söndag 26 september 2010

Först med fakta på bordet kan SD diskuteras


Sverigedemokraterna åtnjöt ett väljarstöd om 5,7 procent i årets val. Ett starkare stöd än såväl vänstern som Kristdemokraterna. De etablerade partierna fasar och vänsteraktivisterna rasar. Sverigedemokrater misshandlas, torgmöten saboteras och partiet ska tystas med alla medel. Sverigedemokraterna har sannerligen inte vandrad Eriksgatan upp, ändå är de alltså populärare än någonsin.

Att uppståndelsen kring SD och deras kontroversiella invandringspolitik utan tvekan bidragit till deras popularitet torde vara otvistigt. Uppståndelsen utgör dock knappast hela förklaringen. Integrations- och invandringsfrågor har i svenska debattforum varit nära nog tabubelagda. Få välrenommerade politiker har, med omtanke om sitt anseende, vågat ta debatten. När något så okontroversiellt som språkkrav för medborgarskap reses går debatten genast igång om främlingsfientlighet, flört med högerextrema krafter etc. Få vill och vågar därför lyfta dessa frågor. Än färre vågar reda ut sanningen och räkna fram de siffror som faktiskt bekräftar alternativt vederlägger förekommande utsagor. Att först lägga alla korten på bordet är ju annars, i alla andra debatter, grunden för en saklig debatt.

Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) har på uppdrag av Finansdepartementet räknat på invandringens samhällsekonomiska effekter. Rapporten ”Invandringen och de offentliga finanserna” (rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, 2009:3) är ett ambitiöst försök att räkna på invandringen och utröna dess konsekvenser för svenska räkenskaper. Till en början fastslås att invandringens effekter på de offentliga finanserna är avhängig hur bra invandrarnas integration på arbetsmarknaden fungerar. Redan på denna punkt kan konstateras att Sverige misslyckats. För den utrikes födde tar det i genomsnitt 7 år att ta sig in på arbetsmarknaden (för en kvinna är samma siffra 9 år). Andelen förvärvsarbetande i åldrarna 20-64 år bland samma grupp är förskräckande 57 procent (att jämföra med 80 procent för infödda). Vem som ska klandras för dessa usla siffror går givetvis inte fastslå. Sanningen är vare sig svart eller vit. Oavsett var förklaringen ligger så innebär misslyckandet enorma kostnader, samhälleliga och mänskliga. Kostnaden, beräknad som inkomstomfördelning mellan infödda till invandrare, uppgick i slutet av 90 talet till 1,5 - 2 procent av samlad BNP. I reda siffror motsvarar detta mellan 45-70 miljarder. Beloppen är troligen än högre idag sedan invandringen tilltagit och integrationen knappast förbättrats.

Med brasklappen att invandringen är nödvändig för att försörja vår åldrande befolkning och att en effektivare integration skulle kunna förvandla kostnaderna till samhällsvinster borde mer av liknande studier lyftas fram i debatten. Nyanserande fakta ger en sakligare diskussion och underlag för korrekta beslut. Och först med dessa fakta kan SD`s legitimitet rent objektivt diskuteras.

lördag 25 september 2010

Ohlys kumpaner tappar mark


Söndagen den 26:e september är det val i Venezuela. Ett föregångsland för den som tror på den socialistiska samhällsmodellen. Till val går den Store Ledaren, president Hugo Chavez, som nu dikterat venezolanernas villkor sedan 1998. Denna gång, till skillnad från föregående val, möter Chavez motstånd. Inte enbart av en opposition (som trots regimens totala kontroll över media och andra nyhetskanaler inte bojkottar) utan också av ett jäsande missnöje bland väljarna.

Presidentens regeringstid har präglats av reformiver. Via ett totalkontrollerat parlament har beslut fattats om konfiskering och förstatligande av det mesta. Banker, olje- och gruvindustri, mark, köpcentrum och energibolag har överförts till statens ägor. Chavez strävar mot ”2100 talets socialism” och konstaterar att ”detta är en folkets revolution”.

