Med all respekt

Rådvill - på goda grunder

Liberale Jan Björklund har haft en jobbig höst. Först en hysterisk valkampanj och sedan utsatt för ett omänskligt tryck i regeringsbildningsfrågan. Ett tryck från både höger och vänster, inifrån och utifrån, från media och allehanda opinionsbildare.

Det ska sägas, det inte är lätt att vara liberal idag. Inte i Sverige och knappast någon annanstans heller. En nationalkonservativ våg sköljer just nu över världen och svallvågorna når ända upp till Helgeandsholmen. Liberaler och konservativa har i alla tider legat i luven på varandra, just för att vi ser olika på saker. Det handlar om synen på individens friheter och möjligheter, begreppet rättvisa, nationalstaten, statens roll, migration och mycket mera. Historiskt har konservativa och liberala utkämpat många tuffa bataljer också i Sverige där den konservativa högern, snarare än den socialdemokratiska vänstern, många gånger utgjort liberalernas främsta antagonist. Det är i denna kontext som Jan Björklunds och Liberalernas rådvillighet i regeringsfrågan ska ses.

Liberalernas oro för en successivt alltmer nationalistisk och konservativ politik ska tas på allvar, den är genuin och kanske befogad. Så det är med all respekt jag följer Björklunds kvalfyllda kamp för en vettig regering, som jag hoppas blir både liberal och borgerlig.

Upp med hakan

Upp med hakan, 

tomten kommer även i år

Det är mycket elände nu, det vet alla som följer nyhetsrapporteringen. Britterna lämnar oss, fransmännen besudlar sin triumfbåge, vi saknar regering, nationalisterna är på frammarsch, klimatkrisen gör sig allt mer påmind och amerikanarna har en president som är galen. Då är det lätt att bli lite deppig. Men samtidigt, riktigt så illa är det inte.

Idag lever exempelvis endast 11 procent av jordens befolkning i extrem fattigdom, för 50 år sedan var de 50 procent. Rekordfå av oss går utan jobb och den globala arbetslösheten är den lägsta på 40 år. Många kan dessutom räkna med ett ytterligare lyft framöver eftersom den globala tillväxten tros tuffa på med 4 procent nästa år. Globaliseringen kommer således fler till del trots president Trumps ivriga försök att motverka det. Och vi svenskar har verkligen inget att gnälla på. Trots, eller tack vare, att vi saknar regering är Sverige världens fjärde bästa land att leva i. Vi lever dessutom lyckliga allt längre och gör det med mer på fickan, och nästa år blir det ytterligare lite mer när pensionerna höjs och skatten sänks.

Så upp med hakan och ha en god jul och ett gott nytt år.

Det går inte att blunda bort problemet

Het på gröten

Det finns ett skäl till att vi ännu inte har någon regering. Alltsedan folk började fatta tycke för Sverigedemokraterna har övriga partiers politik och retorik mest handlat om att tydligast ta ställning mot partiet, snarare än att lyfta fram sitt eget. Tydligast och mest oresonlig har vunnit.

Situationen har dock blivit allt jobbigare ju större SD växt sig, elefanten i rummet tar allt mer plats. Därför står vi där vi gör idag, utan regering trots att över tre månader gått sen vi röstade om den. Hur hårt man än blundar och håller för öronen så försvinner dock inte SD, av uppenbara skäl. Det är, gudskelov, inte partierna som bestämmer riksdagens sammansättning utan väljarna. De anser att migrations- och integrationsfrågan hanterats illa och alltfler anser likaså att Sverigedemokraterna behandlas illa. Det kan de i och för sig förtjäna, men partiföreträdarna är folkvalda och bör behandlas därefter. SD är den heta gröten som övriga partier nogsamt trippar runtomkring. Gröten håller dock på att koka över och skållhet gröt bränns, något fruktansvärt.

För att grötkastrullen inte ska nå sin kokpunkt måste nu de folkvalda ta sig samman och dels bilda en regering, som återspeglar valresultatet, dels ta folkets röst på allvar och dels acceptera att Sverigedemokraterna inte försvinner hur hårt man än blundar.

Always look at the bright side of life

Ser saken från den ljusa sidan?

När den brittiske premiärministern David Cameron sturskt lovade folkomröstning om landets EU-medlemskap öppnade han helvetets port. Striden kring landets relation till övriga Europa har alltsedan dess rivit upp elakartade sår och delat landet itu. Och även om nu den outtröttliga arvtagerskan Theresa May skulle lyckas sy ihop någon form av utträdesavtal så kommer britterna få ägna lång tid åt att rå om sina sår.

Intressant och förvånande nog synes britterna vara mer splittrade internt än EU:s övriga 27 medlemmar. För som EU:s rådsordförande Donald Tusk uttryckte det så finns det förvisso ingen anledning att vara glad, men EU-länderna lyckades åtminstone själva med att enas i en hyfsat solidarisk anda. I Mays Storbritannien däremot är oenigheten total. Det är inte bara oppositionspartiet Labour som trilskas, utan likafullt skottarna, nordirländarna och för all del många av Mays egna partikamrater. Oredan kan leda till att britterna får lämna EU utan övergångsavtal och det kommer svida rejält. Den utdragna och plågsamma brexitprocessen har dock glädjande nog ökat stödet för EU bland kvarvarande länder, och bland britterna själva.

Det finns således skäl att se på saken från den ljusa sidan. EU har, i denna kritiska och turbulenta tid, faktiskt lyckats hålla samman och enas i en minst sagt komplex fråga. Dessutom har alltså britternas självskadebeteende ökat stödet för EU. Always look at the bright side of life.

Var ska detta sluta?

Planlös?

Det blev som väntat nej till Ulf Kristersson som statsminister, sedan Lööf och Björklund stått vid sina ord. Det är hedersvärt att hålla sitt ord, särskilt då det bottnar i en värderingsmässig och ideologisk övertygelse. Ett gott argument för både Lööf och Björklund. Men vilka är planerna nu?

Under Annie Lööfs styre har Centerpartiet närmast utvecklats åt det nyliberala hållet medan Björklunds liberaler gjort en ganska tvär högergir. Avregleringar, privatiseringar, flexiblare arbetsmarknad, sänkta marginalskatter är bara några av de frågor dessa partier lagt krut på i sina partiprogram. Distansen till en samtidigt allt mörkrödare socialdemokrati har således vidgats påtagligt. Sakpolitiskt är partierna därför högst omaka partners. Det vore fullständigt ologiskt och parlamentariskt rent oärligt om Löfven ånya skulle få chansen att leda landet. Riksdagen befolkas idag till 60 procent av politiker som inte vill ha Löfvens och de rödgrönas politik, ändå kan det alltså bli så. Det är svårmotiverat.

