Demokrati kräver också ansvar

Det nyss avhållna italienska parlamentsvalet fick de europeiska börserna att rasa, Euron att dala och de italienska statspappersräntorna att skena. Reaktionerna visar på att valutgången, med storslam för populisterna Beppo Grillo och Silvio Berlusconi, inte uppskattades av ekonomer och långivare.

Berlusconi gick bl a till val på att återbetala redan inbetald fastighetsskatt och att i övrigt återställa allt så som det var förr. Grillo lovade i sin tur medborgarlön och slopad fastighetsskatt. Att Italien står vid ruinens brant synes inte bekymra, vare sig nämnda båda herrar eller alla de som röstade fram dem. Tragiskt nog synes detta mönster gå igen, där kortsiktig populism skördat störst framgångar just där de som allra minst hör hemma. Grekerna röstar fram nazister och kommunister, ungrarna nationalister och nazister medan fransmännen nöjer sig med loja socialister.

I en demokrati ska makten utgå från folket medan de folkvalda har att exekvera folkets vilja. Om ett sådant system ska fungera krävs dock att detta folk tar sitt ansvar, och det gör man inte genom att lägga sin röst på flamsiga clowner och gapiga populister.

 

http://www.dn.se/ledare/huvudledare/ingen-rolig-fars

 

Löntagarproletariatet

Svenska hushålls skulder uppgår idag till drygt 170 procent av deras disponibla inkomst, en siffra som dessutom ständigt stiger. Svenskar är, näst danskar, holländare, irländare och norrmän, de allra mest skuldsatta i världen. En viktig faktor är givetvis den hysteriska bostadsmarknaden där låga räntor och bostadsbrist forcerat priserna till taknockarna. Härtill finns dock ytterligare, mer strukturella förklaringar.

Svenska löntagare och sparare har i decennier brottats med världens högsta löne- och kapitalskatter. Världens högsta marginalskatter och en av världens högsta kapitalskatter har effektivt förhindrat privat kapitalbildning. Samtidigt som staten blivit allt rikare och kunnat amortera på sin skuld har svensken sjunkit allt djupare i låneträsket. En studie av Uppsalaprofessorn Daniel Waldström visar att 73 procent av Sveriges rikaste ärvt sin förmögenhet. Rika blir således de lyckosamma svenskar med rika föräldrar att ärva, de flesta övriga tvingas stövla vidare i leran.

Sveriges löne- och kapitalskatter hämmar inte bara tillväxten och löntagare från att själva göra sig en hacka, de tvingar dessutom in oss i en försåtlig skuldfälla.

Företagsledning är inte politikers sak

Allianspartierna vann valet 2006 bl. a på löftet att kraftigt minska ägandet i statliga bolag. I rask takt påbörjade man sedan också försäljningen vilket renderade i en rad för skattebetalarna lyckosamma försäljningar. Tyvärr avstannade snart processen vilket sannolikt förklaras av de negativa opinionsyttringar som följde av processen. Oppositionen hamrade förtjänstfullt in budskapet att regeringen av ideologiska skäl reade ut svenska folkets gemensamma egendom. Så mycket sakligare blev sen heller aldrig kritiken.

 

Ingenting talar för att en socialdemokratisk styrning av Vattenfall och Telia skulle ha fungerat bättre än regeringens. Inte för att socialdemokrater besitter sämre kunskaper inom företagsekonomi eller mer än andra saknar etiska kompasser utan för att politiker helt enkelt inte ska ansvara för multinationella jättar likt Vattenfall och Telia.

 

Den av Socialdemokraterna orkestrerade kritiken gentemot stats- och finansminister avseende hanteringen av nu aktuella bolag träffar på sin höjd bortaklacken bakom mål. Ingenting talar för att vare sig en statsminister Löfvén eller en finansminister Andersson skulle ha hanterat saken bättre. Företagsledning är helt enkelt inte politikers sak.  

http://www.svt.se/nyheter/svtforum/regeringen-pressas-om-storaffar

 

Mindre ger mer

Med något drömskt i tonen låter SVT i dokumentären ”Lönesänkarna” påskina att löntagarna hade det bättre förr. Man blickar tillbaka till 70 och 80 talen där framgångsrika lönerörelser kunde ge 7-8 procentiga löneökningar. Det låter måhända övertygande, inte minst vid jämförelse med dagens till synes försumbara lönepåslag.