Oavsett ideologisk övertygelse kan ingen annan än Chavez och dennes socialism klandras för landets usla ekonomi, dess skyhöga inflation och arbetslöshet eller det eskalerande gatuvåldet. Att lyckas så illa med det mesta är imponerande med tanke på de enorma olje- och mineraltillgångar landet förfogar över. Den fullständiga ringaktningen för äganderätt i kombination med ett sönderkorrumperat rättsväsende driver såväl kapital som entrepenörer ur landet. Kvar blir presidentens lakejer som profiterar på systemet samt de mest utsatta som ingen annanstans kan fara.

I det likväl socialistiska grannlandet Kuba luckras nu monopol efter monopol upp sedan president Raul Castro konstaterat det ohållbara i det socialistiska systemet. 100 000 statsanställda kommer i dagarna att tvingas lämna sina anställningar. I Sverige gjorde samtidigt kubavännen och socialist/kommunisten Lars Ohlys vänsterparti ett rekorddåligt val.

Oavsett valutgången i Venezuela synes den korrumperande socialismen ha nått vägs ände. Och detta ska vi vara glada för, fattig som rik.

torsdag 23 september 2010

Alltfler med på tåget


I eftervalsdebatten hörs få glädjeyttringar men desto fler snyftningar och grymtningar. Det är ett allt kallare Sverige vi ser framför oss. Främlingsfientligheten frodas och egoism går före humanism. För många uppfattas uppenbarligen valresultatet så. Upplevelser och uppfattningar ligger dock i betraktarens ögon vilket innebär att vi alla tolkar situationen efter eget huvud. I mitt huvud vanns gehör för (utöver främlingsfientlighet) tanken om individuellt ansvarstagande (i motsats till statligt), ökad personlig frihet och värnande om de verkligt behövande.

Den alliansdrivna politiken har hela föregående mandatperiod syftat till att inkludera, alla som kan ska få chansen att bidra. Alla, även de med sämst förutsättningar ska ha rimliga krav och förväntningar på sig. Ingen ska tvingas till skolbyte på grund av mobbare, ingen sjukskriven ska pensioneras utan en chans till rehabilitering och för den med lägst inkomst ska det inte löna sig mer att bidragsförsörjas än att försörja sig själv. Ansträngning ska löna sig och samhället ska erbjuda alla en rimlig chans att anstränga sig.

Drygt 49 procent av oss tycks i större eller mindre omfattning instämma i dessa tankar. Lyckas vi nu förverkliga tankarna och få med alltfler på tåget, ja då kommer Sverigedemokraterna snart att vara överspelade.

söndag 19 september 2010

Vad kostar vänsterns smutskampanj skattebetalarna?



Under de sista skälvande dagarna inför valsöndagen har vänstern satt in det tunga artilleriet. Nu är inga medel otillåtna. Motståndares affischer ska ner, Jan Björklund ska få Hitlermustasch, Reinfeldbilder ska besudlas med hatmeddelanden och busskurer ska klottras ned med allehanda vänsterbudskap. Efter en längre tids valarbete och iakttagelser konstaterar jag att endast allianspartiernas kampanj saboterats. Hittills har jag ännu inte påstött någon vandaliserad eller nedriven vänsteraffisch. Är detta en tillfällighet?

Respekten för det allmänna, ägenderätten och yttrandefriheten är ingen självklarhet. Vissa grupper i samhället tar sig "i rättvisans namn" friheter som går utöver dem som svenska lagar och regler tillåter. Förespråkaren av kollektivism framför individualism behöver inte ta ansvar, det är ändå alltid någon annan som betalar. En sådan utveckling är både kostsam och förminskande för människan. Med större utrymme för individualism följer naturligt ökat ansvar. Det som är ditt vårdar du och ömmar för.

Årets valkampanj visar med tydlighet följderna av de olika systemen. Smutskampanjen mot alliansen är inte bara låg utan också kostsam för oss skattebetalare.

torsdag 16 september 2010

Kärnkraft – osexigt men framsynt


Det alltid så industrivänliga och IF Metall beroende S har slutligen nått en kompromiss med de allra industrifientligaste miljöpartisterna. Kompromissen gäller de grönas stora hjärtefråga, kärnkraftens omedelbara avveckling. Det nya nu är att reaktorerna ska avvecklas ”med hänsyn till sysselsättning och välfärd”. En kompromiss som låter lika storvulen som ”avskaffandet av orättvisan” eller ”återställandet av den raserade sjukförsäkringen”. Precis som väldigt många av de rödgrönas påtvingade kompromisslösningar är denna näppeligen genomförbar och illa genomtänkt.