Om nu inte alliansledaren Kristersson ska styra landet, trots en stor majoritet för sin politik i riksdagen, vem ska då göra det och med vilka konsekvenser? Fyra år till med folkligt förkastad politik skulle sannolikt spä på etablissemangsföraktet ytterligare och ge ytterligheterna ytterligare vind i seglen. Ja var ska detta sluta?

Rösta för allianspolitik redan på onsdag

Rösta ja, alliansvänner

Efter enträget sonderande gav till slut talmannen Ulf Kristersson i uppdrag att söka bilda regering. Stödet för en moderatledd regering och Kristersson som statsminister ska testas nu på onsdag då riksdagen ska avlägga sin röst. Vid negativ majoritet faller Kristersson och talmannen får återgå till ritbordet.

Avgörande blir hur C och L ställer sig, och då särskilt C som är större än L och har avgörandet i egna händer. Kristersson å sin sida utlovar en allianspolitik full av liberala och centerpartistiska hjärtefrågor, som rimligen borde vara svåra att tacka nej till för de två. Avskaffad värnskatt, pengar till försvaret och skolan är mumma för liberaler som hade dessa frågor högt upp bland sina vallöften. En översyn av företagsbeskattningen liksom ökad flexibilitet på arbetsmarknaden borde på motsvarande sätt vara ljuv musik för centeröron. En färsk SvD/Sifo visar för övrigt också att åtminstone liberala väljare gärna ser ett ja till Kristersson. Det är således inte bara sakpolitiken som borde tala för Kristersson.

Ulf Kristersson som statsminister är bästa, och sannolikt enda, garanten för en allianspolitik. Det är svårt att prata sig ur, och hopplöst svårt att motivera för de flesta alliansväljarna.

Lägg din egen budget Ulf Kristersson

Folkvalda

Talmannen synes alltmer rådvill i sitt sonderingsarbete. Ingenting händer, förutom att hans kakor tar slut och midjemåttet växer på honom. Vi har ingen statsminister och ingen regering och så kan vi inte ha det.

Senast den 15 november måste riksdagen bestämma sig för vilken budget som ska gälla 2019. Det är fritt fram för alla partier att söka stöd för sin ekonomiska politik i riksdagen. Eller snarare, det är deras plikt att göra det. All makt utgår som bekant från folket, som röstar fram en riksdag som i sin tur ska se till att föra den politik folket röstat för. Skulle Moderaterna lägga fram en alliansfärgad alternativbudget till Löfvens övergångsvariant, skulle saker ställas på sin spets. Folket har röstat fram en företrädesvis borgerlig riksdag som rimligen borde ge sitt stöd för en moderat alliansbudget. Förutsatt att allt fungerar som det ska det vill säga. Och får vi en borgerlig budget bör vi också få en borgerlig statsminister.

Lägg din egen budget Ulf Kristersson, för först då får vi se i vilken mån riksdagen respekterar folkets röst.

Baksmälla väntar italienarna

Bjuder på kalas

Nu vankas fest för italienarna. Festfixare är de två regeringspartierna Lega och Femstjärnerörelsen som vart och ett ställt ut det ena förslaget festligare än det andra. Femstjärnorna har lovat medborgarlön, Lega lägre skatter och båda högre pensioner, sänkt pensionsålder och rejäla infrastruktursatsningar. Italienarna, som av förståeliga skäl tröttnat på en korrupt och ineffektiv stat, har tackat ja till festinviten och de båda partierna stoltserar tillsammans med över 50 procents väljarstöd.

Den beräknade festnotan beräknas dock bli dyr. Nästa års budget pekar mot ett underskott om motsvarande 2,4 procent av BNP vilket kommer adderas till landets redan imponerande statsskuld. Med motsvarande 130 procent i skuld och närmast obefintlig tillväxt kan man inte kosta på sig några utsvävningar. Det finns helt enkelt inte utrymme för något italienskt kalas. Det vet säkert också festfixarna, men säg den som vill krascha en fest innan den ens börjat. Även om festen betalas på kredit så börjar notan dock redan pocka på finanserna. I takt med att skulderna växer och de lånade pengarna förslösas så stiger landets räntor, vilket ytterligare bygger på skuldberget. Snöbollen är så sett i full rullning och kommer rulla på tills baksmällan blir allt för outhärdlig. Tyvärr blir det då festdeltagarna, italienarna, som drabbas och inte arrangörerna. Dessa har då garanterat redan slunkit ut bakvägen.

Populismens seger i Italien är inte överraskande men likafullt olycklig. Att lova runt med andras pengar är inte svårt, men ack så oansvarigt. Så låt oss alltid vara på vår vakt när populisterna bjuder in till kalas.

Verkligheten på väg att hinna i fatt presidenten

Slut på det roliga nu?

Många är vi som nervöst följt börsskärmarna de senaste dagarna. En av dessa är president Trump som utvärderar sitt presidentskap i realtid i utvecklingen på de amerikanska börserna. Och så sett har han gjort ett redigt jobb eftersom både Dow Jones och Nasdaq är upp med väl över 40 procent sen presidentens tillträde. De senaste dagarnas utveckling ger dock fog för att tro att den trevliga börsresan är slut för denna gång.

Det finns tusentals faktorer som påverkar börsens utveckling, vissa dock mer än andra. Förutom givetvis bolagens framtida vinster är det ränteutvecklingen och allmän marknadsrisk som brukar avgöra stämningsläget. Trumps besatthet av ständigt nya börsrekord är säkert ett av skälen till dennes historiska skattereform som i ett svep halverade landets bolagsskatt. Skattesänkningar är generellt positivt för ekonomin men också stimulerande. Vad Trump gjort, i strid med ekonomisk teori, är att kraftigt stimulera ekonomin när den redan glöder. Knappt fyra procent av amerikanerna går utan jobb och företagen får allt svårare att hitta arbetskraft. Följden är att inflationen gjort sig påmind, vilket forcerat fram räntehöjningar och allmänt stramare penningpolitik. Detta har skrämt upp redan nervösa börshandlare. Som lök på laxen har Trump samtidigt förklarat handelskrig mot viktiga partners, med prishöjande tullar och tilltagande osäkerhet som följd.

Trump har kunnat sola sig i glansen av nya kursrekord. Nu börjar dock hans politik få genomslag där stigande räntor, ökad risk och så småningom sannolikt lägre bolagsvinster hotar skjuta börsen i sank. Verkligheten är därmed på väg att hinna i fatt presidenten.

Antigodhetspopulisterna

Minsann ingen godhets-

knarkare

Bland det dummaste jag hört är det om godhetsknarkande. Ur antietablissemangsrörelsen har en subgrupp vuxit fram som menar att godhet och empati är något klandervärt. Godhetsknarkare kallas de som talar om välgörenhet och mellanmänsklig välvilja. Exempelvis en sådan som bidrar till Rädda Barnens verksamhet eller skänker en slant till tiggaren. Godhetsknarkarna betraktas i dessa kretsar som apostlar för vänsteretablissemanget, vars strävan efter jämlikhet och solidaritet förtrycker deras rätt att vara elaka och uttrycka sig nedrigt om andra.

