Ett gott nytt år

Så lagom till årsskiftet och det nya kommande året duggar profetiorna och tillbakablickarna tätt. Var Sverige står och vart vi är på väg stöts och blöts av en den ene en den andre. Det nya Sverige är kallt hävdar exempelvis Aftonbladet (utan att syfte på vintervädret). Ett Sverige med lovvärd framtid, solida finanser och alltfler delaktiga hävdar jag.

När vår omvärld dignar under ohyggliga skuldbördor och lider av sviterna från år av ekonomisk misshushållning stoltserar vi med rekordhög tillväxt, överskott i finanserna och en hastigt sjunkande statsskuld. Pensionssystemet är, till skillnad från de flesta av våra grannländers, reformerat och hållbart. Svenska löntagare upplever ständigt ökad ekonomisk och personlig frihet, alltmedan våra grannar tvingas gå motsatt väg och höja skatter, sänka löner och pensioner.

Under 2011 lär utvecklingen fortgå och Sverige kommer tuffa vidare. Detta till glädje för oss alla, ung som gammal, fattig som rik och sjuk som frisk. Ett stabilt och konkurrenskraftigt Sverige garanterar allas vår framtid och tillvaro. 2011 ser mot denna bakgrund ut att bli ännu ett gott nytt år.

Svinbilligt men sällan svinbra

Frihandel öppnar dörrar till nya marknader för producenter och konsumenter. Frihandel ger möjligheter att utnyttja länders och regioners komparativa fördelar. Innan människan insåg detta och idealet var självförsörjning levde de flesta i svält och absolut fattigdom. Med effektivare kommunikationer har det fria handelsutbytet fulländats och biffen eller fläsket kan lika väl komma från Brasilien som från Västgötaslätten.

Samtidigt som frihandel och marknadsekonomi möjliggör så förpliktigar den också. I nationalekonomin talar man om den rationelle mannen (alternativt kvinnan) som besitter all nödvändig information för att fatta riktiga och rationella beslut. Här kommer vi som konsumenter in i bilden. Billigast är inte alltid bäst.

Vi svenskar stoltserar med ett av världens tuffaste djurskydd. Vi tillser att våra djur mår gott, inte göds med onödiga medikament och att de får röra sig fritt på fria ytor. Vår omvärld är sällan lika nogräknad varför priserna på utländskt kan hållas låga och ”konkurrenskraftiga”. Detta samtidigt som våra svenska uppfödare knäar inför de högre kostnaderna.

Till syvende och sist är det således upp till oss och vårt samvete att avgöra. Glada grisar på tallriken eller antibiotikastinna broilers utan knorr men med desto smutsigare buk.

Om Sveriges förmenta idyll

Öppna gränser med fri rörlighet och fri nyhets- och informationsspridning kan göra alla samhällen sårbara. Det svenska är inget undantag, snarare tvärtom.

Istället för att inse och söka bemöta de nya risker globaliseringen för med sig föredrar flertalet medier och debattörer att dravla som om alla älskade Sverige bara vi är tillräckligt snälla. När Göteborgspolisen ingriper mot misstänka terrorister brister alla fördämningar. Aftonbladet reagerar med en klappjakt på ”rasistiska” och ”antidemokratiska” politiker, poliser och andra säkerhetsansvariga. Den senaste terrorincidenten i Stockholm visar med all obarmhärtighet att Sverige lever i en kontext där den naive straffas skoningslöst.

Den idyll som dessa ofta vänsteranknutna kritiker ännu lever i existerar inte mer än i deras drömska och nostalgiska tankar. Sverige utgör ingen frizon mer än möjligen för kriminella och terrorister om vi inte agerar. Låt därför våra poliser och underrättelseansvariga göra sitt jobb. Den förmenta idyllen får vi läsa om i Pippi Långstrump och Madicken.

Reformer för ökad konkurrenskraft

Långtidsutredningen, en från politikerna tämligen fristående forskargrupp, släppte i dagarna delar av sin kommande rapport avseende tänkbara framtidsscenarier för svensk ekonomi. Hur spännande en långtidsutredning nu är kan diskuteras, dess innehåll torde dock likväl vara av yttersta intresse. Materialet ligger inte sällan till grund för politiskt beslutsfattande som i sin tur påverkar allas vår vardag.

I årets rapport sticker några utredningsförslag ut lite extra. Bland annat konstateras att vi svenskar måste acceptera lägre löneökningar framgent för att klara konkurrensen. Vidare rekommenderas en uppmjukning av LAS med avseende på turordningsreglerna, vilka enligt utredarna försämrar arbetsmarknadens funktionssätt. Båda förslagen är enligt forskarna förutsättningar för en bibehållen svensk konkurrenskraft.

Mot denna bakgrund konstateras att många av regeringens reformer ligger i linje med utredarnas. Sänkt skatt på arbete ger mer i plånboken och minskar naturligt löneanspråken. Lärlingsanställningar, instegs- och nystartsjobb sänker trösklarna in på arbetsmarknaden för de som tidigare stått längst ifrån en anställning.

Kvarstår gör reformer av LAS med tonvikt på turordningsreglerna. Området är minerat och kräver mod att beträda. För fortsatt konkurrenskraft och bibehållna välfärdsambitioner måste regeringen uppbåda detta mod.

Hyllas de som hyllas bör

Dagens Industri och kreditupplysningsföretaget Credit Safe har tillsammans tagit fram en lista över fjolårets främsta skattebetalare. En lista över de personer som dragit allra flest strån till välfärdsstacken. Sammanställningen visar att de 100 största inbetalarna tillsammans betalade in ca 3,4 miljarder på statens skattekonto.

Bland mecenaterna märks särskilt H & M ordföranden och storägaren Stefan Persson som på egen hand bidrog med 879 miljoner. Systern, tillika H & M ägare, Liselott Tham hostade upp 152 miljoner. Andra välfärdshjältar är den så utskällde BP bossen Carl Henrik Svanberg (21 mkr), rockhjälten Per Gessle (21 mkr) och finansmannen Fredrik Lundberg (91 mkr). Tyvärr finns inte Schweiz numer rikaste med på listan. Ingvar Kamprad, god för ca 280 miljarder, flydde ju landet av just skatteskäl.

I Sverige pratar vi ofta och gärna om höginkomsttagare. Tyvärr nästan uteslutande i negativa ordalag. ”De allra rikaste” betraktas med misstro och skepticism. Sällan eller aldrig talas om deras enorma bidrag till det gemensamma, via skattsedeln, entreprenörskap och skapande av arbetstillfällen. Härtill arbetar de dessutom normalt betydligt mer än gemene man.

Hyllas de som hyllas bör, utan dessa de ”allra rikaste” hade välfärdssverige stått sig slätt.

Fler apoteksdörrar öppna i Göteborg

Kölden biter allt hårdare när vintern nu gör sig påmind. Något som den dessutom gör varje vinter. När vi går in i sjukdomens och förkylningens högtid går förkylningsmedikamenten åt som smöret smälter i solsken. Sedan botemedlen nu finns närmre och mer tillgängliga kommer försäljningen att öka ytterligare och färre lär drabbas av förkylningseländet.

Att apoteksmarknaden är minst lika bra eller bättre sedan monopolet slopades och marknaden för receptfri farmaka luckrades upp visar en undersökning från Konsument Göteborg. I undersökningen granskades 19 nya och gamla apotek i Göteborg. Medverkade gjorde pensionärsorganisationerna PRO, SKPF, SPF, SPRF och RPG. Resultatet visar bland annat att öppettiderna förlängts, tillgänglighet och trivsel har ökat, möjligheten till köp på avbetalning förbättrats och att priserna är oförändrade.

Den avreglerade apoteksmarknaden kan således betraktas som ett ljus i vintermörkret, detta i stark kontrast till olyckskorparnas illavarslande kraksande om dyrare läkemedel, sämre service och nedläggningar. Nu kan dessa olycksfåglar knipa näbb och vi andra kan ta en lindrande Alvedon (även efter 18) till bot mot den sprängande huvudvärk som de orsakat.

Miljard och konkurrens för bättre hälsa

Vårdköerna minskar stadigt i landstingen runtom i landet. Även Västra Götalandsregionen har ryckt upp sig, något som framgår av en färsk rapport signerad samma landsting. Förvisso hade i oktober 4 800 patienter väntat längre än tre månader på ett besök i specialistvården. Givetvis 4 800 för många men samtidigt en kraftig minskning i förhållande till tidigare mätningar.

Regeringen var tydlig med ambitionen att erbjuda mer vård till fler för skattepengen. Då, när arbetet påbörjades, led Sverige och svensken av ett hopplöst köande för access till vårdapparaten. Få fick ihop ekvationen med å ena sidan det enorma skattetrycket och å andra sidan en av Europas sämre vårdtillgänglighet. Det var då när landstingspolitiker bossade över det offentliga och kolossalt ineffektiva monopolet till sjukvård, innan vare sig konkurrens eller ekonomisk stimulans manade till bättring. Här har regeringen och dess framsynte socialminister gjort skillnad.

Med etableringsfrihet har den offentligt stängda apparaten utmanats av nytänkande och patientvänliga konkurrenter. Ekonomiskt stöd i form av kömiljarden har givit aktörerna en verklig morot att jaga. Som framgår av refererad rapport och föreliggande statistik så verkar också reformerna. Att regeringens insatser och den förbättrade tillgängligheten hänger samman hymlas det inte heller om. Gunnar Numeus på Västra Götalandsregionens hälso- och sjukvårdsavdelnings analysenhet konstaterar t ex följande: ”Pengar är en stark drivfjäder. Det har gjort att det nu jobbas aktivt på sjukhusen. Väntelistor har gåtts igenom, sedan vet jag att många har haft kvälls- och helgaktiviteter”.

Det verkar således som att kömiljard och konkurrens kan få landstingspatienten på benen igen.

Liberalismen har sina gränser

SR:s Eko kablade i veckan ut förskräckande uppgifter om allvarliga bedrägerier med Försäkringskassans assistansbidrag. Ekot rapporterade om tre synnerligen allvarliga fall det senaste året där miljontals kronor svindlats staten. Enligt länskriminalpolisen utgör dessa fall dessutom endast toppen av ett isberg. Under ytan vet vi ännu inte tillnärmelsevis vad som döljer sig. Enligt länskriminalen kan uppemot en tredjedel av allt utbetalat assistansstöd ha utbetalats på bedrägliga grunder. I sådana fall handlar det om runda 10 förfuskade skattemiljarder.

Assistansstödet är ett av åtskilliga stöd som välfärdssverige ställer upp med för behövande. Stöd som de flesta arbetande svenskar gladeligen bistår med över skattesedeln. Inte särskilt överraskande är resultaten av alla de undersökningar som visar på svenskens skattebetalningsvilja, förutsatt att pengarna går till vård och omsorg. Närmast hjärtlös vore väl den som svarade annorlunda. Nu är detta dock tyvärr inte fallet, väldigt lite av det vi betalar når fram. Istället fuskas och mutas det, förstörs och exploateras.