Faktum kvarstår nämligen att de svenska reaktorerna faller för ålderstrecket från och med 2020. Detta oavsett hur sysselsättning och välfärd påverkas. Kompromissen är således kompromisslös. S har med högra handen sökt hålla Stefan Löfvén och gubbarna på IF Metall lugna samtidigt som den vänstra kardan sökt blidka den gröna opinionen. Resultatet blev en klassiskt rödgrön röra, något som industrin naturligtvis förstår.

Elanalysföretaget Pöyry Energy Consulting har jämfört Alliansens kärnkraftspolitik med de rödgrönas avvecklingslinje. Industrin och företagen kan med en rödgrön regering emotse elprishöjningar om ca 20 procent. För oss konsumenter blir höjningarna uppåt 24 procent och kraftiga prisvariationer. Ökade elkostnader för alla innebär mindre i plånboken (och mindre frihet), minskad konkurrenskraft för företagen och i slutskedet förlorade arbetstillfällen. Härtill fastslår Pöyry att en kärnkraftsfri energiförsörjning ökar koldioxidutsläppen kraftigt då vi istället kommer tvingas importera betydligt smutsigare el.

Fina ord och klyschor står mot en osexig men framsynt energipolitik. Vad gäller energipolitik föredrar jag det osexiga alternativet.

måndag 13 september 2010

Höjd skatt för rika är dåligt för Sverige


Av en nyligen publicerad undersökning från Novus Opinion framgår att av de 1000 tillfrågade ansåg 53 procent att det vore bättre för Sverige om höginkomsttagare (personer med inkomster över 40 000 kr i månaden) betalade mer i skatt än idag. 36 procent ansåg att det är ett dåligt förslag. Opinionssiffrorna är naturligtvis mumma för en opposition som går till val på att drämma till de ”rika” lite extra.

Till att börja med måste konstateras att Sverige redan idag har världens högsta marginalskatter. De ”allra rikaste”, ca 5 procent av alla svenskar över 20 år, betalar på marginalen 55 procent av de sista intjänade tusenlapparna till masen. Runt 18 procent av svenskarna betalar 50 procent. Ideologiskt och retoriskt går det alltid hem att i rättvisans namn argumentera för att rika ska betala mer. Dessvärre är verkligheten inte lika enkel. Hade Sverige varit ett slutet land utan internationell konkurrens och hade inte några marginaleffekter existerat hade vi kunnat beskatta de rikaste med 100 procent på marginalen. Ingen hade stuckit utomlands och alla hade knegat på som om inget hänt. Nu fungerar det dock inte så (gudskelov).

Forskare, ingenjörer, läkare, entrepenörer, idrottsstjärnor (bland dem bollspelare i Djurgården) och andra höginkomsttagare rör sig på en global arbetsmarknad. Passar det inte så sticker de. Likaså minskar intresset för ansträngning när den ytterligare insatsen knappt ger något ytterligare i fickan. Och eftersom höginkomsttagare är de bästa skattebetalarna blir skattebortfall bland dessa grupper extra kännbart för statskassan. I SNS rapporten ”En skattepolitik för både innan- och utanförskapet” har man räknat på de rödgrönas förslag om höjda inkomstskatter för höginkomsttagare. Rapporten visar att ca 3 000 personer, i termer av helårsarbeten, skulle gå förlorade jämfört med dagens skattenivå.

Slutsats. För alla som är beredda att lyfta på de ideologiska skygglapparna och föredrar skatteintäkter framför retorik, tänk om. Än mer skatt på flit är dåligt för Sverige.

söndag 12 september 2010

Är man världens starkaste björn måste man också vara världens snällaste


Vi människor står sedan ett hundratal år obestridligen överst i näringskedjan. Här uppifrån dikterar vi villkoren för vår omgivning, djur och natur. Till skillnad från konkurrerande rovdjur besitter vi ett samvete och ett förnuft. En flodhäst eller en krokodil drabbas knappast av samvetskval efter en överilad aggression. Lika lite resonerar de kring aktionerna. På grund av dessa egenskaper är vi unika i djurriket och har därmed att oka ett tungt ansvar.

