Industriell barnproduktion - ovärdigt och omänskligt

En relativt snabbväxande bransch är den att föda barn på beställning. Affärsidén är enkel. En barnsugen västerlänning, utan egen förmåga till barnafödande, låter beställa ett barn från en därtill kapabel moder. Storken beställs oftast via större kliniker dit villiga (eller av ekonomiska skäl därtill tvingade) kvinnor anmält sig som potenta surrogatmödrar. Barnets fader donerar därefter spermier vilka befruktar en äggdonators ägg. Det befruktade ägget planteras slutligen in i surrogatmoderns livmoder. Affärskontraktet stipulerar att det nyfödda barnet direkt vid födseln separeras från modern och överlämnas till sina ”föräldrar”. Genom företaget har ett nytt barn producerats, barnlösa föräldrar fått barn och den födande kvinnan gjort sig en hacka. Idel vinnare således.

Visst. Hade frågan gällt något annat än ett levande väsen, en mänsklig varelse, så hade vi tveklöst enbart haft vinnare. Nu är detta dock inte fallet, istället handlar det om ett nyfött barns framtida liv. Tveklöst är att homosexuella och sterila kan vara lika goda föräldrar som vem annan som helst. Men att växa upp med vetskapen av att vara en produkt av en verksamhet kan aldrig skänka ett barn trygghet. Inte heller kan det kännas särskilt bra att veta att man fötts av ekonomiska skäl snarare än av kärlek. Den biologiska aspekten och den naturliga knytning ett barn har till sina föräldrar går heller inte att bortse ifrån, oavsett hur goda adoptivföräldrarna än må vara.

Rättviseförespråkarna framhäver föräldrars rätt till barn. I argumentationen saknas dock oftast det ofödda barnets rättigheter, vilka det trots allt handlar om. Om adoption är en människovärdig handling där redan födda barn räddas från ett liv under ofta miserabla förhållanden så är surrogatfenomenet ovärdigt ett humant och på mänskliga rättigheter uppbyggt samhälle. Ett dylikt sätt att göra pengar på människoliv är oetiskt, inhumant och ovärdigt.

Arbetslinjen regerar

SCB presenterade i dagarna till synes motsägelsefulla siffror, arbetslösheten ligger kvar på relativt höga nivåer (och ökade t.o.m. något under september) samtidigt som antalet sysselsatta ökade kraftigt. En något skruvad ekvation kan tyckas, men vid närmre eftertanke inte alls så underlig utan snarare synnerligen logisk.
Regeringens ambitiösa arbetslinje, vars främsta syfte är att få så många arbetsföra som möjligt på benen, är framgångsrik. Alltfler deltar på arbetsmarknaden sedan arbete lönar sig mer och alternativ försörjning mindre. Detta märks tydligt i samtliga åldersgrupper, inte minst bland de yngre där många tidigare ofrivilligt studerande nu i allt större utsträckning söker sin utkomst på arbetsmarknaden. Fler deltagare på arbetsmarknaden innebär ökad konkurrens om jobben och initialt högre arbetslöshetstal.

Jobbskatteavdraget är arbetslinjens grundbult. Marginaleffekten av att lämna bidragsförsörjning till förmån för egenförsörjning har stärkts betydligt. Den positiva effekt som skattesänkningen fått för arbetsutbudet är en effekt, dock inte den enda. Med mer pengar kvar efter skatt har löntagaren samtidigt kunnat sänka löneanspråken utan att behöva försämra sin reala ekonomi. Som konsekvens härav har de årliga löneökningarna kunnat hållas så låga som 1-2,5 procent, en nivå som Konjunkturinstitutet betraktar som optimal för svensk ekonomi och sysselsättning. En tredje, mer subtil effekt av jobbskatteavdraget är att konsumtionen bibehållits på hög nivå även under gången lågkonjunktur. Sverige var ett av få länder där inhemsk konsumtion knappt föll överhuvudtaget under krisåren.

Viktigast av allt med rådande arbetslinje är dock att alltfler bidrar till det gemensamma. Att alla som har förmåga arbetar och betalar skatt är nämligen det som håller Sverige på benen, idag som i framtiden. Arbetslinjen regerar, gudskelov.

Sverige är på bättringsvägen

Nya siffror från Försäkringskassan visar att det så kallade ohälsotalet fortsätter att minska. I september var svensken i genomsnitt sjuk under 5,7 dagar per år. Detta att jämföra med 6,9 dagar vid motsvarande mätning för ett år sedan. Än markantare har antalet förtidspensionerade sjunkit, 10 procent färre är dessa än för ett år sedan. Detta är oerhörda siffror som till väldigt stor del kan tillskrivas den borgerliga regeringens reformer.

Att minska inflödet i sjuk- och aktivitetsersättningen (förtidspensioneringen) deklarerade Göran Persson redan 2004 som en av regeringens största utmaningar. Mod att göra något åt saken hade dock vare sig Persson eller någon annan socialdemokrat. Däremot tillsattes en utredning vilken skulle utröna socialförsäkringens funktion och konsekvenser. Resultatet, som presenterades 2007, talade sitt tydliga språk – sjukförsäkringen var en katastrof. ”Försäkringen” användes för allehanda ting, inte minst som statistikreglator. Med en ytterst flexibel tolkning av sjukdomsbegreppet lyckades S framgångsrikt att frisera arbetslöshetstalen som kunde hållas nere på acceptabla nivåer. Detta på många sjukas och svensk ekonomis bekostnad.

