Kalkylen måste gå ihop

Slut på ammunition

Alltfler röster gör gällande att politiken måste ta över stimulansansvaret från allt svarslösare centralbanker runtomkring. Senast ECB-chefen Mario Draghi själv, som nu försynt ber mer besuttna finanspolitiker att göra sin del av jobbet.

Här hemma noteras att staten numer får betalt för att låna och att statsskulden kryper ner mot statsfinansiell obefintlighet. Detta samtidigt som tillgångsbubblor sväller, systemrisker och ojämlikhet tilltar, välfärden gapar på mer, liksom väg- och järnväg, rättsväsende och försvar. Välmenande politiker och debattörer menar därför att finansen bör lätta på svångremmen, låna till investeringar och skjuta till de pengar som samhället behöver i övrigt för sin löpande drift. Argumenten kan ha sin bäring, särskilt som det nu drar ihop sig till ekonomisk senhöst. Det får dock inte slarvas med kalkylen, för hur billigt det för tillfället än må vara med pengar så måste investeringar idag fortsatt betalas även under tider när det kostar mer. Och en investering blir heller inte bättre bara för att den är billig, ofta snarare tvärtom.  

Välfärden måste leverera, infrastrukturen fungera och landet försvaras, men kalkylen måste ändå gå ihop oavsett vad. Nu och i framtiden.

Riksbanken är skäl nog för euron

Kronor på djupt vatten

Sedan Finansinspektionen tilldelades ansvaret för den s.k. makrotillsynen har Riksbankens uppgift varit koncentrerad till att hålla koll på inflationen. 2 procent är bankens egna mål och den siffra man slaviskt jagar för att nå.

Hur mycket minusränta banken än sätter och hur många statsobligationer som än återköps så synes dock inget bita. En i bankens ögon alltför låg inflationsnivå grinar konstant riksbanksdirektionen i ansiktet. Vad som däremot blir följden av bankens kadaverdisciplinerade inflationsjakt är att svenska kronan urholkas alltmer. Kronvärdet nådde enligt en färsk Nordeaanalys nyligen sin lägsta nivå någonsin. En euro kostar idag 10,65 kr och en dollar 9,50 kr. Relativt sett blir svensken allt fattigare, trots att Sverige rent objektivt presterar riktigt väl just nu. Följden är inte bara att import blir dyrare och att utlandssemestern får anstå utan också att svenskt näringsliv blir dammsuget på billiga bolag och att produktivitetsfrämjande investeringar och kostnadsanpassningar uteblir. Och detta, om något, hotar svensk konkurrenskraft på sikt.

Riksbankens offensiv mot svenska kronan borde vara skäl nog för en övergång till euron - en världsvaluta med stabilt och förutsebart värde och som utgör handelsvaluta i en av världens största ekonomier.

Fler skäl till euron

En euro betydligt fler än en SEK

Riksbankens misshandel av den svenska kronan aktualiserar frågan om lämpligheten i en egen penningpolitik. Riksbanken har bestämt sig för att lyfta inflationen till varje pris. Ett smidigt sätt är att pressa kronvärdet och därigenom importera inflation.

Ett lågt kronvärde är kortsiktig mumma för vissa exporttunga verksamheter men problematiskt för så många fler. Att konkurrera med en artificiellt låg valuta är nämligen fusk och innebär att verksamheter kan luta sig tillbaka istället för att innovera sig. Produktivitetsutvecklingen hämmas då. Sen har vi alla de importerande företag som trots högre inköpspriser i utländsk valuta inte kan höja sina priser. Särskilt mindre underleverantörer till industri- och verkstadsjättarna betalar detta pris. Men oavsett kronans svaghet eller styrka utgör enbart dess litenhet en risk. Risk är en kostnad i sig, när köpande eller säljande företag inte vet vad slutpriset kommer bli. Det är också sant att utländska investerare svårligen kan räkna på sin investering när kronan skvalpar. Då är det tryggare att satsa pengarna i euro, dollar eller någon annan världsvaluta.