I Sverige är vi godtrogna och litar till moral och välvilja, därför tillåter vi oss vidlyftiga transfereringssystem utan vidare övervakning och kontroll. I grunden är vi ju liberalt sinnade. I det närmast utopiska Sverige från 50 och 60 talet kunde vi säkert också tillåta oss detta. Folk betalade sin spårvagnsbiljett, få fuskade med skatt och bidrag och än färre demolerade oskyldiga busskurer. Samhället ser tyvärr annorlunda ut idag och det måste vi hantera.

Som liberal känns det extra tungt att säga, men den godtrogna liberalismen har sina gränser och de har vi tyvärr passerat.

Nu handlar det om efterfrågan

Ingen svensk lär efter fem års idogt borgerligt propagandaarbete gått miste om att det är arbetslinjen som gäller. Arbetslinjen som inneburit kraftigt sänkt skatt för den arbetande, sänkt ersättningen från a-kassan och en reformerad socialförsäkring. Insatser som alla, med uppenbart goda resultat, tjänat till att öka arbetsutbudet. Mer för att jobba, mindre för att inte jobba har gett önskvärt resultat.
Ett ökat arbetsutbud är dock i sig inte tillräckligt. Samtidigt som antalet sysselsatta ökar ligger arbetslösheten kvar på höga nivåer. Fler söker arbete, inte fullt så många anställer. Tyvärr har detta faktum ägnats alltför lite energi. Folkpartiet och Centern utgör närmast ytterlighetspartier i strävandet att förenkla livet för våra arbetsgivare.

I en av Dagens Industri nyligen genomförd undersökning har 368 företag besvarat frågan vilka faktorer som utgör de största hindren för att de ska kunna växa. Resultatet överraskar föga. De fyra överlägset största hindren för tillväxt uppges i nämnd ordning vara: arbetsgivaravgifter (51 % av de tillfrågade), tillgång till arbetskraft med rätt kompetens (45 %), regler/byråkrati (43 %) och LAS systemet (31 %).

Nämnda faktorer anses således av arbetsgivarna själva vara de främsta förklaringarna till varför efterfrågan på arbetskraft inte tillåts möta utbudet. Varför sätter då våra politiker inte fart, lösningen synes ju som uppenbar? Sänkta arbetsgivaravgifter, minskad byråkrati och ett flexiblare LAS system skulle utan tvekan pressa de försmädliga arbetslöshetstalen. Politik är dock, tyvärr, just politik. En politiker har som uppgift att vinna val och för det krävs maximerade rösttal. Antalet företagare och arbetsgivare är begränsat, dessutom tillhör de den där misstänkliggjorda gruppen av kapitalister och ”höginkomsttagare”. Förbättra för dem och du riskerar tappa många viktiga röster.

De riktade sänkningar som genomförts av arbetsgivaravgifter för yngre, arbetslösa, pensionärer och invandrare har gett många en ny chans och statskassan viss påfyllning, arbetslöshetsstatistiken har förbättrats och bidragsutbetalningarna kunnat minskas. En vädjan till de moderater som bestämmer är därför: visa nu kurage och ge även våra arbetsgivare chansen. Det skulle även ni vinna på i längden.

Sverige är ingen humla

En känd socialdemokrat liknade en gång Sverige vid en humla som flög trots att den egentligen inte kunde. Vad som åsyftades var Sveriges ekonomiska framgångar trots det höga skattetrycket och de generösa transfereringssystemen. Samhällsekonomiskt ska en sådan ekvation nämligen inte gå ihop. Världskänt blev Sverige under 50 och framförallt 60 talet för vår alldeles egna modell med världens (så småningom) högsta skatter och det överutbyggda socialförsäkringssystemet. Utländska ekonomer kliade sig förbryllat i skägget och undrade hur Sverige lyckades växa och florera trots alla skattebördor och bidrag till dem som inte arbetade.

Surrande högt i det blå befann sig den svenska humlan ända in på 70 talet då verkligheten obarmhärtigt gjorde sig påmind. Sverige drabbades i rask takt av två kriser vilka uppenbarade många av Sveriges uppbyggda svagheter. Med skygglapparna hårt fastspända surrade Sverige ändå vidare genom hela 80 talet. Världens högsta skatter blev än högre, svenska kronan devalverades och statsskulden tilläts skena utom all kontroll. Svenska folket mådde gott med ständiga löneökningar, garanterad pension i ATP och, via skenande inflation, smått fantastiska skuldavskrivningar. Så brast det åter under 90 talets kris, humlan föll slutligen till marken.

Med hårda nypor tvingades Göran Persson städa upp efter tre decennier av ekonomisk misshushållning. Humlan hade inte varit någon humla utan snarare en heliumballong som blåsts upp till bristningsgränsen. Ungefär här befinner vi oss idag.

Ett land kan aldrig leva över sina tillgångar och sin förmåga att leverera tillväxt.
Därför tvingas vi nu reformera pensions- och socialförsäkringssystem och därför sänks nu skadliga och konkurrenshämmande skatter. Detta är inte nödvändigtvis en av ideologi betingad politik utan en av nödg tillgripen sådan. Och endast härigenom kan vi åter få den där insekten i luften igen.

Världen allt bättre i kapitalismens spår

I svenska biosalonger går Michael Mooreproduktioner som smör, Naomi Klein läses högt i skolsalarna och media rapporterar dagligdags om västvärldens utsugning av sämre bemedlade. Den allmänna uppfattningen synes vara entydig. Kapitalism är ett otyg synonymt med egoistisk rovdrift i en aldrig upphörande jakt på profit. Av betydligt mindre intresse är det att skriva, tala och rapportera om kapitalismens reella och globala implikationer för världsmedborgaren.

FN organet UNDP har sedan 20 år antagit det tuffa uppdraget att mäta mänsklig utveckling. I begreppet ingår numer också ett fattigdomsindex. Tillsammans ger dessa index en god bild av hur människors vardag faktiskt utvecklas. De siffror som framträder ger en otvetydig bild, världen blir allt bättre för allt fler. I de 169 länder som indexerats har medellivslängden ökat från 59 år till 70 år sedan 1970. Inkomsten per capita har samtidigt fördubblats under perioden. UNDP nämner i sammanhanget att det ökade globala utbytet också ger bättre teknologispridning och ökad kunskapsöverföring. Detta i sin tur ger stora positiva effekter på hälsa och livslängd. Slutligen konstateras att ekonomisk utveckling är en grundförutsättning för bättre hälsa och ökad livslängd.

Sverige industrialiserades under sent 1800 tal och var tidigt med att öppna sina gränser för handelsutbyte och konkurrens. Den som kan sin svenska 1800 tals- och sekelskiftshistoria vet att många då slet sig i fördärvet under usla förhållanden. Just dessa människors slit lade grunden för det välstånd vi idag profiterar av.

Många av våra varu- och tjänsteleverantörer befinner sig just nu i detta stadium, ett mödosamt strävande mot bättre förhållanden. Låt dem få fortsätta på den vägen och låt inte snaskig vänsterpropaganda skymma sikten. Det gagnar nämligen ingen, allra minst de som verkligen är beroende av vår köplust.

Bagdad Ben spränger alla gränser

Fed chefen Ben Bernanke tryckte i veckan åter på avtryckaren. 600 nytryckta miljarders dollar ska i rask takt ut på marknaden. Bernanke har nu släppt alla hämningar, så sent som i våras avlossade han en salva på 1 700 miljarder dollar i form av nödkrediter och stödköp av stats- och bostadspapper. Världen simmar nu i färsktryckta dollars vars enda egentliga värde försvaras av kinesernas aldrig sinande dollartörst.

Den amerikanska ekonomin har under en längre tid urholkats till en schweizerost. Senast detta blottlades, hösten 2008, öppnades helvetets alla portar. Inte bara jänkarna själva utan även deras handelspartners fick betala dyrt den gången. Med oändlig tillgång till billiga bo- och inblancolån höll amerikanarna sin egen och världsekonomin på högvarv. Konsumtionskarusellen snurrade allt snabbare, dock utan att någon vare sig producerade eller betalade för bränslet. När omständigheten uppdagades inte bara hackade karusellen utan spårade helt ur. Resenärerna stapplade omtöcknade och ruinerade ut ur ekipaget. Kvar stod en blottlagd maskinist utan minsta cent i ersättning.

Ben Bernanke, föregångaren Greenspan och en rad utgiftsälskande presidenter har under en längre tid blåst upp landets balansräkning. Detta i sådan omfattning att kraschen och framtida krascher till slut blev och kommer att bli oundvikliga. USA är fast i lyxfällan, med utgifter vida överstigande inkomsterna. Tyvärr verkar dock inga lärdomar ha tagits. I maskopi fortsätter Bagdad Ben och president Obama blodbadet. Nu gäller det att få fart på hjulen igen.

Situationen är närmast att likna vid Bagdad Bobs famösa segertal 2003. Ett ”segertal” som ackompanjerades av invaderande amerikanska trupper och stridsvagnar. Total förnekelse hjälpte inte den gången och det lär det inte göra den här gången heller.

Hög tid att avkommunalisera skolan

Sedan huvudmannaskapet för skolan övergick till kommunerna har resultat och likvärdighet försämrats drastiskt. Svensk skola erbjuder inte lika villkor åt sina elever. Istället är förutsättningarna helt olika beroende av skolans hemkommun och de prioriteringar ansvariga kommunpolitiker gör. Då det ekonomiska ansvaret vilar på kommunen kan misshushållning och lokalpolitiska felprioriteringar innebära nedskärningar och försämrad kvalité även i fall där kommunens ekonomi egentligen erbjuder mer.

Skolan är samhällets kanske viktigaste institution. I skolan läggs grunderna för var svensks och hela Sveriges framtid. En så viktig funktion får aldrig utelämnas åt slumpen eller åt hobbypolitiker. Var elev måste erbjudas likvärdiga och bästa möjligheter redan från första klass, så är inte fallet idag. Om detta råder också en relativ samstämmighet hos de politiska partierna. Även Lärarnas Riksförbund är av denna åsikt medan det andra lärarfacket, Lärarförbundet, anser att ”stat och kommuner ska ta större ansvar”.

Av detta följer naturligt att experimentet med en kommunaliserad skola bör avslutas snarast möjligt, innan fler oskyldiga drabbas. Ett återförstatligande skulle säkra likvärdigheten och garantera att den statliga skolpengen verkligen hamnade där dit den var ämnad. För elevs och samhälles bästa får vi bara hoppas att politisk prestige och historiska skygglappar inte sätter stopp för denna för så många avgörande reform.

Svensken lyckligare av borgerlig politik?

Svenska hushåll, byggare, detaljhandlare och privata tjänsteföretag är de mest optimistiska inom EU. Detta visar EU kommissionens årliga enkät om stämningsläget hos europeiska företag och hushåll.

