Rättvisa är en definitionsfråga

Vid ett nu oräkneligt antal gånger har vi fått höra att en rödgrön regering tänker återställa ”rättvisan”. Rättvisa uppnås genom ytterligare beskattning av ”de allra rikaste”, dvs. de som enligt oppositionen fått det mesta av regeringens skattesänkningar. Att definiera begreppet ”rättvisa” som minsta möjliga inkomstskillnad efter skatt är en gammal socialistisk paroll som framstår allt mer ålderstigen.

Det kan låta rimligt att ”rika” ska betala mer till välfärden, men det kan låta lika rimligt att alla betalar lika skatt. Idag betalar den flitige och ambitiöse, ofta med saftiga studieskulder, på marginalen närmare 60 % till skattmasen. De 10 % med högst inkomster betalar mer till statskassan än de 60 % som tjänar minst. I rättvisans namn ska vid en rödgrön valseger dessa rika knösar betala än mer, kosta vad det kosta vill. För kosta lär det göra.

I ett rödgrönt samhälle ska utbildning inte löna sig, inte heller flit, risktagande eller ambitioner. Privat förmögenhetsuppbyggnad ska förhindras via nyinförd förmögenhetsskatt och husägare med högtaxerade fastigheter bör tvångssälja (med 30 % straffbeskattning på förtjänsten). Världens redan tuffaste marginalbeskattning bör skärpas ytterligare så att inte hårt skattesatsande länder som Frankrike och Tyskland kommer ifatt.

En rödgrön regering tänker stärka välfärden och ställa om till ett klimatsmart samhälle. Utan pengar blir dessa visioner dock aldrig mer än tomma vallöften. Den rödgröna rättvisan är inte bara orättvis utan omöjliggör också ett grönt välfärdssamhälle. Alliansen har inte bara hållit ekonomin i schakt utan också borgat för såväl stärkt välfärd som ett framtida klimatsmart Sverige. Den som vill kan också hävda att Sverige blivit snäppet rättvisare.

Chavez socialism på dekis

Venezuelas obestridlige härskare och president Hugo Chavez har länge prisats av socialistiska kamrater för sin progressiva politik. Chavez har med järnhand navigerat landet mot 2100 talets socialism som han kallar sin revolutionsagenda.
Vägen mot framtidens socialism har gått via nationaliseringar, exproprieringar, öppna och dolda hot och en mördande propagandaapparat. På vägen har dock entreprenör efter entreprenör och företag på företag (inhemska som utländska) kommit att vika av. Den fullständiga bristen på respekt för äganderätten har samtidigt dränerat landet på riskvilligt kapital. Allt detta samtidigt som de nationaliserade industrierna och den kollektiviserade jorden levererat allt sämre.

Resultaten av Chavez reformer presenterades nyligen i IMF:s senaste prognos för de latinamerikanska länderna. Här utpekas Latinamerika som världsekonomins lysande stjärna jämte Kina. BNP tillväxten hos de prognostiserade länderna pendlar mellan 2,5 – 6,3 procent för 2011. Det jordbävningsdrabbade Chile lyckas exempelvis, trots katastrofen, nå en tillväxt på 4,7 procent. Venezuela sticker dock ut ur mängden och tros krympa sin ekonomi med 2,6 procent. Som bidragande orsak nämns kraftig elbrist, detta i ett av världens oljerikaste land!

Chavez socialistiska projekt är ännu ett i raden av exempel på socialismens tillkortakommande.

Finanskrisen - ett hälsosamt stålbad

Den nyss genomlidna finanskrisen kan liknas vid ett vinterbad i isvaken. Rysligt kallt och otrevligt under tiden men med bevisat hälsobringande effekter. Likt den ur isvaken uppstigne vinterbadaren, stärkt av den äventyrliga bravaden, kliver nu bolag efter bolag stärkta upp ur sina respektive stålbad.

Många tuffa och obekväma beslut har fattats, anställda har varslats och produktion har flytt landet. Många är de som drabbats hårt och obarmhärtigt av krisens härjningar. Individer som efter decennier av självförsörjning nu plötsligt tvingas stå med mössan i handen i hopp om statens gunst. Dessa personers lidande och i många fall upplevda hopplöshet får vi vare sig glömma eller ignorera vilket tack vare ett tydligt jobbfokus hos regeringen är det sista individ och samhälle behöver oroa sig över.

En välbalanserad krispolitik, utan missriktade stödinsatser och miljardrullning av offentliga medel, synes ha tagit Sverige stärkt ur en minst sagt prekär situation. I dagarna har många av våra exportberoende storföretag som Volvo, Scania, Ericsson och SKF, utifrån rådande situation, presenterat smått fantastiska resultat. Marginaler och produktivitet har överträffat de flesta och mest luttrade analytikers spådomar. Som gemensam framgångsfaktor nämns en effektiviserad och kostnadsslimmad organisation. Med oproportionerliga och huvudlösa stimulanser i olika former av statsstöd hade dessa åtgärder aldrig kunnat motiveras och företagen hade kunnat fortsätta sitt vattentramp. Tyskland, Frankrike, USA och Grekland, för att nämna några av de grövsta syndarna, har mer än andra ägnat sig åt liknande ofinansierad stödpolitik. Detta är också länder som nu dignar under våldsamma skuldberg, skuldberg som framledes sakteligen måste betas av via nedskärningar, skattehöjningar och i värsta fall handelsfientlig protektionism.

I Sverige däremot kan vi blicka framåt tack vare ett trimmat näringsliv, goda statsfinanser och en arbets- och näringsbefrämjande regering. Medan många i vår omvärld hoppade i bubbelpoolen valde Sverige isvaken, rysligt kallt men ack så hälsosamt.