Det kostar på att stå utanför eurogemenskapen, framförallt politiskt men helt uppenbart även ekonomiskt.

Dags för regeringen att gå till jobbet

Fina tider för insiders

Som bostads- och aktieägare mår man riktigt bra nu. Har man dessutom ett jobb mår man rent av fantastiskt. Rekordlåga räntor har i flera år eldat på bostadsbrasan och lågorna står idag höga. Likafullt har börsen tuffat på bra, trots en ganska medioker vinstutveckling, eftersom alternativa ränte- och obligationsplaceringar varit ännu sämre. Utan inflation har därutöver reallöneutvecklingen varit finfin.

Ovanpå detta går Sverige som en Tesla och växer så det knakar. Merparten, dvs. de som har bostad, aktier och jobb, kan således fira. Värre är det för dem som saknar tillgångar och som inte lyckats få in foten på arbetsmarknaden. Och för denna grupp snarare stjälper än hjälper riksbankens extrema räntepolitik, då bostadsprisutvecklingen gör drömmen om nåt eget avlägsen.

Riksbanken kan vare sig trolla fram jobb eller bostäder. För den utsatta grupp som står utanför krävs istället dels en flexiblare arbetsmarknad med låga trösklar och dels att bostadsmarknadens regeldjungel kalhuggs. Riksbanken har nått vägs ände, dags för regeringen att gå till jobbet.

Centralbankernas spekulationer kostar

Riktigt så glad har Yellen
ingen anledning att vara.

När världens mäktigaste sedelpressare, Federal Reserve, beslutade att låta styrräntan ligga kvar på noll procent rasade världens börser. Lite motsägelsefullt kan tyckas, låga räntor ska enligt alla modeller ge aktiekurserna en extra skjuts. Feds beslut, och inte minst dess motivering, gav dock befogad anledning till oro.

Precis som svenska Riksbanken tidigare gjort, motiverar Fed sin fortsatt ultralätta penningpolitik utifrån kortsiktiga och rent spekulativa grunder. I Sverige hänvisades det till tillfälliga kronförstärkningar medan Fed hänvisar till kinesiska orosmoment. Centralbankerna har härmed gett sig in på spekulanternas marknad, och där hör de inte hemma. För när så viktiga institutioner börjar basera så avgörande beslut på rena gissningar skjuter man riskpremien i höjden, vilket gör det allt mindre attraktivt att investera i annars kanske lönsamma projekt. Och det får realekonomiska effekter eftersom företag, istället för att investera, delar ut sitt kapital eller återköper sina redan högt prissatta aktier.

Det finns tillräckligt med kortsiktig spekulation på kapitalmarknaden utan centralbankernas inblandning. De borde därför återvända till sina förvisso tråkiga, men likväl förutsägbara räknemodeller.

Kortsiktighet hotar vår konkurrenskraft

Med dollartecken i blicken.

Ingen lär ha missat den uppochnedvända räntevärld vi nu lever i. Den historiska minusräntan har kastat många tidigare sanningar över bord vilket innebär att vi alla seglar på ganska okända vatten. Lika okänt som skrämmande är det investeringsklimat som följt av Riksbankens pengarullning.

Aldrig förr har svenska börsbolag delat ut en så stor andel av sina nettovinster till ägarna. För de börsbolag som hittills presenterat sina utdelningsförslag ligger utdelningsandelen av den totala nettovinsten på 76 procent, att jämföra med snittet på 52 procent för perioden 1980-2013. Denna historiskt höga andel innebär att endast 24 procent lämnas kvar i kassan, för investeringar, marknadssatsningar och buffertspar. Detta är inte långsiktigt hållbart eftersom framtida konkurrenskraft, och kassaflöden, bygger på produktivitetshöjande investeringar och marknadsexpansion. Den obefintliga avkastning som ränteplaceringar ger innebär att ägarna, dvs. främst de stora institutionella placerarna, måste vinna avkastningen från sina aktieinnehav. De ser därför till att krama ut vad de kan ur de bolag som de investerat i.