Med detta sagt är det beklämmande och ytterst smärtsamt när man nås av rapporter och historier om hur många djur behandlas i Sverige idag. Vi har förvisso kommit långt i vårt djurrättsarbete men ännu uppdagas ideliga missförhållanden. Senast på tapeten var bilderna från ett antal av våra minkfarmer. I detta fall har tydliga föreskrifter i djurskyddslagen åsidosatts på bekostnad av lidande minkar. Som människa med samvete och förnuft borde man skämmas.

Sverige är med en liberal regering på rätt väg. Svensken har fått större frihet kontra staten, ekonomin tuffar på och fler deltar genom egen försörjning. Ett friare samhälle ställer dock också högre krav, högre krav på dig som individ att följa ditt samvete och lyssna till ditt förnuft. Detta, gott folk, är nämligen en förutsättning för liberalism. Och en god värdemätare för hur väl vi lyckats är hur våra djur behandlas. För är man världens starkaste björn måste man också vara världens snällaste.

lördag 11 september 2010

Skolan är kommunens ansvar


På lördagens SVD Brännpunkt (11/9) förtydligar Mette Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund, att ansvaret för skolan inte ligger hos staten utan ute hos kommunerna. Detta faktum kan inte understrykas nog eftersom alliansregeringen massakrerats av nedriga påhopp om allehanda ”neddragningar” i landets skolor.

Mette Fjelkner inleder med att fastslå att landets kommuner väntas gå med vinst i år och att det sammantagna överskottet väntas uppgå till mellan 20-25 miljarder. Fjelkner föreslår att skolans huvdmän, kommunerna, borde investera dessa medel i skolverksamheten. Som konkreta insatser föreslås höjda lärarlöner, lärarfortbildning och investeringar i arbetsmiljön. I artikeln påpekas också att tidigare ”skolmiljarder” till kommunerna från statskassan kommit att användas, inte till skolan, utan till rondeller och liknande kommunpolitiska ”satsningar”. Fjelkner påtalar också hur orättvis den svenska kommunaliserade skolan har blivit och att dess kvalité har blivit helt beroende av i vilken landsdel man bor och till vilken kommun man råkar tillhöra.

Mette Fjelkners artikel kastar ljus över ett viktigt faktum, det att ansvaret (tyvärr) ligger hos kommunerna. Staten kan inget annat göra än att hoppas på att ”skolpengen” används till det den var avsedd för. Artikeln understryker också att kommunerna har resurser och att regeringen inte ”tagit resurser från skolan för att sänka skatter”. Artikelförfattaren synes även föreslå ett förstatligande av skolan. Under sådana omständigheter skulle staten rent faktiskt kunna satsa på skolan.

Utifrån den situation som råder idag kan vi konstatera följande. Kommunerna har resurser att investera i skolan och regeringen har inte dragit ned på dessa. Nu måste bara kommunpolitikerna ta sitt ansvar.

fredag 10 september 2010

Greven och betjänten


I Sverige är vi stolta över mycket. Bland annat anser vi oss jämställda och fritänkande, utan förtryck av vare sig oppositionella eller från statsmakten. Vi har en tryckfrihetsförordning, vi har yttrandefrihet, religionsfrihet med mera. Vi är också ett sekulariserat land utan religionsförtryck. Svensk skola har i decennier producerat ifrågasättande och kritiska elever med vana att granska källor och dess trovärdighet. Med andra ord borde vi svenskar vara förmögna att fatta beslut om åtminstone våra egna och våra familjers vardag.

De flesta skriver säkert själva under på detta, ingen känner väl dig eller din familj bättre än du själv och familj? Med detta konstaterat ter sig många politiska uttalanden på sistone som ytterst kontroversiella. V, MP och S har alla enats om att föräldraförsäkring ska kvoteras ytterligare. Längst vill Lars Ohly gå som kräver totalkvotering, rakt av. Ointressant i sammanhanget är vad föräldrarna själva tycker. Lika ointressant är det att låta dem själva bestämma över tillvaron med sina barn. Lars Ohly bjuder ogenerat in sig själv i familjers vardagsrum. LO ordföranden Wanja Lundby Wedin lät proklamera att hennes medlemmar (nuvarande och alla de som lämnat) inte förstått sitt eget bästa. Att rösta borgerligt är ju fel, det borde folk förstå! Att så många lämnar LO beror endast på att folk förletts att tro på borgerlig propaganda, inget annat. Att alltfler kommit att rösta på de borgerliga förklaras även det med okunskap. Vi har inte förstått vilket fruktansvärt samhälle de borgerliga skapar.