Siffror från SCB och Medlingsinstitutet ger dock en annan bild av verkligheten. Sett till de reala lönernas utveckling var det betydligt sämre förr. Mellan åren 1980 och 1994 sjönk den reala, dvs. den faktiska lönen, med 0,1 procent per år. Svensken blev alltså fattigare. Sedan 1995 däremot, har den reala lönen ökat årligen med 2 procent. Under den förstnämnda perioden fick löntagaren en reell lönesänkning med 1,2 procent medan den efterföljande perioden gav 20,5 procent mer att handla för.

Denna lyckosamma utveckling kan tillskrivas en rad reformer och faktorer. Riksbanken blev fristående och kom att arbeta efter ett inflationsmål, fack och arbetsgivare grävde åtminstone till del ned stridsyxan samtidigt som en rad ofrånkomliga skattereformer och avregleringar genomfördes.

 

Regeringens jobbskatteavdrag är senare års viktigaste reform för ökade reallöner. Genom att lämna löntagarna mer över efter betald skatt kan de nominella lönepåslagen hållas nere utan att den enskildes ekonomi drabbas. De senaste 16 åren har visat att mindre ger mer, såväl för löntagare som för svensk ekonomi.

http://www.svt.se/dokument-inifran/lonesankarna

Jämställdhet som civilisationsmätare

I Sverige knorras det över osakliga löneskillnader, ojämställda bolagsstyrelser, ojämnt uttag av föräldraledigheten och vårdandet av sjuka barn. Knorrandet är berättigat men samtidigt också ett sundhetstecken. I stora delar av världen existerar inte dessa problem överhuvudtaget eftersom de inte ens betecknas som problem av styrande patriarkat.

De senaste månaderna har en rad rapporter nått oss om de mest ohyggliga överfallen på indiska kvinnor. Att de alls nått oss beror på att de just är så makabra och ohyggliga. För många indiska kvinnor och män synes kvinnoförtryck annars vara en del av kulturen. Precis som det också är i stora delar av övriga världen, där kvinnor betraktas som mannens egendom eller, där män saknas, kvinnorna är både rättslösa och värdelösa. Tvångsgifte, könsstympning, rättslöshet, rösträttslöshet och arvlöshet är några exempel på hur en ocivilisation tar sig uttryck.

Även om vi svenskar ännu har mycket att göra på jämställdhetsområdet så framstår vi trots detta som ett mönsterexempel på ett jämställt samhälle, vilket också är ett gott betyg för den svenska civilisationen. 

 

 

 

 

Ruskigt företagsklimat i Göteborg

För att finna Göteborg i Svenskt Näringslivs ranking över svenska kommuners företagsklimat får man söka djupt i tabellen. Faktum är att företagsklimatet aldrig upplevts så dåligt som nu.  Sedan 2007 har kommunen rasat från plats 60 till årets 127e plats.

I enkätundersökningen har ett antal företagare i kommunen fått uppge hur de generellt upplever företagsklimatet i kommunen, vilken service de upplever sig få, politikers och tjänstemäns attityder, konkurrens från kommunala bolag mm. Sammanlagt 18 faktorer har vägts samman till ett sammanfattande betyg. Absoluta bottenplaceringar intar Göteborg bl. a vad gäller kommunpolitikers attityder (plats 206 av 290), tjänstemäns attityder (220), kommunal service (211) och privata aktörers möjligheter att konkurrera med kommunal verksamhet (260e plats).

Företags, stora som små, förutsättningar och vilja att etablera sig, expandera och nyanställa är förutsättningar för vår välfärd. Göteborgs rödgröna majoritet är antingen ovillig eller helt enkelt oförmögen att bidra till en sådan utveckling vilket drabbar alla oss göteborgare. Utvecklingen måste hejdas innan skatteunderlaget fullständigt utraderas.

Nästa år är det val och då kan vi göteborgare göra oss själva tjänsten att rösta fram en allians som faktiskt har företagens bästa för ögonen.

 

http://odenjung.blogspot.se/2013/01/foretagsklimatet-fortsatter-att-rasa-i.html

http://www.svensktnaringsliv.se/multimedia/archive/00032/F_retagsklimat_2012_32120a.pdf