Ett skattespel för gallerian

Ta från de rika och ge till de fattiga
är ädelt men inte alltid så klokt

Professor Lennart Flood fastställde nyligen i en uppmärksammad artikel att det finns starka argument för att sänka snarare än höja nivåerna på marginalskatten. Skälet som uppges är att en ytterligare höjning skulle sänka skatteintäkterna, eftersom färre antal timmar då skulle jobbas och mindre engagemang investeras i utbildning.

Få eller inga studier finns som visar att höga marginalskatter för breda grupper av medelinkomsttagare ger mer till statskassan. Regeringens politik, att sluta räkna upp tröskeln för marginalskatt och trappa av jobbskatteavdraget, är således enbart ett skattespel för gallerian. Några får det sämre men ingen får det bättre. I värsta fall får alla det sämre eftersom det blir färre skattekronor att fördela. Att ta från de rika och ge till de sämre bemedlade låter ädelt, men de nuvarande skattereformförslagen doftar unket och borde förpassas till den kommunistiska sophögen av usel ekonomisk politik.

Rättviseaspekten väger tungt i all skattepolitisk politik. Men hur rättvist det är bestraffa utbildning, flit, risktagande och ambition kan allt diskuteras. Och vad är meningen när det bara skadar samhällsekonomin.

Omyndig på äldreboendet

Från 18 års ålder anses vi mogna nog att fatta våra egna beslut i livet, små som stora. Genom de tusentals beslut vi fattar under livets gång och genom de val vi gör, utformar vi själva våra liv helt efter eget huvud.

På ålderns höst avskaffas dock valfrihetens privilegium. Att välja mellan äldreboenden eller hemtjänst är gudskelov en realitet för de flesta men ungefär där är det stop. I rättvisans namn och under paroller som att ingen ska få köpa sig före, förbjudes den som voro beredd att själv betala för sig. Efter ett långt liv fyllt av egna val är det plötsligt inte längre möjligt att välja, ens mellan laxgryta och ärtsoppa. I mina ögon är detta högst kontroversiellt, och omänskligt. Det är dessutom samhällsekonomiskt förkastligt. En större grad av egenfinansiering från dem som önskar innebär mer resurser samtidigt som den offentliga omsorgen avlastas. Fler aktörer med nya idéer tillkommer och nya innovationer kan sprida sig inom hela sektorn.

Det är inte konstigt att folk oroar sig inför ålderdomen. Som omyndig är du utelämnad åt andras välvilja och andras beslut, som kanske inte alls korresponderar med din egen uppfattning. Hur rimligt är det?

 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/offentlig-finansiering-leder-till-ransonerad-valfard_8995242.svd?utm_source=sharing&utm_medium=clipboard&utm_campaign=20140216

Jobbskatteavdragen har gjort Sverige gott

Att förklara och försvara regeringens fyra jobbskatteavdrag är inte alltid det enklaste. Oftast landar diskussionen i teknikaliteter, sifferexerciser kring de nationalekonomiska implikationerna alternativt i vinnar-/förlorarfrågan. För en helhetsbild är det dock av yttersta vikt att lyfta perspektivet.

Beskattning är rent objektivt expropriering av något som rättmätigen tillhör någon annan. Det kan handla om förtjänst av arbete, avkastning på sparande, ditt boende eller din förmögenhet. Beskattning i sig finns ingen seriös debattör som ifrågasätter vilket inte är konstigt då de flesta av oss föredrar att leva i ett solidariskt samhälle utan alltför stora glapp mellan samhällsskiktena. Att däremot, utifrån dessa visioner, lägga beslag på långt mer än hälften av varje producerad och intjänad krona är vare sig rimligt eller acceptabelt. Just detta är dock fallet i Sverige. Den fullt logiska konsekvensen är att folk slutar arbeta och spara då avkastningen ändå tillfaller någon annan. Individ och hushåll görs beroende av någon annans beslut, beslut som sällan överensstämmer med dem som man själv skulle ha fattat. Individen blir då inte bara omyndig och satt under förmyndarskap utan också alltmer oförmögen att fatta egna beslut och ta eget ansvar. Med lägre arbetsinsats och sparande och ansvarslöshet inför sig själv och det allmänna krackelerar snart ett samhälle.

