söndag 30 januari 2011

Kampradkritik som inte ens träffar stolpen


Red alert, en rik svensk har flytt sitt skatteansvar och sina plikter gentemot det allmänna. Ack, denne genuine mysfarbror från småländska myllan har bedragit oss för sin egen ogina vinnings skull.

Den småländska snålblåsten kring möbel- och företagsikonen Ingvar Kamprad har blåst upp till stormstyrka sedan Uppdrag Granskning hårdgranskat dennes ekonomi. Schweiz, Nederländska Antillerna, Liechtenstein, Luxemburg och uteblivna skatter. Dåliga kombinationer för alla med ambition att bli folkkär i Sverige. Den möjligheten tycks nu IKEA grundaren via finurliga skatteupplägg ha bränt.

Måhända finns substans i kritiken mot Kamprad såtillvida att han farit med osanning avseende de IKEArelaterade förmögenheterna i Liechtenstein. Att ljuga ger inga stilpoäng. Poäng ger däremot de smått fantastiska entreprenöriella insatser Kamprad gjort för Sverige och vår omvärld. Ytterligare poäng ger de hundratusentals arbetstillfällen som skapats genom dennes entreprenörskap. Bonuspoäng ger de finurliga och prisvärda möbler som Kamprads imperium förser oss konsumenter med.

Smålänningen Kamprad deklarerade en gång öppet sin avsikt med flytten till Schweiz. Vare sig de svenska skattemyndigheterna eller de schweiziska har sedan haft några synpunkter på dennes beskattning. Hur han sedan inom lagens ramar valt att hantera sin privatekonomi är ingen annans än hans egen sak. Saken är istället att han gjort mer för Sverige än kanske någon annan. Därför träffar Kampradkritiken varken mål eller stolpe utan på sin höjd läktarplats.

söndag 23 januari 2011

Sänkt skatt för ökad välfärd


Nog har mantrat ”skatt efter förmåga, stöd efter behov” slagit rot i svenskens medvetande. Det är vare sig fel eller kontroversiellt, snarare tvärtom. Ett land präglat av större sociala och ekonomiska klyftor är inget harmoniskt land, istället lurar risken för ökade spänningar och kriminalitet runt hörnet. Om detta råder i det politiska Sverige en bred konsensus (även om vänsterpartierna önskar göra annat gällande). Vad som däremot skiljer partierna åt är synen på hur man bäst når det eftersträvade målet.

Höjda skatter och mer till välfärden är vänsterns enkla svar. Högst rimligt kan man tycka, den som har ska givetvis dela med sig till den sämre bemedlade. Så ser det också ut idag, i Sverige och i de flesta rikare västländer. Vad som däremot skiljer dessa länder åt är hur mycket och på vilka sätt de ”med förmåga” ska betala till det allmänna och de ”med behov”.

Sveriges omfördelningspolicy har varit och är än idag extrem internationellt sett. Såväl förvärvsinkomster som kapitalinkomster (och tidigare förmögenheter samt arv och gåvor) har beskattats stenhårt. Detta har dessvärre inte bara fått omfördelningspolitiska konsekvenser.

Oförsvarbar beskattning har på den globala kapital- och tjänstearenan fått kapital och potentiella skatteinkomster att lämna Sverige och därmed snuvats även de ”med behov”. VD för Erik Penser Bankaktiebolag, Peter Melbi, uttalar i sammanhanget att private banking för de allra förmögnaste växer i Sverige, troligen på grund av att rika svenskar som placerar sitt kapital utomlands nu flyttar tillbaka pengarna. Detta sedan den borgerliga regeringen återvaldes och att skatter som avskaffats därmed inte kommer tillbaka. Det var nämligen vad många svenskar med kapital utomlands väntat på.

Så hänger det nämligen ihop. Pengar är lättrörliga, liksom de flesta skattebaser. Med denna kunskap måste vi acceptera faktum, oproportionerligt höga skatter skickar pengar utomlands medan konkurrenskraftiga diton lockar tillbaka dem. Pengar som sedan kommer även de med störst behov till del.

torsdag 20 januari 2011

En svensk tiger som haltar


När OECD:s representanter avlade sin senaste Sverigevisit ströddes idel lovord över vår robusta och välansade ekonomi. Somliga kallar Sverige en tigerekonomi och andra önskar klona finansminister Borg med tanke på dennes välgenomförda jobb. Naturligtvis bara att sträcka på sig.

