Välkommen tillbaka Pascalidous

Hon jobbar i ett bistert klimat.

Alexandra Pascalidous är en av åtskilliga offentliga och icke-offentliga personer som drabbats hårt av hatmobben och dess elaka svans. Därför lämnade hon förra veckan såväl uppdraget hos Ring P1 som landets territorium. Hatet och trakasserierna blev henne övermäktiga och hon lät sig, tillfälligt, tystas. Gudskelov kom hon snart på andra tankar och är nu tillbaka i hetluften, vilket borde glädja alla oss vänner av yttrandefrihet, demokrati och en sansad ton.

Det sagda behöver på intet sätt innebära att man sympatiserar med Pascalidous åsikter men däremot att man värnar ett tillåtande debattklimat och det fria ordet. Klimatet för debatt är bistert idag. I anonymitetens trygga skugga kan enskilda och grupper hota och trakassera allt och alla dem som de råkar störa sig på eller vars åsikter de inte delar. Utan argument och egna idéer kan dessa grupperingar få de mest luttrade att ge upp, för få är beredda att offra egen och anhörigas hälsa på demokratins altare. Utvecklingen hotar demokratin i grunden. Utan åsiktsutbyte och saklig debatt är demokratin snart ett minne blott. Den anonyma mobb som nu frodas ute i webbens otaliga forum måste bekämpas, inte med inskränkningar eller påbud utan genom ett unisont ställningstagande för öppenhet.

Alexandra Pascalidous, liksom Björn Söder, Mona Sahlin, Lars Vilks och Jonas Sjöstedt har alla rätt till sina åsikter. Vem som sedan vinner debatten och opinionens gunst ska inte vara någon annans förtjänst än den med de bästa och sakligaste argumenten.

Allt, även fattigdom, är relativt

Barnfattigdom har blivit det nya politiska modeordet, en gång lanserat av Rädda Barnen men nu hårdexploaterat av den politiska oppositionen. Hårdast har oppositionsledare Juholt gått fram som redan i samband med sitt installationstal klargjorde att krutet skulle läggas just här.

Strategin har varit lyckosam. Idag finns få debattforum med aktning som inte diskuterar detta ”nya” fenomen. Till ring P1 ringer upprörda lyssnare och i kvällspressen produceras mittuppslag med ”fattiga familjer”. Statistiken som talar för ökad barnfattigdom bygger på idén om att den som endast besitter 60 procent av medianinkomsten i ett land inom EU är fattig. Begreppet är alltså högst relativt. Tolkningen av statistiken kan därmed bli något komisk. I ett land där alla invånare svälter finns exempelvis inga fattiga. I ett rikt land, likt Sverige, existerar dock löneskillnader och de som inte ”hängt med i löneutvecklingen” drabbas av ”fattigdom”. Då spelar det mindre roll att den generella levnadsstandarden ökat betydligt i Sverige under senare år, att löntagare och pensionärer fått mer i plånboken och att såväl studenter som flyktingar lever högst drägliga liv.

När fattigdomsdebattörerna går till attack bör man ställa sig frågan hur deras alternativ ser ut. Kanske bör vi sänka inkomstnivåerna och levnadsstandarden och få det generellt lite sämre, lite grann som på Kuba. Så skulle fattigdomen enkelt utrotas. En rimligare väg att gå, som förvisso inte åtgärdar fattigdomsstatistiken men som sannolikt ger alla ett bättre liv, är att fortsätta den inslagna vägen mot fler jobb och lägre trösklar in på arbetsmarknaden. Endast genom egenförsörjning botas verklig fattigdom. Ökade skatteintäkter genom arbete och företagande är också det som möjliggör stöd och bidrag åt de som verkligen behöver det.

Statistiskt sett saknar såväl Nordkorea, Kuba som Zimbabwe fattigdom men inte ska väl dessa länder stå som svensk förebild?