Empati, förmågan att sätta sig in även i okända människors situation, är något unikt för människan och som skiljer oss från djuren. Det är till stor del empatin som gör ett vettigt samhällsbygge möjligt, i vilket man litar även på andra än sina allra närmsta. Avsaknad av empati däremot leder till klientelism, egoism och kleptokrati. I ett sådant samhälle ser man främst till sitt och sina närmstas bästa. Allianser och grupperingar skapas, främst för att säkra sitt eget hägn, medan andra pekas ut som fiender och allmänt oönskade. Det är ett sådant samhälle Donald Trump nu arbetar för, understödd av sina aggressiva alt-right-kompisar. Rörelsen är på frammarsch även i Europa och i Sverige. Dess långsiktiga syfte är oklart, men i vilket fall fördärvligt. Om nu syftet är att kritisera den expanderande rättighetsrörelsen eller ett generöst flyktingmottagande så finns dock tvivelsutan bättre metoder än att förkasta godhet och empati.

I sin iver att kritisera det godhetssuktande så kallade vänsteretablissemanget har antigodhetspopulisterna vuxit fram. Populister som i blint raseri glömt bort så enkla trossatser som att behandla sin näste som man själv vill bli behandlad.

Välj rätt svekdebatt

Att svika eller svika -

det är frågan

Inget är för tillfället mer akut än att få en beslutsfähig och legitim regering på plats. Den ska dels kunna baxa sin politik genom riksdagen men lika mycket återspegla folkviljan. Statsministern är avsatt, vilket är i enlighet med folkets röst. Att återtillsätta honom vore däremot förödande.

För att undvika extraval och kringgå Sverigedemokraterna enades alliansen med de rödgröna om att ingå 2014 års Decemberöverenskommelse. Den gav socialdemokrater, gröna och vänstern fri lejd under fyra år trots att deras sida hade färre mandat än oppositionen i riksdagen. Medan V sen fick alltmer gehör för sin radikala vänsteragenda bidade SD sin tid som enda oppositionsparti. Där frodades partiet alltmedan folkets ilska tilltog. DÖ bröts förvisso men levde i praktiken kvar under resterande del av mandatperioden. Nu, fyra år senare, kan vi åter försätta oss i en liknande situation genom att ena våra krafter mot SD och åter ge dem solorollen som ”den riktiga oppositionen”. Ingenting talar för att det skulle minska deras folkliga stöd denna gång heller.

C och L lovade att avsätta Löfven men också att till varje pris hålla SD stången. Två nobla men oförenliga löften. Partierna har därför att välja mellan två svekdebatter. Det minst dåliga valet vore med stor sannolikhet att låta Löfven förbli avsatt.

Snömos till mittenregering

Bättre vänner idag?

Eftervalsdiskussionerna går varma och mer eller mindre fantasieggande regeringsförslag förs fram. Helt plötsligt är de olika alternativ som stod till buds före valet och som väljarna tog ställning till överspelade. Nu ska Annie Lööf bli statsminister eller så ska alliansen på något mystiskt sätt fånga utsträckta händer från andra sidan blockgränsen.

Vid sidan av det mest rimliga alternativet, en alliansregering, föreslås allt oftare en mittenvariant i vilken Centern och eventuellt Liberalerna skulle ingå. Tryggt och så där lagom urvattnat tycks förespråkarna tänka. Men då bortser de ifrån att Centern och Liberalerna av idag har oerhört lite gemensamt med Socialdemokraterna, för att inte tala om Vänsterpartiet. I grundläggande och för partierna profilerade frågor är man många gånger varandras motpoler. Inkomst-, kapital- och företagarskatter, arbetsmarknadspolitiken, bostadspolitiken, valfrihet och vinster i välfärden. You name it. Det är heller inte detta snömos till regering som väljarna tagit ställning till eller röstat för. Och mer därtill, en sådant fullständigt sönderkompromissad regering blir snart också handlingsförlamad.

Det utan tvekan bästa och minst äventyrliga alternativet vi har idag är en relativt väl sammansvetsad alliansregering. Vill S och SD senare fälla den, må så vara, men då får man ta det därifrån.

Desarmera migrationsfrågan och gå vidare

En elefant i rummet

Det är en fråga och ett parti som dikterat villkoren för svensk politik de senaste åren. Denna enda fråga är för övrigt också i princip den enda näringen till detta enda parti. Det är inget snack om vem elefanten i rummet är och vilka bekymmer denne ställer till med.

Alla avståndstaganden från Sverigedemokraterna är förvisso befogade, inte minst för liberaler som i alla tider slagits för öppenhet och mot inskränkt nationalism. Lika ansvarsfullt som det är att aldrig acceptera SD:s unkna värderingar, lika oansvarsfullt är det att inte respektera folkets röst och att inte leda landet på bästa sätt. Det är trots allt det vi har demokratin och folkvalda till. Ansvarsfulla politiker ser därför till att få en långsiktig lösning på samhällets stora frågor istället för att trippa som katten runt den heta migrationsgrötsgrytan. Inget parti och ingen nu existerande koalition skulle tryggt kunna lägga en budget i riksdagen. Därför bör migrationsfrågan lyftas bort från förhandlingsbordet och in i en parlamentarisk utredning i vilken samtliga partier medverkar. I en sådan skulle garanterat tillräckligt många partier kunna komma överens i de mest brännande frågorna. Helt ovilliga partier skulle samtidigt kunna backa ur och med hedern i behåll gå tillbaka till sina väljare. Förhoppningsvis skulle det även blidka oresonliga sverigedemokrater som skulle få en del gott att visa upp för sina väljare.

Migrationsfrågan måste desarmeras om vi vill få något vettigt gjort i svensk politik. Sverigedemokraterna är ett unket parti med unkna idéer så låt inte det diktera svensk politik i fyra år till. Lös ut dem i en parlamentarisk utredning och lös sen Sveriges övriga problem.

Vägen till rikedom

Ingen produktivitetshöjare

Det finns få genvägar till rikedom. Vi dödliga kan alltid satsa på Triss eller lotto, en rik partner eller hoppas på förmögna föräldrar. Få kan dock hoppas på framgång i någotdera. Länder har det ännu svårare. Några har förvisso berikats med värdefulla naturtillgångar, andra fuskar och stjäl andras immateriella rättigheter, lånar friskt eller trycker nya pengar. Inte något gångbart över tid dock.

