Mindre ger mer

Med något drömskt i tonen låter SVT i dokumentären ”Lönesänkarna” påskina att löntagarna hade det bättre förr. Man blickar tillbaka till 70 och 80 talen där framgångsrika lönerörelser kunde ge 7-8 procentiga löneökningar. Det låter måhända övertygande, inte minst vid jämförelse med dagens till synes försumbara lönepåslag.

Siffror från SCB och Medlingsinstitutet ger dock en annan bild av verkligheten. Sett till de reala lönernas utveckling var det betydligt sämre förr. Mellan åren 1980 och 1994 sjönk den reala, dvs. den faktiska lönen, med 0,1 procent per år. Svensken blev alltså fattigare. Sedan 1995 däremot, har den reala lönen ökat årligen med 2 procent. Under den förstnämnda perioden fick löntagaren en reell lönesänkning med 1,2 procent medan den efterföljande perioden gav 20,5 procent mer att handla för.

Denna lyckosamma utveckling kan tillskrivas en rad reformer och faktorer. Riksbanken blev fristående och kom att arbeta efter ett inflationsmål, fack och arbetsgivare grävde åtminstone till del ned stridsyxan samtidigt som en rad ofrånkomliga skattereformer och avregleringar genomfördes.

 

Regeringens jobbskatteavdrag är senare års viktigaste reform för ökade reallöner. Genom att lämna löntagarna mer över efter betald skatt kan de nominella lönepåslagen hållas nere utan att den enskildes ekonomi drabbas. De senaste 16 åren har visat att mindre ger mer, såväl för löntagare som för svensk ekonomi.

http://www.svt.se/dokument-inifran/lonesankarna

Goda grunder för obligatorisk A-kassa

Idag är det ytterst de olika fackförbunden som administrerar arbetslöshetskassorna. Arbetslöshetskassorna ska finansiera den försäkring som faller ut om den försäkrade blir arbetslös. Ersättningen uppgår maximalt till 80 procent av inkomstbortfallet upp till en månadslön om 18 700 kr. Detta innebär att ytterst få verkligen får ut 80 procent av tidigare förvärvsinkomst. Idag är det härtill också allt färre som överhuvudtaget tillhör någon A-kassa.

Försäkringssystemet i dagens tappning är inte bara ihåligt utan också orättvist. Försäkringstagaren står nämligen själv inte för mer än 38 procent av försäkringsavgiften, resten betalas via arbetsgivaravgiften. Med andra ord kan uppemot 62 procent av försäkringsutfallet vara betalt av en oförsäkrad som inte har rätt till någon ersättning. En inkomstbortfallsförsäkring vid arbetslöshet är alltid av godo och en samhällsekonomisk nödvändighet. Försäkringen måste dock för det första vara rättvis, för det andra verkligen utgöra en försäkring och, för det tredje, faktiskt skydda mot inkomstbortfall.

En obligatorisk arbetslöshetsförsäkring för alla yrkesverksamma, med en initialt hög men successivt avtagande ersättning under en begränsad period, skulle både vara rättvis och uppfylla försäkringskriterierna. Ett obligatorium skulle inte bara gagna de försäkrade utan samhället som helhet.