Lägg din egen budget Ulf Kristersson

Folkvalda

Talmannen synes alltmer rådvill i sitt sonderingsarbete. Ingenting händer, förutom att hans kakor tar slut och midjemåttet växer på honom. Vi har ingen statsminister och ingen regering och så kan vi inte ha det.

Senast den 15 november måste riksdagen bestämma sig för vilken budget som ska gälla 2019. Det är fritt fram för alla partier att söka stöd för sin ekonomiska politik i riksdagen. Eller snarare, det är deras plikt att göra det. All makt utgår som bekant från folket, som röstar fram en riksdag som i sin tur ska se till att föra den politik folket röstat för. Skulle Moderaterna lägga fram en alliansfärgad alternativbudget till Löfvens övergångsvariant, skulle saker ställas på sin spets. Folket har röstat fram en företrädesvis borgerlig riksdag som rimligen borde ge sitt stöd för en moderat alliansbudget. Förutsatt att allt fungerar som det ska det vill säga. Och får vi en borgerlig budget bör vi också få en borgerlig statsminister.

Lägg din egen budget Ulf Kristersson, för först då får vi se i vilken mån riksdagen respekterar folkets röst.

Baksmälla väntar italienarna

Bjuder på kalas

Nu vankas fest för italienarna. Festfixare är de två regeringspartierna Lega och Femstjärnerörelsen som vart och ett ställt ut det ena förslaget festligare än det andra. Femstjärnorna har lovat medborgarlön, Lega lägre skatter och båda högre pensioner, sänkt pensionsålder och rejäla infrastruktursatsningar. Italienarna, som av förståeliga skäl tröttnat på en korrupt och ineffektiv stat, har tackat ja till festinviten och de båda partierna stoltserar tillsammans med över 50 procents väljarstöd.

Den beräknade festnotan beräknas dock bli dyr. Nästa års budget pekar mot ett underskott om motsvarande 2,4 procent av BNP vilket kommer adderas till landets redan imponerande statsskuld. Med motsvarande 130 procent i skuld och närmast obefintlig tillväxt kan man inte kosta på sig några utsvävningar. Det finns helt enkelt inte utrymme för något italienskt kalas. Det vet säkert också festfixarna, men säg den som vill krascha en fest innan den ens börjat. Även om festen betalas på kredit så börjar notan dock redan pocka på finanserna. I takt med att skulderna växer och de lånade pengarna förslösas så stiger landets räntor, vilket ytterligare bygger på skuldberget. Snöbollen är så sett i full rullning och kommer rulla på tills baksmällan blir allt för outhärdlig. Tyvärr blir det då festdeltagarna, italienarna, som drabbas och inte arrangörerna. Dessa har då garanterat redan slunkit ut bakvägen.

Populismens seger i Italien är inte överraskande men likafullt olycklig. Att lova runt med andras pengar är inte svårt, men ack så oansvarigt. Så låt oss alltid vara på vår vakt när populisterna bjuder in till kalas.

Verkligheten på väg att hinna i fatt presidenten

Slut på det roliga nu?

Många är vi som nervöst följt börsskärmarna de senaste dagarna. En av dessa är president Trump som utvärderar sitt presidentskap i realtid i utvecklingen på de amerikanska börserna. Och så sett har han gjort ett redigt jobb eftersom både Dow Jones och Nasdaq är upp med väl över 40 procent sen presidentens tillträde. De senaste dagarnas utveckling ger dock fog för att tro att den trevliga börsresan är slut för denna gång.

Det finns tusentals faktorer som påverkar börsens utveckling, vissa dock mer än andra. Förutom givetvis bolagens framtida vinster är det ränteutvecklingen och allmän marknadsrisk som brukar avgöra stämningsläget. Trumps besatthet av ständigt nya börsrekord är säkert ett av skälen till dennes historiska skattereform som i ett svep halverade landets bolagsskatt. Skattesänkningar är generellt positivt för ekonomin men också stimulerande. Vad Trump gjort, i strid med ekonomisk teori, är att kraftigt stimulera ekonomin när den redan glöder. Knappt fyra procent av amerikanerna går utan jobb och företagen får allt svårare att hitta arbetskraft. Följden är att inflationen gjort sig påmind, vilket forcerat fram räntehöjningar och allmänt stramare penningpolitik. Detta har skrämt upp redan nervösa börshandlare. Som lök på laxen har Trump samtidigt förklarat handelskrig mot viktiga partners, med prishöjande tullar och tilltagande osäkerhet som följd.