På sikt finns egentligen bara en väg att vandra för ett land som vill bli rikt, nämligen produktivitetstillväxt. En ansvarsfull politik lägger därför allt sitt krut på produktivitetshöjande åtgärder. Överlägset viktigast är då ett välfungerande utbildningssystem där alla erbjuds möjlighet att komma till sin fulla rätt, ung som äldre och fortlöpande genom hela det yrkesverksamma livet. Skolan ger verktygen som krävs för ett framgångsrikt värv i samhällets verkstad. Ansvarsfulla politiker ser också till att skapa ett klimat som stimulerar flit, entreprenörskap, sparande och utbildning. Konkurrenskraftiga skatter är då av betydande vikt. Skattepolitik är ett effektfullt redskap för att styra människors beteenden. Miljö- och alkoholskatter får oss att skita ner mindre och supa med måtta. På samma sätt får skatt på arbete, entreprenörskap och sparande oss att arbeta, innovera, spara och utbilda oss mindre.

Sverige är inte bara världsbäst på miljö-, alkohol- och tobaksskatter utan också på beskattning av just arbete, sparande och entreprenörskap. Vill vi längs vägen mot rikedom vandra måste vår konkurrenskraft värnas. Då krävs inte bara en konkurrenskraftig skola utan också konkurrenskraftiga skatter som stimulerar till produktivitetstillväxt.

Valet handlar om värdighet

Ett handslag för begränsad frihet

Socialdemokraterna bestämde tidigt för att valet skulle bli en omröstning om välfärden. Sedan dess har varje rödmärkt minister, oavsett fråga och sammanhang, avslutat sitt anförande med att välfärden går före stora skattesänkningar. Med detta sagt har partiet spottat ur sig det ena socialistiska förslaget efter det andra.

Gemensamt för dessa förslag är att de alla handlar om att begränsa människors frihet och handlingsutrymme. Äldres rätt att välja boende ska inskränkas, liksom föräldrars rätt att välja skola åt sina barn. Näst på tur står sjukvården där vinstförbud planeras och således färre vårdgivare att välja bland. Skattehöjningar på sparande, företagande, arbete och för utlandsboende ska nu på oklart sätt kompletteras med ytterligare kapitalbeskattning. Bankirerna ska givetvis inte heller komma undan, utan beläggas med en alldeles egen bankskatt. Socialdemokraterna har genom sin reformiver successivt och målmedvetet inskränkt vår frihet och vårt handlingsutrymme.

Löfven har fel när han framhärdar i att valet blir en omröstning om välfärden, den skulle snarare må bra av ökad konkurrens och lägre skattetryck. Valet handlar istället om värdighet, värdigheten i att själv bestämma över sitt liv och sin tillvaro.

Omyndig på äldre dar

Tyst, här bestämmer jag

I takt med ökat välstånd, sundare livsstil och bättre sjukvård blir vi allt äldre. 70 är det nya 50 osv. Och det är inte bara våra kroppar som håller längre utan även våra knoppar. Pensionären idag har därför helt andra krav och förväntningar än sitt dito för 30 år sedan. Detta blundar Socialdemokraterna för när de målmedvetet arbetar för att begränsa äldres valfrihet.

I Sverige lever vi våra liv fulla av valmöjligheter. Det börjar i förskolan och fortsätter sedan med skola, gymnasium, yrkes- eller högskola, pensionsförvaltare, vårdcentral, tandläkare osv. Valfrihet är något vi lärt oss ta för givet i vårt fria och öppna samhälle. Rätten att själv välja, välja bort eller avstå ett val, snarare än att en politiker eller tjänsteman gör det åt oss, är en fråga om värdighet. Socialdemokraternas senaste giv i välfärdsfrågan är att ge kommuner veto mot nyetableringar av äldreboenden. Innebörden är att partiet anser lokalpolitiker och kommunala tjänstemän bättre skickade att välja boendeplats åt den äldre än denne själv eller någon närstående. 

Detta är en verklighetsfrämmande idé återvunnen från socialismens rostiga skrothög. En idé som inte bara minskar mångfalden och tillgången till äldreomsorg utan också omyndigförklarar pigga och fullt kapabla människor. Till er pigga åldringar – förena eder mot detta förmyndande angrepp.

Politiker om några bör respektera rättsstaten

Vänsterpartiets EU-parlamentariker Malin Björk rycker i en GP-artikel (31/7) ut till försvar för Elin Ersson och hennes insats för att stoppa en avvisning till Afghanistan. Björk menar att civil olydnad varit en viktig del i utvecklingen av demokratiska samhällen. I artikeln passar hon samtidigt på att kasta lite brun gegga på Tobias Billström, som företräder en ”höger” som alltid ogillat solidaritet och medmänsklighet.

Respektlöst Björk

Björk är förvisso inte verksam i den svenska riksdagen men har såsom folkvald EU-parlamentariker ändå ett stort ansvar, som försvarare av och företrädare för lagar, regler och dessas efterföljande. Det finns fog att kritisera EU:s okoordinerade och i mångt inhumana flyktingpolitik. Likaledes att uttrycka oro för den bruna våg som sköljer över Europa. Men att som folkrepresentant och regelansvarig uppmuntra till lagöverträdelser är ytterst olämpligt. Vårt samhälle bygger på lagar, vilka upprätthålls av våra myndigheter. Politiker stiftar lagarna och ger myndigheterna sina direktiv. På denna ordning vilar rättsstaten och att den fungerar är avgörande för ett lands välgång.

Politiker om några bör respektera rättsstaten. För vem skulle annars göra det?

http://www.gp.se/debatt/civil-olydnad-är-viktig-för-demokratin-1.7416349

Tacka liberaler för det

Det stämmer förvisso att det var socialdemokraten Per Albin Hansson som myntade folkhemsbegreppet och att Högerpartiet under stora delar av 1900- och 2000-talet utgjort det största oppositionspartiet. Men de flesta välstånds- och jämlikhetsfrämjande reformerna kan vi tacka liberaler för.

Vid början av 1800-talet tog framsynta liberaler strid för politisk frihet, näringsfrihet och social utjämning genom privilegieväldets avskaffande. Kampen fördes inom ramen för ”det liberala partiet” som enligt överlevande protokoll bildades redan 1809. Under 1800-talet lyckades liberaler driva igenom en rad reformer trots den konservativa dominansen i riksdagen och trots de privilegierades motstånd. Inrikestullar avskaffades, folkskolan för flickor och pojkar infördes, skråväsendet avskaffades, ogifta kvinnor myndighetsförklarades, näringsfrihet infördes, Sverige anslöt sig till det europeiska frihandelssystemet, ståndsriksdagen avskaffades och statsbidrag till sjukkassor infördes. 

Liberalers mål har i alla tider varit ett samhälle där alla, oavsett bakgrund, läggning, politisk eller religiös uppfattning, ges samma möjligheter och rättigheter. Det är därför inte konstigt att Sveriges kanske främsta liberala reform, införandet av den allmänna och lika rösträtten 1921, också är signerad av en liberal, Nils Edén.

Dagens liberaler har samma drivkraft och mål som sina föregångare, och historien visar att Liberalerna är det liberala originalet. Det kan vara värt att ha i åtanke invid valurnan i september.