Resultaten från enkätsvaren har vägts samman i indexet ESI i vilket 100 innebär normalvärde. Sverige toppar med ett indexvärde om 116,3 vilket ska jämföras med genomsnittet, 104,1. Främsta orsaken till den spirande framtidstron är den positiva synen på hemmamarknaden. Att vi svenskar åser framtiden med tillförsikt är dock inget nytt, istället har vårt positiva lynne legat på konstant höga nivåer även under de senaste två åren av globalt höstmörker.

Allra viktigast för de flesta av oss är den ekonomiska tryggheten, för oss själva och för våra närmsta. Tryggheten som erbjuds av att kunna spara och lägga undan för framtiden och slippa ett beroende av subsidier och transfereringar. Utan tvekan har regeringens skattesänkningar för den vanlige löntagaren stärkt svenskens ekonomi, köpkraft och sparmöjligheter. Samtidigt har konsumtionskraften ökats vilket hållit efterfrågan uppe, som i sin tur förhindrat mången varsel och avsked.

Få blir kanske lyckligare eller ens mer optimistiska av en borgerlig regering, däremot troligen av dess borgerliga politik. Att klara sig själv och stå på egna ben är de flestas mål och önskan redan som barn. Med borgerlig politik kan alltfler nå detta mål. Något som skänker trygghet, inger optimism och gör de flesta lyckligare.

Industriell barnproduktion - ovärdigt och omänskligt

En relativt snabbväxande bransch är den att föda barn på beställning. Affärsidén är enkel. En barnsugen västerlänning, utan egen förmåga till barnafödande, låter beställa ett barn från en därtill kapabel moder. Storken beställs oftast via större kliniker dit villiga (eller av ekonomiska skäl därtill tvingade) kvinnor anmält sig som potenta surrogatmödrar. Barnets fader donerar därefter spermier vilka befruktar en äggdonators ägg. Det befruktade ägget planteras slutligen in i surrogatmoderns livmoder. Affärskontraktet stipulerar att det nyfödda barnet direkt vid födseln separeras från modern och överlämnas till sina ”föräldrar”. Genom företaget har ett nytt barn producerats, barnlösa föräldrar fått barn och den födande kvinnan gjort sig en hacka. Idel vinnare således.

Visst. Hade frågan gällt något annat än ett levande väsen, en mänsklig varelse, så hade vi tveklöst enbart haft vinnare. Nu är detta dock inte fallet, istället handlar det om ett nyfött barns framtida liv. Tveklöst är att homosexuella och sterila kan vara lika goda föräldrar som vem annan som helst. Men att växa upp med vetskapen av att vara en produkt av en verksamhet kan aldrig skänka ett barn trygghet. Inte heller kan det kännas särskilt bra att veta att man fötts av ekonomiska skäl snarare än av kärlek. Den biologiska aspekten och den naturliga knytning ett barn har till sina föräldrar går heller inte att bortse ifrån, oavsett hur goda adoptivföräldrarna än må vara.

Rättviseförespråkarna framhäver föräldrars rätt till barn. I argumentationen saknas dock oftast det ofödda barnets rättigheter, vilka det trots allt handlar om. Om adoption är en människovärdig handling där redan födda barn räddas från ett liv under ofta miserabla förhållanden så är surrogatfenomenet ovärdigt ett humant och på mänskliga rättigheter uppbyggt samhälle. Ett dylikt sätt att göra pengar på människoliv är oetiskt, inhumant och ovärdigt.

Arbetslinjen regerar

SCB presenterade i dagarna till synes motsägelsefulla siffror, arbetslösheten ligger kvar på relativt höga nivåer (och ökade t.o.m. något under september) samtidigt som antalet sysselsatta ökade kraftigt. En något skruvad ekvation kan tyckas, men vid närmre eftertanke inte alls så underlig utan snarare synnerligen logisk.
Regeringens ambitiösa arbetslinje, vars främsta syfte är att få så många arbetsföra som möjligt på benen, är framgångsrik. Alltfler deltar på arbetsmarknaden sedan arbete lönar sig mer och alternativ försörjning mindre. Detta märks tydligt i samtliga åldersgrupper, inte minst bland de yngre där många tidigare ofrivilligt studerande nu i allt större utsträckning söker sin utkomst på arbetsmarknaden. Fler deltagare på arbetsmarknaden innebär ökad konkurrens om jobben och initialt högre arbetslöshetstal.

Jobbskatteavdraget är arbetslinjens grundbult. Marginaleffekten av att lämna bidragsförsörjning till förmån för egenförsörjning har stärkts betydligt. Den positiva effekt som skattesänkningen fått för arbetsutbudet är en effekt, dock inte den enda. Med mer pengar kvar efter skatt har löntagaren samtidigt kunnat sänka löneanspråken utan att behöva försämra sin reala ekonomi. Som konsekvens härav har de årliga löneökningarna kunnat hållas så låga som 1-2,5 procent, en nivå som Konjunkturinstitutet betraktar som optimal för svensk ekonomi och sysselsättning. En tredje, mer subtil effekt av jobbskatteavdraget är att konsumtionen bibehållits på hög nivå även under gången lågkonjunktur. Sverige var ett av få länder där inhemsk konsumtion knappt föll överhuvudtaget under krisåren.

Viktigast av allt med rådande arbetslinje är dock att alltfler bidrar till det gemensamma. Att alla som har förmåga arbetar och betalar skatt är nämligen det som håller Sverige på benen, idag som i framtiden. Arbetslinjen regerar, gudskelov.

Sverige är på bättringsvägen

Nya siffror från Försäkringskassan visar att det så kallade ohälsotalet fortsätter att minska. I september var svensken i genomsnitt sjuk under 5,7 dagar per år. Detta att jämföra med 6,9 dagar vid motsvarande mätning för ett år sedan. Än markantare har antalet förtidspensionerade sjunkit, 10 procent färre är dessa än för ett år sedan. Detta är oerhörda siffror som till väldigt stor del kan tillskrivas den borgerliga regeringens reformer.

Att minska inflödet i sjuk- och aktivitetsersättningen (förtidspensioneringen) deklarerade Göran Persson redan 2004 som en av regeringens största utmaningar. Mod att göra något åt saken hade dock vare sig Persson eller någon annan socialdemokrat. Däremot tillsattes en utredning vilken skulle utröna socialförsäkringens funktion och konsekvenser. Resultatet, som presenterades 2007, talade sitt tydliga språk – sjukförsäkringen var en katastrof. ”Försäkringen” användes för allehanda ting, inte minst som statistikreglator. Med en ytterst flexibel tolkning av sjukdomsbegreppet lyckades S framgångsrikt att frisera arbetslöshetstalen som kunde hållas nere på acceptabla nivåer. Detta på många sjukas och svensk ekonomis bekostnad.

Mot bakgrund av resultaten och förslagen från den av S tillsatta utredningen införde den nya regeringen omgående en ny och betydligt stringentare försäkring. En försäkring som skulle vara till för de sjuka och inte kreti och pleti.
Socialdemokrater satt med säkerhet och kluckade förnöjt på sina oppositionsstolar, här hade någon annan tvingats städa upp deras skit och dessutom fått ta skit för det.

Hade reformen inte sjösatts skulle massjukskrivningarna och förtidspensioneringarna på sikt ha sänkt Välfärdssverige. Svensken, frisk som sjuk, hade då kunnat glömma såväl skola, vård som omsorg samtidigt som hundratusentals skulle tvingats leva vidare i fortsatt ovisshet med oklara diagnoser och utan rehabiliteringinsatser. Nästa gång du hör talet om stupstocken och det nya kalla Sverige bör du ha detta i åtanke.

”Jag är ju skattebetalare jag också”

Så har åter en kommunal miniskandal uppdagats. Som endast en droppe i denna syndaflod av avslöjanden lär denna dock inte röna någon större uppmärksamhet. Just därför förtjänar den också lite extra intresse.

Tidningen Dagens Samhälle har nyligen låtit genomföra en granskning av kommunernas mottagning av ensamkommande flyktingbarn. Granskningen visar att staten inte har något tak för hur hög kostnad en kommun tillåts debitera för en tillhandahållen mottagningsplats. Följden av detta är att flertalet av de företag, kommunala och privata, som tillhandahåller platserna åt kommunen tillåts fakturera saftiga överpriser. Den saltade räkningen skickas sedan vidare till staten som i sin tur debiterar oss skattebetalare via skattesedeln.

Affärsidén visade sig i många fall vara ytterst lukrativ. Exempelvis så har det kommunalägda AB Vårljuset under en treårsperiod gjort vinster på 40 miljoner genom hårdsaltad fakturering. Vinstmedlen har sedan delats ut samt bekostat gratifikationer till de anställda. Ansvarig verksamhetscontroller (dvs. den som har att ansvara för kommunens budget, intäkter och kostnader) för den upphandlande kommunen menar att ”Det är lukrativt för bolagen. Både de och vi vet att vi får full ersättning från staten. Priset var inget vi fokuserade på”. Inte heller kommunalrådet i kommunen ser några problem med det hela.

Miniskandalen som Dagens Samhälle fört fram i ljuset betraktas av många säkerligen inte ens som en skandal. Kanske inga större summor och dessutom går ju pengarna till en god sak. Detta är dock inte poängen. Poängen är att just denna ”skandal” endast är en droppe i havet av förslösade välfärdsmiljarder. Det handlar faktiskt inte, som vänstern menar, om att hela tiden tillföra mer resurser utan om att använda de resurser som vi har så effektivt som möjligt. Den svenska offentliga byråkratin kan knappast klandras för att vara effektiv vilket Dagens Samhälles granskning är en plågsam påminnelse om.

Förtröstande är det dock att man i Skellefteå kommun inte tar ut mer för flyktingplatserna än det nödvändigaste. Och rent av hoppfull tillåts man att bli när ansvarig chef motiverar varför, ”…jag är ju skattebetalare jag också”. Tänk om alla beslutsfattare insåg det.

Rasmus (liberal): Kristendomskunskap ingen indoktrinering

Rasmus (liberal): Kristendomskunskap ingen indoktrinering

Angeläget att mota historie- och kulturrelativismen

Skolverket föreslog i mars förra året att kristendomen skulle likställas med de övriga världsreligionerna i skolans religionsundervisning. Tanken var att ingen av de fem större religionerna skulle särbehandlas eller ges mer utrymme i undervisningen. Ramadan, Buddha och nirvana skulle i enlighet med förslaget anses vara av samma vikt för svenska elever som påsk- och julhelgen, kristihimmelsfärd och tio guds bud.

Skolverkets förslag ligger väl i linje med samhällets utveckling i övrigt där traditioner anses hopplöst otidsenliga och dessutom diskriminerande gentemot dem som inte tillhör samma historietradition. I Sverige arbetas aktivt mot det som kan uppfattas konservativt. Idag måste de som talar om svenskhet och svenska traditioner förklara sig för att inte utpekas som främlingsfientliga eller rent av rasistiska. Finns Sverige överhuvudtaget undrar de allra intellektuellaste på vänsterkanten. Ja, Sverige finns och det ska vi vara stolta över.

