 |
Minsann ingen godhets-
knarkare
|
Bland det dummaste jag hört är det
om godhetsknarkande. Ur antietablissemangsrörelsen har en subgrupp vuxit fram
som menar att godhet och empati är något klandervärt. Godhetsknarkare kallas de
som talar om välgörenhet och mellanmänsklig välvilja. Exempelvis en sådan som bidrar
till Rädda Barnens verksamhet eller skänker en slant till tiggaren. Godhetsknarkarna
betraktas i dessa kretsar som apostlar för vänsteretablissemanget, vars strävan
efter jämlikhet och solidaritet förtrycker deras rätt att vara elaka och uttrycka
sig nedrigt om andra.
Empati, förmågan att sätta sig in
även i okända människors situation, är något unikt för människan och som
skiljer oss från djuren. Det är till stor del empatin som gör ett vettigt samhällsbygge
möjligt, i vilket man litar även på andra än sina allra närmsta. Avsaknad av
empati däremot leder till klientelism, egoism och kleptokrati. I ett sådant
samhälle ser man främst till sitt och sina närmstas bästa. Allianser och
grupperingar skapas, främst för att säkra sitt eget hägn, medan andra pekas ut
som fiender och allmänt oönskade. Det är ett sådant samhälle Donald Trump nu
arbetar för, understödd av sina aggressiva alt-right-kompisar. Rörelsen är på
frammarsch även i Europa och i Sverige. Dess långsiktiga syfte är oklart, men i
vilket fall fördärvligt. Om nu syftet är att kritisera den expanderande
rättighetsrörelsen eller ett generöst flyktingmottagande så finns dock tvivelsutan
bättre metoder än att förkasta godhet och empati.
I sin iver att kritisera det
godhetssuktande så kallade vänsteretablissemanget har antigodhetspopulisterna
vuxit fram. Populister som i blint raseri glömt bort så enkla trossatser som
att behandla sin näste som man själv vill bli behandlad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar