Inför ett vägskäl om Europa

I

Orban eller Merkel? Vi kommer 

behöva bestämma oss.

veckan som gick beslutade aktieägarna i Nordea med överväldigande majoritet att banken skulle flytta till Finland. Det är inte bara en prestigeförlust här och nu utan kommer på sikt göra Sverige mindre attraktivt för finansiella etableringar. Troligen kommer vi också gå miste om många högkvalificerade tjänster som annars skulle skapats här.

Nordea hade sina skäl att lämna landet men det starkaste var att Finland, till skillnad från Sverige, är en del av den europeiska bankunionen. Unionen är tillskapad för att sprida riskerna inom det europeiska bankväsendet och för att förhindra finanskriser likt den förra. Och det är ganska självklart, ju mer sammanflätade våra ekonomier blir desto mer måste vi samarbeta. Sverige är inte bara ett kallt och avlångt land långt bort från de flesta utan vi är också långt borta från den europeiska kärnan. Nu har Storbritannien lämnat EU, Ryssland börjat banka på stridstrumman, Kina fått en ny diktator samtidigt som USA vänt oss ryggen. Nationalismens och isolationismens vindar blåser kallt över världen. På egen hand står sig Sverige slätt på globalismens stormande ocean. Tysklands Merkel och Frankrikes Macron står i begrepp att bilda en inre och en yttre kärna av EU-medlemmar. Den inre kommer utgöras av våra historiska bundsförvanter i norra och centrala Europa medan den yttre troligen kommer bestå utav de gamla kommunistländerna i öst.

Vi står därför inför vägskäl om Europa, in eller ut? Mer eller mindre samarbete? Orban eller Merkel? Ska vi lyckas navigera på stormande hav kommer vi behöva såväl bankunion, euro, NATO och fri rörlighet. Tänk på det.

Billiga Nordeapoäng

Vem älskar sin storbank?

De är många nu, de politiska och fackliga företrädarna som vill plocka enkla poäng på Nordeaflytten. Statsministern tycker banken är osolidarisk som sticker, eftersom den fått så mycket hjälp av skattebetalarna. Finansministern, liksom partnern Jonas Sjöstedt, tycker den är girig. Tidigare hackade dåvarande finansminister Anders Borg lika flitigt på de fyra storbankerna.

Det ska i sanningens namn sägas att Nordea inte kostat skattebetalarna en krona, utan tvärtom faktiskt gett en slant tillbaka. För det andra borde politikerna istället för att jaga opinionspoäng fundera över sin roll som lagstiftare och ytterst ansvariga för det företagsklimat som vi alla är beroende av. Storbankerna har under senare år varit ett lovligt byte för politiker, både som retoriska slagpåsar och som finansieringskälla. Medan Borg mest jagade opinionspoäng har nuvarande regering gjort slag i saken och infört en internationellt mycket tuff resolutionsavgift och jobbar vidare med en extra bankskatt. Bankerna är lågt hängande frukter för makthungriga politiker som behöver mera pengar och fler röster. För vem, utom möjligen aktieägaren, älskar en storbank?

Men politikers uppgift är inte att plocka billiga poänger hos opinionen utan snarare att säkra ett företagsklimat som gör oss konkurrenskraftiga på den internationella spelplanen. Misslyckas de med det har de ingenting för sina poäng på hemmaplan, eftersom vi kommer åka på stryk i den internationella matchen.

Adjö skattebas

Det var en gång en svensk

skattebetalare

Allt tyder på att Sveriges största bank snart inte längre är svensk. Innan maj månads slut kommer Nordea att fatta det ödesmättade beslutet om att lämna landet, eller stanna kvar. Väljer de det första alternativet kan det inte förvåna någon.

Regeringen väntas föreslå en kraftig höjning av de så kallade resolutionsavgifterna som bankerna ska betala in, för att skydda skattebetalarna vid en finanskris. Idén presenterades efter att den tidigare föreslagna bankskatten fick dras tillbaka, då den inte höll måttet. Resolutionsavgifterna innebär extra kostnader för bankerna med drygt 3 miljarder 2018 och 6 miljarder per år därefter. Avgifterna ska betalas i evig tid vilket innebär att den påstått eftersökta bufferten bara kommer att växa. Mest uppseendeväckande med förslaget är kanske ändå att avgifterna inte är destinerade till någon krisbuffert, utan kommer kunna användas till det regeringen för tillfället känner för. En ren extraskatt alltså. Bankernas kostnader kommer härigenom att öka kraftigt, inte minst i förhållande till om de istället verkat från Finland eller Danmark.

Magdalena Anderssons skattepolitik leder i längden inte till mer skatteintäkter utan mindre, eftersom skattebasen i tilltagande takt kommer lämna landet.