I vår svenska historia finns inslag vi både ska vara stolta över och skämmas för. Att ha säregen kunskap om att t ex protestantismen och i synnerhet den lutherska läran format och fostrat det Sverige vi förvaltar idag är viktigt. Ett arbetsamt släkte med arbete och sparsamhet som honnörsord byggde nämligen det välfärdssamhälle vi lever i idag. Kultur- och historiearvet är en värdefull skatt vi har att förvalta och som gör oss till svenskar. Att hävda detta borde vara lika självklart som att respektera andra folkslags traditioner och historieberättelser.

Gudskelov reagerade både utbildningsministern och hundratals protesterande svenskar mot Skolverkets relativiserande propå som följaktligen hamnade i papperskorgen. Att motarbeta den historielösa kulturrelativismen är en strid vi måste ta, inte för att utestänga eller diskriminera utan för att kunna förstå oss själva.
Rasmus (liberal): Kristendomskunskap ingen indoktrinering">

Okunskap och ointresse hotar demokratin

Allmän och lika rösträtt är sedan 1921 grundbulten i det demokratiska Sverige. Få eller ingen ifrågasätter väl heller detta axiom. Den invigde och i politiken engagerade torde dock, och det med rätta, skaka på huvudet när vissa argument läggs fram.

Sverigedemokraterna vann exempelvis sympatier för sitt ”sympatiska namn”, svenska demokrater låter ju stabilt. Socialdemokraterna fick röster eftersom de är för ”socialbidrag”. GAIS fick sympatiröster i Göteborgs Kommun, precis som Kalle Anka. Största enskilda förklaringen till SD:s väljarframgång (utöver deras sympatiska namn) uppges vara folks vilja att ”sparka etablissemanget i röven”. En spark som nu alltså givit Sverige ett främlingsfientligt parti i riksdagen samt ett osäkert parlamentariskt läge.

Som liberal respekterar jag allas åsikter och lystrar till alla argument, oavsett avsändare. Detta dock under förutsättning att det faktiskt handlar om verkliga argument. GAIS, ”spark i röven” och sympatiska partinamn godkännes inte.

För att en demokrati ska leva krävs att medborgaren tar sitt samhälleliga ansvar i valtider, annars blir det rena Kalle Anka verkstaden.

Måtte nu Försäkringskassan rätta in sig i ledet

Det har nu gått ett par år sedan Alliansregeringen sjösatte den reformerade sjukförsäkringen. En försäkring med klara tidsgränser och insatser i de olika rehabiliteringsstegen.

I turbulensen och osäkerheten kring de nya direktiven och deras tillämpning kom ett antal beslut att fattas om indragen sjuk- och aktivitetsersättning. En del av besluten kom att bli omdiskuterade och heta mediestoff. Människor med allehanda funktionsnedsättningar och sjukdomar utförsäkrades (eller omförsäkrades) med motiveringen att nedsättningen av arbetsförmågan inte var tillräckligt omfattande för att motivera sjukersättning. Kritiken av systemet nådde stormvarning och ansvarig myndighet, Försäkringskassan, slog ifrån sig och hävdade att regeringsdirektiven var tydliga, den försäkrade skulle prövas mot hela arbetsmarknaden. Skuggan och hela ansvaret föll därmed på regeringen och i synnerhet på ansvarig socialförsäkringsminister, Christina Husmark Persson, som fick löpa gatlopp.

Av de utförsäkrade orkade en del gå vidare och överklaga Försäkringskassans beslut. Dessa mål börjar nu nå tredjeinstansen, kammarrätten. Här visar det sig att bedömningen av arbetsförmågan inte alls ska vara så snäv som Försäkringskassan och förvaltningsrätten ansett.

Tre intressanta kammarrättsdomar kan åskådliggöra detta faktum. Kammarrätten i Göteborg (mål nr 1921-10) upphäver Försäkringskassans beslut med motiveringen att ”… mot bakgrund av den medicinska utredningen anser kammarrätten att NN:s arbetsförmåga är helt nedsatt på grund av sjukdom i förhållande till normalt förekommande arbeten på arbetsmarknaden”. Detta till skillnad från Försäkringskassan som inte ansåg NN:s arbetsförmåga nedsatt överhuvudtaget. KR i Jönköping (mål nr 3697-09) motiverar rätten till hel sjukersättning med att ”… NN saknat förmåga att utföra ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete”. Försäkringskassan ansåg det i sitt beslut inte styrkt att NN:s arbetsförmåga varit nedsatt i sådan omfattning att rätt till sjukersättning förelåg. På liknande grund fastslår KR i Jönköping (mål nr 3129-09) att NN under aktuell tid på grund av sjukdom helt saknat arbetsförmåga i ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete. Detta till skillnad från Försäkringskassan som ansåg att arbetsförmågan endast var nedsatt till hälften.

För den som orkat överklaga och vunnit bifall är detta givetvis befriande och bekräftande. Dessvärre har långt ifrån alla orkat gå hela vägen och lever nu, kanske helt i onödan, i stor ovisshet. Detta är helt oacceptabelt. Praxis synes nu slå fast att prövningen av arbetsförmågan varit alltför snäv. Så, för systemets, de sjukas och för samhällets bästa kan vi bara hoppas att Försäkringskassan nu följer denna praxis och rättar in sig i ledet.

Först med fakta på bordet kan SD diskuteras

Sverigedemokraterna åtnjöt ett väljarstöd om 5,7 procent i årets val. Ett starkare stöd än såväl vänstern som Kristdemokraterna. De etablerade partierna fasar och vänsteraktivisterna rasar. Sverigedemokrater misshandlas, torgmöten saboteras och partiet ska tystas med alla medel. Sverigedemokraterna har sannerligen inte vandrad Eriksgatan upp, ändå är de alltså populärare än någonsin.

Att uppståndelsen kring SD och deras kontroversiella invandringspolitik utan tvekan bidragit till deras popularitet torde vara otvistigt. Uppståndelsen utgör dock knappast hela förklaringen. Integrations- och invandringsfrågor har i svenska debattforum varit nära nog tabubelagda. Få välrenommerade politiker har, med omtanke om sitt anseende, vågat ta debatten. När något så okontroversiellt som språkkrav för medborgarskap reses går debatten genast igång om främlingsfientlighet, flört med högerextrema krafter etc. Få vill och vågar därför lyfta dessa frågor. Än färre vågar reda ut sanningen och räkna fram de siffror som faktiskt bekräftar alternativt vederlägger förekommande utsagor. Att först lägga alla korten på bordet är ju annars, i alla andra debatter, grunden för en saklig debatt.

Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) har på uppdrag av Finansdepartementet räknat på invandringens samhällsekonomiska effekter. Rapporten ”Invandringen och de offentliga finanserna” (rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, 2009:3) är ett ambitiöst försök att räkna på invandringen och utröna dess konsekvenser för svenska räkenskaper. Till en början fastslås att invandringens effekter på de offentliga finanserna är avhängig hur bra invandrarnas integration på arbetsmarknaden fungerar. Redan på denna punkt kan konstateras att Sverige misslyckats. För den utrikes födde tar det i genomsnitt 7 år att ta sig in på arbetsmarknaden (för en kvinna är samma siffra 9 år). Andelen förvärvsarbetande i åldrarna 20-64 år bland samma grupp är förskräckande 57 procent (att jämföra med 80 procent för infödda). Vem som ska klandras för dessa usla siffror går givetvis inte fastslå. Sanningen är vare sig svart eller vit. Oavsett var förklaringen ligger så innebär misslyckandet enorma kostnader, samhälleliga och mänskliga. Kostnaden, beräknad som inkomstomfördelning mellan infödda till invandrare, uppgick i slutet av 90 talet till 1,5 - 2 procent av samlad BNP. I reda siffror motsvarar detta mellan 45-70 miljarder. Beloppen är troligen än högre idag sedan invandringen tilltagit och integrationen knappast förbättrats.

Med brasklappen att invandringen är nödvändig för att försörja vår åldrande befolkning och att en effektivare integration skulle kunna förvandla kostnaderna till samhällsvinster borde mer av liknande studier lyftas fram i debatten. Nyanserande fakta ger en sakligare diskussion och underlag för korrekta beslut. Och först med dessa fakta kan SD`s legitimitet rent objektivt diskuteras.

Ohlys kumpaner tappar mark

Söndagen den 26:e september är det val i Venezuela. Ett föregångsland för den som tror på den socialistiska samhällsmodellen. Till val går den Store Ledaren, president Hugo Chavez, som nu dikterat venezolanernas villkor sedan 1998. Denna gång, till skillnad från föregående val, möter Chavez motstånd. Inte enbart av en opposition (som trots regimens totala kontroll över media och andra nyhetskanaler inte bojkottar) utan också av ett jäsande missnöje bland väljarna.

Presidentens regeringstid har präglats av reformiver. Via ett totalkontrollerat parlament har beslut fattats om konfiskering och förstatligande av det mesta. Banker, olje- och gruvindustri, mark, köpcentrum och energibolag har överförts till statens ägor. Chavez strävar mot ”2100 talets socialism” och konstaterar att ”detta är en folkets revolution”.

Oavsett ideologisk övertygelse kan ingen annan än Chavez och dennes socialism klandras för landets usla ekonomi, dess skyhöga inflation och arbetslöshet eller det eskalerande gatuvåldet. Att lyckas så illa med det mesta är imponerande med tanke på de enorma olje- och mineraltillgångar landet förfogar över. Den fullständiga ringaktningen för äganderätt i kombination med ett sönderkorrumperat rättsväsende driver såväl kapital som entrepenörer ur landet. Kvar blir presidentens lakejer som profiterar på systemet samt de mest utsatta som ingen annanstans kan fara.

I det likväl socialistiska grannlandet Kuba luckras nu monopol efter monopol upp sedan president Raul Castro konstaterat det ohållbara i det socialistiska systemet. 100 000 statsanställda kommer i dagarna att tvingas lämna sina anställningar. I Sverige gjorde samtidigt kubavännen och socialist/kommunisten Lars Ohlys vänsterparti ett rekorddåligt val.

Oavsett valutgången i Venezuela synes den korrumperande socialismen ha nått vägs ände. Och detta ska vi vara glada för, fattig som rik.

Alltfler med på tåget

I eftervalsdebatten hörs få glädjeyttringar men desto fler snyftningar och grymtningar. Det är ett allt kallare Sverige vi ser framför oss. Främlingsfientligheten frodas och egoism går före humanism. För många uppfattas uppenbarligen valresultatet så. Upplevelser och uppfattningar ligger dock i betraktarens ögon vilket innebär att vi alla tolkar situationen efter eget huvud. I mitt huvud vanns gehör för (utöver främlingsfientlighet) tanken om individuellt ansvarstagande (i motsats till statligt), ökad personlig frihet och värnande om de verkligt behövande.

