Det börjar dra ihop sig

Öppnar för nystart?

Det politiska livet är hårt. Anna Kinberg Batra har vare sig charmat väljarna eller på ett begripligt sätt förmedlat sitt partis politik. Därför har hennes och Moderaternas förtroendesiffror rasat. Situationen blev ohållbar och Batra fick kliva av.

Lika bra det, för det kan knappast bli sämre. Det borgerliga samarbetet har lidit skada under Batras styre och givetvis faller mycket av ansvaret på det största partiets främsta företrädare, tillika statsministerkandidat. Batra har inte lyckats hålla ihop sitt eget parti samtidigt som alliansens tätor tillåtits springa läck. Kanske kan frånträdet bli en nystart där allianspartierna koncentrerar sig på konstruktiv politik för att föra Sverige framåt, istället för att bedriva pseudoopposition beståendes av menlösa tillkännagivanden och ett ljudligt trippandes kring Sverigedemokraterna.

Det börjar ju dra ihop sig, till val och för borgerligheten. Regeringen är historiskt svag och dessutom utlämnad till ett radikalt vänsterparti. Måtte Batras efterträdare bättre leverera borgerlig politik och täta alliansens läckor, för fyra år till med Löfvens hopkok svindlar.

Ett manifest att lita på

Med två veckor kvar till valdagen har ett av regeringsalternativen klargjort sin politik för de kommande fyra åren. Allianspartiernas gemensamma valmanifest stakar ut den väg som de fyra partierna vill gå under kommande mandatperiod. 300 000 nya jobb ska bli ytterligare 350 000, inte genom det offentligas försorg utan via fler företag som vågar anställa, till rimliga kostnader.

Ökade skatteinbetalningar ger förutsättningar för investeringar, i en ny stambana för höghastighetståg, utbyggd kollektivtrafik, ytterligare resurser till vård, skola, omsorg, ett stärkt försvar och en fortsatt human flyktingpolitik. Trovärdigheten i alliansmanifestet manifesteras av de åtta år som gått. Inget västland har så väl som Sverige tagit sig igenom krisen. Inget annat av våra grannländer har samtidigt kunnat sänka vanliga löntagares skatter som det satsat miljarder mer på sin välfärd. Inget annat land har kunnat föra en så human flyktingpolitik som Sverige, och ändå hålla finanserna.

Alliansens gemensamma manifest går att lita på, och med en allt vilsnare opposition synes det för övrigt bli det enda gemensamma manifestet.

http://www.alliansen.se/wp-content/uploads/2014/09/Vi-bygger-Sverige-Alliansens-valmanifest-2014-2018.pdf

http://rasmusliberal.com/2014/09/01/alternativen-blir-tydligare-eller-inte/

Klokt av Borg att hålla i plånboken

Nu viner det åter kring öronen på finansministern. Detta sedan regeringens vårbudget kommit att sågas längs fotknölarna. Hårda ord har fällts från såväl ekonomer som oppositionella. En ickehändelse som hotar att cementera den redan höga arbetslösheten och sänka den potentiella tillväxten föreföll ha varit konsensusomdömet. Borg är dock en man med integritet och det ska vi alla vara tacksamma för.

Minns hösten 2008 då den ekonomiska termometern nått fryspunkten och då korparna kraxade som allra osaligast. Då, precis som nu, behöll dock finansministern greppet om plånboken vilket fick samma personer som idag att utbrista, för lite och för sent. De flesta utomstående bedömare, ekonomer som politiker, är idag tämligen eniga om att även deras respektive regeringar borde ha följt det svenska exemplet. Idag brottas nämligen de flesta, även tidigare mönsterelever med relativt låga statsskulder såsom Tyskland och Storbritannien, med betungande skulder. Skulder som effektivt kommer omöjliggöra nödvändiga satsningar för framtiden.

Mycket talar nu för att Borg åter får rätt och att han faktiskt bör ta det förklenande talet om sin budget som en icke händelse som en komplimang. Men för all del, låt oss vänta och se.

Allt, även fattigdom, är relativt

Barnfattigdom har blivit det nya politiska modeordet, en gång lanserat av Rädda Barnen men nu hårdexploaterat av den politiska oppositionen. Hårdast har oppositionsledare Juholt gått fram som redan i samband med sitt installationstal klargjorde att krutet skulle läggas just här.