Greven av Sverige har i närmare 70 år kuvat sin betjänt. Betjänten tycks nu slutligen ha tröttnat och sparkat ut sin greve, klart greven är förbannad.

onsdag 8 september 2010

Jobbskatteavdraget är ingen raketforskning


I den hätska debatten om skattesänkningar för anställda och egenföretagare ställs inte sällan frågan hur en sådan sänkning kan öka sysselsättningen. Många är skeptiska och vissa hävdar att medelsvensson istället för att jobba väljer att måla kåken för de extra pengarna. Det finns säkert exempel på denna kategori även om ytterst få arbetsgivare lär ge sina anställda extraledigt för kåkmålande.

Den allra största skillnaden gör skatteavdraget istället hos dem med de lägsta inkomsterna. De som innan jobbskatteavdraget med nöd och näppe tjänade på att arbeta. Låt mig exemplifiera. En ensamstående småbarnförälder står i valet och kvalet att ta jobb som städerska eller att stanna hemma med knattarna. Väljer hon det senare uppbär hon diverse behovsprövade bidrag såsom bostads- och socialbidrag. Väljer hon det förra och tar jobbet tappar hon de flesta bidrag. En hög inkomstskatt innebär för många i en liknande sits att kalkylen inte går ihop, det lönar sig helt enkelt mer att stanna hemma.

Jobbskatteavdraget har den effekten att det kommit att löna sig för allt fler att steget från bidrags till arbetsförsörjning. Ett stort och viktigt steg för personerna själva och för samhället som helhet. Enligt SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, ger denna effekt på sikt ca 72 000 nya jobb, jobb som ger frihet åt individen och nödvändiga intäkter för byggandet av svensk välfärd.

måndag 6 september 2010

Den nya sjukförsäkringen - en nödvändighet med mänsklig omtanke


Den nu ett par år nygamla sjukförsäkringen har åter blivit ett slagträ i valdebatten. Media gottar sig nästan dagligen i tragiska livsöden där Försäkringskassan påstås gå så långt att de i princip tar livet av folk. Oppositionen hänger naturligtvis på och hävdar att regeringen bedriver häxjakt på sjuka (varför är oklart). Debatten är mycket infekterad men framförallt onyanserad.
Naturligtvis är varje enskilt fall där någon kommer i kläm tragiskt och oförlåtligt. Den nya försäkringen kan säkerligen förbättras på åtskilliga punkter med större utrymme för individuella bedömningar och fler möjligheter till t ex deltidssjukskrivning. Men, de tragiska fall som omtalas får inte skymma reformens avsikt och nödvändighet.

2005 tillsatte regeringen Persson en utredning avseende sjukförsäkringen och dess implikationer. Detta sedan regeringen konstaterat att totalt 750 000 personer var sjukskrivna eller hade sjukersättning och att 140 nya personer fyllde på statistiken varje dag. När utredningens ordförande, den tidigare socialdemokratiska socialförsäkringsministern Anna Hedborg, presenterade slutsatserna var det nedslående läsning. Hedborg konstaterade bl. a att ”… andelen förtidspensionärer/sjukersatta i befolkningen har ökat stadigt sedan 1970 talet och de ungas sjukersättningar utgör en tickande bomb. Stora kostnadsökningar väntar om inte utvecklingen kan fås att vända. Sjukförsäkringen är för mjuk, den har tillåtits möta alla möjliga behov. Resultatet har blivit en instabil försäkring där utnyttjande varierar, över tid, i rummet och mellan människor med samma diagnos, på ett orimligt sätt”. Hedborg avslutar utredningen med de uppfordrande orden ”En reform som skapar en stabil försäkring med lägre utnyttjande och kortare sjukfall är nödvändig”.