Mot bakgrund av resultaten och förslagen från den av S tillsatta utredningen införde den nya regeringen omgående en ny och betydligt stringentare försäkring. En försäkring som skulle vara till för de sjuka och inte kreti och pleti.
Socialdemokrater satt med säkerhet och kluckade förnöjt på sina oppositionsstolar, här hade någon annan tvingats städa upp deras skit och dessutom fått ta skit för det.

Hade reformen inte sjösatts skulle massjukskrivningarna och förtidspensioneringarna på sikt ha sänkt Välfärdssverige. Svensken, frisk som sjuk, hade då kunnat glömma såväl skola, vård som omsorg samtidigt som hundratusentals skulle tvingats leva vidare i fortsatt ovisshet med oklara diagnoser och utan rehabiliteringinsatser. Nästa gång du hör talet om stupstocken och det nya kalla Sverige bör du ha detta i åtanke.

”Jag är ju skattebetalare jag också”

Så har åter en kommunal miniskandal uppdagats. Som endast en droppe i denna syndaflod av avslöjanden lär denna dock inte röna någon större uppmärksamhet. Just därför förtjänar den också lite extra intresse.

Tidningen Dagens Samhälle har nyligen låtit genomföra en granskning av kommunernas mottagning av ensamkommande flyktingbarn. Granskningen visar att staten inte har något tak för hur hög kostnad en kommun tillåts debitera för en tillhandahållen mottagningsplats. Följden av detta är att flertalet av de företag, kommunala och privata, som tillhandahåller platserna åt kommunen tillåts fakturera saftiga överpriser. Den saltade räkningen skickas sedan vidare till staten som i sin tur debiterar oss skattebetalare via skattesedeln.

Affärsidén visade sig i många fall vara ytterst lukrativ. Exempelvis så har det kommunalägda AB Vårljuset under en treårsperiod gjort vinster på 40 miljoner genom hårdsaltad fakturering. Vinstmedlen har sedan delats ut samt bekostat gratifikationer till de anställda. Ansvarig verksamhetscontroller (dvs. den som har att ansvara för kommunens budget, intäkter och kostnader) för den upphandlande kommunen menar att ”Det är lukrativt för bolagen. Både de och vi vet att vi får full ersättning från staten. Priset var inget vi fokuserade på”. Inte heller kommunalrådet i kommunen ser några problem med det hela.

Miniskandalen som Dagens Samhälle fört fram i ljuset betraktas av många säkerligen inte ens som en skandal. Kanske inga större summor och dessutom går ju pengarna till en god sak. Detta är dock inte poängen. Poängen är att just denna ”skandal” endast är en droppe i havet av förslösade välfärdsmiljarder. Det handlar faktiskt inte, som vänstern menar, om att hela tiden tillföra mer resurser utan om att använda de resurser som vi har så effektivt som möjligt. Den svenska offentliga byråkratin kan knappast klandras för att vara effektiv vilket Dagens Samhälles granskning är en plågsam påminnelse om.

Förtröstande är det dock att man i Skellefteå kommun inte tar ut mer för flyktingplatserna än det nödvändigaste. Och rent av hoppfull tillåts man att bli när ansvarig chef motiverar varför, ”…jag är ju skattebetalare jag också”. Tänk om alla beslutsfattare insåg det.

Rasmus (liberal): Kristendomskunskap ingen indoktrinering

Rasmus (liberal): Kristendomskunskap ingen indoktrinering

Angeläget att mota historie- och kulturrelativismen

Skolverket föreslog i mars förra året att kristendomen skulle likställas med de övriga världsreligionerna i skolans religionsundervisning. Tanken var att ingen av de fem större religionerna skulle särbehandlas eller ges mer utrymme i undervisningen. Ramadan, Buddha och nirvana skulle i enlighet med förslaget anses vara av samma vikt för svenska elever som påsk- och julhelgen, kristihimmelsfärd och tio guds bud.

Skolverkets förslag ligger väl i linje med samhällets utveckling i övrigt där traditioner anses hopplöst otidsenliga och dessutom diskriminerande gentemot dem som inte tillhör samma historietradition. I Sverige arbetas aktivt mot det som kan uppfattas konservativt. Idag måste de som talar om svenskhet och svenska traditioner förklara sig för att inte utpekas som främlingsfientliga eller rent av rasistiska. Finns Sverige överhuvudtaget undrar de allra intellektuellaste på vänsterkanten. Ja, Sverige finns och det ska vi vara stolta över.