Även solen har dock sina fläckar, något som inte bara OECD påpekade utan också SNS i sin senaste konjunkturrapport. Den största och allra fulaste fläcken är arbetslösheten som åter efter en kris synes bita sig fast på höga nivåer. Visst har här regeringens inkomstskattesänkningar fått fler att söka sig ut på arbetsmarknaden men de utbudsstimulerande åtgärderna är inte tillräckliga i sig.

SNS föreslår, för att komma åt det strukturella problemet med hög arbetslöshet hos framförallt unga och flyktinginvandrare, att minimilöner sänks och att arbetsgivaravgifterna sänks ytterligare (utöver de redan genomförda sänkningarna). OECD slår in på samma linje men nämner särskilt Sveriges rigida arbetsmarknad (läs LAS och MBL) som förklaring till dagens onödigt höga jämviktsarbetslöshet.

Man undrar vad en finansminister från ett moderat parti må tänka när i princip alla tunga ekonomiska bedömare gång efter annan pekar ut samma hämskor för vår ekonomi. Varför offra hundratusentals unga och invandrare och en fortsatt positiv ekonomisk utveckling på altaret för att hålla en allt klenare fackrörelse på humör? Den svenska tigern haltar något och endast Anders Borg och M-kollegor kan få den på tårna igen. Men då måste taggen ur tassen och den rigida arbetsmarknaden mjukas upp.

måndag 17 januari 2011

Ohållbara löften och spruckna drömmar


Hela västvärlden brottas med den, men få erkänner det och än färre gör något åt det. Det handlar om framtidens kanske mest påtagliga hot mot det leverne vi vant oss vid.
Under efterkrigstidens välfärdsår har vi västlänningar tillåtit oss allt större utsvävningar. Allt färre har slitit hund för sin försörjning medan alltfler har tagit livets goda för givet. De yrkesverksamma åren har blivit allt färre, till förmån för ett långt behagligt pensionärsliv och en allt längre tid i studentkorridorerna.

Beslutsfattare har med hjälp av sedelpressen och belåning kunnat utfästa allt vidlyftigare löften. Att ställa krav eller förvänta sig motprestationer ger inga röster varför kortsiktighet ter sig rationellt. Därför har de statliga åtagandena bara ökat, tyvärr dock utan att intäkterna ökat i samma mån. Urholkad köpkraft och oöverkomliga skuldberg är dessa excessers obönhörliga konsekvenser.

Att lova vitt och brett ger alltför ofta lätta röster i politiska val, något som dagens ohållbara situation är bevis för. Vi svenskar har dock åter fattat ett gott beslut och röstat fram en ansvarstagande borgerlighet. Bibehållen välfärd skapar vi nämligen inte genom löften om svällande transfereringssystem och en överdimensionerad offentlig apparat. Välfärd skapas genom allas vår flit och privata ansvarstagande.

söndag 9 januari 2011

Bor vi i ett dårhus?


Detta är en berättigad fråga sedan stormen kring de facebookinteragerande volvoarbetarna blåst upp. ”En dag kvar i veckan på detta dårhus” lät signaturen ”Inhyrd arbetare” proklamera via sin statusrad på Facebook. Detta var inte heller de enda kvädesord som yttrades om uppdragsgivaren. Till dessa kan fogas nedsättande och rent elaka omdömen om kollegorna i fabriken.

Uppdragsgivaren Volvo gjorde det mest naturliga och informerade arbetsgivaren, dvs. bemanningsföretaget som tillhandhållit arbetskraften, att de aktuella personerna inte lämpade sig för jobbet. Historien slutade dock inte där, vilket torde varit det naturliga. Istället bankar IF Metall på stridstrumman och anklagar Volvo och hela bemanningsbranschen för allehanda missgärningar. Volvo bidrar till en otryggare arbetsmarknad och tystar sina arbetare. Bemanningsföretagen används för att kringgå arbetsrätten och runda det fackliga medbestämmandet.

Om någon baktalar sin uppdragsgivare och sina kollegor, som anställd eller inhyrd, ska väl i rimlighetens namn personen inte jobba kvar. Eller? Vad IF Metall nu håller på med synes för en utomstående som en desperat strid i kampen för sin överlevnad. I mitt tycke en mycket illa vald strid.

fredag 7 januari 2011

Chávez Venezuela – socialism i modern tappning


De latinamerikanska länderna har snabbt repat sig efter finanskraschen och växer nu så det knakar. Detta med ett lysande undantag. I Hugo Chávez Venezuela råder sedan presidentens maktövertagande en egenutformad socialism, bolivarismen.

