Tacka näringslivet för det

Krisen kommer ebba ut,

trots Per Bolund

Det har inte varit roligt att driva företag de senaste månaderna. Inte bara för att intäkter sinat, kollegor tvingats hem och privatekonomin smulats sönder utan också för att en allmänt trist syn på företagande fått fäste. Vår finansmarknadsminister vill exempelvis förbjuda vinstuttag för alla företagare. Samtidigt misstänkliggörs företag som tar del av statliga stöd av klickjagande journalister liksom privata vård- och omsorgsgivare ges skulden för äldrevårdens fall och vårdens bristande krislager.

Att ge sig på näringslivet är tacksamt, anonymt och girigt som det är. För tillfället är det dock inte bara olämpligt utan direkt felaktigt. Det är snarare så att det privata, trots det offentliga, kommer ta oss igenom denna kris. Medan politiken visat sig oförmögen att snabbt få fram test- och sjukvårdsutrustning har flexibla företag i rask takt ställt om sina verksamheter för massproduktion. Getinge har till exempel lyckats flerfaldiga sin produktion av respiratorer och ventilatorer medan stiftelsen Norrsken raskt startat företag för utveckling av masstestning. Listan av liknande exempel kan expanderas i det närmast oändliga. Det ser vidare ut som att det blir privat snillerikedom och kapital som slutligen kommer förse oss med det eftertraktade vaccinet. När 100 labb från olika läkemedelsföretag globalt satsar gemensamt går det fort. Pfizers vd tror på färdigt vaccin före årsskiftet medan Astra Zenecas dito tror på ”ett eller flera vaccin mot slutet av året”.

Faktum är att våra samhällen står handfallna utan de privata initiativen, individers riskvilja och privat kapital. Coronakrisen kommer ebba ut och till stor del kommer vi ha näringslivet att tacka för det.

Ett avgörande skäl för EU:s Coronafond

Pyntar upp

EU-maskineriet har gnisslat länge. Att kugghjulen trots allt ännu snurrar är imponerande. Men det finns också skäl för det, som tillräckligt många i slutändan ändå ställer upp på.

Coronaepidemin har kastat ytterligare grus i EU-maskinen och än en gång skickat ut samarbetat på slak lina. EU:s 27 länder har alla infekterats mer eller mindre svårt, med fatala ekonomiska konsekvenser. BNP- liksom arbetslöshetssiffror kommer bli bistrare än under självaste finanskrisen varpå den europeiska ekonomin, och samarbetet i stort, åter står under hot. EU-kommissionen har därför föreslagit en Coronakrisfond om astronomiska 750 miljarder euro till särskilt utsatta. Större delen, 500 miljarder, föreslås utgå som bidrag. Det finns åtskilliga argument emot en solidariskt tvingande finansiering av andra länders ekonomier, det allra tyngsta argumentet är dock för. Hjälps vi nu inte åt kommer EU-samarbetet rent av att rämna, Sverige tappa en gigantisk exportmarknad och sin bästa samarbetspartner samtidigt som andra, rent otäcka, typer lär fylla detta tomrum.

Sverige är på egen hand inte mer än en droppe i havet och utan ett fungerande EU är för övrigt hela kontinenten endast en pöl på den världspolitiska kartan. Denna insikt är också skälet till att EU-maskinen ännu hackar på samt skälet till varför Sverige helhjärtat måste ställa upp på EU-kommissionens Coronafond.

Vad kunde man förvänta sig av Sabuni?

Har ett (för) brett nätverk?

Liberalernas Nyamko Sabuni har inte haft någon rolig start på partiledarjobbet. Utgångsläget var tufft med ett sargat och delat parti i ryggen. Sten på bördan lades med coronakrisens framfart där regeringsdominanten S stal scenen och lämnade lilla L knappt en städskrubbs utrymme.

När SvD drog igång sin reportageserie om Sabunis kopplingar till och påstådda beroende av lobbyister hängde hon således redan på repet. Tuff granskning i all ära men SvD:s och sedermera DN:s kampanjer mot Sabuni snuddar snarare vid karaktärsmord. Sabuni kommer från en tjänst som hållbarhetsansvarig hos teknikkonsulten ÅF, som framförallt arbetar med teknikskiften och den gröna omställningen. Tidigare i karriären innehade hon flera tunga poster i Folkpartiet, kollega med bland andra Johan Jakobsson och partiledaren Lars Leijonborg. Dessa delade samma visioner och fungerade bevisligen bra ihop. Sabuni har ett erkänt klimatengagemang och partiets fulla stöd i det. Det vore i ett sådant läge och under sådana omständigheter idiotiskt att inte nyttja sitt nätverk och sin kompetens. Att nätverket sedan delvis utgörs av förhatliga lobbyister och storföretag bör och ska inte spela någon roll.

Så vad kunde man egentligen förvänta sig av Sabuni? Egentligen precis det som också skedde. Nämligen att hon lyssnar till och lär av erfarenhet, tar intryck från de företag som ska genomföra klimatomställningen samt att hon gör det hon kan och tror på och har sitt partis stöd för att göra.

Den som spar den har

En fet portmonnä

Hjulen har slutat rulla och de stekta sparvarna flyger inte längre obesvärat in i munnen på oss. Coronaepidemin kommer ställa mångas vardag på ända, allrahelst för alla de hundratusentals som förväntas förlora sina jobb.

Svensken har i allmänhet länge levt ett ganska obekymrat liv. Folk med utbildning har generellt haft jobb, lånat billigt och konsumerat friskt. Något som i sin tur gett ytterligare fler ett jobb och egen försörjning. Statens kassaskåp har samtidigt fyllts med friska skattekronor, så till den grad att statsskulden krympt till en av Europas lägsta. Relationen mellan stat och individ är ganska unik i Sverige, där den förre fyller på sina lador medan den senare både uppmuntras till och faktiskt belånar sig alltmer. Genom frikostiga ränteavdrag för allehanda lån men desto högre skatt på sparande och investeringar fås svensken att spendera och låna medan staten tar största delen av avansen. Utan att röra ränteavdragen har man istället höjt skatten på det populära investeringssparkontot. Som ett färskt exempel.

Den som spar den har är ett ordspråk som är relevantare än på länge. Sneda incitament och en socialistisk skattepolitik innebär dock att staten tar medan individen betydligt mindre har. Och detta skänker på intet sätt en sådan trygghet som socialdemokrati annars ska borga för.