Ur ett mänskligt perspektiv kan man argumentera för att den utveckling som beskrevs av Hedborg var betydligt inhumanare än det nya systemet. Tänk den tid då 30 åringar förtidspensionerades av statistiska skäl utan möjlighet till rehabilitering. Huruvida reformen är flipp eller flopp är för tidigt att säga men dess nödvändighet och humana omtanke måste i vart fall få utrymme i debatten.

lördag 4 september 2010

RUT avdraget ger pensionspoäng till lettiska småbarnsföräldrar


I Uppdrag Granskning (31/8) fick vi en hjärtskärande inblick i hur livet för en lettisk småbarnsförälder kan se ut. Tittarna fick följa en grupp i Europa kringresande mödrar som för jobbets skull lämnat familj och barn kvar i Lettland. Mödrar berättade med gråt i halsen hur de lämnat sina barn hemma för upp till 2 år sedan för att söka sin utkomst i utlandet. Några av dessa kom sedan att hamna i svenska vardagsrum som städerskor.

Fenomenet med migrationsarbetare som far till fjärran länder som gästarbetare är ingen nyhet. På sådant sätt har arbeten kommit att utföras i värdlandet som annars, av en eller annan anledning, inte skulle ha utförts. Detta samtidigt som arbetare tjänat pengar som kommit dem själva, deras familjer och deras länder tillgodo.

I Sverige infördes 2008 ett särskilt skatteavdrag vid köp av hushållsnära tjänster, RUT avdraget. Avdraget har ökat efterfrågan på dessa vita tjänster och har, enligt beräkningar från arbetsgivar- och branschorganisation Almega, inneburit att upp till 11 000 personer fått anställning inom branschen. Anställningar som berättigar till föräldrapenning, pensionspoäng, sjukpenning mm.

De lettiska mammor som Uppdrag Granskning porträtterade har gagnats av RUT avdraget. Det arbete som de nu utför i Sverige sker i större utsträckning i den vita sektorn och i betydligt säkrare anställningar. Reformen med avdrag för hushållsnära tjänster är en succé, kanske framförallt för de lettiska småbarnsföräldrar som nu är här och jobbar vitt.

fredag 3 september 2010

Claes Borgström struntar i jämställdhet


Socialdemokraternas talesperson för jämställdhet, Claes Borgström, kastar på SVD Brännpunkt (3/9) in en brandfackla i avseendet regeringens jämställdhetsarbete. Borgström trycker på att 57 procent av de samlade skattesänkningarna går till män och bara 43 procent till kvinnor.

Borgström konstaterar frankt att ”ingen förbättring har skett på jämställdhetsområdet senaste mandatperioden” och passar samtidigt på att kritisera RUT-avdraget (”pig-avdraget”) och vårdnadsbidraget som kvinnofällor. Det nya skattesystemet slår hårt mot kvinnor och hårdast mot de kvinnor som tjänar sämst. De kvinnor som samtidigt får bära den tyngsta bördan när välfärden urholkas. Höjda A-kasseavgifter har tvingat många ensamstående kvinnor att lämna försäkringen och står nu utan skydd i jobbkrisen. Borgström slår fast att vid socialdemokratisk valseger kommer kommuner och landsting att ges ”...högre statsbidrag för att förhindra att tusentals kvinnliga välfärdsarbetare sägs upp. Därför vill vi investera brett i utbildning...”.

Mantrat upprepas. Skattesänkningarna går till rika män samtidigt som de urholkar välfärden. Detta innebär färre anställda och ökad arbetsbörda. Höjda a-kasseavgifter ställer folk på bar backe och tvingar dem sedan till socialen. Socialdemokraterna tänker utbilda allt och alla.

För det första så har de stora skattesänkningarna, relativt sett, gått till just dem som Borgström talar om nämligen offentliganställda inom vård och omsorg. Dessa har fått se sin disponibla inkomst öka med upp till 1 700 kr/månad. Pengar som, om de så hade önskat, kunnat betala den höjda a-kasseavgiften med. Att skattesänkningarna i nominella tal till 57 procent tillfallit männen beror på att de tjänar mer, det är förvisso ett problem men löses knappast genom ytterligare offentliganställda eller mer utbildning. För det andra så har inte välfärden urholkats. Tvärtom har fler i arbete inneburit ökade skatteintäkter vilket givit mer pengar till välfärden.