De institutionella storägarnas, inte minst våra pensionsförvaltare, kortsiktiga jakt på avkastning utgör ett hot mot vår långsiktiga konkurrenskraft, och det är verkligt skrämmande.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/hog-aktieutdelning-ett-langsiktigt-hot_4392651.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20150309

Investeringar istället för luftslott

Thorwaldsson flexar musklerna.

Nästa år ska löneramarna sättas för närmare 2,9 miljoner arbetstagare. Mycket talar för att förhandlingarna parterna emellan kommer att bli sällsamt hårda denna gång. Alldeles särskilt med beaktande av den obefintliga inflation som råder och framledes förväntas.

Riksbanken navigerar penningpolitiken mot två procentig inflation, dit är det dock långt att gå. LO vill nu hjälpa banken på traven genom att förhandla fram löner som ändå utgår från de två procenten. LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson menar frankt att de inte kan ta ansvar för Riksbankens tillkortakommanden. Det vore dock både oansvarigt och naivt av förbundet att propsa på en dylik löneram. För det enda som de facto kan höja reallönerna är produktivitetsutveckling, allt annat är bara luft. Löneökningar utan motsvarande produktivitetstillväxt sänker enbart vår konkurrenskraft, hotar jobben och leder till arbetslöshet. Och det vill vare sig Thorwaldsson eller hans medlemmar.

För hållbara reallöneökningar krävs långsiktiga investeringar, privata och offentliga. Och i den extrema lågräntemiljö som vi nu befinner oss borde det finnas åtskilliga projekt att lönsamt investera i.

Fest med Riksbanken

Men skål då. Vi kör ett varv till!

Med välkomstfrasen att inflationsmålet tjänat Sverige väl och så också kommer göra framöver bjöd riksbankschefen Stefan Ingves in till fest. Den aviserade minusräntan fick Stockholmsbörsen att skutta, likt många bolåntagare och exportchefer. Festen har dock passerat sitt zenit och gästerna skulle egentligen ha lämnat för längesen.

I detta skede, när värden bort ha tagit farväl och skickat gästerna på porten, drar han istället fram skumpan och skjuter korkarna in taket. Riksbanken jagar förtvivlat sitt tvåprocentsmål, samtidigt som Sverige går bra och svenskarna konsumerar som aldrig förr. Att inflationen trots detta inte vill ta fart ligger utanför Riksbankens kontroll. Med historiskt låga oljepriser, global lågkonjunktur, lågt globalt kapacitetsutnyttjande och en digitaliseringsvåg liknar räntevapnet mest en ärtpuffa. Skadorna av den ultralätta räntepolitiken hotar dock ändå att bli bestående, i form av briserade tillgångsbubblor och felaktiga, alternativt uteblivna, investeringsbeslut.

Ingves räntefest är ett gigantiskt experiment som måhända är trevligt för stunden men som lär ge oss alla en dundrande huvudvärk.

Låt riksbanken göra sitt jobb

Riksbankens direktion slår allt knöligare knutar på sig själv. Chefen, Stefan Ingves, veckar pannan allt djupare inför den tilltagande skuldsättningen hos svenska hushåll, medan vice riksbankschef Karolina Ekholm mest oroas över de deflationistiska tendenserna i ekonomin. Än knöligare blir knuten av att båda har rätt.

Samtidigt som riksbankens reporänta ligger på rekordlåga 0,75 procent är inflationstrycket obefintligt, eller till och med negativt. Å ena sidan eldar räntan på bostadsmarknaden och uppmuntrar till nya lån och å andra sidan är den inte låg nog för att öka resursutnyttjandet och leda inflationen mot önskvärda nivåer. Mycket talar för att den internationellt höga räntan stärkt kronan i så motto att Sverige, och framförallt svensk export, drabbats hårt och kostat på i form av högre arbetslöshet. Riksbanken måste förskonas från sitt schizofrena tillstånd. Det kan endast ske genom finanspolitisk frimodighet. Genom mindre generösa ränteavdrag skulle belåningsviljan avta. Lägre kapitalvinstbeskattning vid bostadsförsäljningar skulle sedan öka mobiliteten och effektiviteten på bostadsmarknaden, eftersom boende då i större utsträckning skulle flytta vidare till bättre anpassade bostäder.