Vive la France

Förenande kraft

Idag avgörs VM i fotboll. Frankrike möter uppstickaren Kroatien. EU:s senaste medlem mot unionens just nu största försvarare. 

När Macron besegrade Le Pen i förra årets ödesmättade presidentval drog liberaler och EU-vänner en lättnadens suck. Och alltsedan valsegern har Macron jobbat passionerat både för Frankrikes och EU:s väl. För Frankrikes del handlar det om strukturella ekonomiska reformer för att få ned ett efterhängset budgetunderskott, att tukta en gigantisk offentlig byråkrati, arga fackrörelser, en hög arbetslöshet och ett skråväsende som hållit tillbaka ekonomin. Det beslutsamma arbetet har också börjat ge utslag och ekonomin rör åter på sig, även om presidenten varje dag tvingas stångas med indignerat fackfolk och annat folk från vänster. 

I takt med att Tyskland tappar ledartröjan i Europa och fler länder vänder sig inåt behövs ett starkt och sammanhållet Frankrike. Fotbollsframgångar medför bevisligen positiva effekter för ett land. De förenar, skänker hopp och glädje. Minns Tysklands sensationella VM-guld i Bern 1954 och hur det fick tyskarna att åter tro på sig själva och sitt land efter andra världskrigets moras. Macron och fransmännen fyller en historiskt viktig roll i vårt gemensamma Europa. En VM-seger idag skulle ge dem en välbehövlig knuff i rätt riktning.

Vive la France!

Ohederligt pensionslöfte

Lovar runt men håller sannolikt tunt

Den som inte vill ha högre pension räcker upp en hand. Garanterat ingen hand i luften. Det vet Socialdemokraterna och föreslår därför ökade pensionsavsättningar från Almedalens stora scen.

Förslaget innebär att ytterligare medel ska avsättas från arbetsgivaravgifterna som därmed skulle höjas med 1,3 procent. Det innebär en ytterligare pålaga för arbetsgivaren och en de facto skattehöjning. Utspelet sker vid sidan om riksdagens pensionsgrupp där lejonparten av partierna annars möts för att enas om pensionssystemets utformning. S är givetvis medvetna om allianspartiernas ovilja att ytterligare skattebelägga företagen och vet därför att de inte kommer nå enighet i riksdagen. Lika medvetna är de om det stora missnöje som pyr inom pensionärskollektivet. Kalkylen är därför att gå fram med ett löfte till Sveriges pensionärer som de vet inte kommer gå igenom och som de därför inte behöver ta konsekvenserna av. Samtidigt som de skapar en hett eftertraktad konfliktyta mot alliansens partier.

Löfvens pensionsutspel är ohederligt valfläsk. Att lova utgiftsökningar är riskfritt så länge du själv inte behöver betala dem och definitivt som du vet att löftet inte behöver hållas. Hederligare hade varit att antingen betala höjningen via statens befintliga kassa eller åtminstone först förhandla förslaget i pensionsgruppen. Ett ytterligare alternativ hade varit att sänka skatten, vilket alliansen gjorde hela fem gånger under sina mandatperioder.

I uppochnedvända världen

Tyskland står inte att känna igen,

vare sig på eller utanför plan

Osäkerhet och risk är ingenting för oss människor. I osäkra tider väljer vi de säkra alternativen före de osäkra, lägger hellre våra pengar på hög än på börs, shopping och investeringar. Därför går börsen ner när förutsättningarna är oklara, precis som vår shoppingvilja och efterfrågan på lyxiga innerstadslägenheter i Stockholm. I sådana tider befinner vi oss just nu.

Det tyska utträdet redan i fotbolls VM:s gruppspel framstår som ett tecken i tiden. VM-historiens mest framgångsrika lag stod inte att känna igen. Löws Mannschaft såg vilset och räddhågset ut, långt ifrån den välsmorda maskin som vi varit vana vid. Liknelsen är tyvärr slående med Angela Merkels lag som också förlorar slag på slag. Europas motor och fasta punkt, personifierad av Merkels handfasta styre, hotas just nu av regeringskris. CDU har svårt att hålla ihop, både internt och med samarbetskamraten CSU. Kris i Tyskland innebär också kris för EU och eurosamarbetet. Utan ett stabilt Tyskland hotar illiberala och protektionistiska krafter få fritt spelutrymme. Detta samtidigt som den forna liberala kamraten USA vänder oss ryggen och Storbritannien tror sig må bättre utan sina grannars sällskap.

Just nu är det lite av uppochnedvända världen. Gamla sanningar gäller inte längre och alla bollar tycks vara i luften. USA polar med Nordkorea och bygger murar, Storbritannien ratar EU och Sverige vinner VM-grupper. Låt oss åtminstone glädjas åt det sistnämnda.

Liberal av en orsak

Är du också liberal?

All offentlig makt utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv. Så står det i Sveriges pampiga regeringsform och så ska staten hantera sin maktposition gentemot folket.

Liberalismen har i alla tider kämpat för den enskildes frihet att själv och fri samverkan få utforma sitt liv. Detta förutsätter frihet från förtryck, som exempelvis ett socialistiskt eller konservativt samhällsstyre på ett eller annat sätt medför. Liberalismen tar vid varje givet tillfälle strid mot maktcentrering och enväld. Liberaler är därför de främsta förkämparna för demokrati, rättsstaten och marknadsekonomin, som utgör de säkraste skyddsvallarna mot statligt politiskt förtryck. Regeringsformen är inget utdrag ur Liberalernas partiprogram men väl ett resultat av hundratals år av kamp. Kampen är dock i allra högsta grad pågående då många av de liberala värdena idag står under attack. Från vänster, höger och andra extremistiska håll.

Regeringsformen är liberal av en orsak, den ska skydda oss mot förtryck och verka för allas lika rätt. Tycker du att den är lika pampig som jag, då är du också liberal.

Tveksamt om Demokraterna gör saken bättre

Göteborgs frälsare?

Göteborgs uppstickarparti Demokraterna går som tåget och noterar det näst högsta väljarstödet bland partierna i GP/Sifos senaste mätning. Självförtroendet hos Martin Wannholt, partiets grundare och förstanamn, är därför på topp.

Många göteborgare är förbannade. Det har nämligen beslutats att det ska byggas en tågtunnel under staden, Västlänken. Den kommer kosta åtskilliga miljarder och ställa till med oreda under byggtiden. Samtidigt har själva nyttan med den ifrågasatts. Vad som främst verkar uppröra är dock att stadens medborgare inte fått säga sitt i saken. Missnöjet som detta fört med sig har kanaliserat ett växande politikerförakt och gett en utmärkt jordmån för en rakryggad man av folket att stega fram. 

Västlänken har hanterats klantigt och förankringsprocessen varit obefintlig, det har Wannholts demokrater slagit mynt om. Partiet har profilerat sig som projektets argaste motståndare och lovar dyrt och heligt att stoppa det om de får förtroendet. Detta dock mot bättre vetande eftersom man rimligen inser att projektet inte längre går att stoppa. 