Alltmedan företag och mark nationaliseras haltar landets ekonomi allt betänkligare. 2010 beräknas BNP krympa med 2 procent efter en nedgång om 3,2 procent året innan. Presidentens praktiserade socialism, kännetecknad av kollektivism, inskränkningar i näringsfriheten, respektlöshet inför äganderätten och en starkt isolationistisk utrikeshandel, skjuter inte bara ekonomin i sank utan skickar också venezolanerna själva ur landet. Enligt bedömningar beräknades 2009 1 miljon invånare ha flytt landet sedan Chavez äntrade presidentpalatset. Majoriteten av dessa utgörs av högutbildade såsom läkare, ingenjörer, affärsmän och ekonomer, dvs. de grupper en ekonomi kanske är i allra störst behov av. Misskötseln av de exproprierade bolagen har förutom av göra dem konkursmässiga också lett till långa och återkommande elavbrott samt en konstant energibrist. Detta i ett land med en av världens förnämsta oljereservoarer.

Chávez socialistiska bygge har gett Venezuela skenande inflation, korruption, rättsosäkerhet, ökad kriminalitet och osäkra rättigheter vad gäller egendom. Venezolanen (den som ännu inte flytt landet) blir ständigt fattigare i en stagnerande ekonomi och av ständiga devalveringar. Arbetsgivare och kompetens lämnar landet och presidenten själv broderar egna lagar som i princip gör honom enväldig.

Den som kan sin historia har sett det förut. Chávez socialism är inte annorlunda, för sådan är den, ekonomiskt obrukbar, korrumperande, omänsklig och allmänt helt hopplös.

onsdag 5 januari 2011

Spara eller slösa?


Samtidigt som Sverige tuffar på som tåget och svensken blir allt rikare pumpas lånebubblan allt närmre bristningsgränsen. Somliga befarar att bolåneinstituten och bankerna tillsammans med Riksbanken bäddar för en bolånekrasch likt den amerikanska, irländska eller spanska. Om så är fallet lär den lovvärda ekonomiska utvecklingen brytas abrupt ännu i sin linda.

Alltmedan svensken kunnat gotta sig åt smått fantastiska avdragsmöjligheter för sina lånekostnader har hon bestraffats med en av världens högsta kapitalskatter. Signalen är tydlig, låna gärna men spara för guds skull inte. Följden har blivit att lånestocken i bankernas balanser svällt till ett ohållbart omfång medans risk- och investeringsvilligt kapital flytt landet. Många är de som gnäller och oroas över ökat utländskt, ofta ansiktslöst, ägande av svenskt näringsliv. Sambandet är lika tydligt som det är naturligt, kapitalet har sedan länge lämnat landet för skatteförmånligare jurisdiktioner.

FP`s ekonomisk-politiske talesman, Carl B Hamilton, föreslår stegvisa sänkningar av kapitalskatten i kombination med mindre lukrativa ränteavdrag. Med dessa reformer skulle Spara få en välförtjänt dunk i ryggen samtidigt som Slösa skulle få ta sig en behövlig funderare. Sunt, inte bara för Spara och Slösa utan för hela den svenska ekonomin.

tisdag 4 januari 2011

Det kostar att ligga på topp


Till hösten kommer utomeuropeiska studenter själva tvingas finansiera sina studier här i landet. Kostnaderna kan bli höga, uppemot 200 000 kr per år för vissa utbildningar. Priset för den enskilde kan dock reduceras via ett speciellt utformat stipendiesystem för de sökande.

Svenska lärosäten för högre studier har under decennier konkurrerat med avgiftsfria studier, för svenskar och för utlänningar. Vitaliserande och berikande för våra skolor samt en konkurrensfördel i jakten på framtidens arbetskraft.
I jakten på utländska talanger har det svenska skolväsendet således haft dörrarna på vid gavel vilket helt klart fått mången student att välja svenskt. Ur ett altruistiskt perspektiv är detta fantastiskt. Även rent egoistiskt har vi säkert gagnats av de nya intryck och idéer som dessa exotiska resenärer berikat oss med. Säkerligen har också vårt goda rykte som biståndsland och världsligt samvete underbyggts.

Högre studier kostar dock pengar, pengar som vi skattebetalare står för. Kostnaden för oss som betalar motiverar frågan om fördelarna verkligen överväger nackdelarna. Den direkta konsekvensen av avgiftsfria studier är ju att kvalitén måste påverkas, till nackdel för studenten och till nackdel för oss som betalar. Och vem vill egentligen ha en sämre utbildning eller för den delen anställa studenter från utbildningar som inte håller måttet?

Sverige måste därför räta in sig in de internationella leden. Vill vi bibehålla en kvalitativ och konkurrenskraftig högre utbildning måste vi acceptera att det också kostar att ligga på topp.