Lika orimligt är det att uppmuntra till belåning genom skatteavdrag som att lägga hela stabiliseringsansvaret på penningpolitiken. Politikerna borde låta riksbanken göra sitt jobb, men då krävs först att de göra sitt eget.

http://www.svd.se/naringsliv/branscher/bank-och-fastighet/3366372.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20140315

Att spara är väl fortfarande en dygd?

Under 2012 deklarerade vi svenskar 108,2 miljarder i ränteutgifter. Det motsvarar drygt 32 miljarder i skatteavdrag. Två av tre över 20 år hade under året någon form av ränteutgift. Utgifterna är, trots den historiskt låga räntan, 35 procent högre än genomsnittet de senaste 15 åren.

De rekordhöga ränteavdragen, tillsammans med den internationellt höga kapitalskatten, innebär inte bara ett väldigt skattebortfall utan också en orättvis och osund omfördelning, mellan de som sparar och de som inte gör det. Den svenska kapitalbeskattningen är förunderlig, å ena sidan ger den 30 procentigt avdrag vid belåning och å andra sidan beskattar den sparande med 30 procent. Det ohållbara i situationen blir nu allt tydligare när lånemarknaden boomar och fastighetspriserna skenar. Stackars Riksbanken vet varken ut eller in när räntebesluten ska fattas.

Ett såväl rimligt, logiskt som rättvist steg att ta vore att sänka kapitalskatten och minska ränteavdragen. Det skulle inte bara rädda Riksbanken ur sin rävsax utan också sända långsiktigt vettiga signaler till oss svenskar. Att spara är en dygd, att slösa kan vara kul men på kredit blir det förr eller senare bara problem.

http://www.svd.se/naringsliv/pengar/ranteavdraget-kostar-staten-32-miljarder_8828120.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20131221

Mindre ger mer

Med något drömskt i tonen låter SVT i dokumentären ”Lönesänkarna” påskina att löntagarna hade det bättre förr. Man blickar tillbaka till 70 och 80 talen där framgångsrika lönerörelser kunde ge 7-8 procentiga löneökningar. Det låter måhända övertygande, inte minst vid jämförelse med dagens till synes försumbara lönepåslag.

Siffror från SCB och Medlingsinstitutet ger dock en annan bild av verkligheten. Sett till de reala lönernas utveckling var det betydligt sämre förr. Mellan åren 1980 och 1994 sjönk den reala, dvs. den faktiska lönen, med 0,1 procent per år. Svensken blev alltså fattigare. Sedan 1995 däremot, har den reala lönen ökat årligen med 2 procent. Under den förstnämnda perioden fick löntagaren en reell lönesänkning med 1,2 procent medan den efterföljande perioden gav 20,5 procent mer att handla för.

Denna lyckosamma utveckling kan tillskrivas en rad reformer och faktorer. Riksbanken blev fristående och kom att arbeta efter ett inflationsmål, fack och arbetsgivare grävde åtminstone till del ned stridsyxan samtidigt som en rad ofrånkomliga skattereformer och avregleringar genomfördes.

 

Regeringens jobbskatteavdrag är senare års viktigaste reform för ökade reallöner. Genom att lämna löntagarna mer över efter betald skatt kan de nominella lönepåslagen hållas nere utan att den enskildes ekonomi drabbas. De senaste 16 åren har visat att mindre ger mer, såväl för löntagare som för svensk ekonomi.

http://www.svt.se/dokument-inifran/lonesankarna