Vad Demokraterna då kan locka och betala med utvecklar Wannholt i en GP intervju (18/5). Löftena är vidlyftiga och finansieringen luftig. På ett bräde skulle man exempelvis hämta hem 19 miljarder genom att sälja tomträtter, vilket bland annat betalar 300 i och för sig nödvändiga civilanställda poliser. Göteborgarna ska dock inte behöva betala denna satsning själva genom försäljning av dyrbar mark. Pengarna ska nämligen återgäldas oss då Demokraterna skickar fakturan till Finansdepartementet, som garanterat kommer betala. Inte helt olikt finansieringen av Donald Trumps Mexikomur, där fakturan helt sonika skulle skickas till mexikanarna själva. Här i Göteborg ska Finansdepartementet betala för Wannholts poliser, lovas det. Vanskligt kan tyckas. Det andra stora löftet om ett tvålärarsystem är bra och behövligt men också kostsamt, drygt en miljard årligen. Inga problem, Demokraterna sparkar onödiga tjänstemän, lägger ned Business Region Göteborg och avsätter överflödiga politiker. Beloppen i denna del är ännu inte specificerade, men här finns säkert också åtskilliga miljarder att hämta.

Demokraterna värjer sig mot epitetet populister. Men den som ser sig omkring känner igen attributen. De lovar runt, hackar på sina hackkycklingar och funderar mindre över pengar. Du må avsky Västlänken och misstro politiken, men det är ytterst tveksamt om Demokraterna skulle göra saken bättre.

Fler skäl till euron

En euro betydligt fler än en SEK

Riksbankens misshandel av den svenska kronan aktualiserar frågan om lämpligheten i en egen penningpolitik. Riksbanken har bestämt sig för att lyfta inflationen till varje pris. Ett smidigt sätt är att pressa kronvärdet och därigenom importera inflation.

Ett lågt kronvärde är kortsiktig mumma för vissa exporttunga verksamheter men problematiskt för så många fler. Att konkurrera med en artificiellt låg valuta är nämligen fusk och innebär att verksamheter kan luta sig tillbaka istället för att innovera sig. Produktivitetsutvecklingen hämmas då. Sen har vi alla de importerande företag som trots högre inköpspriser i utländsk valuta inte kan höja sina priser. Särskilt mindre underleverantörer till industri- och verkstadsjättarna betalar detta pris. Men oavsett kronans svaghet eller styrka utgör enbart dess litenhet en risk. Risk är en kostnad i sig, när köpande eller säljande företag inte vet vad slutpriset kommer bli. Det är också sant att utländska investerare svårligen kan räkna på sin investering när kronan skvalpar. Då är det tryggare att satsa pengarna i euro, dollar eller någon annan världsvaluta.

Det kostar på att stå utanför eurogemenskapen, framförallt politiskt men helt uppenbart även ekonomiskt.

Flaggan i topp på Europadagen

Flaggor i topp på Europadagen

Europadagen firas den 9 maj varje år. Då hedras minnet av Robert Schumans deklaration från 1950 om att skapa ett enat Europa för att bevara fred och skapa välstånd. I år finns det skäl att uppmärksamma dagen lite extra.

EU-samarbetet har på sistone varit en allmän spottkopp för opinionstörstande politiker runt om i Europa. Inte heller svenska politiker går fria. Vår stats- respektive finansminister slår sig för bröstet när de trumpeterar ut att vi minsann är snålast i EU när det kommer till medlemsavgiften. Och det blir inget tu tal om att bidra med mer eller pruta på vår befintliga medlemsrabatt. Det kan låta bra på hemmaplan. För byråkratiapparaten EU är ett tacksamt byte och nog är det klokt att snåla. Men EU-medlemskapet är inte vilken kostnadspost som helst utan en långsiktig investering. Lilla exportberoende Sverige är ett av de länder som tjänar mest på EU:s inre marknad, och på de handelsavtal som unionen förhandlar fram för vår räkning. Vi får också en röst på den världspolitiska arenan som vi aldrig fått annars. Sen har vi de gränsöverskridande frågorna om terrorism, miljö, försvar, migration mm., som kräver ett starkt och intimt EU-samarbete.

EU är vår investering för framtiden, så låt flaggan vaja högt på Europadagen och dumsnåla inte med EU-avgiften.

LO sänker nivån

En ohederlig allians

Första maj-tider är högtid för arbetarrörelsen. Socialdemokraterna och LO-aktiva paraderar stolt och rakryggat till tonerna av Internationalen. Särskilt rakryggade är de dock inte, i sina retoriska grepp.

LO, Socialdemokraternas främsta valarbetare, lanserade härom veckan sin valkampanj. Den är enkel och slagfärdig. Om alliansen vinner valet, med M och SD i spetsen, så kommer arbetaren bli av med jobbet heter det. Ohederligt, ogrundat och oseriöst. Kristersson påstås också vilja bestämma lönen för gruvarbetaren i Gällivare, vilket LO givetvis anser orimligt. Det vore det självklart också, om det legat ett uns av sanning i det. Moderaterna och alliansen vill dessutom lagstifta om sänkta löner och därigenom skicka ut ett åtskilligt antal arbetare i armod. Det är fel. Alliansens samlade förslag handlar snarare om att nya arbetsgrupper måste skapas, där kraven på utbildning är lägre varför löneanspråken också kan hållas nere.

Det är fult att ljuga, men det är ännu värre att LO avsiktligt försöker sänka debatten till Trumpnivå. Samtidigt som man planterar obefogad oro och misstänksamhet i samhället.

Bara att tugga i sig

Komplexare än bara öppna hjärtan

60 procent uppger nu att de vill ta emot färre flyktingar. 41 procent av dessa vill dessutom ta emot betydligt färre. Ynka 12 procent vill se ett ökat mottagande. Detta ska kontrasteras mot situationen i februari 2015, före den verkliga flyktingströmmen, då 36 procent ville se ett minskat mottagande. DN/Ipsos mätning visar vidare att gruppen som i huvudsak tycker invandring är bra för landet har minskat från 63 till 44 procent sedan 2015.

Detta är sorgliga siffror som de styrande måste tugga i sig. Sverige har länge profiterat på sin öppenhet och mångfald. Invandring, i alla dess slag, har berikat landet och vidgat våra vyer. Ett litet exportberoende land i världens utkant har inte råd att stänga ute sin omvärld. Samtidigt har det blivit allt uppenbara att den flykting- och migrationspolitik som vi ägnat oss åt under senare år varit ett misslyckande. Alltfler politiker erkänner detta och alltfler människor märker av det i sin vardag. Följden är att misstron mot politiker ökar, medan tilliten till det offentliga och gentemot det främmande minskar. Ytterst olyckligt eftersom det är just dessa grenar som byggt vårt samhälle starkt.