Den alliansdrivna politiken har hela föregående mandatperiod syftat till att inkludera, alla som kan ska få chansen att bidra. Alla, även de med sämst förutsättningar ska ha rimliga krav och förväntningar på sig. Ingen ska tvingas till skolbyte på grund av mobbare, ingen sjukskriven ska pensioneras utan en chans till rehabilitering och för den med lägst inkomst ska det inte löna sig mer att bidragsförsörjas än att försörja sig själv. Ansträngning ska löna sig och samhället ska erbjuda alla en rimlig chans att anstränga sig.

Drygt 49 procent av oss tycks i större eller mindre omfattning instämma i dessa tankar. Lyckas vi nu förverkliga tankarna och få med alltfler på tåget, ja då kommer Sverigedemokraterna snart att vara överspelade.

Vad kostar vänsterns smutskampanj skattebetalarna?

Under de sista skälvande dagarna inför valsöndagen har vänstern satt in det tunga artilleriet. Nu är inga medel otillåtna. Motståndares affischer ska ner, Jan Björklund ska få Hitlermustasch, Reinfeldbilder ska besudlas med hatmeddelanden och busskurer ska klottras ned med allehanda vänsterbudskap. Efter en längre tids valarbete och iakttagelser konstaterar jag att endast allianspartiernas kampanj saboterats. Hittills har jag ännu inte påstött någon vandaliserad eller nedriven vänsteraffisch. Är detta en tillfällighet?

Respekten för det allmänna, ägenderätten och yttrandefriheten är ingen självklarhet. Vissa grupper i samhället tar sig "i rättvisans namn" friheter som går utöver dem som svenska lagar och regler tillåter. Förespråkaren av kollektivism framför individualism behöver inte ta ansvar, det är ändå alltid någon annan som betalar. En sådan utveckling är både kostsam och förminskande för människan. Med större utrymme för individualism följer naturligt ökat ansvar. Det som är ditt vårdar du och ömmar för.

Årets valkampanj visar med tydlighet följderna av de olika systemen. Smutskampanjen mot alliansen är inte bara låg utan också kostsam för oss skattebetalare.

Kärnkraft – osexigt men framsynt

Det alltid så industrivänliga och IF Metall beroende S har slutligen nått en kompromiss med de allra industrifientligaste miljöpartisterna. Kompromissen gäller de grönas stora hjärtefråga, kärnkraftens omedelbara avveckling. Det nya nu är att reaktorerna ska avvecklas ”med hänsyn till sysselsättning och välfärd”. En kompromiss som låter lika storvulen som ”avskaffandet av orättvisan” eller ”återställandet av den raserade sjukförsäkringen”. Precis som väldigt många av de rödgrönas påtvingade kompromisslösningar är denna näppeligen genomförbar och illa genomtänkt.

Faktum kvarstår nämligen att de svenska reaktorerna faller för ålderstrecket från och med 2020. Detta oavsett hur sysselsättning och välfärd påverkas. Kompromissen är således kompromisslös. S har med högra handen sökt hålla Stefan Löfvén och gubbarna på IF Metall lugna samtidigt som den vänstra kardan sökt blidka den gröna opinionen. Resultatet blev en klassiskt rödgrön röra, något som industrin naturligtvis förstår.

Elanalysföretaget Pöyry Energy Consulting har jämfört Alliansens kärnkraftspolitik med de rödgrönas avvecklingslinje. Industrin och företagen kan med en rödgrön regering emotse elprishöjningar om ca 20 procent. För oss konsumenter blir höjningarna uppåt 24 procent och kraftiga prisvariationer. Ökade elkostnader för alla innebär mindre i plånboken (och mindre frihet), minskad konkurrenskraft för företagen och i slutskedet förlorade arbetstillfällen. Härtill fastslår Pöyry att en kärnkraftsfri energiförsörjning ökar koldioxidutsläppen kraftigt då vi istället kommer tvingas importera betydligt smutsigare el.

Fina ord och klyschor står mot en osexig men framsynt energipolitik. Vad gäller energipolitik föredrar jag det osexiga alternativet.

Höjd skatt för rika är dåligt för Sverige

Av en nyligen publicerad undersökning från Novus Opinion framgår att av de 1000 tillfrågade ansåg 53 procent att det vore bättre för Sverige om höginkomsttagare (personer med inkomster över 40 000 kr i månaden) betalade mer i skatt än idag. 36 procent ansåg att det är ett dåligt förslag. Opinionssiffrorna är naturligtvis mumma för en opposition som går till val på att drämma till de ”rika” lite extra.

Till att börja med måste konstateras att Sverige redan idag har världens högsta marginalskatter. De ”allra rikaste”, ca 5 procent av alla svenskar över 20 år, betalar på marginalen 55 procent av de sista intjänade tusenlapparna till masen. Runt 18 procent av svenskarna betalar 50 procent. Ideologiskt och retoriskt går det alltid hem att i rättvisans namn argumentera för att rika ska betala mer. Dessvärre är verkligheten inte lika enkel. Hade Sverige varit ett slutet land utan internationell konkurrens och hade inte några marginaleffekter existerat hade vi kunnat beskatta de rikaste med 100 procent på marginalen. Ingen hade stuckit utomlands och alla hade knegat på som om inget hänt. Nu fungerar det dock inte så (gudskelov).

Forskare, ingenjörer, läkare, entrepenörer, idrottsstjärnor (bland dem bollspelare i Djurgården) och andra höginkomsttagare rör sig på en global arbetsmarknad. Passar det inte så sticker de. Likaså minskar intresset för ansträngning när den ytterligare insatsen knappt ger något ytterligare i fickan. Och eftersom höginkomsttagare är de bästa skattebetalarna blir skattebortfall bland dessa grupper extra kännbart för statskassan. I SNS rapporten ”En skattepolitik för både innan- och utanförskapet” har man räknat på de rödgrönas förslag om höjda inkomstskatter för höginkomsttagare. Rapporten visar att ca 3 000 personer, i termer av helårsarbeten, skulle gå förlorade jämfört med dagens skattenivå.

Slutsats. För alla som är beredda att lyfta på de ideologiska skygglapparna och föredrar skatteintäkter framför retorik, tänk om. Än mer skatt på flit är dåligt för Sverige.

Är man världens starkaste björn måste man också vara världens snällaste

Vi människor står sedan ett hundratal år obestridligen överst i näringskedjan. Här uppifrån dikterar vi villkoren för vår omgivning, djur och natur. Till skillnad från konkurrerande rovdjur besitter vi ett samvete och ett förnuft. En flodhäst eller en krokodil drabbas knappast av samvetskval efter en överilad aggression. Lika lite resonerar de kring aktionerna. På grund av dessa egenskaper är vi unika i djurriket och har därmed att oka ett tungt ansvar.

Med detta sagt är det beklämmande och ytterst smärtsamt när man nås av rapporter och historier om hur många djur behandlas i Sverige idag. Vi har förvisso kommit långt i vårt djurrättsarbete men ännu uppdagas ideliga missförhållanden. Senast på tapeten var bilderna från ett antal av våra minkfarmer. I detta fall har tydliga föreskrifter i djurskyddslagen åsidosatts på bekostnad av lidande minkar. Som människa med samvete och förnuft borde man skämmas.

Sverige är med en liberal regering på rätt väg. Svensken har fått större frihet kontra staten, ekonomin tuffar på och fler deltar genom egen försörjning. Ett friare samhälle ställer dock också högre krav, högre krav på dig som individ att följa ditt samvete och lyssna till ditt förnuft. Detta, gott folk, är nämligen en förutsättning för liberalism. Och en god värdemätare för hur väl vi lyckats är hur våra djur behandlas. För är man världens starkaste björn måste man också vara världens snällaste.

Skolan är kommunens ansvar

På lördagens SVD Brännpunkt (11/9) förtydligar Mette Fjelkner, ordförande i Lärarnas Riksförbund, att ansvaret för skolan inte ligger hos staten utan ute hos kommunerna. Detta faktum kan inte understrykas nog eftersom alliansregeringen massakrerats av nedriga påhopp om allehanda ”neddragningar” i landets skolor.

Mette Fjelkner inleder med att fastslå att landets kommuner väntas gå med vinst i år och att det sammantagna överskottet väntas uppgå till mellan 20-25 miljarder. Fjelkner föreslår att skolans huvdmän, kommunerna, borde investera dessa medel i skolverksamheten. Som konkreta insatser föreslås höjda lärarlöner, lärarfortbildning och investeringar i arbetsmiljön. I artikeln påpekas också att tidigare ”skolmiljarder” till kommunerna från statskassan kommit att användas, inte till skolan, utan till rondeller och liknande kommunpolitiska ”satsningar”. Fjelkner påtalar också hur orättvis den svenska kommunaliserade skolan har blivit och att dess kvalité har blivit helt beroende av i vilken landsdel man bor och till vilken kommun man råkar tillhöra.

Mette Fjelkners artikel kastar ljus över ett viktigt faktum, det att ansvaret (tyvärr) ligger hos kommunerna. Staten kan inget annat göra än att hoppas på att ”skolpengen” används till det den var avsedd för. Artikeln understryker också att kommunerna har resurser och att regeringen inte ”tagit resurser från skolan för att sänka skatter”. Artikelförfattaren synes även föreslå ett förstatligande av skolan. Under sådana omständigheter skulle staten rent faktiskt kunna satsa på skolan.

Utifrån den situation som råder idag kan vi konstatera följande. Kommunerna har resurser att investera i skolan och regeringen har inte dragit ned på dessa. Nu måste bara kommunpolitikerna ta sitt ansvar.

Greven och betjänten

I Sverige är vi stolta över mycket. Bland annat anser vi oss jämställda och fritänkande, utan förtryck av vare sig oppositionella eller från statsmakten. Vi har en tryckfrihetsförordning, vi har yttrandefrihet, religionsfrihet med mera. Vi är också ett sekulariserat land utan religionsförtryck. Svensk skola har i decennier producerat ifrågasättande och kritiska elever med vana att granska källor och dess trovärdighet. Med andra ord borde vi svenskar vara förmögna att fatta beslut om åtminstone våra egna och våra familjers vardag.

De flesta skriver säkert själva under på detta, ingen känner väl dig eller din familj bättre än du själv och familj? Med detta konstaterat ter sig många politiska uttalanden på sistone som ytterst kontroversiella. V, MP och S har alla enats om att föräldraförsäkring ska kvoteras ytterligare. Längst vill Lars Ohly gå som kräver totalkvotering, rakt av. Ointressant i sammanhanget är vad föräldrarna själva tycker. Lika ointressant är det att låta dem själva bestämma över tillvaron med sina barn. Lars Ohly bjuder ogenerat in sig själv i familjers vardagsrum. LO ordföranden Wanja Lundby Wedin lät proklamera att hennes medlemmar (nuvarande och alla de som lämnat) inte förstått sitt eget bästa. Att rösta borgerligt är ju fel, det borde folk förstå! Att så många lämnar LO beror endast på att folk förletts att tro på borgerlig propaganda, inget annat. Att alltfler kommit att rösta på de borgerliga förklaras även det med okunskap. Vi har inte förstått vilket fruktansvärt samhälle de borgerliga skapar.