I skenet av detta är de fyra jobbskatteavdragen närmast att betrakta som en välgörande frihetsreform. Ett fungerande samhälle får vi först då var och en tar eget ansvar, för sig själv och sin omgivning. Med mer pengar kvar efter skatt ges ökade förutsättningar för detta och bland annat därför har jobbskatteavdragen gjort Sverige gott.

Det ofrivilliga samhällskontraktet

Alla svenskar, oavsett etnicitet, religion och social bakgrund, har skrivit på det osynliga samhällskontraktet. Alla förväntas vi sedan också att fullfölja det, kontraktstiden ut. Kontraktet stipulerar bland mycket annat vilka lagar, regler och normer som ska följas, hur du förväntas bete dig bland folk, möjliga karriärsvägar mm.

De flesta av oss ställer upp på innehållet och fogar oss därefter, vissa med mer entusiasm än andra. Somliga myglar och gör sitt bästa för att slippa undan, somliga lyckas medan andra fångas in av samhällets långa arm. Slutligen finns det de som aldrig ställt sig bakom sin underskrift. Det kan vara rånare, mördare och våldtäktsmän, ofta personer som inte går att nå annat än med hårda nyper. Att de flesta ändå följer kontraktsskrivningarna är en förutsättning för att det samhälle vi byggt inte ska falla itu. Därför är samhällets absolut viktigaste uppgift att få så många som möjligt att frivilligt ställa upp. Här har Sverige ett problem.

När skadegörelsen kulminerar, folk bidrags- och skattefuskar, skitar ned och myglar med TV-licensen äts välfärdssamhället sakta upp inifrån. Kvar blir en schweizerost ståtandes mest för syns skull. Utvecklingen måste vändas, kontraktet måste åter ges legitimitet. Svensken måste känna att kontraktet är ömsesidigt och då måste ansträngning löna sig och skattepengen gå dit den är avsedd.

Alliansregeringen har inte skrivit om kontraktet, däremot har den modifierat det. Utbildning och flit lönar sig bättre, fler har kommit att bidra till det gemensamma, fusk stävjas och en effektivare rättsapparat nyper åt de värsta kontraktsöverträdarna.

Ett samhälle där alla vill göra rätt för sig går inte via tvångsmässig kollektivism utan genom uppmuntran av individualism. Detta har endast Alliansregeringen förstått.

Rättvisa är en definitionsfråga

Vid ett nu oräkneligt antal gånger har vi fått höra att en rödgrön regering tänker återställa ”rättvisan”. Rättvisa uppnås genom ytterligare beskattning av ”de allra rikaste”, dvs. de som enligt oppositionen fått det mesta av regeringens skattesänkningar. Att definiera begreppet ”rättvisa” som minsta möjliga inkomstskillnad efter skatt är en gammal socialistisk paroll som framstår allt mer ålderstigen.

Det kan låta rimligt att ”rika” ska betala mer till välfärden, men det kan låta lika rimligt att alla betalar lika skatt. Idag betalar den flitige och ambitiöse, ofta med saftiga studieskulder, på marginalen närmare 60 % till skattmasen. De 10 % med högst inkomster betalar mer till statskassan än de 60 % som tjänar minst. I rättvisans namn ska vid en rödgrön valseger dessa rika knösar betala än mer, kosta vad det kosta vill. För kosta lär det göra.

I ett rödgrönt samhälle ska utbildning inte löna sig, inte heller flit, risktagande eller ambitioner. Privat förmögenhetsuppbyggnad ska förhindras via nyinförd förmögenhetsskatt och husägare med högtaxerade fastigheter bör tvångssälja (med 30 % straffbeskattning på förtjänsten). Världens redan tuffaste marginalbeskattning bör skärpas ytterligare så att inte hårt skattesatsande länder som Frankrike och Tyskland kommer ifatt.

En rödgrön regering tänker stärka välfärden och ställa om till ett klimatsmart samhälle. Utan pengar blir dessa visioner dock aldrig mer än tomma vallöften. Den rödgröna rättvisan är inte bara orättvis utan omöjliggör också ett grönt välfärdssamhälle. Alliansen har inte bara hållit ekonomin i schakt utan också borgat för såväl stärkt välfärd som ett framtida klimatsmart Sverige. Den som vill kan också hävda att Sverige blivit snäppet rättvisare.