Under mandatperioden har 38 miljarder tillförts kommuner och landsting i nivåhöjning i jämförelse med 2006. Från och med 2011 kommer dessutom statsbidragen permanent att höjas med 5 miljarder per år. Härtill kommer ett tillfälligt statsbidrag om 3 miljarder att utbetalas. Nämnas ska också att många kommuner och landsting de facto går med överskott i år. Vad överskotten ska användas till är sedan upp till kommun- och landstingspolitiker. Att antalet välfärdsarbetare har minskat är också en synvilla. I och med det fria vårdvalet och fler privata skolor så har fler av dessa välfärdstjänster kommit att utföras utanför det offentliga.

Borgström med parti borde istället för att jaga spöken idka självkritik. Det är under socialdemokratiskt styre som den enorma offentliga sektorn byggts upp och expanderats. Och det är under socialdemokratiskt styre som kvinnor förvisats till det offentliga. Det är kort och gott Socialdemokraterna som är ansvariga för den situation som de nu själva kritiserar.

Ökad valfri inom vård, skola och omsorg, där nya friska idéer tillåts och där de anställda får möjlighet till karriär bryter denna låsta situation, till gagn för både anställda och medborgare. Att Borgström vill vinna val är klart, men i jämställdhet ger han blanka tusan.

torsdag 2 september 2010

Fackrörelsen talar i egen sak


I samlad trupp gick i Dagens Industri och SVD (2/9) fackliga företrädare från Byggnads, Hotell- och Restaurang, SEKO, TCO mfl. till attack mot regeringens föreslagna lärlingsinsatser. Fördömandena är enhälliga och går i stort ut på att den borgerliga regeringen medvetet söker försätta svenska ungdomar i otrygghet. Vad som framförallt upprör är förlängningen av tidsperioden för provanställning samt möjligheten att ingångslönerna ska kunna vara lägre vid denna specifika form av anställning. Fackrörelsen har alltid talat sig varm för schyssta och trygga villkor på arbetsmarknaden, värnandet om de som befinner sig utanför har man dock talat tyst om.

Fackrepresentanterna frågar retoriskt hur låga lägstalönerna ska vara för att tillfredsställa alliansen. I samma andemening hävdar de att förslagna lärlingslöner skulle ge inkomster omöjliga att leva på och att det obefintliga bostadsbyggandet, i kombination med utförsäljning av hyresrätter, tvingar hem ungdomarna till föräldrarna igen. Så låter det från arbetarrepresentanterna. Sådär lagom saklig och balanserad kritik av en borgerlig regering. Betydligt tystare var det när problemen med ungdomsarbetslösheten skapades, för då satt ju S vid rodret.

Sverige har världens mest sammanpressade lönestruktur, dvs. lägst skillnader mellan ingångslön och slutlön. Detta är både bra och dåligt. Bra för dem med jobb, dåligt för dem utan. Höga ingångslöner innebär oöverkomliga trösklar in på arbetsmarknaden eftersom priset blir alltför högt för att anställa. De som drabbas hårdast är de som redan har det svårast att ta sig över tröskeln; ungdomar, invandrare och långtidsarbetslösa. I nationalekonomiska termer, människor med låg produktivitet. Fackrörelsen har inget intresse av att hjälpa dessa grupper, en sådan hjälp skulle ju endast konkurrera med deras egna medlemmar.

Alliansregeringen har bestämt sig för att öppna arbetsmarknaden för alla, oavsett vad socialdemokraternas fotsoldater inom LO må säga. Bortom alla vackra kampord om solidaritet och rättvisa finns en verklighet, den att alla vill jobba och kunna sörja för sina egna liv. Lärlingsjobb med lägre ingångslöner, nystarts- och instegsjobb gör detta möjligt för fler. Får fackföreträdarna som de vill förblir detta dock troligen bara en dröm.

Mona Sahlins avslöjande

I Aktuellt (1/9) debatterade Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt valmanifest. Naturligtvis var mycket fokus på jobbpolitiken, den som är så avgörande för att finansiera dagens och morgondagens välfärd.