Greven av Sverige har i närmare 70 år kuvat sin betjänt. Betjänten tycks nu slutligen ha tröttnat och sparkat ut sin greve, klart greven är förbannad.

Jobbskatteavdraget är ingen raketforskning

I den hätska debatten om skattesänkningar för anställda och egenföretagare ställs inte sällan frågan hur en sådan sänkning kan öka sysselsättningen. Många är skeptiska och vissa hävdar att medelsvensson istället för att jobba väljer att måla kåken för de extra pengarna. Det finns säkert exempel på denna kategori även om ytterst få arbetsgivare lär ge sina anställda extraledigt för kåkmålande.

Den allra största skillnaden gör skatteavdraget istället hos dem med de lägsta inkomsterna. De som innan jobbskatteavdraget med nöd och näppe tjänade på att arbeta. Låt mig exemplifiera. En ensamstående småbarnförälder står i valet och kvalet att ta jobb som städerska eller att stanna hemma med knattarna. Väljer hon det senare uppbär hon diverse behovsprövade bidrag såsom bostads- och socialbidrag. Väljer hon det förra och tar jobbet tappar hon de flesta bidrag. En hög inkomstskatt innebär för många i en liknande sits att kalkylen inte går ihop, det lönar sig helt enkelt mer att stanna hemma.

Jobbskatteavdraget har den effekten att det kommit att löna sig för allt fler att steget från bidrags till arbetsförsörjning. Ett stort och viktigt steg för personerna själva och för samhället som helhet. Enligt SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, ger denna effekt på sikt ca 72 000 nya jobb, jobb som ger frihet åt individen och nödvändiga intäkter för byggandet av svensk välfärd.

Den nya sjukförsäkringen - en nödvändighet med mänsklig omtanke

Den nu ett par år nygamla sjukförsäkringen har åter blivit ett slagträ i valdebatten. Media gottar sig nästan dagligen i tragiska livsöden där Försäkringskassan påstås gå så långt att de i princip tar livet av folk. Oppositionen hänger naturligtvis på och hävdar att regeringen bedriver häxjakt på sjuka (varför är oklart). Debatten är mycket infekterad men framförallt onyanserad.
Naturligtvis är varje enskilt fall där någon kommer i kläm tragiskt och oförlåtligt. Den nya försäkringen kan säkerligen förbättras på åtskilliga punkter med större utrymme för individuella bedömningar och fler möjligheter till t ex deltidssjukskrivning. Men, de tragiska fall som omtalas får inte skymma reformens avsikt och nödvändighet.

2005 tillsatte regeringen Persson en utredning avseende sjukförsäkringen och dess implikationer. Detta sedan regeringen konstaterat att totalt 750 000 personer var sjukskrivna eller hade sjukersättning och att 140 nya personer fyllde på statistiken varje dag. När utredningens ordförande, den tidigare socialdemokratiska socialförsäkringsministern Anna Hedborg, presenterade slutsatserna var det nedslående läsning. Hedborg konstaterade bl. a att ”… andelen förtidspensionärer/sjukersatta i befolkningen har ökat stadigt sedan 1970 talet och de ungas sjukersättningar utgör en tickande bomb. Stora kostnadsökningar väntar om inte utvecklingen kan fås att vända. Sjukförsäkringen är för mjuk, den har tillåtits möta alla möjliga behov. Resultatet har blivit en instabil försäkring där utnyttjande varierar, över tid, i rummet och mellan människor med samma diagnos, på ett orimligt sätt”. Hedborg avslutar utredningen med de uppfordrande orden ”En reform som skapar en stabil försäkring med lägre utnyttjande och kortare sjukfall är nödvändig”.

Ur ett mänskligt perspektiv kan man argumentera för att den utveckling som beskrevs av Hedborg var betydligt inhumanare än det nya systemet. Tänk den tid då 30 åringar förtidspensionerades av statistiska skäl utan möjlighet till rehabilitering. Huruvida reformen är flipp eller flopp är för tidigt att säga men dess nödvändighet och humana omtanke måste i vart fall få utrymme i debatten.

RUT avdraget ger pensionspoäng till lettiska småbarnsföräldrar

I Uppdrag Granskning (31/8) fick vi en hjärtskärande inblick i hur livet för en lettisk småbarnsförälder kan se ut. Tittarna fick följa en grupp i Europa kringresande mödrar som för jobbets skull lämnat familj och barn kvar i Lettland. Mödrar berättade med gråt i halsen hur de lämnat sina barn hemma för upp till 2 år sedan för att söka sin utkomst i utlandet. Några av dessa kom sedan att hamna i svenska vardagsrum som städerskor.

Fenomenet med migrationsarbetare som far till fjärran länder som gästarbetare är ingen nyhet. På sådant sätt har arbeten kommit att utföras i värdlandet som annars, av en eller annan anledning, inte skulle ha utförts. Detta samtidigt som arbetare tjänat pengar som kommit dem själva, deras familjer och deras länder tillgodo.

I Sverige infördes 2008 ett särskilt skatteavdrag vid köp av hushållsnära tjänster, RUT avdraget. Avdraget har ökat efterfrågan på dessa vita tjänster och har, enligt beräkningar från arbetsgivar- och branschorganisation Almega, inneburit att upp till 11 000 personer fått anställning inom branschen. Anställningar som berättigar till föräldrapenning, pensionspoäng, sjukpenning mm.

De lettiska mammor som Uppdrag Granskning porträtterade har gagnats av RUT avdraget. Det arbete som de nu utför i Sverige sker i större utsträckning i den vita sektorn och i betydligt säkrare anställningar. Reformen med avdrag för hushållsnära tjänster är en succé, kanske framförallt för de lettiska småbarnsföräldrar som nu är här och jobbar vitt.

Claes Borgström struntar i jämställdhet

Socialdemokraternas talesperson för jämställdhet, Claes Borgström, kastar på SVD Brännpunkt (3/9) in en brandfackla i avseendet regeringens jämställdhetsarbete. Borgström trycker på att 57 procent av de samlade skattesänkningarna går till män och bara 43 procent till kvinnor.

Borgström konstaterar frankt att ”ingen förbättring har skett på jämställdhetsområdet senaste mandatperioden” och passar samtidigt på att kritisera RUT-avdraget (”pig-avdraget”) och vårdnadsbidraget som kvinnofällor. Det nya skattesystemet slår hårt mot kvinnor och hårdast mot de kvinnor som tjänar sämst. De kvinnor som samtidigt får bära den tyngsta bördan när välfärden urholkas. Höjda A-kasseavgifter har tvingat många ensamstående kvinnor att lämna försäkringen och står nu utan skydd i jobbkrisen. Borgström slår fast att vid socialdemokratisk valseger kommer kommuner och landsting att ges ”...högre statsbidrag för att förhindra att tusentals kvinnliga välfärdsarbetare sägs upp. Därför vill vi investera brett i utbildning...”.

Mantrat upprepas. Skattesänkningarna går till rika män samtidigt som de urholkar välfärden. Detta innebär färre anställda och ökad arbetsbörda. Höjda a-kasseavgifter ställer folk på bar backe och tvingar dem sedan till socialen. Socialdemokraterna tänker utbilda allt och alla.

För det första så har de stora skattesänkningarna, relativt sett, gått till just dem som Borgström talar om nämligen offentliganställda inom vård och omsorg. Dessa har fått se sin disponibla inkomst öka med upp till 1 700 kr/månad. Pengar som, om de så hade önskat, kunnat betala den höjda a-kasseavgiften med. Att skattesänkningarna i nominella tal till 57 procent tillfallit männen beror på att de tjänar mer, det är förvisso ett problem men löses knappast genom ytterligare offentliganställda eller mer utbildning. För det andra så har inte välfärden urholkats. Tvärtom har fler i arbete inneburit ökade skatteintäkter vilket givit mer pengar till välfärden.

Under mandatperioden har 38 miljarder tillförts kommuner och landsting i nivåhöjning i jämförelse med 2006. Från och med 2011 kommer dessutom statsbidragen permanent att höjas med 5 miljarder per år. Härtill kommer ett tillfälligt statsbidrag om 3 miljarder att utbetalas. Nämnas ska också att många kommuner och landsting de facto går med överskott i år. Vad överskotten ska användas till är sedan upp till kommun- och landstingspolitiker. Att antalet välfärdsarbetare har minskat är också en synvilla. I och med det fria vårdvalet och fler privata skolor så har fler av dessa välfärdstjänster kommit att utföras utanför det offentliga.

Borgström med parti borde istället för att jaga spöken idka självkritik. Det är under socialdemokratiskt styre som den enorma offentliga sektorn byggts upp och expanderats. Och det är under socialdemokratiskt styre som kvinnor förvisats till det offentliga. Det är kort och gott Socialdemokraterna som är ansvariga för den situation som de nu själva kritiserar.

Ökad valfri inom vård, skola och omsorg, där nya friska idéer tillåts och där de anställda får möjlighet till karriär bryter denna låsta situation, till gagn för både anställda och medborgare. Att Borgström vill vinna val är klart, men i jämställdhet ger han blanka tusan.

Fackrörelsen talar i egen sak

I samlad trupp gick i Dagens Industri och SVD (2/9) fackliga företrädare från Byggnads, Hotell- och Restaurang, SEKO, TCO mfl. till attack mot regeringens föreslagna lärlingsinsatser. Fördömandena är enhälliga och går i stort ut på att den borgerliga regeringen medvetet söker försätta svenska ungdomar i otrygghet. Vad som framförallt upprör är förlängningen av tidsperioden för provanställning samt möjligheten att ingångslönerna ska kunna vara lägre vid denna specifika form av anställning. Fackrörelsen har alltid talat sig varm för schyssta och trygga villkor på arbetsmarknaden, värnandet om de som befinner sig utanför har man dock talat tyst om.

Fackrepresentanterna frågar retoriskt hur låga lägstalönerna ska vara för att tillfredsställa alliansen. I samma andemening hävdar de att förslagna lärlingslöner skulle ge inkomster omöjliga att leva på och att det obefintliga bostadsbyggandet, i kombination med utförsäljning av hyresrätter, tvingar hem ungdomarna till föräldrarna igen. Så låter det från arbetarrepresentanterna. Sådär lagom saklig och balanserad kritik av en borgerlig regering. Betydligt tystare var det när problemen med ungdomsarbetslösheten skapades, för då satt ju S vid rodret.

