Inga hönor att vara stolt över

Inga hönor att vara stolt över

I dagarna trillade de sista bokslutsrapporterna in för räkenskapsåret 2009. Bland rapportörerna fanns såväl fåglar som fiskar där vissa som vanligt gladde ägarna med miljardvinster medan andra tvingades gå med mössan för kassapåfyllning. Bland dem med allra flest intressen i rapportfloran fanns storkapitalisten Staten med bland andra Svenska Spel, SBAB, SAS och Vattenfall i sin sprängfyllda portfölj. Även denna skara bjöd ömsom vin ömsom vatten. Kassakossorna Svenska Spel, SBAB och Vattenfall bjöd som vanligt på guldregn medan SAS, vilket vi också börjat vänja oss vid, åter tvingades till nödlandning.

Hur det än må vara med siffrorna på resultaträkningens sista rad så finns ingen anledning till uppriktig glädje. Vattenfall har med statens goda minne monopoliserat den avreglerade energimarknaden och nyttjar nu sitt övertag till tveksamma kol- och gassatsningar i mångmiljardklassen. Inte mycket till greentech där inte. Svenska Spel tar å ena sidan sitt ansvar för att motverka spelmissbruk med sina knappt synbara ”spela lagom” etiketter. Å andra sidan exploaterar och vidgar de spelmarknaden i aldrig tidigare skådat slag. Det finns snart sagt inte ett spel eller forum där Svenska Spel inte agerar och ”tar sitt ansvar”. Bolånejätten SBAB etablerades en gång för att bryta upp den av bankgiganterna nära nog monopoliserade bolånemarknaden. I dagens bolånebubbelsverige står de för den allra aggressivaste utlåningen och är en högst bidragande orsak till bolånemarknadens opålitlighet.

Måhända värper dessa hönor många högkaratiga guldägg i statens rede, men för den rakryggade består de av inget annat än kattguld. Vill regeringen kunna bära huvudet högt bland sina medborgare så måste den nacka dessa hönor omedelbums.

Borgerlig arbetarpolitik ger mer

Samsynen bland LO:s paraplyorganisationer är nära nog total inför årets lönerörelse. Byggnads, Handels och Kommunal stämmer alla i bäcken. Frågor om jämställdhetspotter, rätt till heltid och centrala lönekrav utgör inga trätoämnen i år. De röda fanorna kommer att vaja stoltare än på länge vid årets 1 maj demonstrationer. Lundby Wedin, Ylva Thörn och Hans Tilly kommer alla med säkerhet att hålla brandtal om ökade klyftor, en söndertrasad arbetsrätt och ett generellt allt kyligare samhällsklimat. Vid deras sida kommer naturligtvis arbetarrörelsens politiska representanter basunera ut samma budskap. Räkna med stolta löften om ökad inkomsttrygghet (höjda bidrag) och ökad arbetsrättslig trygghet (genom återhänvisning av Laval-domen till Bryssel). Vad som däremot inte kommer att nämnas, men som är av högst väsentlig betydelse för arbetarrörelsens medlemmar och S-väljare, är att deras politik ger betydligt mindre i plånboken. När rörelsen går ut med tuffa krav om centrala och generella lönehöjningar förtiger man de kraftiga reala inkomstökningar var arbetare fått genom regeringens politik. Hade rörelsen fått bestämma hade undersköterskor, byggnads/metallarbetare och handelsanställda haft upp till 1 700 kr/månaden mindre att röra sig med idag. Belopp som de allra flesta lönearbetare annars bara kan drömma om i den årliga lönerevisionen.

Socialism för 2100 talet på väg att sänka Venezuela

Hugo Chavez Venezuela har sedan en tid räknats som ett av nutidens mer framgångsrika socialiststater. Sedan jordskredssegern i presidentvalet 1998 har Chavez reformiver helt saknat gränser. Med en uttalad agenda inriktad på arbetarklassen och landets (nu allt snabbare växande) fattiga majoritet har industrier, banker, oljeriggar och land konfiskerats i socialismens namn. Politiken har presidenten döpt till ”Bolivarism” efter den sydamerikanske frihetskämpen Simon Bolivar som en gång så framgångsrikt stred mot det spanska imperiet.

Imperialism och yttre fiender är för övrigt fenomen som tjänat Chavez sak väl. Entrepenörer och kapitalister, allra helst amerikanska sådana, betraktas i socialismens Venezuela som maffia som bör ”sättas i fängelse”. Som framgångsrik nydaning sågs Chavez senaste raid mot landets oljeindustri, där ytterligare 13 oljeriggar och ett antal tillhörande fartyg var föremål för förstatligande. Konfiskationen genomfördes inte med ökad effektivitet eller ökad avkastning för ögonen utan snarare därför att ”borgerlighetens skrik av smärta kommer att nå ända till månen” som presidenten glatt uttryckte det.

Vägen mot 2100 talets socialism går en allt brantare nedförsbacke tillmötes. Venezuela, med sina enorma naturtillgångar i form av olja och bördig landmassa, rasar allt djupare nedåt i den ekonomiska källaren och har nu passerat de flesta av sina regionala grannar vad gäller ekonomisk misär. Globalt är det idag i princip endast Zimbabwe som slår Venezuelas inflationsnivåer där de senaste prognoserna pekar på siffror mellan 50-60 procent. Medan omvärlden sakteligen återhämtar sig efter finanskrisens härjningar tar Chavez socialistiska skapelse rakt motsatt väg. Även 2010 beräknas ekonomin backa, något som Venezuela är ganska ensamt om.

