Fransk socialistseger bådar illa

Det mesta talar för socialistisk valseger i det franska presidentvalet i maj. Vadslagningsfirmor uppskattar sannolikheten till omkring 80 procent vilket skulle innebära att högerns sittande Nicolas Sarkozy skulle få träda tillbaka. Frankrike, som Europas andra största ekonomi, går inte att bortse ifrån varför vi alla har anledning att följa utvecklingen.

Valkampanjen har hittills mest präglats av slagord och valhänta löften där Sarkozy slår vilt åt höger medan motkandidaten fäktar långt ut på vänsterkanten. Kandidaterna har fram till dags datum mest lagt krutet på att säkra extremrösterna inför andra valomgången. Från vänsterhåll har utlovats det mesta åt de flesta, förutom åt de rikaste förstås. Pensionsåldern ska åter sänkas, från 62 år till tidigare gällande 60 års gräns. Mer pengar till skola, pensionärer och arbetslösa, finansierat med höjda skatter och, inofficiellt givetvis, ytterligare utlandslån. Löftescirkusen har fått de franska marknadsräntorna att skjuta i höjden då landets kreditvärdighet åter står på spel.

En vänsterrörelse som friskt lovar runt är tyvärr inget unikt för Frankrike utan utgör snarare regel. Oavsett vad man må tycka om den s.k. marknaden så är den och dess indikatorer trots allt bland de duktigare att förutskicka och uppfatta ekonomiska skeenden. Och då bådar en socialistisk valseger uppenbarligen illa.

Mindre skolk med hårdare tag

Utbildningsminister Jan Björklund har lagt mycket möda på att reformera det svenska skolväsendet. För detta har han mottagit såväl ris som ros. Betydligt mer ris än antal rosor har dock delats ut. Särskilt med ris har utdelats från den nostalgiska falang som föredrar den skola som sjösattes under det revolutionära 70 talet. En skola i vilken krav, auktoriteter och kunskapstester var bannlysta. Ett led i Björklunds omstöpning av skolpolitiken har varit de tuffare regler som gäller vid ogiltig frånvaro. Sedan årsskiftet har reglerna för utbetalning av studiebidraget skärpts. Tidigare kunde eleven ogiltigt frånvara upp till 20 procent per månad innan bidraget drogs in. Idag rapporteras ogiltig frånvaro redan efter ett par timmar vilket kan leda till uteblivet stöd. CSN, den myndighet som administrerar utbetalningarna, konstaterar att närvaron ökat med de nya reglerna. Det är förvisso tragiskt att liknande åtgärder alls ska behöva vidtas, men att tro och påstå att morötter inte behöver paras med piskor är naivt, på gränsen till korkat. Att hårdare tag ökat närvaron står nu klart, återstår att se vad Björklund ytterligare kommer att få rätt i.

Klokt av Borg att hålla i plånboken

Nu viner det åter kring öronen på finansministern. Detta sedan regeringens vårbudget kommit att sågas längs fotknölarna. Hårda ord har fällts från såväl ekonomer som oppositionella. En ickehändelse som hotar att cementera den redan höga arbetslösheten och sänka den potentiella tillväxten föreföll ha varit konsensusomdömet. Borg är dock en man med integritet och det ska vi alla vara tacksamma för.

Minns hösten 2008 då den ekonomiska termometern nått fryspunkten och då korparna kraxade som allra osaligast. Då, precis som nu, behöll dock finansministern greppet om plånboken vilket fick samma personer som idag att utbrista, för lite och för sent. De flesta utomstående bedömare, ekonomer som politiker, är idag tämligen eniga om att även deras respektive regeringar borde ha följt det svenska exemplet. Idag brottas nämligen de flesta, även tidigare mönsterelever med relativt låga statsskulder såsom Tyskland och Storbritannien, med betungande skulder. Skulder som effektivt kommer omöjliggöra nödvändiga satsningar för framtiden.

Mycket talar nu för att Borg åter får rätt och att han faktiskt bör ta det förklenande talet om sin budget som en icke händelse som en komplimang. Men för all del, låt oss vänta och se.

Övertron på högre utbildning måste ifrågasättas

Kunskapslyft, fortbildning, 50 procentsmål för antalet högskolestuderande, omskolning, mer vuxenutbildning. Så lyder några av de kurer som Socialdemokraterna vill ordinera oss svenskar i strävan mot kunskapssamhället och full sysselsättning. Ett hundratal högskolepoäng och någon form av examina utgör elixiret mot arbetslöshet och innebär biljetten till den ändlösa klassresan.

I Sverige idag är dock ett för lågt antal högskoleutbildade knappast problemet, ej heller antalet högskole- eller andra eftergymnasiala utbildningsplatser. Problemet är snarare det motsatta. Högskolor har de senaste åren ploppat upp som kantareller ur backen och flertalet av dessa får allt svårare att fylla sina platser. Detta med följden att kvalitet blir lidande och utbildningsnivån dalar. Med lov om en högavlönad akademisk yrkeskarriär väljer alltfler den teoretiska banan ävensom detta inte är det egentliga förstavalet. Inte nog med att många duktiga hantverkare och praktiskt kunniga förloras denna väg, många tappar därtill flera yrkesverksamma år, bygger skuldberg och försämrar sin pension.

Överutbildning är redan idag ett faktum. Detta i ett Sverige där alltfler studietrötta ungdomar hoppar av och där bristen är påtaglig inom många praktiska yrken. Övertron på högre utbildning måste ifrågasättas, därtill finns nämligen flera orsaker.