Politiken har nu en gigantisk uppgift i att återställa förtroende och den mellanmänskliga tilliten. Idissla gärna, men se till att slutprodukten blir bra. Annars blir det intet annat än skit kvar av den svenska modellen.

https://www.dn.se/nyheter/politik/svenskarna-har-svangt-4-av-10-vill-ha-betydligt-farre-flyktingar/

Regeringens största misslyckande

Så tudelad är arbetsmarknaden

2020 skulle Sverige ha EU:s lägsta arbetslöshet, lovade Socialdemokraterna inför förra valet. Så kommer det inte bli och det förvånar inte, ens Socialdemokraterna. Det är dock inte det värsta med det brutna vallöftet.

Efter fyra års brinnande högkonjunktur är arbetslösheten ändå låg, liksom tillväxt och sysselsättning är hög. Inget snack. Vad som skaver, och som på sikt kan hota hela den svenska modellen, är istället den allt mer tudelade arbetsmarknad som nu skapas. Bland inrikes födda är i princip alla med eftergymnasial utbildning i arbete. I gruppen utrikes födda är däremot 15,1 procent utan arbete. Hos utomeuropeiskt födda går över 30 procent utan arbete. Utan ett rejält Alexanderhugg kommer situationen knappast bli bättre, med följd att även samhället kommer delas i tu. Utanförskap, kriminalitet och terrorism är fenomen som all får näring i ett sådant samhälle.

Socialdemokraternas och LO:s stolta tal om den svenska modellen kommer eka tomt om inte kraftfulla strukturella åtgärder vidtas. Vidareutbildning och bättre matchning räcker inte. Vi kommer även behöva de enkla jobben, åtstramade bidragssystem och hårdare krav på den enskilde. Åtgärder som skulle kunna åtgärda regeringens största misslyckande.

Vårda demokratin

Oanständig aktion

Det är inte lätt att vara människa. Det konstaterade August Strindberg redan 1902 i sitt Drömspel. Just därför måste vi vara varsamma, både med oss själva och varandra. Samhällskonstruktionen vi lever i är nästan lika komplex som vi själva och har byggts upp med stor möda och stort besvär. Resultatet är en demokrati, vilandes på rättssäkerhet och våra mänskliga rättigheter.

Det är dock en allt mer förpestad miljö som våra folkvalda tvingas verka i. I Göteborgs kommun uppgav nyligen fyra av tio politiker att de utsatts för trakasserier eller hot som en följd av sitt engagemang. Och siffrorna är sannolikt inte ett dugg bättre någon annanstans. Detta utgör definitivt ett demokratihot. Istället för att ta debatten tar alltfler genvägen över hot och skrämsel till tystnad. En sådan ordning anstår inte ett civiliserat samhälle, och rimligen inte heller en civiliserad samhällsmedborgare.

Vill vi fortsatt ha en vital och öppen demokrati måste vi respektera varandra och våra meningsmotståndare. Vårdar demokratin gör vi genom att ta debatten, inte genom att förpesta det offentliga rum som vi alla ska samsas i.

https://www.pressreader.com/sweden/göteborgs-posten/20180413/282991105485304

Frihet kommer inte gratis

Aktuellare än på länge

Det är med oro många av oss blickar ut över vår omvärld. Där auktoritära krafter får allt större utrymme och där mornande demokratier stegvis monteras ned. Men det är också med viss likgiltighet och distans som vi gör dessa iakttaganden. För ungrare, turkar och ryssar är ju inte som oss svenskar, upplysta demokrater rotade i de mänskliga rättigheternas mylla.

Oftast är det tyvärr först när man mist något som man inser dess verkliga värde. Frihet och demokrati är förgängliga storheter som måste vårdas omsorgsfullt. Väl förlorade är de nämligen svåra att återvinna. Sverigedemokraternas europeiska vänner skördar stora framgångar i våra grannländer. Retoriken går igen. Det är folkets röst som ska tala och den med avvikande åsikt är följaktligen en dissident vars röst ska tystas. Det är en homogen stämma utan plats för avvikelser och opposition. Men om det funnits en unison folkröst, skulle den allsmäktige styrt på denna jord. Världsledare som Viktor Orban, Recep Erdogan och Vladimir Putin har alla en gång röstats fram på demokratisk väg och det är först därefter som enväldet vidtagit och oönskade röster börjat tystas.

Frihet kommer inte gratis och därför måste alla upplysta demokrater ge ett tydligt uttryck för folkets röst. Och jag tvivlar på att denna röst talar Orbans, Erdogans och Putins språk.

Tid för eftertanke

På toppen av behovstrappan

Vi lever i en snurrig värld, som väl personifieras av den självcentrerade mannen i Vita huset. Alltmedan jordens befolkning aldrig haft det bättre ökar misstron och fientligheten, inom och mellan länder. De arga och missnöjda rösterna får allt större utrymme och makt. Påskhelgen ger tid för eftertanke.

Världens mäktigaste män i USA, Ryssland och Kina har åtminstone en sak gemensamt, de sätter jaget före gemenskapen. Högst upp på Maslows behovspyramid tuppfäktas de om vem som ska få placera sin egna flagga på toppen. Egocentrism är en dålig ledaregenskap som tyvärr fortplantar sig. Ledare är också förebilder som stakar ut vägen för oss andra dödliga. I Trumps, Putins och Jinpings värld vinner eller förlorar man. Vinner jag förlorar du och tvärtom. I en värld som präglas av den uppfattningen ökar spänningarna och misstron. Gudskelov tvingar ingen oss andra att bete oss som dessa figurer. För inte länge sen triumferade kosmopolitismen och den internationella tilliten tilltog. Muren föll, kalla kriget tog slut, eurosamarbetet inleddes och Kina blev medlem i WTO. De mellanmänskliga samarbetena sträckte sig längre än till den närmsta kretsen. Handelsutbytet och därmed välståndet tilltog samtidigt som jorden blev en fredligare plats.

Låt inte Trumps och Putins strävanden efter självförverkligande sätta agendan. Betydligt bättre då att låta Bibelns evangelium göra det, för det är fortfarande saligare att giva än att taga. Och på sikt är det också det som gör oss rikare.

När kulturer krockar

Nej, det handlar inte om män i allmänhet.

I Sverige är vi vana vid blottad hud. Kvinnor och män klär sig som de vill utan att sedlighetspolisen rycker in. Lika accepterat som det är att klä sig lätt, lika oacceptabelt är det att slå sin fru för att hon pratar med andra män eller nekar sin karl sex. Så är det i Sverige idag, men långt ifrån i alla andra delar av världen.