Propagandan och de svulstiga talen om omfördelningar, rättvisa och mer åt de fattiga har på bara några år förvandlats till ren misär för dem presidenten vänder sig till. Förstatligad produktion, devalveringar med över 50 procent och den allmänt recessiva ekonomin har inte bara skrämt iväg utländskt kapital och entrepenörer utan har därtill ytterligare omöjliggjort situationen för landets svagaste och mest utsatta.
Chavez socialistiska agenda må ha låtit lockande en gång, i vart fall för de egendomslösa och sjuka som lovades både guld och gröna skogar. När nu reformerna börjar återverka möts presidenten dock av allt kraftigare missnöje. Detta framförallt från dessa marginaliserade grupper som efter den penningpolitiska cirkusen och det demolerade näringslivet nu än mindre har råd med ens det mest nödtorftiga.

President Chavez är ytterligare en socialistisk frihetskämpe som bevisat systemets oduglighet. Dagens Venezuela borde därför tillägnas den uppmärksamhet det förtjänar, framförallt av de debattörer och vänsterpolitiker som än idag tror att välstånd och rättvisa skapas av staten och inte människan.

Skatter och ansvar

Många är vi som vredgats över storbolagens ohyggliga ersättningsprogram till direktörer och andra befattningshavare. Senast att sålla sig till häcklarskaran var finansministern själv som talar om ansvarslöshet och att de skenande utbetalningarna utgör potentiella hot inför kommande lönerörelser. Varför skulle löntagare och fack stå tillbaka när deras chefer berikar sig med nya miljonprogram?

Ersättnings- och utdelningsfrågorna har fått tjäna som slagträ i efterdebatten till den briserade finansbubblan. Girighetens fula nuna i styrelserummen har fått förklara krisens uppkomst och följder. Upprördheten må vara befogad men som förklaringsmodell duger den inte. Diskussionen måste därför nyanseras och frågan om de ohemula bonusprogrammen penetreras ytterligare.

Sverige har som bekant världens högsta skattetryck, inte bara på arbetsinkomster utan också på vinster och avkastning på kapital. I kombination med tidigare arvs- och gåvoskatt samt den nyligen avskaffade förmögenhetsskatten innebar detta enorma kostnader för den svenska investerare som, med beskattade pengar, önskade investera svenskt. Naturligt nog sinade antalet investorer med tiden och tidigare ägarledda bolag övergick i händerna på utländska hedgefonder, ansiktslösa placeringsinstitut och svenska politikerledda AP-fonder. Ägare av kött och blod med långsiktigt ansvar för sina placeringar byttes mot anonyma och kortsiktiga motsvarigheter eller mot inkompetenta byråkrater.

Rådande situation ska betraktas mot denna bakgrund. Sveriges fabulösa pålagor på ägande och investeringar har omöjliggjort ett aktivt ägarutövande sedan detta helt enkelt blivit för dyrt. Som konsekvens härav har kortsiktighet och anonymitet kommit att prägla ägarskapet, ersättningsprogram och utdelningspolicys. Att gå till attack mot girigbukarna i styrelserummen tjänar ingenting till. Istället måste svensk skatt på ägande och investeringar ses över.

Samma maxim gäller för storkapitalet som för oss småsparare, ansvar för sina egna pengar leder till långsiktigare och, för det mesta, klokare beslut. Skyll därför inte Lars G Josefsson, Lars Eric Pettersson och Annika Falkengren för deras fantasilöner. Fundera istället över den svenska skattepolitiken.

Sverige hade kunnat vara där Grekland är idag

Grekland betraktas idag tillsammans med Spanien, Portugal och Irland som Europas sorgebarn. Landet, med sitt ohyggliga budgetunderskott om 13 procent av BNP, utgör ett allvarligt hot mot stabiliteten inom den europeiska monetära unionen. Landet lider av en lågproduktiv industri, en stor ineffektiv och byråkratisk offentlig sektor samt skyhöga arbetslöshetstal. Som viktiga förklaringar till landets utsatta läge nämns bland annat landets historiska och nuvarande ovilja/oförmåga att möta och tackla samhälleliga strukturomvandlingar. När Sverige lade ned sin skoindustri på 50 talet lyckades den grekiska socialistregimen klamra sig fast och landet exporterar (nåja) än idag grekproducerade pjucks. Just skoindustrin är en av de branscher som nu drabbats allra hårdast i krisens spår. Sko- och konfektionsindustrin är en av de grenar som under decennier hållits under armarna av protektionistiska politiker som genom offentliga subventioner och tullar ”värnat inhemska arbetstillfällen”. Härigenom har arbeten blivit kvar i landet trots att de, precis som skett i de flesta andra västerländska industriländer, borde försvunnit österut för åtskilliga decennier sedan. Hade det blivit politik av oppositionens önskemål om ”stimulanser”, att vi ska ”investera oss ur krisen” eller som Lars Ohly önskar; anställa ytterligare 100 000 inom den offentliga sektorn skulle vi ha kunnat vara där Grekland är idag. Med detta i åtanke ska vi vara tacksamma för att inga keyenesianska socialister lotsat oss genom denna kris.