Var fjärde ungdom är inte arbetslös

Braskande rubriker och brösttoner präglar debatten om Sveriges höga ungdomsarbetslöshet. 25,2 procent uppgavs enligt SCB som arbetslösa i februari 2012. Var fjärde svensk mellan 15 – 25 år skulle således ha varit arbetslös enligt SBC:s officiella statistik. Statistik är dock inget annat än en sammansättning siffror och dessa måste tolkas innan några slutsatser kan dras, så också detta fall.

Av totalt 1,2 miljoner personer i gruppen 15-25 år tillhörde 585 000 arbetskraften, resterande 655 000 räknades således inte dit. Antalet arbetslösa i gruppen uppgick till 147 400 vilket alltså motsvarar 25,2 procent av arbetskraften. I denna grupp ingår dock också heltidsstuderande som söker någon form av extraknäck vid sidan av studierna. Borträknat dessa återstår 70 300 personer vilka klassas som helt arbetslösa. Med denna beräkningsmodell är endast 5,8 procent eller var sjuttonde ungdom arbetslös, en betydligt mer hanterlig siffra.

Sifferexercis i all ära, 70 300 arbetslösa ungdomar är fortfarande för många. Att råda bot på denna åkomma är en av Sveriges stora framtidsutmaningar som kräver både mod och tålamod. Mod att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden och att sänka kostnaderna för att anställa yngre. Tålamod med de reformer som nu genomförs i utbildningsväsendet för att stärka lärarrollen och för att motverka den utslagning vi länge sett av teoretiskt mindre intresserade men praktiskt kompetenta elever.

Mycket jobb kvarstår på området men utgångsläget är inte så illa som många debattörer gör gällande.

Låt inte populismen segra

Det drar ihop sig till val i Venezuela. Landets sedan 14 år närmast enväldige president Hugo Chavez har därför ökat farten i vallöfteskarusellen. Presidenten verkar anamma sin flertalet gånger redan beprövade strategi även i detta val. Med en närmast oöverträffad grad av populism ska folkets röster bärgas än en gång.

Enligt senaste löftet, vilket synes ha mottagits väl bland landets dominerande grupp av fattiga och ofta illiterata bönder, ska landets minimilöner chockhöjas. Får Chavez en mandatperiod till ska ingen tjäna mindre än motsvarande 3 200 kr per år, vilket innebär en höjning med 32 procent. Sympatiskt och säkert valvinnande men samtidigt också en katastrof för ekonomi och befolkning. Från centralt håll dikterade minimilöner innebär för Venezuela som för alla andra med liknande system endast skenbara förbättringar. Följer inte ökad konkurrenskraft och produktivitet på den högre lönen så innebär en höjning måhända mer i plånboken men aldrig mer mat i magen. En skenande inflation lär nämligen följa som ett brev på posten.

Med en redan utfattig och till stora delar illiterat väljarkår lär Chavez röna nya framgångar men i välutvecklade och välutbildade länder får inte populismen tillåtas segra. Tänk på det nästa gång ni hör ropen efter högre lägstalöner.

Den kravlösa utförslöpan

Senast i raden att vilja sänka kraven på oss svenskar är Rikspolisstyrelsen som, för att vidga rekryteringsbasen till Polishögskolan, nu önskar slopa språktestet. Vi har sedan tidigare kunnat konstatera en liknande utveckling inom lärarutbildning, militären och i den svenska skolan överlag. Med lägre ställda krav har man trott sig gå dessa grupper tillmötes och undvika risken för utslagning, diskriminering eller i andra fall, uteblivna rekryter och tomma platser.

Utvecklingen är olycklig. Lågt ställda krav innebär samtidigt låga förväntningar. Den allt rödare blinkande varningssignalen som härigenom sänds ut är att vi helt enkelt inte tror på oss själva eller våra fränder. En ytterligare följd av de allt lägre ställda kraven är att ansträngningen uteblir och att utvecklingspotentialen inte tas tillvara. Utan förväntningar, med ribban i knähöjd, krävs inte mer än ett jämfotahopp för framgång. Framgången är dock imaginär och vare sig du själv eller någon annan lär vara särskilt nöjd.

Måtte nu Rikspolisstyrelsen bli den första att sätta stopp för denna kravlösa och ytterst olyckliga utveckling, för vare sig rekryt eller samhälle gagnas av dess senaste förslag. Rikspolisstyrelsen skulle i sådant fall också bli först med att ställa sig på bromsen i denna kravlösa och allt kraftigare lutande utförslöpa.

LO borde sopa framför egen dörr

LO är arbetarens röst i det samhälle där klyftorna ökar och makteliten skor sig. För att underbygga sin tes och understryka de tilltagande orättvisorna låter förbundet årligen publicera en rapport på temat. Årets rapport presenterades häromveckan och visar att den s.k. makteliten drar ifrån ytterligare och att denna grädda på toppen tjänar 17 gånger mer än den vanlige knegaren.

LO ordföranden Wanja Lundby Wedins indignation över resultatet gick inte att ta miste på när hon presenterade rapporten. Klyftorna ökar ytterligare i krisens spår där makteliten klarat sig oskadd medan vanligt folk försökt att överleva trots krav på sänkningar av både löner och pensioner kommenterade hon då. I ett finrum bredvid presenterade LO delägda försäkringsbolaget Folksam sina siffror för 2011. Av årsredovisningen framgår att VD och förre S ministern Anders Sundström inhöstade nätta 6 930 000 kr under året, ett lönepåslag med 5,7 procent. Ytterst ansvarig för Sundströms ersättning är Folksams ordförande vilken råkar vara just Lundby Wedin.

I skenet av detta ekar Lundby Wedins och LO:s arga slagord tomma och man undrar hur allvarligt menad upprördheten verkligen är. Oavsett vilket så finns det anledning för LO att först sopa upp framför egen dörr.