Thatcher var före sin tid

Med en oöverträfflig övertygelse tog sig Margaret Thatcher an britternas strukturella problem. Inte bara hennes eget land utan hela Västeuropa brottades under sjuttiotalet med höga arbetslöshetstal, skyhög inflation, usel konkurrenskraft och en militant fackrörelse på frammarsch.

Thatcher, till skillnad från sina föregångare och grannar i Europa, såg problemen och hade mod att agera. Med järnhand tog hon sig an problemen, omreglerade arbetsmarknaden, privatiserade förstelnade statsföretag, sänkte orimliga marginalskatter och knäckte inflationen. Britterna profiterade sedan länge på sin nyvunna konkurrenskraft.

Tråkigt nog står stora delar av Europa ännu och stampar på den plats där Thatcher en gång satte igång sitt arbete. Hela Medelhavsregionen lider idag av en hopplöst eftersatt konkurrenskraft med skyhöga arbetslöshetstal och rasande inflation som följd. Socialistiska Frankrike uppvisar i år en tillväxt på 0,1 procent och en arbetslöshet på rekordhöga 11 procent. Detta samtidigt som premiärminister Hollande vann väljarnas förtroende på ännu mera socialism och än färre reformer.

Thatchers begravning i veckan är ett ypperligt tillfälle för det krisande Europas ledare att komma till insikt. Thatcher var före sin tid och turen har nu slutligen kommit till övriga Europa.

Ansvarslösheten vinner mark i Europa

Angela Merkels CDU var senast i raden att förlora väljarnas stöd för en återhållsam ekonomisk politik. CDU åkte i helgen på en brakförlust i Tysklands största delstat Nordrhein Westfalen. Valets stora segrare blev istället socialdemokratiska SPD med sina rosenrosa löften om tillväxt istället för åtstramningar.

Taktiken, att diffust utmåla tillväxt som alternativ till besparingar, tycks för tillfället gångbar i Europa. I Frankrike gick för ett par veckor sedan socialisten Francois Hollande segrande ur presidentsvalkampanjen med samma budskap. Och i Sverige tycks detta så småningom också bli våra egna socialdemokraters melodi. Besparingar framställs enligt denna retorik som obehövliga då man istället kan och bör ”investera” sig ur uppkomna kriser och nedgångar.

Onekligen låter det trevligare med tillväxt än åtstramningar och till synes ger ett sådant budskap många sköna röster i de politiska valen, men vad blir konsekvenserna om löften sedan hålls? Politiker, allt som oftast av röd kulör, som lånar till mer eller mindre spekulativa projekt gör oss alla en otjänst. Skulderna byggs på och rullas framåt vilket får dem att växa likt snöbollen i nerförsbacken. Och längst ner i backen står de generationer som slutligen måste parera den ankommande bollen.

Det är med nationer som för oss medborgare, förutsatt att du inte vinner på lotto eller plötsligt får ett lukrativt bonusavtal så måste kostnaderna hållas i schakt. Detta särskilt om kontot redan är övertrasserat.

Fransk socialistseger bådar illa

Det mesta talar för socialistisk valseger i det franska presidentvalet i maj. Vadslagningsfirmor uppskattar sannolikheten till omkring 80 procent vilket skulle innebära att högerns sittande Nicolas Sarkozy skulle få träda tillbaka. Frankrike, som Europas andra största ekonomi, går inte att bortse ifrån varför vi alla har anledning att följa utvecklingen.

Valkampanjen har hittills mest präglats av slagord och valhänta löften där Sarkozy slår vilt åt höger medan motkandidaten fäktar långt ut på vänsterkanten. Kandidaterna har fram till dags datum mest lagt krutet på att säkra extremrösterna inför andra valomgången. Från vänsterhåll har utlovats det mesta åt de flesta, förutom åt de rikaste förstås. Pensionsåldern ska åter sänkas, från 62 år till tidigare gällande 60 års gräns. Mer pengar till skola, pensionärer och arbetslösa, finansierat med höjda skatter och, inofficiellt givetvis, ytterligare utlandslån. Löftescirkusen har fått de franska marknadsräntorna att skjuta i höjden då landets kreditvärdighet åter står på spel.

En vänsterrörelse som friskt lovar runt är tyvärr inget unikt för Frankrike utan utgör snarare regel. Oavsett vad man må tycka om den s.k. marknaden så är den och dess indikatorer trots allt bland de duktigare att förutskicka och uppfatta ekonomiska skeenden. Och då bådar en socialistisk valseger uppenbarligen illa.