I vår svenska historia finns inslag vi både ska vara stolta över och skämmas för. Att ha säregen kunskap om att t ex protestantismen och i synnerhet den lutherska läran format och fostrat det Sverige vi förvaltar idag är viktigt. Ett arbetsamt släkte med arbete och sparsamhet som honnörsord byggde nämligen det välfärdssamhälle vi lever i idag. Kultur- och historiearvet är en värdefull skatt vi har att förvalta och som gör oss till svenskar. Att hävda detta borde vara lika självklart som att respektera andra folkslags traditioner och historieberättelser.

Gudskelov reagerade både utbildningsministern och hundratals protesterande svenskar mot Skolverkets relativiserande propå som följaktligen hamnade i papperskorgen. Att motarbeta den historielösa kulturrelativismen är en strid vi måste ta, inte för att utestänga eller diskriminera utan för att kunna förstå oss själva.
Rasmus (liberal): Kristendomskunskap ingen indoktrinering">

Okunskap och ointresse hotar demokratin

Allmän och lika rösträtt är sedan 1921 grundbulten i det demokratiska Sverige. Få eller ingen ifrågasätter väl heller detta axiom. Den invigde och i politiken engagerade torde dock, och det med rätta, skaka på huvudet när vissa argument läggs fram.

Sverigedemokraterna vann exempelvis sympatier för sitt ”sympatiska namn”, svenska demokrater låter ju stabilt. Socialdemokraterna fick röster eftersom de är för ”socialbidrag”. GAIS fick sympatiröster i Göteborgs Kommun, precis som Kalle Anka. Största enskilda förklaringen till SD:s väljarframgång (utöver deras sympatiska namn) uppges vara folks vilja att ”sparka etablissemanget i röven”. En spark som nu alltså givit Sverige ett främlingsfientligt parti i riksdagen samt ett osäkert parlamentariskt läge.

Som liberal respekterar jag allas åsikter och lystrar till alla argument, oavsett avsändare. Detta dock under förutsättning att det faktiskt handlar om verkliga argument. GAIS, ”spark i röven” och sympatiska partinamn godkännes inte.

För att en demokrati ska leva krävs att medborgaren tar sitt samhälleliga ansvar i valtider, annars blir det rena Kalle Anka verkstaden.

Måtte nu Försäkringskassan rätta in sig i ledet

Det har nu gått ett par år sedan Alliansregeringen sjösatte den reformerade sjukförsäkringen. En försäkring med klara tidsgränser och insatser i de olika rehabiliteringsstegen.

I turbulensen och osäkerheten kring de nya direktiven och deras tillämpning kom ett antal beslut att fattas om indragen sjuk- och aktivitetsersättning. En del av besluten kom att bli omdiskuterade och heta mediestoff. Människor med allehanda funktionsnedsättningar och sjukdomar utförsäkrades (eller omförsäkrades) med motiveringen att nedsättningen av arbetsförmågan inte var tillräckligt omfattande för att motivera sjukersättning. Kritiken av systemet nådde stormvarning och ansvarig myndighet, Försäkringskassan, slog ifrån sig och hävdade att regeringsdirektiven var tydliga, den försäkrade skulle prövas mot hela arbetsmarknaden. Skuggan och hela ansvaret föll därmed på regeringen och i synnerhet på ansvarig socialförsäkringsminister, Christina Husmark Persson, som fick löpa gatlopp.

Av de utförsäkrade orkade en del gå vidare och överklaga Försäkringskassans beslut. Dessa mål börjar nu nå tredjeinstansen, kammarrätten. Här visar det sig att bedömningen av arbetsförmågan inte alls ska vara så snäv som Försäkringskassan och förvaltningsrätten ansett.

Tre intressanta kammarrättsdomar kan åskådliggöra detta faktum. Kammarrätten i Göteborg (mål nr 1921-10) upphäver Försäkringskassans beslut med motiveringen att ”… mot bakgrund av den medicinska utredningen anser kammarrätten att NN:s arbetsförmåga är helt nedsatt på grund av sjukdom i förhållande till normalt förekommande arbeten på arbetsmarknaden”. Detta till skillnad från Försäkringskassan som inte ansåg NN:s arbetsförmåga nedsatt överhuvudtaget. KR i Jönköping (mål nr 3697-09) motiverar rätten till hel sjukersättning med att ”… NN saknat förmåga att utföra ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete”. Försäkringskassan ansåg det i sitt beslut inte styrkt att NN:s arbetsförmåga varit nedsatt i sådan omfattning att rätt till sjukersättning förelåg. På liknande grund fastslår KR i Jönköping (mål nr 3129-09) att NN under aktuell tid på grund av sjukdom helt saknat arbetsförmåga i ett på arbetsmarknaden normalt förekommande arbete. Detta till skillnad från Försäkringskassan som ansåg att arbetsförmågan endast var nedsatt till hälften.

För den som orkat överklaga och vunnit bifall är detta givetvis befriande och bekräftande. Dessvärre har långt ifrån alla orkat gå hela vägen och lever nu, kanske helt i onödan, i stor ovisshet. Detta är helt oacceptabelt. Praxis synes nu slå fast att prövningen av arbetsförmågan varit alltför snäv. Så, för systemets, de sjukas och för samhällets bästa kan vi bara hoppas att Försäkringskassan nu följer denna praxis och rättar in sig i ledet.