Sverige har världens mest sammanpressade lönestruktur, dvs. lägst skillnader mellan ingångslön och slutlön. Detta är både bra och dåligt. Bra för dem med jobb, dåligt för dem utan. Höga ingångslöner innebär oöverkomliga trösklar in på arbetsmarknaden eftersom priset blir alltför högt för att anställa. De som drabbas hårdast är de som redan har det svårast att ta sig över tröskeln; ungdomar, invandrare och långtidsarbetslösa. I nationalekonomiska termer, människor med låg produktivitet. Fackrörelsen har inget intresse av att hjälpa dessa grupper, en sådan hjälp skulle ju endast konkurrera med deras egna medlemmar.

Alliansregeringen har bestämt sig för att öppna arbetsmarknaden för alla, oavsett vad socialdemokraternas fotsoldater inom LO må säga. Bortom alla vackra kampord om solidaritet och rättvisa finns en verklighet, den att alla vill jobba och kunna sörja för sina egna liv. Lärlingsjobb med lägre ingångslöner, nystarts- och instegsjobb gör detta möjligt för fler. Får fackföreträdarna som de vill förblir detta dock troligen bara en dröm.

Mona Sahlins avslöjande

I Aktuellt (1/9) debatterade Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt valmanifest. Naturligtvis var mycket fokus på jobbpolitiken, den som är så avgörande för att finansiera dagens och morgondagens välfärd.

Som avslutningen fick de båda partiledarna plädera för deras respektive visioner och insatser för att fler ska få chansen på arbetsmarknaden. Mona Sahlin fick slutordet. S tänker som bekant avskaffa det s.k. RUT – avdraget för hushållsnära tjänster. Detta med argumenten att branschen ändå växer och att skattepengarna istället ska användas ”till välfärden”. På frågan vad alternativet för de människor som nu arbetar inom branschen (och som vid en skattehöjning sannolikt förlorar jobben) kan tänkas vara svarar Sahlin att ”...det kanske finns utbildningsinsatser som de kan nås av, de kanske behöver bättre ersättningssystem så att de kan leva på ett värdigt sätt. Det finns andra sätt än att städa hos varann”.

Uttalandet förtjänar uppmärksamhet eftersom det sammanfattar Socialdemokraternas jobbpolitik numer. Det handlar antingen om någon vag ”utbildningssatsning” eller så är det bidrag. Detta är en ”jobbpolititik” för fortsatt utanförskap och som präglas av en otäck människosyn. Vuxna människor vill jobba och bidra, inte gå på bidrag eller till skolan.

Vem ska jag tro på?

Så sjöng en gång Thomas Di Leva. Inför 2010 års val torde denna dänga åter ha aktualitet för den ambivalente väljaren. Sedan S med kamrater bestämt att konflikten ska skärpas samt uppbådat ett historiskt gemensamt manifest står två tydliga alternativ mot varandra. På den ena sidan står de fyra blå partierna som med hårda nypor satt åt de allra svagaste. Detta samtidigt som de allra rikaste, företrädesvis vita medelålders män, kliats på sina isterbukar. Utmanarna, det rödgröna laget, lovar att vrida klockan bakåt och återställa den rättvisa som vi svenskar upplevde innan de blåa kuppade till sig makten. Att snacka är politiker av hävd duktiga på, därför måste hårda fakta studeras.

Allianspartierna har nu regerat Sverige i fyra år, en turbulent tid överskuggad av en av modern historias mest förödande ekonomiska kriser. Sverige, likt sin omvärld, tog sina törnar med stigande arbetslöshet och ekonomisk kräftgång. För få och för sena var krisåtgärderna hävdade oppositionen. Regeringen höll å sin sida fast vid sin linje, den att reformera skattesystemet, sänka avgifterna för att anställa, satsa seriöst på rehabilitering av sjuka samt föra en i övrigt stram finanspolitik. En framgångsväg enligt regeringen.

Men vem ska jag då tro på? Svaret är beroende av tidsperspektivet. Uppenbart är att den strama finanspolitiken och de arbetsfrämjande jobbinsatserna gett Sverige smått fantastiska framtidsutsikter. Ekonomistyrningsverket spår i sin senaste rapport att tillväxten i år kommer uppgå till 3,9 procent och därefter till 3 procent fram till 2014. Arbetslösheten tros fortsätta att minska och nå 6,5 procent om fyra år. Samtidigt sjunker statsskulden (ner mot 23 procent av BNP) och sysselsättningen ökar (dvs. fler människor får makten över sina egna liv). Samtliga bedömare har gett regeringen toppbetyg för insatserna och svenskarna ser allt positivare på sin ekonomi.

Med fler i arbete, en sjukförsäkring som tjänar till att rehabilitera istället för att frisera arbetslöshetsstatistiken och en allt effektivare vård- och omsorgsapparat kan denna positiva utveckling fortgå. På än längre sikt kanske Sverige åter kan bli det föregångsland som mången socialdemokrat drömmer sig tillbaka till. Kortar man däremot perspektivet, ja då kan höjda bidrag, återställd A-kassa, fler offentliganställda och fler arbetsmarknadsåtgärder locka. Den som minns 70- och 80 talet kommer kanske ihåg de följder en sådan politik ger. Då var det kraftiga devalveringar som urholkade ekonomi och konkurrenskraft.

Vem du ska tro på är således avhängigt ditt tidsperspektiv. Föredrar du att kissa i byxan idag och tvingas utstå både kyla och kliande underkläder i framtiden, eller kan du hålla dig tills nästa toalett? Jag håller mig.

Det ofrivilliga samhällskontraktet

Alla svenskar, oavsett etnicitet, religion och social bakgrund, har skrivit på det osynliga samhällskontraktet. Alla förväntas vi sedan också att fullfölja det, kontraktstiden ut. Kontraktet stipulerar bland mycket annat vilka lagar, regler och normer som ska följas, hur du förväntas bete dig bland folk, möjliga karriärsvägar mm.

De flesta av oss ställer upp på innehållet och fogar oss därefter, vissa med mer entusiasm än andra. Somliga myglar och gör sitt bästa för att slippa undan, somliga lyckas medan andra fångas in av samhällets långa arm. Slutligen finns det de som aldrig ställt sig bakom sin underskrift. Det kan vara rånare, mördare och våldtäktsmän, ofta personer som inte går att nå annat än med hårda nyper. Att de flesta ändå följer kontraktsskrivningarna är en förutsättning för att det samhälle vi byggt inte ska falla itu. Därför är samhällets absolut viktigaste uppgift att få så många som möjligt att frivilligt ställa upp. Här har Sverige ett problem.

När skadegörelsen kulminerar, folk bidrags- och skattefuskar, skitar ned och myglar med TV-licensen äts välfärdssamhället sakta upp inifrån. Kvar blir en schweizerost ståtandes mest för syns skull. Utvecklingen måste vändas, kontraktet måste åter ges legitimitet. Svensken måste känna att kontraktet är ömsesidigt och då måste ansträngning löna sig och skattepengen gå dit den är avsedd.

Alliansregeringen har inte skrivit om kontraktet, däremot har den modifierat det. Utbildning och flit lönar sig bättre, fler har kommit att bidra till det gemensamma, fusk stävjas och en effektivare rättsapparat nyper åt de värsta kontraktsöverträdarna.

Ett samhälle där alla vill göra rätt för sig går inte via tvångsmässig kollektivism utan genom uppmuntran av individualism. Detta har endast Alliansregeringen förstått.

S spelar för galleriorna

Regeringen har sänkt skatten med 100 miljarder, skattesänkningar som framförallt gått till de allra rikaste (medelålders män med villa och enorma förmögenheter). Sänkningarna främst skett genom de fyra jobbskatteavdragen vilka enligt S genomförts med lånade pengar. Vid samtliga fyra tillfällen har S-ledningen grymtat om en oansvarig finanspolitik som vidgat klyftorna och hotar statsfinanserna. Samtidigt har man lovat att dra tillbaka sänkningarna, ett efter ett. S har också uppfunnit en pensionärsskatt som alla ålderspensionärer skulle betala till de yrkesverksamma. Den senare har man också lovat att avskaffa.

S och koalitionspartners har på sedvanligt högtidligt maner lovat att avskaffa borgerlighetens införda orättvisor. Detta ska ske via bland annat återförd fastighets- och förmögenhetsskatt för de allra allra rikaste (hur många de nu må vara). Intressant nog ska orättvisan mellan löntagare och pensionärer inte avskaffas genom höjda skatter. Istället drar man till med en av de enskilt största skattesänkningarna i svensk historia – 17 miljarder! Då börjar det snurra i skallen. I fyra år har S knorrat om de orättvisor och statsfinansiella underskott som regeringens jobbskatteavdrag skapat. Men nu, när de har chansen att rätta till det hela, blir de kvar. Inkonsekvent och ologiskt.

Det troliga är att grymtandet och stånkandet mest varit ett spel för gallerierna. Östros och Sahlin är nog bistert medvetna om skattesänkningarnas positiva effekter för löntagare och svensk ekonomi. En extra månadslön i näven per år och åtminstone 70 000 nya jobb (enligt SNS rapporten ”En skattepolitik för både innan- och utanförskapet”) innebär många viktiga röster, och sådana vill man ju inte avskaffa.

Sänkt skatt är en välfärdssatsning

1976 förlorade Socialdemokraterna makten efter 44 års oavbrutet maktinnehav. Tungan på vågen den gången tros ha varit en viss barnboksförfattande Pomperipossa. Pomperipossa röstade troget på de Visa Männen (S) varje gång det var val eftersom hon tyckte de var så visa. Detta kom dock att ändras sedan en vän informerat Pomperipossa att hon det året betalade 102 procent i skatt.

Det självbiografiska verket av Astrid Lindgren satte stop för en oavbruten period av offentlig expansion som möjliggjorts av hutlösa skattehöjningar. Det fanns inte längre någon hejd på skatteskalorna och 80 procentiga marginalskatter var ingen ovanlighet. Socialdemokraternas välfärdsbygge hade nått vägs ände, det fanns inte mer pengar att plocka ur svenskens ficka.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Bland annat insåg finansminister Kjell Olof Feldt och statsminister Ingvar Carlsson att det faktiskt fanns rent skadliga skatter som hindrade folk från att arbeta och företag från att anställa. I den slutliga skatteuppgörelsen 1990 beslöts att ingen skulle betala mer än 50 procent av sin inkomst till skattmasen. Ganska omgående frångicks dock principen och skattebelastningen ökades åter. När Alliansregeringen tog över 2006 betalade genomsnittssvensken ca 55 procent i direkta och indirekta skatter.

Sedan 70 talet har Sverige, trots världens högsta skatter, dalat i välfärdslistor och tappat i internationell konkurrenskraft. Världens hårdaste skattetryck renderade således inte i bättre välfärd utan istället i den direkta motsatsen. Höga marginalskatter fick folk att ta långsemester istället för att arbeta, likaså bestraffades utbildning och strävsamhet samtidigt som det för lågutbildade lönade sig mer att gå på bidrag än att arbeta. Arbetsgivare hade inte råd att anställa och den svarta marknaden florerade. Världens högsta skattetryck gav i detta läge lägre skatteintäkter och därmed sämre välfärd. Skattebelastningen blev således en börda, inte bara för alla löntagare och arbetslösa utan framförallt för Välfärdssverige.

