Barnfattigdomen i ny dager

När Rädda Barnen 2011 lanserade sin Black-kampanj om den tilltagande barnfattigdomen i Sverige var det politisk mumma för oppositionen. 220 000 svenska barn kunde enligt organisationen inte äta sig mätta, något som både socialdemokrater och vänsterpartister gjorde stort nummer av.

Även en annan stor barnrättsorganisation, Bris, hängde med på tåget och bedriver idag en kampanj med budskapet att svenska barn lider av samma oro och stress över att inte få mat som den som barnen i Mocambique upplever. Enligt Majblomman, en tredje stor barnrättsförkämpe, var det 2008 drygt 40 procent av de svenska barnen som trots behov inte hade råd med glasögon.

Efter en putsning av fasaden, förtjänstfullt genomförd av SVT:s Uppdrag Granskning, rasade korthuset sönder och samman. Få eller inga barn svälter i Sverige, eventuellt ett till fyra barn känner liknande oro den som barnen i Mocambique upplever och drygt 4 procent har inte råd med glasögon.

Att välrenommerade ideella organisationer som Rädda Barnen, Bris och Majblomman bedriver falsk marknadsföring är illa av fler skäl. För det första injagar det en falsk och onödig otrygghet i samhället, för det andra raserar det förtroendet för dessa samhällsnödvändiga organisationer och för det tredje så blir den till ett ruttet slagträ i den politiska debatten.

http://www.svt.se/ug/barnfattigdomen-i-sverige-kraftigt-overdriven

Allt, även fattigdom, är relativt

Barnfattigdom har blivit det nya politiska modeordet, en gång lanserat av Rädda Barnen men nu hårdexploaterat av den politiska oppositionen. Hårdast har oppositionsledare Juholt gått fram som redan i samband med sitt installationstal klargjorde att krutet skulle läggas just här.

Strategin har varit lyckosam. Idag finns få debattforum med aktning som inte diskuterar detta ”nya” fenomen. Till ring P1 ringer upprörda lyssnare och i kvällspressen produceras mittuppslag med ”fattiga familjer”. Statistiken som talar för ökad barnfattigdom bygger på idén om att den som endast besitter 60 procent av medianinkomsten i ett land inom EU är fattig. Begreppet är alltså högst relativt. Tolkningen av statistiken kan därmed bli något komisk. I ett land där alla invånare svälter finns exempelvis inga fattiga. I ett rikt land, likt Sverige, existerar dock löneskillnader och de som inte ”hängt med i löneutvecklingen” drabbas av ”fattigdom”. Då spelar det mindre roll att den generella levnadsstandarden ökat betydligt i Sverige under senare år, att löntagare och pensionärer fått mer i plånboken och att såväl studenter som flyktingar lever högst drägliga liv.

När fattigdomsdebattörerna går till attack bör man ställa sig frågan hur deras alternativ ser ut. Kanske bör vi sänka inkomstnivåerna och levnadsstandarden och få det generellt lite sämre, lite grann som på Kuba. Så skulle fattigdomen enkelt utrotas. En rimligare väg att gå, som förvisso inte åtgärdar fattigdomsstatistiken men som sannolikt ger alla ett bättre liv, är att fortsätta den inslagna vägen mot fler jobb och lägre trösklar in på arbetsmarknaden. Endast genom egenförsörjning botas verklig fattigdom. Ökade skatteintäkter genom arbete och företagande är också det som möjliggör stöd och bidrag åt de som verkligen behöver det.

Statistiskt sett saknar såväl Nordkorea, Kuba som Zimbabwe fattigdom men inte ska väl dessa länder stå som svensk förebild?