Trump har kunnat sola sig i glansen av nya kursrekord. Nu börjar dock hans politik få genomslag där stigande räntor, ökad risk och så småningom sannolikt lägre bolagsvinster hotar skjuta börsen i sank. Verkligheten är därmed på väg att hinna i fatt presidenten.

Antigodhetspopulisterna

Minsann ingen godhets-

knarkare

Bland det dummaste jag hört är det om godhetsknarkande. Ur antietablissemangsrörelsen har en subgrupp vuxit fram som menar att godhet och empati är något klandervärt. Godhetsknarkare kallas de som talar om välgörenhet och mellanmänsklig välvilja. Exempelvis en sådan som bidrar till Rädda Barnens verksamhet eller skänker en slant till tiggaren. Godhetsknarkarna betraktas i dessa kretsar som apostlar för vänsteretablissemanget, vars strävan efter jämlikhet och solidaritet förtrycker deras rätt att vara elaka och uttrycka sig nedrigt om andra.

Empati, förmågan att sätta sig in även i okända människors situation, är något unikt för människan och som skiljer oss från djuren. Det är till stor del empatin som gör ett vettigt samhällsbygge möjligt, i vilket man litar även på andra än sina allra närmsta. Avsaknad av empati däremot leder till klientelism, egoism och kleptokrati. I ett sådant samhälle ser man främst till sitt och sina närmstas bästa. Allianser och grupperingar skapas, främst för att säkra sitt eget hägn, medan andra pekas ut som fiender och allmänt oönskade. Det är ett sådant samhälle Donald Trump nu arbetar för, understödd av sina aggressiva alt-right-kompisar. Rörelsen är på frammarsch även i Europa och i Sverige. Dess långsiktiga syfte är oklart, men i vilket fall fördärvligt. Om nu syftet är att kritisera den expanderande rättighetsrörelsen eller ett generöst flyktingmottagande så finns dock tvivelsutan bättre metoder än att förkasta godhet och empati.

I sin iver att kritisera det godhetssuktande så kallade vänsteretablissemanget har antigodhetspopulisterna vuxit fram. Populister som i blint raseri glömt bort så enkla trossatser som att behandla sin näste som man själv vill bli behandlad.

Välj rätt svekdebatt

Att svika eller svika -

det är frågan

Inget är för tillfället mer akut än att få en beslutsfähig och legitim regering på plats. Den ska dels kunna baxa sin politik genom riksdagen men lika mycket återspegla folkviljan. Statsministern är avsatt, vilket är i enlighet med folkets röst. Att återtillsätta honom vore däremot förödande.

För att undvika extraval och kringgå Sverigedemokraterna enades alliansen med de rödgröna om att ingå 2014 års Decemberöverenskommelse. Den gav socialdemokrater, gröna och vänstern fri lejd under fyra år trots att deras sida hade färre mandat än oppositionen i riksdagen. Medan V sen fick alltmer gehör för sin radikala vänsteragenda bidade SD sin tid som enda oppositionsparti. Där frodades partiet alltmedan folkets ilska tilltog. DÖ bröts förvisso men levde i praktiken kvar under resterande del av mandatperioden. Nu, fyra år senare, kan vi åter försätta oss i en liknande situation genom att ena våra krafter mot SD och åter ge dem solorollen som ”den riktiga oppositionen”. Ingenting talar för att det skulle minska deras folkliga stöd denna gång heller.

C och L lovade att avsätta Löfven men också att till varje pris hålla SD stången. Två nobla men oförenliga löften. Partierna har därför att välja mellan två svekdebatter. Det minst dåliga valet vore med stor sannolikhet att låta Löfven förbli avsatt.