oss också, oftast med rätta, för att ta ett stort ansvar och för att följa myndighetens rekommendationer. En viss, inte obetydlig, grupp gör det dock i mindre utsträckning. Och det är kanske den största riskgruppen.

På uppdrag av Myndigheten för Samhällsberedskap har Kantar Sifo undersökt hur kvinnor respektive män agerat under Coronakrisen, om de ändrat beteende, tvättar händerna, använder handsprit mm. Kvinnor gör det i betydligt större omfattning och är överrepresenterade i 14 av 19 kategorier. Kvinnor är samtidigt underrepresenterade bland dem som uppger sig ”inte ha gjort någonting”. Skillnaden är signifikant enligt Kantar Sifo. Utfallet är heller inte särskilt förvånande då män är mer benägna att ta risker generellt. Enligt sociolog Mathias Ericson är det svårare att nå ut med råd inom folkhälsofrågor till män, t ex. ifråga om rökning och skyddsutrustning inom vissa yrken. Med anledning av denna obenägenhet att ta råd är också män överrepresenterade i drunkningsolyckor, dödliga bränder och trafikolyckor.

Att karlar drunknar, brinner inne och kör ihjäl sig är givetvis tragiskt, men oftast drabbar det då bara dem själva. Ifråga om smittspridning drabbar riskbeteendet dock även andra. Riskfylld grabbighet utgör därför ett påtagligare hot mot folkhälsan.  

https://www.gp.se/nyheter/sverige/män-mindre-benägna-att-anpassa-sig-till-coronakrisen-1.26578272

Åkesson förnekar sig inte

Förnekar sig inte

En beprövad och bevisat framgångsrik strategi att ena ett folk är att identifiera en yttre fiende och måla upp denna som källa till det onda. I svåra tider brukar detta fungera särskilt bra.

Att Kina är en diktatur som tystar sin befolkning, ljuger och uppenbarligen tillåter en grym djurhållning som konsekvent sprider smittor har Jimmie Åkesson rätt i när han skriver på GP Debatt (5/4). Detta är omvärlden och expertis tämlig enig om. Åkesson slår ur detta perspektiv således in redan öppna dörrar. Timingen och artikelns utformning talar istället för att syftet med artikeln är ett annat än att primärt kritisera kinesernas bristfälliga djurhållning och grymma djurplågeri. Snarare syftar den till att misstänkliggöra och måla upp kineserna, hellre än coronaviruset självt, som den stora fienden. Som exempel på den ociviliserade kinesen lyfter Åkesson också fram att de bland annat har fladdermöss på menyn. Måhända förekommer sådant, men det är knappast klassisk kinesisk husman. Åkesson vill med sitt exempel nog snarare påvisa att kineserna och deras kultur är ganska underutvecklad.

Kina bär ett stort ansvar för coronasmittans uppkomst och spridning. Den uppkom där och tilläts spridas där när auktoritära politiker länge förnekade dess existens. Europa och övriga världen har dock sitt egna ansvar idag. Även vi i väst har begått och begår misstag, som bara vi själva ansvarar för. Saklig och välgrundad kritik är alltid befogad, däremot inte att i onödan polemisera och måla upp kineserna som fienden och det stora hotet.

Åkesson förnekar sig inte utan tar fortsatt varje chans att driva sin nationalistiska agenda.

https://www.gp.se/debatt/kina-måste-stänga-de-farliga-djurmarknaderna-omedelbart-1.26339409