Strategin har varit lyckosam. Idag finns få debattforum med aktning som inte diskuterar detta ”nya” fenomen. Till ring P1 ringer upprörda lyssnare och i kvällspressen produceras mittuppslag med ”fattiga familjer”. Statistiken som talar för ökad barnfattigdom bygger på idén om att den som endast besitter 60 procent av medianinkomsten i ett land inom EU är fattig. Begreppet är alltså högst relativt. Tolkningen av statistiken kan därmed bli något komisk. I ett land där alla invånare svälter finns exempelvis inga fattiga. I ett rikt land, likt Sverige, existerar dock löneskillnader och de som inte ”hängt med i löneutvecklingen” drabbas av ”fattigdom”. Då spelar det mindre roll att den generella levnadsstandarden ökat betydligt i Sverige under senare år, att löntagare och pensionärer fått mer i plånboken och att såväl studenter som flyktingar lever högst drägliga liv.

När fattigdomsdebattörerna går till attack bör man ställa sig frågan hur deras alternativ ser ut. Kanske bör vi sänka inkomstnivåerna och levnadsstandarden och få det generellt lite sämre, lite grann som på Kuba. Så skulle fattigdomen enkelt utrotas. En rimligare väg att gå, som förvisso inte åtgärdar fattigdomsstatistiken men som sannolikt ger alla ett bättre liv, är att fortsätta den inslagna vägen mot fler jobb och lägre trösklar in på arbetsmarknaden. Endast genom egenförsörjning botas verklig fattigdom. Ökade skatteintäkter genom arbete och företagande är också det som möjliggör stöd och bidrag åt de som verkligen behöver det.

Statistiskt sett saknar såväl Nordkorea, Kuba som Zimbabwe fattigdom men inte ska väl dessa länder stå som svensk förebild?

Låt inte nostalgin förleda

På många håll i landet muttras det lite skadeglatt om regeringens nyligen upplevda nederlag i fråga om försäljningen av statliga bolag. Överhuvudtaget pekar en del, som t ex Sifos marsmätning (där oppositionen hämtat in närmare 5 porcent av regeringens försprång), mot en ökad skepticism mot de borgerligas företag.

Den inhemska debatten har under senare tid präglats av friskolevinster, socialförsäkringen och försäljningen av statliga bolag. Gehör synes åsikterna vunnit att friskolor inte ska få gå med vinst (vinst är fult och hör inte hemma i Sverige), att den reformerade socialförsäkringen endast är ett uttryck för de borgerligas cynism och vilja att öka klyftorna samt att bolag (oklart vilka) bäste ansas i statens trygga famn. Till följd härav är regeringens intentioner suspekta och borde motas i farstun.

Vad man då har glömt är den utveckling Sverige med omvärld genomgått sedan decennierna av valutarestriktioner, fasta valutakurser och allmänt stängda gränser. Den tid då operatören hette Televerket och opererades från Rosenbad. Sedan dess har dock mycket vatten runnit under broarna. Sveriges svällande statsskuld och uppblåsta fastighetsmarknad har exploderat, varenda gräns har öppnats och kapital samt arbetskraft rör sig fritt både ut och in. Våra företag konkurrerar nu inte bara med grannbyns utan med hela världens diton.

Detta gick för de flesta i ledande position upp om inte förr så i vart fall under tidigt 90 tal. Om man nu vill tala i termer av den svenska välfärden så var Göran Persson kanske dess främste baneman. Han ”raserade ” A-kassan, sålde ut det statliga Telia och skickade ut ATP systemet med badvattnet. Säga vad man vill om Persson men i många avseenden var han en framsynt statsman som insåg de utmaningar Sverige stod inför och vad som erfordrades för att möta dessa.

Vår borgerliga regering har, precis som Persson, lagt nostalgin åt sidan och antagit framtidens utmaningar. Det borde också opinionen göra.

Saker ska kallas vid sitt rätta namn

Den historiskt höga arbetslösheten är ett mantra som ständigt återkommer i samhällsdebatten. Under valrörelsen var den oppositionens favoriserade käpphäst. Massarbetslöshet kring 10 procent var mumma för annars idélösa företrädare på den rödgröna flanken. I sin iver att framställa regeringens arbetslinje som ett fiasko förtegs dock relevanta fakta, fakta som faktiskt ger en helt annan bild av denna ”historiska massarbetslöshet”.