Kostsamma gröna visioner

Att vara miljövän är inte särskilt kontroversiellt. Få eller ingen skulle väl kalla sig miljöovän. Så är det också bland de sju riksdagspartierna. Dock har ett av dem profilerat sig specifikt som ”De Gröna” vilket i dessa globala uppvärmningstider gett dem ett 5 procentigt uppsving i opinionen. Ett grönt alternativ är ju ett naturligt val för en miljövän. Fantastiskt kan tyckas att vi är så visionära och måna om vår natur.

Att vara ”grön” och miljövän är dock inte detsamma som att ha lösningar på miljöproblemen. Just lösningen av dessa för vår framtid avgörande problem utgör också skiljelinjen mellan De Grönröda och regeringen. Visioner står mot en krasst verklighetsförankrad miljöpolitik. Den förre parten har både pengar och verktyg att lova guld och gröna skogar medan den senare har en ekonomi och allas vår välfärd att ansvara för. I en handvändning, likt en grön revolution, ska en rödgrön regering sänka Sveriges koldioxidutsläpp med 28 miljoner ton (vilket ska ställas mot regeringens 20 miljoner). Detta dock utan att räkna med svenska miljöinsatser utom rikets gränser (vi måste ju föregå med ett gott exempel!).

Enligt Svenskt Näringslivs beräkning av den Grönröda klimatmotionen skulle en sådan politik erfordra shockhöjda skatter för branscher livsnödvändiga för Sveriges ekonomi. Troligen skulle exempelvis transportindustrin ganska omgående försvinna från Sverige (och då till betydligt klimatovänligare nationer i vår direkta närhet). Härtill ska också kärnkraften, som idag står för 42 procent av svensk elproduktion, snarast möjligt fasas ut. Något som inte enbart oroar industrins företrädare utan även dess fackliga representanter. IF Metalls ordförande Stefan Lövén har mer än en gång uttryckt sin oro över De Grönas krav, detta sedan tusentals industrijobb direkt står hotade.

Vägen mot ett miljövänligare Sverige är inte spikrak och löses inte genom en plågsam och svindyr grön revolution. Att hysa visioner är sunt, men att tro att de går att nå över natten är bara dumt.

Borgerlig arbetarpolitik ger mer

Samsynen bland LO:s paraplyorganisationer är nära nog total inför årets lönerörelse. Byggnads, Handels och Kommunal stämmer alla i bäcken. Frågor om jämställdhetspotter, rätt till heltid och centrala lönekrav utgör inga trätoämnen i år. De röda fanorna kommer att vaja stoltare än på länge vid årets 1 maj demonstrationer. Lundby Wedin, Ylva Thörn och Hans Tilly kommer alla med säkerhet att hålla brandtal om ökade klyftor, en söndertrasad arbetsrätt och ett generellt allt kyligare samhällsklimat. Vid deras sida kommer naturligtvis arbetarrörelsens politiska representanter basunera ut samma budskap. Räkna med stolta löften om ökad inkomsttrygghet (höjda bidrag) och ökad arbetsrättslig trygghet (genom återhänvisning av Laval-domen till Bryssel).

Vad som däremot inte kommer att nämnas, men som är av högst väsentlig betydelse för arbetarrörelsens medlemmar och S-väljare, är att deras politik ger betydligt mindre i plånboken. När rörelsen går ut med tuffa krav om centrala och generella lönehöjningar förtiger man de kraftiga reala inkomstökningar var arbetare fått genom regeringens politik.

Hade rörelsen fått bestämma hade undersköterskor, byggnads/metallarbetare och handelsanställda haft upp till 1 700 kr/månaden mindre att röra sig med idag. Belopp som de allra flesta lönearbetare annars bara kan drömma om i den årliga lönerevisionen.

Mot en skola öppen för alla

Med vänsterretorik är utbildningsminister Jan Björklund på väg att införa en ny sorts sorteringsskola. Sorteringen består i tidigare omdömen och betygssättning och ett avkall på att alla yrkesinriktade gymnasieprogram ska vara högskoleförberedande.
Tidigare omdömen och betyg sätter enligt belackarna en stämpel i elevens panna, dålig eller bra. Att inte ställa höga teoretiska krav på de praktiskt inriktade utbildningarna omöjliggör för dess elever att senare läsa vidare och göra den eftertraktade så kallade ”klassresan”.

I en abstrakt värld utan uns av verklighetsförankring kan vänsterresonemangen te sig vettiga. I alla bästa världar föds vi nämligen alla med samma förutsättningar och alla, unga som gamla, tar sitt moraliska ansvar, hjälper varandra och mobbar eller retar inte. I en sådan idealiserad värld behövs vare sig ordningsregler, betyg eller läxor. I en sådan värld har vi alla dessutom förutsättningar och drömmar om att bli professorer, jurister och revisorer med 4-5 års eftergymnasial utbildning på CV:t.

Eftersom vi lever i verkligheten faller dessvärre denna utopiska skolpolitik platt. Att acceptera och respektera människors olikheter och olika förutsättningar är inte sorterande utan snarare insorterande. Tusentals barn, årskull efter årskull, har de senaste decennierna lämnats vind för våg eftersom skolan inte haft verktyg att utvärdera och uppmärksamma barns problem och behov. Ytterligare tusentals skoltrötta och praktiskt kompetenta elever har fallit bort i senare år sedan matte C, engelska B och Fysik vare sig intresserat eller stimulerat.

Låt oss därför, en gång för alla, lämna 70 talets idealiserade skolpolitik och se framåt mot en skola öppen för alla.