Samhällskontraktet står på spel

Ska vi ta i hand på det?

Det svenska samhället länkas samman av en rad synliga och osynliga konventioner. Lagar och regler är de synliga, den som bryter mot dessa straffas på ett eller annat sätt. Den osynliga delen däremot är svårdefinierad och bygger, snarare än på fruktan för straffpåföljd, på tilltro, moral och god vilja. Att stifta lagar, skriva regler och utdöma straff är enkelt, till skillnad från att bygga ett samhälle där människor vill göra rätt.

Samhället förändras just nu kanske fortare än någonsin förr. Tekniska framsteg, globalisering och migration ställer tidigare sanningar på ända. Detta faktum måste vi både acceptera och bemöta, annars kommer rullgardinen dras ner innan vi ens förstått vad som hände. Den svenska modellen byggdes under en svunnen tid då gränser satte stop för både människor och kapital. LO var allsmäktigt och bestämde vem som skulle in eller ut. Transfereringssystemen kunde hållas generösa eftersom de allra flesta var med och betalade till dem, vilket var möjligt då det stora flertalet fick en hyfsad utbildning alternativt något enklare jobb inom t ex industrin. Så ser inte samhället ut längre.

De tilltagande migrationsströmmarna och det allt globalare näringslivet fordrar att den svenska modellen omprövas, så att fler kan släppas in på arbetsmarknaden och så att företag ges bättre förutsättningar att verka. Det är samhällskontraktet som står på spel, för om allt fler stängs ute, inte betalar sin skatt utan istället tar allt större del av transfereringskakan kommer resterande del till slut inte längre vilja signera kontraktet. Och då, om inte förr, kommer den svenska modellen definitivt att rämna.

Det tar sig för Löfven

Gör din plikt, därefter kan
du kräva din rätt.

Moral och ansvar är känsliga begrepp i Sverige, begrepp som i princip varit vigda åt de mer borgerligt sinnade. Att det blivit så förklaras sannolikt av socialdemokratins svårigheter att hantera rågången mellan generösa bidragssystem och plikten att göra sitt yttersta.

Stefan Löfven äntrade Almedalspodiet under parollen om att göra sin plikt och först därefter kräva sin rätt. Budskapet klädde han sedan i det för dagen nymyntade begreppet utvecklingsmoral, vilket innebär att var och en ska ta ett större ansvar både för sig själv och samhället. Helt klart inkräktar han härmed på borgerligt territorium där motsvarande retorik transformerades till arbetslinjen. Och det ligger garanterat noggranna politiska kalkyler bakom Löfvens nymornade intresse för egenansvar och moral. Men så länge kalkylerandet landar i för landet och medborgaren riktiga slutsatser är väl det okej förmodar jag.

Även om det nu tar sig för Löfven måste fortfarande retoriken omsättas i konkret politik. Och här har han sannolikt vare sig sin egen vänster, sin regeringspartner eller vännerna allra längst till vänster med sig.

Ohållbara löften och spruckna drömmar

Hela västvärlden brottas med den, men få erkänner det och än färre gör något åt det. Det handlar om framtidens kanske mest påtagliga hot mot det leverne vi vant oss vid.
Under efterkrigstidens välfärdsår har vi västlänningar tillåtit oss allt större utsvävningar. Allt färre har slitit hund för sin försörjning medan alltfler har tagit livets goda för givet. De yrkesverksamma åren har blivit allt färre, till förmån för ett långt behagligt pensionärsliv och en allt längre tid i studentkorridorerna.

Beslutsfattare har med hjälp av sedelpressen och belåning kunnat utfästa allt vidlyftigare löften. Att ställa krav eller förvänta sig motprestationer ger inga röster varför kortsiktighet ter sig rationellt. Därför har de statliga åtagandena bara ökat, tyvärr dock utan att intäkterna ökat i samma mån. Urholkad köpkraft och oöverkomliga skuldberg är dessa excessers obönhörliga konsekvenser.

Att lova vitt och brett ger alltför ofta lätta röster i politiska val, något som dagens ohållbara situation är bevis för. Vi svenskar har dock åter fattat ett gott beslut och röstat fram en ansvarstagande borgerlighet. Bibehållen välfärd skapar vi nämligen inte genom löften om svällande transfereringssystem och en överdimensionerad offentlig apparat. Välfärd skapas genom allas vår flit och privata ansvarstagande.

Sverige är ingen humla

En känd socialdemokrat liknade en gång Sverige vid en humla som flög trots att den egentligen inte kunde. Vad som åsyftades var Sveriges ekonomiska framgångar trots det höga skattetrycket och de generösa transfereringssystemen. Samhällsekonomiskt ska en sådan ekvation nämligen inte gå ihop. Världskänt blev Sverige under 50 och framförallt 60 talet för vår alldeles egna modell med världens (så småningom) högsta skatter och det överutbyggda socialförsäkringssystemet. Utländska ekonomer kliade sig förbryllat i skägget och undrade hur Sverige lyckades växa och florera trots alla skattebördor och bidrag till dem som inte arbetade.

Surrande högt i det blå befann sig den svenska humlan ända in på 70 talet då verkligheten obarmhärtigt gjorde sig påmind. Sverige drabbades i rask takt av två kriser vilka uppenbarade många av Sveriges uppbyggda svagheter. Med skygglapparna hårt fastspända surrade Sverige ändå vidare genom hela 80 talet. Världens högsta skatter blev än högre, svenska kronan devalverades och statsskulden tilläts skena utom all kontroll. Svenska folket mådde gott med ständiga löneökningar, garanterad pension i ATP och, via skenande inflation, smått fantastiska skuldavskrivningar. Så brast det åter under 90 talets kris, humlan föll slutligen till marken.

Med hårda nypor tvingades Göran Persson städa upp efter tre decennier av ekonomisk misshushållning. Humlan hade inte varit någon humla utan snarare en heliumballong som blåsts upp till bristningsgränsen. Ungefär här befinner vi oss idag.

Ett land kan aldrig leva över sina tillgångar och sin förmåga att leverera tillväxt.
Därför tvingas vi nu reformera pensions- och socialförsäkringssystem och därför sänks nu skadliga och konkurrenshämmande skatter. Detta är inte nödvändigtvis en av ideologi betingad politik utan en av nödg tillgripen sådan. Och endast härigenom kan vi åter få den där insekten i luften igen.