Det första och kanske främsta faktum att förtigas var naturligtvis den globala och avgrundsdjupa finanskris som världen drabbades av. Som det lilla och exportberoende land Sverige är så slog den oss extra hårt. Det andra och kanske mindre uppenbara faktumet är att Sverige under 2007 bytte metod att mäta arbetslöshet. Från och med maj 2007 räknades plötsligt en hel hop nya svenskar som arbetslösa, svenskar som tidigare inte existerat i statistiken. I ett huj var Sverige inte ett dugg bättre än sin omgivning.

För att få en rättvis bild av arbetsmarknadens utveckling är det därför rimligare att se till antalet sysselsatta i ekonomin. Denna statistik är betydligt trevligare. Enligt statistik från SCB har sysselsättningen endast varit högre än 2010 vid tre tidigare tillfällen, ´89/´90 och 2007. Sedan 2006 har ytterligare 120 000 svenskar kommit ut på arbetsmarknaden. Ganska imponerande siffror med tanke på den minst sagt turbulenta period som förelåg. Än mer imponerande blir siffran vid en jämförelse med 90 talets kris då sysselsättningen inte återhämtade förrän under 2000 tal.

För en saklig debatt och en rättvisande bild av regeringens politik måste saker kallas vid sitt rätt namn. Massarbetslösheten är med rätt siffror inget annat än ett ihopdiktat vänsterspöke.

Vem ska jag tro på?

Så sjöng en gång Thomas Di Leva. Inför 2010 års val torde denna dänga åter ha aktualitet för den ambivalente väljaren. Sedan S med kamrater bestämt att konflikten ska skärpas samt uppbådat ett historiskt gemensamt manifest står två tydliga alternativ mot varandra. På den ena sidan står de fyra blå partierna som med hårda nypor satt åt de allra svagaste. Detta samtidigt som de allra rikaste, företrädesvis vita medelålders män, kliats på sina isterbukar. Utmanarna, det rödgröna laget, lovar att vrida klockan bakåt och återställa den rättvisa som vi svenskar upplevde innan de blåa kuppade till sig makten. Att snacka är politiker av hävd duktiga på, därför måste hårda fakta studeras.

Allianspartierna har nu regerat Sverige i fyra år, en turbulent tid överskuggad av en av modern historias mest förödande ekonomiska kriser. Sverige, likt sin omvärld, tog sina törnar med stigande arbetslöshet och ekonomisk kräftgång. För få och för sena var krisåtgärderna hävdade oppositionen. Regeringen höll å sin sida fast vid sin linje, den att reformera skattesystemet, sänka avgifterna för att anställa, satsa seriöst på rehabilitering av sjuka samt föra en i övrigt stram finanspolitik. En framgångsväg enligt regeringen.

Men vem ska jag då tro på? Svaret är beroende av tidsperspektivet. Uppenbart är att den strama finanspolitiken och de arbetsfrämjande jobbinsatserna gett Sverige smått fantastiska framtidsutsikter. Ekonomistyrningsverket spår i sin senaste rapport att tillväxten i år kommer uppgå till 3,9 procent och därefter till 3 procent fram till 2014. Arbetslösheten tros fortsätta att minska och nå 6,5 procent om fyra år. Samtidigt sjunker statsskulden (ner mot 23 procent av BNP) och sysselsättningen ökar (dvs. fler människor får makten över sina egna liv). Samtliga bedömare har gett regeringen toppbetyg för insatserna och svenskarna ser allt positivare på sin ekonomi.

Med fler i arbete, en sjukförsäkring som tjänar till att rehabilitera istället för att frisera arbetslöshetsstatistiken och en allt effektivare vård- och omsorgsapparat kan denna positiva utveckling fortgå. På än längre sikt kanske Sverige åter kan bli det föregångsland som mången socialdemokrat drömmer sig tillbaka till. Kortar man däremot perspektivet, ja då kan höjda bidrag, återställd A-kassa, fler offentliganställda och fler arbetsmarknadsåtgärder locka. Den som minns 70- och 80 talet kommer kanske ihåg de följder en sådan politik ger. Då var det kraftiga devalveringar som urholkade ekonomi och konkurrenskraft.

Vem du ska tro på är således avhängigt ditt tidsperspektiv. Föredrar du att kissa i byxan idag och tvingas utstå både kyla och kliande underkläder i framtiden, eller kan du hålla dig tills nästa toalett? Jag håller mig.