En rad fasansfulla övergrepp har skett på kvinnor bara det senaste året. Sadistiska våldtäkter med flera förövare inblandande har förskräckt och överrumplat oss. Formen och omfattningen är något relativt nytt och väcker de naturliga frågorna; varför? Och varför nu? En undersökning som Expressen låtit göra av 43 män som fällts i domstol för gruppvåldtäkt under 2016 och 2017 visar att 32 av dessa är födda utomlands. Ytterligare tio av de dömda har åtminstone en förälder som fötts utomlands. Detta torde inte vara någon tillfällighet. Även om ingen föds till våldtäktsman och kvinnosmädare så har snarare uppväxt och omgivning en avgörande betydelse. För om du växer upp i en omgivning där det snarare är kutym att slå sin fru, kalla kvinnor vid opassande namn och allmänt se dem som mindre värda då är detta det normala. I Sverige har vi slagits för kvinnans rätt i ett hundratal år medan man i många länder, varifrån flera av våra flyktingar kommer, inte ens börjat. Kulturkrockarna är lika uppenbara som förödande för ett liberalt och jämställt samhälle.

Det är inte mäns våld mot kvinnor i allmänhet det handlar om, utan om vissa mäns våld mot kvinnor. Denna omständighet måste vi erkänna och hantera. Bäst genom tydlighet och nolltolerans, mot relativiseringar, ojämställdhet och självklart våld mot kvinnor.

https://www.expressen.se/nyheter/brottscentralen/qs/de-ar-mannen-som-valdtar-tillsammans/

Inför ett vägskäl om Europa

I

Orban eller Merkel? Vi kommer 

behöva bestämma oss.

veckan som gick beslutade aktieägarna i Nordea med överväldigande majoritet att banken skulle flytta till Finland. Det är inte bara en prestigeförlust här och nu utan kommer på sikt göra Sverige mindre attraktivt för finansiella etableringar. Troligen kommer vi också gå miste om många högkvalificerade tjänster som annars skulle skapats här.

Nordea hade sina skäl att lämna landet men det starkaste var att Finland, till skillnad från Sverige, är en del av den europeiska bankunionen. Unionen är tillskapad för att sprida riskerna inom det europeiska bankväsendet och för att förhindra finanskriser likt den förra. Och det är ganska självklart, ju mer sammanflätade våra ekonomier blir desto mer måste vi samarbeta. Sverige är inte bara ett kallt och avlångt land långt bort från de flesta utan vi är också långt borta från den europeiska kärnan. Nu har Storbritannien lämnat EU, Ryssland börjat banka på stridstrumman, Kina fått en ny diktator samtidigt som USA vänt oss ryggen. Nationalismens och isolationismens vindar blåser kallt över världen. På egen hand står sig Sverige slätt på globalismens stormande ocean. Tysklands Merkel och Frankrikes Macron står i begrepp att bilda en inre och en yttre kärna av EU-medlemmar. Den inre kommer utgöras av våra historiska bundsförvanter i norra och centrala Europa medan den yttre troligen kommer bestå utav de gamla kommunistländerna i öst.

Vi står därför inför vägskäl om Europa, in eller ut? Mer eller mindre samarbete? Orban eller Merkel? Ska vi lyckas navigera på stormande hav kommer vi behöva såväl bankunion, euro, NATO och fri rörlighet. Tänk på det.

Garantera eleverna mobilfrihet

Fantastisk grej,

men inte i klassrummet

Med dagens telefoner kan man i princip göra allt. Appaffären öppnar paradisets port för den nyfikne. Den som inte hänger med är snart lika ute som åttiotalets axelvadd. Särskilt exponerade för den hets som de tusentals möjligheterna ger är barnen och ungdomarna, som har svårare att värja sig än oss äldre.

Finurliga programmerare har dessutom sett till att göra telefonens funktioner beroendeframkallande. De smarta telefonerna stör därför inte bara eleverna i sin undervisning utan gör dem därtill beroende. Klassrummet ska vara en fredad zon där läraren får undervisa i fred och där eleven får undervisas ostört. Studiero är en rättighet som huvudmannen måste tillförsäkra dem som jobbar i klassrummen. Mobilförbud i skolan är lika mycket en rättighet. En rättighet för läraren att få utföra sitt jobb, och en rättighet för eleven att få koncentrera sig.

Ett lagstiftat mobilförbud i skolan skulle gagna oss alla, särskilt dem med extra koncentrationssvårigheter och störst behov av studiero. Och låt oss kalla det en frihet snarare än ett förbud.

Heder åt stadsrevisionen

Bör rikta tack till stadsrevisionen

Revisorsarbetet är en otacksam göra. Ett nödvändigt ont som i bästa fall bara stör men som många upplever mest förstör. Revisionen har dock en bärande samhällsfunktion som oförvitlig och oberoende granskare, av det allmänna och privata.

I Göteborg har stadsrevisionen just släppt sina granskningsrapporter för kommunens olika nämnder och förbund. Granskningsrapporten för Intraservice är en särskilt sorglig läsning som mynnar ut i att nämndens styrelse inte bör beviljas ansvarsfrihet, enligt revisorerna. Den starkaste kritik som revisionen kan dela ut. Rapporten beskriver ett omfattande och systematiskt mygel på flera plan. Omotiverade och dyra tjänsteresor, mer eller mindre uppenbar korruption, tagande av mutor och allehanda klandervärda beteenden från tjänstemän och ledande politiker. 

Genom att sko sig själva och sina fränder med göteborgarnas pengar har Intraservice garnityr åsamkat ytterligare en spricka i det samhällssystem som bygger på tillit och stabila institutioner. Stadsrevisionen förtjänar all heder som kastat ljus på ännu en göteborgsk politisk skandal. Revisionens arbete inger samtidigt också hopp, om att samhällsbygget trots allt står på stabila grunder.

https://www.expressen.se/gt/det-har-ar-det-varsta-jag-sett/

Trump gör oss alla fattigare

I want you - to be poor

Donald Tump har under sitt dryga år av presidentskap tjusat sina anhängare med stigande börskurser och pigg ekonomisk tillväxt. Få tillfällen har gått honom förbi att framhålla dessa faktum. Och det gör han klokt i för ingenting talar för att det kommer fortsätta så.

Trumps protektionistiska drag och vurmande för särintressen kommer drabba både honom, hans land och omvärld svårt. De senast föreslagna tullarna på importerat stål och aluminium kommer pressa upp priserna och inflationen. Detta drabbar inte bara stål- och aluminiumköparna direkt genom högre priser utan så småningom även bredare grupper i form av högre räntor och sänkta börskurser. Trump blandar en giftig cocktail som ofrånkomligen kommer drabba den amerikanska ekonomin. Utöver att sänka sin egen ekonomi gör han sig samtidigt till ovän med sina omgivande handelspartners som lär svara med samma beska medicin. Följden av ett uppseglande handelskrig är att vi alla blir fattigare.

Orsaken till att vi en gång började handla med varandra var för att det var rationellt och för att alla parter tjänade på det. Har verkligen Trump inte ens fattat det?