Har vi råd med Andersson?

Både stolt och nöjd.

Och luntan bara sväller.

Visst går det bra nu. Skattebasen sväller och Magdalena Andersson kan lagom girigt håva in skattemiljarderna till sitt bågnande skafferi. Det är givetvis glädjande att pengarna rullar in, och absolut nödvändigt eftersom det rullar ut alltmer på utgiftssidan.

Bekymrad finns anledning att bli när man tittar närmre på Anderssons agenda, för de reformer som ska betala kalaset i framtiden. Det råder just nu en febril näringsfientlig aktivitet på finansdepartementet och retoriken får säkert många att minnas tillbaka till 70- och 80-talen. En extra bankskatt är föreslagen, och Magdalena Andersson ser inga problem i att Nordens största bank i så fall troligen lämnar landet. Entreprenörerna bakom de små och medelstora företagen ska tvingas betala mer i skatt, vilket är rimligt enligt finansministern eftersom den höjda skatten drabbar dem som hänger på Stureplan. Då ”vinstjakten” ska upphöra i välfärden vill man mer eller mindre förbjuda vinster, och därmed portförbjuda privata aktörer. För Anderssons gäng vill inte att barn och gamla ska handlas på börsen.

När Magdalena Andersson reformerat klart kommer vi ha färre kvar att finansiera och hantera välfärden. Då kommer hon och hennes parti ansvara för en svällande och underfinansierad välfärd. Frågan är, har vi råd med Andersson?

Välkommen till Sverige Nalle

En av Finlands rikaste personer, Björn ”Nalle” Wahlroos, är sedan december folkbokförd i Sverige. Detta innebär att han med största sannolikhet även kommer att beskattas här. Wahlroos är, förutom snusförmögen, bland annat även indirekt storägare i Nordea.

Att Wahlroos nu valt Sverige istället för Finland beror enligt egen utsago på den förmånligare svenska beskattningen. Medan finländarna ännu betalar skatt på arv, gåvor och förmögenhet har motsvarande skatter avskaffats här i landet. Wahlroos menar på det att det är klokt av en förmögen familj som funderar kring arvsarrangemang att bosätta sig i Sverige. Förra året stod det även klart att Wahlroos minst lika besuttne kollega, Ingvar Kamprad, återbosatt sig här i riket, med största sannolikhet bland annat av liknande skatteskäl. Vi välkomnar dem båda, som goda svenska skattebetalare, konsumenter och investerare.

Attraktiva, rimliga och rättvisa skatter attraherar kapital och kompetens vilket vidgar skattebasen och ökar skatteintäkterna. Rödgrön skattepolitik utgör därför ett direkt hot mot skattebasen och, i en förlängning, den gemensamma välfärden.

http://www.di.se/artiklar/2014/4/8/bjorn-wahlroos-skriven-i-sverige/

På V-fronten intet nytt

Så har successionen skett i Vänsterpartiet. Gamle Kommunistohly har bytts mot den fräsche och förmodat pragmatiske Jonas Sjöstedt. Sjöstedt som av de trognaste partikamraterna betraktats med viss misstänksamhet på grund av sin påstådda högerprägel. I sin programförklaring på DN:s debattsida (4/1) skingras dock alla tvivel om att den nya ledaren inte skulle vara renlärig. Tillsammans med Ulla Andersson, en av motkandidaterna till partiledarposten, lägger Sjöstedt ut sina planer och visioner för partiet. Och dessa lämnar ingen oberörd.

Nordea, SEB, Handelsbanken och Swedbank, Sveriges fyra storbanker ska delas medelst lagstiftning och, får man förmoda, via förstatligande. Härigenom motverkas spekulation och risktagande samtidigt som en utveckling främjas där den ekonomiska politiken bestäms av demokratin och inte marknaden. Efter kommande mandatperiod ska ingen heller behöva jobba mer än 37 timmar per vecka. Målet är dock 35 timmar vilket ses som fullt rimligt inom överskådlig tid. Offentlig sektor ska återförstatligas, löner höjas och anställda ska ha laglig rätt till heltid. Privat företagande och, gudbevars, riskkapitalister må icke bemöda sig. EU samarbetet ska vi givetvis lämna och våra grannar får väl klara sig bäst de vill. I Sjöstedts Sverige ska ingen heller behöva lida ekonomisk nöd, socialbidraget kommer i princip att kunna avskaffas. Notan för de svulstiga planerna skickas till ”de med högre inkomster”.

Sjöstedt har, såvitt jag vet, inte kommit ut som kommunist men nog hissar han den röda fanan högt. Så till Ohlyvänner och kommunister, saknaden torde inte behöva bli alltför stor för på V-fronten intet nytt.