Som avslutningen fick de båda partiledarna plädera för deras respektive visioner och insatser för att fler ska få chansen på arbetsmarknaden. Mona Sahlin fick slutordet. S tänker som bekant avskaffa det s.k. RUT – avdraget för hushållsnära tjänster. Detta med argumenten att branschen ändå växer och att skattepengarna istället ska användas ”till välfärden”. På frågan vad alternativet för de människor som nu arbetar inom branschen (och som vid en skattehöjning sannolikt förlorar jobben) kan tänkas vara svarar Sahlin att ”...det kanske finns utbildningsinsatser som de kan nås av, de kanske behöver bättre ersättningssystem så att de kan leva på ett värdigt sätt. Det finns andra sätt än att städa hos varann”.

Uttalandet förtjänar uppmärksamhet eftersom det sammanfattar Socialdemokraternas jobbpolitik numer. Det handlar antingen om någon vag ”utbildningssatsning” eller så är det bidrag. Detta är en ”jobbpolititik” för fortsatt utanförskap och som präglas av en otäck människosyn. Vuxna människor vill jobba och bidra, inte gå på bidrag eller till skolan.

onsdag 1 september 2010

Vem ska jag tro på?


Så sjöng en gång Thomas Di Leva. Inför 2010 års val torde denna dänga åter ha aktualitet för den ambivalente väljaren. Sedan S med kamrater bestämt att konflikten ska skärpas samt uppbådat ett historiskt gemensamt manifest står två tydliga alternativ mot varandra. På den ena sidan står de fyra blå partierna som med hårda nypor satt åt de allra svagaste. Detta samtidigt som de allra rikaste, företrädesvis vita medelålders män, kliats på sina isterbukar. Utmanarna, det rödgröna laget, lovar att vrida klockan bakåt och återställa den rättvisa som vi svenskar upplevde innan de blåa kuppade till sig makten. Att snacka är politiker av hävd duktiga på, därför måste hårda fakta studeras.

Allianspartierna har nu regerat Sverige i fyra år, en turbulent tid överskuggad av en av modern historias mest förödande ekonomiska kriser. Sverige, likt sin omvärld, tog sina törnar med stigande arbetslöshet och ekonomisk kräftgång. För få och för sena var krisåtgärderna hävdade oppositionen. Regeringen höll å sin sida fast vid sin linje, den att reformera skattesystemet, sänka avgifterna för att anställa, satsa seriöst på rehabilitering av sjuka samt föra en i övrigt stram finanspolitik. En framgångsväg enligt regeringen.

Men vem ska jag då tro på? Svaret är beroende av tidsperspektivet. Uppenbart är att den strama finanspolitiken och de arbetsfrämjande jobbinsatserna gett Sverige smått fantastiska framtidsutsikter. Ekonomistyrningsverket spår i sin senaste rapport att tillväxten i år kommer uppgå till 3,9 procent och därefter till 3 procent fram till 2014. Arbetslösheten tros fortsätta att minska och nå 6,5 procent om fyra år. Samtidigt sjunker statsskulden (ner mot 23 procent av BNP) och sysselsättningen ökar (dvs. fler människor får makten över sina egna liv). Samtliga bedömare har gett regeringen toppbetyg för insatserna och svenskarna ser allt positivare på sin ekonomi.

Med fler i arbete, en sjukförsäkring som tjänar till att rehabilitera istället för att frisera arbetslöshetsstatistiken och en allt effektivare vård- och omsorgsapparat kan denna positiva utveckling fortgå. På än längre sikt kanske Sverige åter kan bli det föregångsland som mången socialdemokrat drömmer sig tillbaka till. Kortar man däremot perspektivet, ja då kan höjda bidrag, återställd A-kassa, fler offentliganställda och fler arbetsmarknadsåtgärder locka. Den som minns 70- och 80 talet kommer kanske ihåg de följder en sådan politik ger. Då var det kraftiga devalveringar som urholkade ekonomi och konkurrenskraft.

Vem du ska tro på är således avhängigt ditt tidsperspektiv. Föredrar du att kissa i byxan idag och tvingas utstå både kyla och kliande underkläder i framtiden, eller kan du hålla dig tills nästa toalett? Jag håller mig.