Alliansens arbetspolitik med breda skattesänkningar till framförallt låg- och medelinkomsttagare men också för arbetsgivare och investerare (genom avskaffad förmögenhetsskatt) i kombination med valfrihet inom vård, skola och omsorg har gjort det möjligt att anställa och lönsamt att arbeta och utbilda sig. Skattemedlen har blivit fler och kommit att användas effektivare, svensken får nu mer välfärd för inbetald skattepeng.

Alltså, sänkt skatt är en välfärdssatsning.

Nu ska ännu fler med

Det lär nu åter höjas röster om Folkpartiet som ett kravparti. Detta sedan partiets gruppledare och kommunalråd i Göteborg, Helene Odenjung, föreslagit krav på motprestation för socialbidrag. Ett kontroversiellt förslag i mellanmjölkens land där vi alla föds med rättigheter men utan skyldigheter.

Socialbidrag kan (efter bedömning) utgå till den som har arbetsförmåga men som inte är kvalificerad för arbetslöshetsersättning. Bidragstagaren kan således i de flesta fall arbeta men har inget jobb att gå till. Att leva på ekonomiskt existensminimum är säkert oerhört tufft men att leva på mänskligt existensminimum måste vara allra värst. Att sakna sammanhang och gemenskap eller att inte vara efterfrågad torde vara bland det värsta vi flockdjur kan uppleva.

Förslaget innebär, utöver stor samhällsnytta, också möjlighet för tusentals att återinträda i gemenskapen. Med förslaget skulle ännu fler komma med på tåget.

Klasskampsbluffen

Vänsterblocket går till val på återställd rättvisa och minskade klyftor. Klyftor och orättvisor som skapats av regeringens skattesänkningar, pensionärsbeskattning, nedskärningar i det offentliga och ihärdiga sparkande på de svagaste. Mona Sahlins uttalade mål är att ”skärpa konflikten”. Alltså, högerregeringen har raserat välfärdssverige och vidgat klyftorna och Mona Sahlin ska ändra på detta. Så, med vilken trovärdighet skulle hon då göra det?

Under de tre föregående mandatperioderna under S-styre steg ungdomsarbetslösheten konstant, unga människor förtidspensionerades på löpande band utan chans till rehabilitering, såväl arbetstagare, arbetsgivare och pensionärer betalade mer i skatter och avgifter. 110 000 färre gick till jobbet om dagarna. Högskatte- och bidragspolitiken höll effektivt svensken borta från arbetsmarknaden vilket vidgade klyftorna mellan dem med arbete och dem utan. För att stävja utvecklingen röstade svenska folket bort Socialdemokraterna 2006 till förmån för Alliansen.

Inför valet 2010 ställs väljarna inför exakt samma alternativ. S lovar, under klasskampsretorikens täckmantel, att återställa det som varit med höjda bidrag till alla, ”humanare sjukförsäkring”, en kravlös skola och höjda inkomstskatter och avgifter.

Denna politik minskar inga klyftor och hjälper ingen på klassresan. Det gäller bara att syna bluffen.

Kloksnål krishantering

Enligt fackliga företrädare och oppositionella politiker är det regeringens fel att arbetslösheten stigit under krisåren. LO anser att Anders Borg är dumsnål som inte expanderat det offentliga och IF Metalls ordförande menar att uteblivna regeringsinsatser (läs skattemiljarder till en ytterst osäker fordonsbransch) orsakat massarbetslöshet bland förbundets medlemmar. Det är liksom ovidkommande att en obarmhärtig ekonomisk kris härjat Sverige och övriga världen. Likaså implicerar denna retorik att Sverige fortlever i en värld utan konkurrens och hundratals miljoner låglönearbetare.

Dessa högmälda olyckskorpar menar att det kloka skulle varit att, som många av våra nu närmast bankrutta grannar, satsa välfärdsmiljarder i privata företag som helt uppenbart inte klarat konkurrensen och krisen på egen hand. Kanske låter det hårt men ingen är idag, och ska heller inte vara, immun mot vare sig kriser eller konkurrens.

I rättvisans namn ska också sägas att enorma insatser gjorts, och görs, för att dämpa konsekvenserna av krisens härjningar. Detta dock inom ramen för en regerings och stats uppgifter. Att köpa bolag eller skapa syntetiska plusjobb är både kostsamt och ohållbart i längden.

Den eftertänksamma krispolitiken tillsammans med strukturella reformer för att få fler i arbete innebär nu att Sverige har solida finanser och att 110 000 fler arbetar idag jämfört med för fyra år sedan. Undersökningar visar att vi svenskar ser positivare på vår ekonomi än våra grannar. Lika positiva om framtiden är deras arbetsgivare, företagen. Fackets och oppositionens agitation är ihålig. Svensken har blivit rikare, fler har fått möjlighet till självförsörjning och företagen behöver inte oroa sig för chockhöjda räntor och skatter.

Snål må han vara Anders Borg men dum är han definitivt inte.

Språktest – en socialliberal vinnarfråga

Två folkpartistiska riksdagsledamöter, Gulan Avci och Nina Larsson, skriver mycket initierat på SVD Brännpunkt (15/8) om vikten av språkkunskaper för en lyckad integrering i samhället. ”Grundläggande kunskaper i svenska språket är avgörande för att kunna ta makten över sitt eget liv, känna sig delaktig i samhället och öka möjligheten att komma ut på arbetsmarknaden”. Författarna refererar till undersökningar som visar att chanserna att få ett jobb ökar med upp till 25 procent redan vid hyggliga kunskaper i landets språk. Detta torde egentligen inte överraska någon.

Själv har jag aldrig känt mig så missanpassad och utanför som vid de tillfällen som jag bott utomlands och saknat erforderliga språkkunskaper. Snabbt sjunker självkänslan och frustrationen växer över det faktum att få ens vill och än färre kan förstå vad du säger. Spiralen nedåt är dessutom vindsnabb, ju längre tid som tillåts gå desto sämre självkänsla och tilltagen frustration. Naturligtvis en ytterst destruktiv utveckling, för såväl individ som samhället i stort.

I ett samhälle med högt tempo finns sällan tid att lägga på hackande utlänningar med fäktande händer och armar, tyvärr. Än mindre finns anledning för en arbetsgivare att anställa en sådan om nu fullgoda konkurrenter talar språket flytande.

Folkpartiet anses av en del ha lämnat sitt socialliberala arv till förmån för någon form av krav- eller ”batongpolitik”. Anser man att förväntningar på individer och tro på deras inneboende förmåga är att ta till batongen så är det svårt att argumentera emot. För den som däremot själv någon gång haft känslan av oduglighet eller den av att ingen vare sig brytt sig om en eller förväntat sig något, så är dessa typer av ”krav” höjden av socialt ansvarstagande.

Att ställa krav är att bry sig hävdar Avci och Larsson. Att å andra sidan inte ställa krav är följaktligen att inte bry sig. Om du bryr dig och har förväntningar på dina medmänniskor borde språktest för medborgarskap vara en självklarhet.

Handling som räknas

Finansminister Anders Borg kräver nu att Svenska Spel redovisar turerna kring ordförande Margareta Winbergs ersättningar. Det är nämligen så, för att Winbergs riksdagspension inte ska reduceras så har hon låtit etablera ett bolag från vilket hon nu fakturerar sina tjänster. Konsekvensen av detta är dels att pensionen inte reduceras men också att Winberg slipper inkomstskatten på ersättningarna och att Svenska Spel slipper betala arbetsgivaravgifter. Finurlig skatteplanering således.

Socialdemokraten Winberg är inte ensam om detta upplägg, även tidigare partiledare och statsminister Persson har ett liknande upplägg. Rätt genomförda ligger uppläggen oftast inom lagens ramar, intressantare är dock vad de säger om personernas moral. I retoriken är det lätt att sätta sig på höga hästar och rida rakryggad i sadeln, men det är först genom det faktiska handlandet som personens moral framträder.

När socialdemokrater utnyttjar RUT-avdraget, Lars Ohlys barn väljer friskolor eller när den bostadsrättskritiske Leila Freivalds säljer sin nyombildade hyresrätt med miljonvinst förlorar de rätten att kritisera. Visst är det som de säger, ”vi följer bara lagen” och ”nu finns ju reglerna där”, men om du står för något, arbetar för (eller emot) något och framförallt drivs av en ideologi så är inte detta några skäl.

Winberg säger sig företräda socialdemokratin som kämpar för rättvisa och solidaritet medelst beskattning och transfereringar. Själv vill hon dock inte bidra. Att socialdemokratin eller vänstern i övrigt generellt skulle vara mer solidarisk är trams. Solidarisk är man först genom att agera solidariskt, detta oavsett partitillhörighet.

Socialdemokraternas hopplösa bidragsåtrå

SCB presenterade för ett par dagar sedan sysselsättningssiffror utvisande att ca 110 000 fler arbetar idag än i juni 2006. Den säsongsrensade arbetslösheten uppgår till 8,1 procent vilket är 1,1 procentenheter högre än i juni 2006 (beräknat enligt europeisk standard). Siffrorna visar att fler arbetar och betalar skatt idag, trots 2 år av ekonomisk depression, än vad som var fallet innan regeringsskiftet.

Alliansregeringen har sedan tillträdet fört en målmedveten jobb- och skattepolitik med skattesänkningar för löntagare och riktade avgiftssänkningar för arbetsgivare. Arbetslösa sopas inte längre under mattan via förtidspensionering utan erbjuds, via omedelbara rehabiliteringsinsatser, nya möjligheter att återinträda på arbetsmarknaden.

När Socialdemokraternas ekonomiska talesman Thomas Östros presenterade partiets vision och plan för att minska arbetslösheten fanns inte minsta tillstymmelse till ödmjukhet. Enligt S och Östros har regeringen svikit de arbetslösa, sänkt skatterna för de rikaste och hänvisat sjuka till socialkontoren. S lovar vid ett regimskifte att vrida tillbaka klockan till den tid då bidrag, vuxenutbildningar och plusjobb präglade arbetsmarknadspolitiken. D.v.s. samma politik som underkändes definitivt i valet 2006, då svenska folket gav S sitt dittills lägsta stöd någonsin.

Varför väljarna skulle tycka bättre om denna passiverande och inhumana bidragspolitik 2010 än då, för fyra år sen, är en gåta. Och att döma av Sifos undersökning avseende tilltron till de olika partiernas jobbpolitik så verkar svenskarna lika trötta på S idag som då. Detta ska vi också vara tacksamma för, endast genom proaktiva insatser och pragmatism kan vi pressa arbetslösheten ytterligare. Måtte nu Sifos siffror stå sig till den 19 september.